Scener ur ett äktenskap

2022-05-24 Maria Vainio-Kurtakko: Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag, Stockholm, 2022; 416 s.). Titeln är välfunnen. Äktenskapsfrågan i de högre stånden under 1800-talets senare decennier är vad den här boken handlar om. Det är något av en övergångstid, där inklination börjar spela en roll även för resonemangspartierna. De senare gick ut på att bilda eller stärka familjeallianser, främst ekonomiskt men även politiskt. Nu tillkom ”tycke”.

Anna Elise, ”Ellan”, de la Chapelle (1857–1921) tillhörde en friherrlig familj med senatorer och höga ämbetsmän bland medlemmarna, med ordnad ekonomi, bl.a. ett lantgods, men inte direkt rik. Den lågadliga familjen Edelfelt hade flyttat till Finland från Sverige med Albert Edelfelts (1854–1905) far, som var arkitekt och ämbetsman. Familjen saknade förmögenhet, och livsstilen var mer borgerlig än aristokratisk. Ellan och Albert lärde känna varandra redan i barndomen, då familjerna bodde grannar i Helsingfors. De var goda vänner, men det tändes ingen ”gnista” mellan dem. Ellan var en bildad, självständig och frisinnad ung kvinna, stark nog att avfärda oönskade friare men inte tillräckligt stark för att bryta sig ur ståndsfamiljens bojor. Albert gjorde snabb och framgångsrik karriär som målare men var tvungen att leva på konstmarknadens villkor. Ellan var med sin börd, sin karaktär och sin omvittnade skönhet utan tvivel ett gott parti men inte alls pigg på att gifta sig och förlora sin självständighet. Inte heller Albert var intresserad av äktenskap. Som konstnär i Paris hade han en friare tillvaro. Han tycks ha varit varmt fäst vid sin modell och älskarinna Virginie, men att gifta sig med henne var förstås otänkbart. En förälskelse i en ung ryska av god och rik familj kunde ha resulterat i äktenskap, men det strandade på hennes familjs motstånd. Som en av Finlands främsta konstnärer var han ett gott parti; pengar och familjerenommé saknade han dock.

Men båda förväntades av sina familjer och av Helsingforssocieteten att gifta sig, och de pekades ut som lämpliga för varandra. Så till slut gav de efter, fattade, med viss ansträngning, tycke för varandra och gifte sig 1888 efter en kort förlovning. Familjen bosatte sig i Paris, där sonen Erik föddes 1889.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Ellan kände sig låst i rollen som konstnärshustru och otillräcklig som mor, och Albert led av den dåliga stämningen. Sjukdom och svåra penningproblem fördystrade tillvaron ytterligare Så småningom förbättrades ekonomin, och familjen uppnådde ett slags modus vivendi, där Albert tillbringade vintrarna i Paris, där han hade flera älskarinnor, men återförenades med hustru och son om somrarna. En hjärtinfarkt lade honom i graven redan 1905, och Ellan tvingades uppleva den gränslösa sorgen av sonen Eriks bortgång redan fem år senare. Hennes andra äktenskap, med gamla vännen Victor Magnus von Born, två gånger änkling och far till 13 barn, blev inte heller lyckligt. Ellan de la Chapelle avled 1921.

Maria Vainio-Kurtakko berättar denna historia i huvudsak utifrån bevarade brev, främst från Albert till hans mor Alexandra och från Ellan till hennes kusin och förtrogna Hulda von Born (gift med Victor Magnus). Av brev mellan makarna finns nästan inget bevarat. Vittnesmål från samtida, avgivna flera decennier senare, använder hon också, med försiktighet. Över huvud taget övertolkar Vainio-Kurtakko inte sina källor utan lämnar många frågetecken. Hon får ändå till stånd en tydlig bild av makarna, deras åsikter och karaktärer. Porträttet av Ellan, en helgjuten personlighet, blir vackert och gripande – och korrigerar en del äldre beskrivningar, som sett henne mer med hennes berömde makes ögon. Boken ger också en utmärkt bild av hur ett litet ståndssamhälle, där alla kände alla, fungerade vid den här tiden. Skildringen får på så vis allmängiltighet utöver de biografiska porträtten av två var på sitt sätt märkvärdiga människor.

Förutom smärre sakfel, som att den svensk-judiske skalden och kritikern Levertin kallas Isaac och inte Oscar, som hans tidstypiska modenamn löd, störde jag mig på en sak: manin att omnämna alla personer (utom ”Edelfelt”) genomgående med deras fullständiga namn. Det är väldigt tröttsamt att läsa om ”Ellan de la Chapelle” tre, fyra gånger på varje sida, och närmast komiskt när den lille sonen nämns som ”Erik Edelfelt”. Jag har noterat fenomenet i andra texter av finländska akademiker. Undviker man ensamma förnamn för att inte bli alltför intim med sitt föremål?

