Vad berättar kyrkan intill motorvägen?

2026-06-08 Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.

Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.

Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).

Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.

Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.

En riksolycka och dess följder

2026-05-24 Hannu Salmi: Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2022; svensk övers. Tobias Pettersson, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2026; 232 s.). Stadsbranden i Åbo 4–5 september 1827 var visserligen bara en av många liknande som övergick trästäder i Norden under flera århundraden. Men i fråga om förödelsens omfattning och följder står den ut som unik. Stora delar av staden jämnades helt med marken, 11 000 blev hemlösa, många näringsidkare ruinerade (men relativt få människor omkom). Domkyrkans torn störtade in, och det välfyllda universitetsbiblioteket med anor från 1640 totalförstördes. Olyckan påskyndade universitetets flyttning till Helsingfors, vilken skedde redan året därpå. Därmed hade den finska riksdelens gamla huvudstad slutgiltigt förlorat sin politiska och kulturella ställning till Helsingfors, som blivit storfurstendömets huvudstad formellt redan 1812 och reellt omkring tio år före branden.

Hannu Salmi skildrar brandens uppkomst och utbredning i detalj och ägnar också stor uppmärksamhet åt följderna och åt reaktionerna i omvärlden. Han följer en numera vanlig trend, där han låter enskilda människor komma till tals genom brev och efterhandsskildringar, samtidigt som han refererar till tidigare forskning. Så arbetar t.ex. också Magnus Västerbro, vars Svälten jag nyligen skrev om. Det gör framställningen engagerande, och man lider verkligen med alla drabbade. Pigor och drängar är ofta kända till namnet, men de har sällan lämnat egenhändigt material efter sig. Nej, här är det mest akademiker, högutbildade och borgare som för ordet. Tidningsreferat får också stort utrymme.

Här är inte platsen att återberätta vådeldens förlopp. Det gör Salmi skickligt och åskådligt, även om han förmänskligar brandens härjningar lite väl mycket, som ”lågorna svalde girigt allt de kom över”. Men en viktig fråga ska tas upp lite närmare: den om hur branden startade. Att den började hos köpmannen Hellman i Aningaisbacken är helt klart, men vad var orsaken? Tidigt uppkom ett rykte att man i Hellmans gård ägnat sig åt att skira talg, och genom en pigas vårdslöshet skulle talgen ha fattat eld och startat branden. Detta helt obekräftade rykte upphöjdes snart till vedertagen sanning. Den rapporterades som sådan i utländsk press, och till och med Topelius behandlar den så i sin skildring, skriven långt i efterhand. Sanningen, som snabbt och grundligt utreddes av kämnärsrätten i Åbo, var att gnistor från ett grannhus skorsten flugit över till taket på ett av Hellmans uthus, vilket antändes varefter elden blixtsnabbt spred sig med kraftig blåst. Rättens utslag uppmärksammades dock knappt alls, och det var först efter hundra år som historikern Svante Dahlström kunde lägga saken till rätta. Ett tankeväckande exempel hur lätt ”fake news” fäster sig.

Boken behandlar ett intressant ämne, inte så känt i Sverige, innehållet är fängslande och framställningen medryckande i den svenska översättningen. Jag rekommenderar den varmt.

Historiskt berättande som fängslar

2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.

Lärorikt om vårt grannland

2026-03-19 Artur Szulc: Polens historia (Historiska Media 2017; 315 s.). Polen är ett land vars historia vi mest sett utifrån landets relationer till andra länder: som en svår motståndare under Sveriges stormaktstid; som ett offer för expansiva stormakter under 1700-talet, vilket ledde till landets tre delningar och försvinnande för karten; och åter som offer för två totalitära staters cynism och brutalitet under andra världskriget. Polens inre historia har vi vetat mindre om. Hur blev landet till det det är i dag? Det har Artur Szulc, polsk-svensk historiker och skriftställare, velat kära oss.

Bokens titel är något missvisande. ”Polens historia de senaste hundra åren” hade varit mer träffande. De första tusen åren avhandlas nämligen på bara 50 av bokens 285 textsidor. Det är helt klart för lite för en heltäckande allmän historia, även om texten är intressant i sig. Att adeln var stark i Polen visste jag, men inte att den var så manstark, dominant och egennyttig, till stor skada för det land vars elit de utgjorde. Kungamakten var i allmänhet svag, och befolkningen bestod till största delen av livegna bönder. I union med Litauen utvecklades riket under 1300- och 1400-talet ändå till Central- och Östeuropas starkaste makt, men sedan började den långsamma men obönhörliga nedgången.