Oakademiskt men gediget historieverk

2022-04-19 Erik Åsbrink: Gunnar Emanuel Sträng. Med hängslen och livrem i välfärds-Sverige (Albert Bonniers Förlag 2019; 494 s.). Undertiteln slår an tonen. Det är den halvt mytiske rikshushållaren som Erik Åsbrink tagit till utgångspunkt, en bild som nyanseras och modifieras under bokens gång. Åsbrink har inte fått tillgång till Strängs privata arkiv, som är i händerna på en annan Strängbiograf, Anders L. Johansson, men har vänt den svagheten till en styrka genom att mångfacetterat beskriva Gunnar Sträng genom andras ögon – och i någon mån sina egna. Det finns en uppsjö av vittnesbörd av samtida politiker, tjänstemän, nationalekonomer, näringslivsföreträdare från Strängs hela karriär, och Åsbrink själv har nära anknytningar. Dels var han ung tjänsteman på Finansdepartementet under Strängs sista tid som minister, dels var hans far Per Åsbrink riksbankschef under praktiskt taget samma tid som Sträng var finansminister och inte sällan i konflikt med denne.. Sträng var omvittnat viljestark, dominant och bufflig men paradoxalt nog omtyckt som person även av många meningsmotståndare, som uppskattade de raka diskussionerna, att man kunde lita på Strängs ord och att han stundom kunde visa värme och omtanke. Mindre uppskattad kunde han vara av partikamrater i regeringen eller LO, när deras i egna ögon berättigade krav bryskt avvisades. En personlighet av Strängs typ blir lätt föremål för anekdoter av allehanda slag; tacknämligt nog har Åsbrink inte dragit sig för att återge ett stort antal av dem, även en del apokryfiska. Han missar inte heller att ta upp Strängs mycket personliga språkbruk och bifogar rentav en alfabetisk lista med typiska ”strängicismer”.

Gunnar Sträng växte upp under knappa omständigheter och började arbeta, som trädgårdsdräng, direkt efter sju år i skola, hans enda formella utbildning; breda insikter och färdigheter inhämtade han genom självstudier. Sträng kom tidigt i kontakt med fackliga strävanden genom Svenska Lantarbetareförbundet. Där uppmärksammades den unge mannens begåvning och energi, och som ombudsman reste han runt i landet, agiterade och rekryterade medlemmar. Som förbundsordförande från 1938 genomdrev han till slut, 1945, det förhatliga statsystemets avskaffande. Samma år inträdde han, på posten som jordbruksminister, i den rent socialdemokratiska regering som efterträtt samlingsregeringen. Han förblev statsråd oavbrutet i 31 år, till 1976, ett svårslaget rekord.

Det är Strängs regeringstid som ägnas huvuddelen av Åsbrinks framställning. Och det som gör den särskilt intressant och läsvärd är att författaren knyter Strängs karriär till de politiska frågor han hade att hantera, som jordbruksminister (subventioner, självförsörjningsgrad), folkhushållningsminister (ransoneringarna), socialminister (den allmänna sjukförsäkringen) och, från 1955, som finansminister (skatter, räntor, oms och moms, ATP). Med noggranna beskrivningar av hur ärenden uppkom, bereddes internt (ofta konfliktfyllt) och framställdes och debatterades offentligt är biografin lika mycket en kortkurs i hur Sverige styrs och en sammanfattning av Sveriges politiska historia under 1900-talets andra hälft. Det är roligt och lärorikt att bli påmind om det jag själv upplevt, från välfärdsbygget under 50-talets tonår, rekordåren på 60-talet, när jag var en ung man, till det besvärliga 70-talet, när jag bildat familj. Åsbrink sparar inte på kritiken mot den ekonomiska politiken under stagflationens 70-tal med dess spiral av pris- och löneökningar, inflation och höjda skatter. Den mäktige finansministern framstår hos Åsbrink som en i grunden konservativ natur, som ogärna prövade nya lösningar och mot slutet av sin ämbetsperiod var rejält ur takt med tiden (tänk på Pomperipossa!). Sträng i den för honom obekväma rollen som oppositionspolitiker under de borgerliga åren 1976–82 blir också utförligt berättade.

Med sin nyktra och distanserade blick för Gunnar Strängs förtjänster och brister och sin på kunskap, erfarenhet och beläsenhet baserade historieskrivning har Erik Åsbrink åvägabragt ett visserligen oakademiskt men icke desto mindre gediget historiskt arbete.

Klassiskt historieproblem i fräsch belysning

2022-04-07 Dag Sebastian Ahlander: Romarrikets undergång. Pandemier klimatkriser folkvandringar (Historiska Media 2022; 192 s.). Att ge sig på ett av världshistoriens mest genomtröskade ämnen kan tyckas djärvt på gränsen till dumdristigt, men Dag Sebastian Ahlander (en god vän sedan skoltiden) gör just det med friskt humör och gott självförtroende – och med utmärkt resultat. Efter först ett antal historiska biografier för ungdom och vuxenböckerna om Gustaf Mannerheim och om Karl (XIV) Johan som Sveriges räddare är Ahlander en driven berättare med livfull stil och spänstig argumentation. Den här boken borde få läsare långt utöver de antikintresserades begränsade krets.

Boken inleds med en inledning om imperiers uppgång och fall i världshistorien och redovisning av tidigare skrifter om just romarriket; naturligt nog uppehåller sig Ahlander särskilt vid Edward Gibbons klassiska The Decline and Fall of the Roman Empire. På den följer två kapitel om romarrikets historia och samhällsskick. Det är en bra introduktions- eller repetitionskurs som ligger till grund för de resonerande kapitel som följer, om än med en i mina ögon alltför positiv värdering av de demokratiska inslagen i samhällsskicket och en överbetoning av rättssäkerhet och oväld i rättssystemet. Därefter följer, kapitel för kapitel, en diskussion om ett antal möjliga orsaker till imperiets fall: ”Kristendomen – den uppochnedvända världen”; ”De stora folkvandringarna”; ”Klimatkriser och pandemier”; ”Beskattning till döds” samt ”Samhällelig dekadens och personligt förfall”. Som Ahlander noterar har det föreslagits mängder av andra orsaker, men han har valt ut ett antal som han menar är relevanta – var och en för sig och i samverkan. Om de första kapitlen var en introduktionskurs får vi i dessa kapitel en fördjupning i flera aspekter av romarrikets senare historia med de valda troliga orsakerna successivt i fokus. Redogörelserna är tydliga och resonemangen lätta att följa. Ahlander ska ha en eloge för att han inte försöker tvinga på läsaren några säkra slutsatser utan nöjer sig med att framhålla dessa fem faktorer som högst troliga bidragande orsaker utan att utesluta andra. Det ska understrykas att det är Västroms förfall och slutgiltiga fall år 476 som är Ahlanders ämne. Att det östromerska riket bestod i ytterligare 1 000 år nämns mest i förbigående.

Framställningen avrundas med ett kapitel om allt det som inte dog med riket utan pånyttföddes gång på gång i ”De många renässanserna” samt ett med några mer historiefilosofiska reflexioner om vår tids imperier och hur det kan tänkas gå för dem. Det är en stilenlig avslutning på denna sympatiskt belärande, resonerande och reflekterande bok.

”Babylon Berlin” i verkligheten

2022-02-12 Peter Walther: Feber. Berlins universum 1930–1933 (2020; svensk övers. Anna Hörmander Plewka, Lind & Co 2021; 383 s.). Franz von Papen, Heinrich Brüning, Kurt von Schleicher … Kända namn från historien om Weimarrepublikens kris och kollaps mellan 1930 och 1933, eller kanske lika gärna 1934, när kretsen kring Hitler likviderar all opposition inom nazistpartiet (NSDAP). Men människorna bakom dessa och andra namn från samma tid har åtminstone jag inte vetat så mycket om. Det är om dem denna bok handlar, samtidigt som den ger en närbild av upplösningen.

Peter Walther (född 1965) har en bakgrund som konst- och litteraturkritiker och har gett ut biografier över bl.a. Goethe, Thomas Mann och Hans Fallada. Här ger han sig in på mer renodlad historisk mark. Boken har en originell disposition. I första halvan biograferas de nio huvudpersonerna i tur och ordning. I den andra skildras händelseförloppet ur dessas perspektiv, även om flera andra personer dras in i berättelsen. Personerna är dels sådana som var aktörer i skeendet på högsta nivå, som de ovan nämnda liksom kommunistledaren Ernst Thälmann, dels kritiska betraktare som pacifisten och publicisten Carl von Ossietzky (även om fokus ställs in på hans brittiskfödda hustru Maud) och den amerikanska journalisten Dorothy Thompson, dels ett par mer perifera figurer: illusionisten Erik Jan Hanussen med band till högt uppsatta nazister trots att han var jude, och SA-koryfén greve Wolf Heinrich von Helldorff. En gestalt som också får fylligt utrymme utan att ha ett eget biografiskt kapitel är den gamle fältmarskalken och numera rikspresidenten Hindenburg, som bestås ett påfallande välvilligt porträtt. Av de icke nazistiska politiska aktörerna ser Walther med sympati även på Brüning och Schleicher, medan han är kritisk mot Thälmann och totalsågar von Papen.

Den andra delen är ett enda accelerando i åtta satser som avslutas med ett ”Finale furioso” (kapitelrubriken). De etablerade partierna Zentrum (i boken genomgående kallat ”det katolska centrumpartiet”, som om det inte var ett riktigt partinamn) och SPD misslyckas med att häva depressionen, ytterkantspartierna vinner mark och våldet ökar stadigt. Jag måste erkänna att jag inte hade klart för mig omfattningen av blodigt och dödligt våld, orkestrerat främst av SA, under dessa år. Brüning håller sig heroiskt kvar i kanslersstolen i två år, medan efterträdarna von Papen och Schleicher blir kortvarigare. Riksdagen upplöses gång på gång och NSDAP blir allt starkare men får ett märkbart bakslag i november 1932. Högernationalister intrigerar fram Hitler till rikskanslersposten i januari 1933 i en regering med bara tre nazister. Men riksdagshusbranden i februari spelar partiet i händerna, och Hitler tilltvingar sig de fullmakter han behöver för att snabbt etablera sin diktatur. Efter ett år är han så säker i sadeln att han kan göra upp med motståndare både utanför och inom partiet. I ”de långa knivarnas natt i juni 1934 mördas bl.a. Kurt von Schleicher, och vänsteroppositionen inom partiet, främst i SA, likvideras blodigt. Kommunistledaren Thälmann torteras men sparas som ett slags gisslan i fängelse och koncentrationsläger ända till 1944.

Det här person- och händelseorienterade sättet att skriva historia har blivit populärt på senare år (jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrik Berggrens Landet utanför och Per T. Ohlssons 1918), och Peter Walther varierar metoden fruktbart och framgångsrikt och skriver med närmast skönlitterära kvaliteter: en dokumentär spänningsroman, Babylon Berlin i verkligheten.

Högt betyg för kvalitet

2022-01-29 Jan Sundberg & Stefan Sjöblom: Det åländska självstyrets kvaliteter. Demokrati, resurser och kompetens (Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag, Stockholm 2021; 180 s.). Förra året läste jag en originell och mycket intressant bok av en åländsk amatörhistoriker, Jerker Örjans: Ålandsfrågan, mina herrar. Den gav den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse. Denna bok, av två professorer, beskriver från ett statsvetenskapligt perspektiv dels den åländska autonomins särdrag i förhållande till andra autonomier i världen, dels hur självstyret har utvecklats över tid internt på Åland och i relation till den finländska ”kärnstaten”. Den som tillägnat sig innehållet i båda böckerna besitter gedigen kännedom om Ålands samhällsskick och politiska kultur.

Framställningen sönderfaller i två ganska olika delar. Den första, som omfattar en tredjedel av boken, diskuterar vad som kännetecknar en autonomi eller ett självstyrt område, vilka typer det finns, hur de förhåller sig till sin kärnstat (moderland) och var Åland hör hemma i detta sammanhang. De viktigaste jämförelseobjekten, här och i hela boken, är de andra två autonomierna i Norden, Färöarna och Grönland, med några historiska exkurser till Island före 1944 och Finland som ryskt storfurstendöme. Ansatsen är teoretisk, med mycket facktermer och referenser till annan forskning. Men resonemangen är inte svåra att följa, och bakgrunden är bra att ha när man kommer till bokens huvuddel.

Denna del har en mycket annorlunda karaktär. Den är deskriptiv och empirisk och följer självstyrets faktiska utveckling fram till de senaste åren. Utvecklingen studeras i de tre dimensionerna inflöde, utflöde och utfall, som kort kan förklaras som politik och självstyrelseorganisation, lagstiftning och förhållandet till moderlandet resp. tilltron till självstyret i befolkningen.

De första decennierna av självstyre var snarast apolitiska. Landstinget (numera lagtinget) var närmast korporativt sammansatt, politiska partier fanns inte, landskapsstyrelsen var ett tjänstemannakollegium och dess ordförande lantrådet satt på obestämd tid. Intressant nog är det precis så man kan se storfurstendömets styre under de första decennierna. Där började en politisering med lantdagens återuppståndelse 1863; på Åland med att politiska partier och val infördes omkring 1970 och fortsatte med professionalisering av landskapsstyrelsen, som numera kallas regering och är parlamentariskt ansvarig inför lagtinget. I och med denna utveckling har också valdeltagandet, som tidigare var mycket lågt, ökat till normala finländska nivåer.

Den långsiktiga utvecklingen har varit att självstyret utökats till alltfler områden. Landstinget stiftar egna lagar för Åland, men dessa måste godkännas dels av den partssammansatta Ålandsdelegationen, dels av presidenten, men kan i kontroversiella fall även hänskjutas till Högsta domstolen, som kan förkasta en lag eller en del av en lag om den bedöms strida mot Finlands grundlag (jämför även här förhållandet storfurstendömet – kejsarmakten). I boken refereras några sådana fall, där åländsk strävan till flexibilitet (nödvändig i ett ”land” med bara 30 000 invånare) stöter mot de högsta rättstillämparnas formella synsätt. I den här delen skiner författarnas sympati för Åland igenom, och explicit kritiseras Finland för de allt sämre kunskaperna i svenska i den finländska centralförvaltningen. Åland har nämligen fördragsenlig rätt att avhandla sina ärenden med Riket på svenska, men den rätten blir alltmer naggad i kanten. En jämförelse med Danmark, som inte prövar färöiska lagar, utfaller också till Finlands nackdel.

En kvarstående tvistefråga är beskattningen. Åland kan inte disponera sina skatteintäkter, utan de betalas till Riket, som i sin tur fördelar en fast andel av statsinkomsterna till landskapet. Då den åländska ekonomin utvecklats bättre än moderlandets får ålänningarna allt mindre tillbaka av vad de levererar in. Men på nationell nivå i Finland är man benhårt emot en förändring.

Sammanfattningsvis är Ålands självstyre en succé. I dag finns inga röster för återförening med Sverige och bara några få för full suveränitet. Det åländska självstyrets kvaliteter får högt slutbetyg av författarna, och de och boken får detsamma av mig.

Dante i sin samtid

2022-01-15 Anders Cullhed: Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur 2021; 308 s.). Det har väl knappast undgått någon att 2021 var ett Danteår: man högtidlighöll 700-årsninnet av skaldens bortgång i Ravenna, 56 år gammal, flyktad från sin älskade hemstad Florens, som han i det längsta hade hoppats återvända till. Hela kedjan av händelser som ledde fram till detta slut utgör stommen i Anders Cullheds oavlåtligt fängslande bok.

Märkesåret har förstås sett en flod av Dantelitteratur välla fram. I februari förra året skrev jag här om Conny Svenssons De läste Dante och i mars om själva Komedin, som jag läste i Ingvar Björkesons översättning. Att ha innehållet i Komedin så pass present har varit en stor fördel vid läsning av Cullheds bok. Anders Cullhed är litteraturvetare med specialiteter som senantik och medeltida litteratur, särskilt från det sydromanska språkområdet dvs. spanska och italienska. Han är inte historiker, men hans historiska kunnande om epoken och området som Dante Alighieri levde i är djupgående. Dantes verk är tätt knutet till hans liv och går inte att förstå utan att sättas in i sitt historiska sammanhang, vilket Cullhed gör med pedagogisk åskådlighet.

Vi befinner oss i ett Italien med rivaliserande stadsstater i norr, den påvliga Kyrkostaten i mitten och kungariket Neapel/Sicilien i söder. Norr om Alperna finns de tyska kungarna med maktambitioner i Italien som tysk-romerska kejsare och därigenom i ständig konflikt med påven. Det kejsartrogna partiet ghibellinerna har en kort tid makten i Florens men besegras av påvepartiet guelferna. Detta delas dock i två fraktioner, de vita, som i viss mån distanserar sig från den regerande påven, och de Svarta. Familjen Alighieri tillhör inte Florens elit. Den unge Dante försöker sin lycka i både litteraturen och politiken. Han ingår under några år runt 1300 det i vita styret. Det störtas av de Svarta, som låter döma de Vitas ledare för korruption och maktmissbruk (låter det bekant?). Dante döms först till höga böter, som skärps till dödsstraff, men då har han hunnit fly staden. Italiensk politik, samhälls- och kulturliv på tröskeln till renässansen: det är en fascinerande miljö att få en inblick i, och Cullhed är en utmärkt ciceron. Det är slående hur samhället uppvisar motstridiga sidor. Vi har ett högt utvecklat, kulturbärande civilsamhälle på många håll, men de löser sina konflikter, interna och mot varandra, med våld och till och med öppet krig. Var man på den förlorande sidan, om så bara, som Dante, i en intern partikonflikt, kunde det stå en dyrt.

Som jag läser Cullhed menar han att för att förstå Dantes skapande i allmänhet och Komedin i synnerhet måste man känna till denna historiska bakgrund. Boken är inte ett litteraturvetenskapligt arbete, men Dantes verk har ändå en viktig roll i framställningen. Verklighetens Beatrice inspirerade inte bara till Komedin utan redan till ungdomsverket Vita nuova, Dantes första på folkspråk och banbrytande för ett nytt litterärt uttryckssätt, ”il dolce stil nuovo”. Komedin är helt och hållet skriven under exilen och starkt påverkad av dess villkor. Den tillspetsade undertiteln ”den förste författaren” syftar bland annat på det nya i att en författare ger så mycket av sig själv i sitt verk. Cullhed skriver, nästan i förbigående, att ”en närmare analys av verket får anstå till ett senare tillfälle”. En utfästelse som jag hoppas han infriar.

Ett nytt standardverk

2021-12-30 Carl Henrik Carlsson: Judarnas historia i Sverige (Natur & Kultur 2021; 399 s., rikt illustrerad). Denna bok fyller, som det heter, ett länge känt behov. Dess föregångare, Hugo Valentins bok med samma namn, utkom redan 1924 och i en utökad upplaga, Judarna i Sverige, 1964. Som historiker med personhistoria och genealogi som viktig inriktning och själv med en judisk gren i sitt stamträd är Carlsson den rätte att gå i Valentins fotspår. Det har blivit en bred, utförlig och detaljrik berättelse med inte minst en mängd intressanta personporträtt, men där problematisering och analys fått stå något tillbaka.

Framställningen är kronologisk, indelad i åtta kapitel som vart och ett omfattar ett skede i den judiska historien i Sverige, från förhistorien, den första judiska tiden från 1774, uppbyggnad fram till emancipationen 1870, konsolidering och ”guldålder” och östjudisk invandring fram till första världskriget, över mellankrigstidens ökande antisemitism och osäkerhet till andra världskrigets katastrofer med Sveriges först stängda gränser, följt av ett omfattande mottagande av flyktingar och räddade ur lägren, till sökandet efter en ny normalitet efter kriget och förhållandet till den nya judiska staten Israel. Det pånyttfödda judiska kulturlivet de senaste decennierna, och Majoritetssveriges intresse för detta, får också utrymme och blir ett led i författarens avslutande reflexioner om judarnas och det judiskas fortsatta existens i Sverige.

Inom kapitlen återkommer Carlsson till de centrala teman han linjerar upp i ett inledningskapitel. Ett första är relationen, det ”sociala kontraktet”, mellan det svenskjudiska kollektivet och majoritetssamhället, som går från tolerans till integration och ställning som nationell minoritet. Det andra är de inomjudiska relationerna, som har kunnat vara nog så konfliktfyllda men i allmänhet kunnat biläggas med ömsesidig god vilja. En central fråga har rört förhållandet mellan etablerade och nyinvandrade judar, i slutet av 1800-talet, efter första och efter andra världskriget. Just judisk immigration är ett annat centralt tema, som har varit aktuellt under snart sagt alla perioder. Nära knutet till det är anpassningen till majoritetssamhället, med i många fall assimilation som (av många oönskat) slutresultat. Utvecklingen av och i de enskilda församlingarna runtom i Sverige får också stort och detaljerat utrymme. Och allt detta genomsyras av en stark personcentrering: hela historien speglas i enskilda personers insatser och öden. Antisemitismen och dess yttringar, judarnas eviga följeslagare, är också ständigt närvarande i boken.

Den judiska historien i Sverige är en framgångssaga på nästan alla samhällsområden, väl berättad av Carl Henrik Carlsson. Men med hans ambition att få med allt blir framställningen stundom väl katalogartad. En brist på fördjupning och problematiserande analys vidlåder dock texten och gör också att vissa avsnitt känns för korta. Carlsson skriver inte dåligt men har inte haft några högre stilistiska ambitioner, vilket gör texten lite glanslös. Men ett gediget, faktatätt och auktoritativt verk, ett nytt standardverk, har han åstadkommit, vilket är gott nog och mer än så.

En sträng men rättvis lärare

2021-11-18 Ola Larsmo: Tio lektioner i svensk historia (Kaunitz-Olsson 2021; 198 s.). Ola Larsmo är en mångsidig författare och publicist, men historien är närvarande i det mesta, vare sig han skriver skönlitterärt eller dokumentärt. Sverige före och under andra världskriget har han skildrat i flera romaner, bl.a. Förrädare (2012), och i essäboken Djävulssonaten (2007) om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, som i Uppsalastudenternas namn uttalade sig mot inresetillstånd för tio judiska läkare.

Den kritiska synen på Sveriges hållning i slutet av 30-talet och under kriget har genomsyrat den allmänna opinionen på senare år så mycket att motbilderna har suddats ut. Det är inte minst denna snedvridning som Larsmo vill rätta till. En utlösande faktor verkar ha varit Sverigedemokraternas lögnaktiga valfilm 2018, där Socialdemokraterna görs ensamma ansvariga för det medlöperi som Sd förljuget målar upp. I de tio ”lektionerna”, kapitel på tio till tjugo sidor, undervisar Larsmo effektivt, pedagogiskt och stilsäkert om hur det egentligen var. Viktigast är att det inte fanns en svensk hållning utan flera samtidigt. De främlingsfientliga, till och med antisemitiska åsikterna var starka, i riksdagen främst inom Högern och Bondeförbundet och i högernationella kretsar som Sveriges Nationella Förbund m.fl. Aktiva flyktingvänner återfanns bland socialdemokrater och liberaler (folkpartister). Vid sidan av de mer kända Torgny Segerstedt och Ture Nerman lyfter Larsmo fram i dag rätt bortglömda som liberalerna Israel Holmgren och Mia Leche Löfgren och socialdemokraten Georg Branting. 1937 års utlänningslag och undfallenheten mot Nazityskland de första krigsåren var det pris statsminister Per Albin Hansson var beredd att betala för att hålla ihop sina regeringar och hålla Sverige utanför kriget. Det var inte heroiskt, men vem kan klandra en statsledning som gör sitt bästa för att hålla sitt land utanför ett storkrig? Det fanns inte heller en, enhetlig hållning under hela perioden. Under intryck av de norska judarnas öde hösten 1942 lade Sverige om sin politik helt och blev en aktiv, för att inte säga aktivistisk flyktingräddare. Vid samma tid, hösten 1942, stod också klar, för den som ville och kunde ta in det, omfattningen av det tyska mördandet av Europas judar.

Ola Larsmo berättar inget nytt, men den koncentrerade formen gör boken till en utmärkt repetitionskurs för oss som tror oss veta och en lika utmärkt grundkurs för de ignoranta (om de nu läser sådana böcker). Det är livfullt och personligt, och Larsmo har också infogat några upprörande levnadsöden och ett indignerat avsnitt om motståndet i Stockholm mot de s.k. snubbelstenarna, minnesstenar över deporterade och mördade judar infällda i trottoaren utanför deras bostäder. Som väntat går han också hårt åt sina favoritantipatier inom unghögern Arvid Fredborg, Åke Th. Leissner och Gunnar Unger. Att Fredborg och Unger kunde fortsätta efter kriget som respekterade och framgångsrika journalister ter sig med dagens ögon som mycket anmärkningsvärt.

Hur Tyskland kom på fötter

2021-11-09 Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2019; svensk övers. Svenja Hums, Daidalos 2021; 398 s. Tack till Dag Sebastian Ahlander, som tipsade mig om boken!). Tyskland våren 1945. Ett land som har imploderat: den offentliga makten har upphört att existera, infrastrukturen i spillror, byggnader, kvarter, hela städer i ruiner. Hur ska människorna som överlevt kriget nu överleva freden? Hur ska städerna byggas upp igen? Hur ska samhällsfunktionerna återställas? Och viktigast, hur ska tyskarna omskolas till goda demokrater? Om hur man lyckades med detta, på märkvärdigt kort tid, handlar denna utomordentliga och mycket skickligt översatta bok.

Kulturjournalisten Harald Jähner börjar från början, med uppröjningen efter den ofantliga mängden sönderbombade hus, där varenda människa som stod på benen fick hjälpa till. Han fortsätter med hur människorna skaffade sig livets nödtorft när inget fanns i butikerna och den gamla riksmarken var en skakig valuta. Reservvalutan var amerikanska cigaretter; hade man sådana kunde man byta till sig livsmedel och varor mycket värdefullare än cigaretterna enligt åsatt pris. Annars var metoden stöld och plundring ur lager och förråd. Det var accepterat så länge man inte bestal sina medmänniskor. Den gamla lutherska moralen var satt på undantag. Segrarmakterna upprätthöll en nödtorftig ordning, administrativt och polisiärt, till att börja med var och en i sin zon. Snart slogs de tre västra zonerna ihop till en, medan Sovjetunionen höll kontrollen över den östra zonen. Förstadiet till de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och DDR, var därmed på plats, och de grundades formellt och reellt 1949. Den första stora sprickan mellan väst och öst uppstod 1948, när D-marken introducerades i väst, och Sovjetunionen blockerade Västberlin.

Den djupa klyftan mellan de båda halvorna av det forna tyska riket är tydlig också i Jähners disposition av boken. Den handlar nämligen till alldeles övervägande del om väst. Östzonen/DDR är förvisso inte bortglömt men används mer som kontrast till förhållandena i väst än som ett eget subjekt. Det är en brist, som hade varit enkelt avhjälpt med en lätt ändring av undertiteln: ”Livet i västra Tyskland …”.

Efter inledningskapitlet blir framställningen mer tematisk. Jähner uppehåller sig bl.a. vid de stora folkomflyttningarna både ut från Tyskland, av krigsfångar och tvångsarbetare, och in till landet av etniska tyskar som fördrivits från Sudetområdet och tidigare delar av Tyskland som nu blivit polska eller ryska. De oerhörda problemen med repatriering av displaced persons och integrering av die Heimatvertriebenen und Entrechteten belyses grundligt. Han behandlar återuppbyggnaden av industrin, med Volkswagenverken i Wolfsburg som åskådningsexempel, kulturlivets pånyttfödelse, med den abstrakta konstens genombrott, och heminredning i former som sägs vara tyska men för en skandinav påminner starkt om den danska och svenska 50-talsdesignen.

Och så den stora omskolningen. Att den gick så relativt lätt och snabbt är inte lätt att förklara, men Jähner anger några möjliga orsaker. En paradoxal orsak kan vara den halvhjärtade avnazifieringen. Många gamla nazister i statstjänst återfick rätt snart sina befattningar, nu under helt andra förutsättningar. Med det gamla idealet av opolitiska ämbetsmän kunde de lätt anpassa sig till det nya läget. Ett annat skäl var det förtroendefulla förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning. Våldtäkter och andra övergrepp – notoriska i öst – visst begicks sådana även i väst men i mindre omfattning. Och folk gillade det som framför allt den amerikanska militären hade med sig. Marshallhjälpen spelade förstås stor roll. Och valutareformen: det är knappast en överdrift att med den fylldes butikerna med varor över en natt.

Men viktigare ändå var nog tyskarnas uppfattning av sig själva som offer: man hade i tolv år bedragits av nazisterna, som lett landet i det totala fördärvet. Nu ville man se den tiden som en parentes och återuppväcka gamla tyska ideal som hederliga och bildade människor. Falskheten i denna självsyn blir tydlig när den offerroll tyskarna iklätt sig jämställdes med den judiska befolkningens. Bortträngningen av Förintelsen under flera decennier är det som för en sentida betraktare lyser starkast i denna briljanta historik, som uppmärksammats mycket och positivt i Tyskland men i Sverige, vad jag sett och hört, bara av Kulturnyheterna i SvT. Om jag kan utöka läsarskaran något med denna text har den fyllt sin uppgift.

Historien om Priset – de första 30 åren

2021-10-26 Gustav Källstrand: Andens olympiska spel. Nobelprisets historia (Fri Tanke 2021; 560 s.). Gustav Källstrand har många av oss sett som trevlig och lättsam historieberättare i SvT:s  Nobelsändningar. Här visar den disputerade idéhistorikern att han vet vad han talar om: historia om och kring Nobelpriset i bredast tänkbara perspektiv. Undertiteln är dock missvisande; boken omspänner bara tiden fram till början av 1930-talet.

Källstrand väver sin framställning kring två grundbegrepp. Det ena är Nobelsystemet, som innefattar Nobelstiftelsen, de prisutdelande institutionerna och de publika organisationerna. Med de senare avser Källstrand dem vilka ”har som uppgift att informera om Nobelpriset och Nobelpristagarna på ett sådant sätt som bidrar till Nobelprisets status”. Det andra grundbegreppet är användbarhet. Med det som utgångspunkt beskriver Källstrand hur olika intressenter har sett på priset som något mer än ett pris och hur de har använt eller försökt använda det för andra, egna syften. För de prisutdelande institutionerna har det t.ex. handlat om att frigöra medel för den egna verksamheten. En tidig fråga var inrättande av s.k. nobelinstitut, forskningsinstitut knutna till den egna institutionen. Patriotiska kretsar har med priset velat höja Sveriges anseende i utlandet. Pressen ökar sin upplaga genom att skriva populärt om pristagare och prisutdelningar, eller kritisera pris och prisceremonier.

På denna lite färglösa väv hänger Källstrand brokigare prydnader: detaljerade skildringar från olika fält av prisets historia. Förhistorien förstås: från Alfred Nobels död 1896, genom Nobelstiftelsens och prisens födslovåndor till de första prisen 1901. Källstrand kunde ha gjort mera av den spännande historien om hur Nobels betrodde assistent och testamentsexekutor Ragnar Sohlman tvingades smuggla Nobels förmögenhet ut ur Frankrike för att den skulle undgå fransk arvsbeskattning. I gengäld bjuds vi en mycket fyllig och intressant framställning av turerna mellan exekutorerna, familjen Nobel, det officiella Sverige och de tilltänkta prisutdelarna, där Nobelstiftelsen och formerna för pristilldelandet värker fram i en utdragen förlossning.

Byggnadsfrågan: de ansvariga för ett så stort och snabbt statusfyllt pris måste förstås husera i en ståndsmässig byggnad. Av Ferdinand Bobergs palats i den park vid Djurgårdsbron som ännu heter Nobelparken blev intet. Först på 1920-talet löstes frågan med det mer anspråkslösa hus på Sturegatan 14 där stiftelsen ännu håller till. Frågan har ju aktualiserats på nytt, men att den är lika svårlöst nu vittnar konflikterna kring Nobelcentret på Blasieholmen tydligt om.

Prisutdelningen: ceremonielet vid utdelningen och formerna för den efterföljande banketten har varit ständigt omdebatterade och förändrats åtskilligt under tidens lopp. En gång, 1920, testade man till och med att ha Nobelfesten i juni. Först sedan man flyttat till de nybyggda Konserthuset och Stadshuset fick festen ungefär de former som den sedan behållit, även om middagen blivit alltmer påkostad och ökat i medial betydelse.

Utseendet av pristagare: Som viktigast framstår ändå skildringarna av hur de prisutdelande institutionerna arbetat, deras avvägningar i fråga om ämnesinriktning, kandidaternas nationalitet, prisets neutralitet under och närmast efter första världskriget, kommittéledamöters käpphästar med mera. Kompromisser och kohandel har föregått många pris, och länge var en vanlig lösning att skjuta konflikter på framtiden genom att reservera pris från ett år till nästa. Detta gäller särskilt de naturvetenskapliga priserna. Litteraturprisets historia är mer välkänd. För fredspriset visar Källstrand dels hur politiskt aktivt Stortinget agerade, dels att den vidare tolkning av prisstatuterna som ofta ifrågasatts de senaste decennierna fanns på plats redan tidigt.

Innehållsligt är det alltså god och ofta fängslande läsning även om Källstrand emellanåt förlorar sig i något abstrakta resonemang. Mer problematisk är den språkliga formen. Källstrands lediga språk som fungerar bra i tv blir i skrift stillöst och slarvigt. I tal är det acceptabelt att säga ”både … men också” men inte i sakprosa. Det i boken onekligen centrala ordet pris får i bestämd form pluralis heta ömsom prisen, ömsom priserna. Stavningen av namn har inte kontrollerats tillräckligt. Akademiledamoten Hans Forssell, känd politiker, ämbetsman och historiker som talade mot att Svenska Akademien skulle acceptera rollen som prisutdelare, är nämnd 14 gånger, samtliga med stavningen Forsell. Jag noterade också ett antal sakfel. T.ex. Locarno, platsen för det fördrag som normaliserade Tysklands internationella status efter världskriget, ligger i Schweiz, inte Italien. Och Källstrand har förväxlat den frisinnade Aftontidningen från 1910-talet med dess socialdemokratiska namne från 1940–50-talet. Mindre känsliga läsare kan kanske sätta sig över sådana drag i texten, men för mig drar de, tyvärr, ner helhetsintrycket.