Ett särdrag hos Polen är att landet aldrig har haft några klara gränser, utan de har förskjutits hit och dit genom krigshandlingar och vid ritbord på fredskonferenser. Efter sin återuppståndelse låg det under mellankrigstiden ett gott stycke öster om sin placering på kartan efter andra världskriget. Det har betytt återkommande konflikter med minoriteter som hamnat innanför gränserna, som vitryssar (belarusier) och ukrainare under mellankrikstiden. Samtidigt har återkommande utbrott v antisemitism drabbat den en gång talrika judiska befolkningen.

Strävan att konsolidera den nygamla staten under 1920- och 30-talet under ledning av folkhjälten marskalk Piłsudski får, liksom landets oerhörda lidanden under andra världskriget, sin beskärda del, innan författaren kommer till sitt huvudämne: Polen under kommunistiskt förtryck och frigörelsen från detta. Utmanövrerandet av den lagliga exilregeringen (delvis genom de västallierades svek), partiets maktövertagande, hårdnande grepp omväxlande med korta töväder under ledare som Bierut, Gomułka, Gierek och Jaruszelski behandlas detaljerat och initierat och med författartemperamentet tydligt framträdande. Det gäller även uppkomsten av Solidaritet och annan opposition, omvälvningen 1989 och den långt ifrån konfliktfria postkommunistiska tiden. I dessa delar är boken som allra bäst.

Med reservation för att det gått snart tio år sedan boken utkom, och för den missvisande titeln, är detta en bok som varmt kan rekommenderas alla historieintresserade.

Politiskt och personligt med Tarja Halonen

2026-03-04 Meri Valkama: Arvet. Samtal om Tarja Halonens politik (svensk övers. Tove Djupsjöbacka, Schildts & Söderströms 2024; 282 s.). Det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms gav ut den här boken samtidigt på finska och svenska. I Finland har den naturligt nog blivit omskriven och recenserad, men i Sverige verkar intresset ha varit i stort sett obefintligt. Är expresidenten Halonen så passé här? Tarja Halonen har faktiskt efter sin avgång 2012 varit mycket aktiv i olika internationella organisationer och tycks inte ha några planer på att dra sig tillbaka trots att hon hunnit fylla 80. Så det är en vital och engagerad veteran vi möter.

Lägg märke till undertiteln. Det är samtal om Tarja Halonens politik, inte i första hand samtal med henne. Rösten vi hör är till övervägande del författaren Meri Valkamas. Den är subjektiv och drar rätt långt till vänster, kanske lite som Halonens egen position inom Socialdemokraterna innan hon blev utrikesminister och president. Utöver de politiska samtalen, med Halonen och med många andra, redogör Valkama, på ett personligt och lättsamt sätt, för bokens tillkomst och om träffar och resor med Halonen. Interiörer och episoder från Halonens möten med kolleger runtom i världen lättar också upp läsningen.

Arvet i boktiteln är det förtroendefulla förhållande till Putins Ryssland som Tarja Halonen byggde upp under sina tolv år som president och som raserades med en gång vid det ryska angreppet på Ukraina 2022. Halonen har blivit beskylld för en alltför förstående inställning till Ryssland och rentav som medskyldig till kriget. Hur ser Halonen själv på detta?
Det är Valkamas viktigaste fråga. Flera andra utrikespolitiska frågor får också utrymme, som Israel–Palestina-konflikten, och på köpet får vi en omfattande inblick i de ofta besvärliga relationerna mellan presidenten och statsministern i frågan om vem som leder utrikespolitiken. Särskilt med partikamraten Paavo Lipponen kunde samarbetsklimatet vara frostigt.

I huvudfrågan, relationerna till Ryssland, anser sig Halonen ha gjort rätt, som förhållandena var då, men medger att hon har ändrat sig och numera till och med är anhängare av Finlands medlemskap i Nato. I en intressant diskussion enas Valkama och Halonen om att man kan mena väl och göra vad som framstår som rätt men som när förhållandena ändras ändå kommer att visa sig ha varit fel.

Jag hade väntat mig en intervjubok där Tarja Halonens egen röst hörts mer, men det vore förstås en annan bok. Den som nu föreligger är nog så intressant och högst läsvärd. Den svenska texten flyter bra, även om översättaren Tove Djupsjöbacka inte alls undviker finlandismer. En var helt ny för mig: ”franska streck”, som lär betyda ’punktuppställning i en text’.

Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.

Personkult i teori och praktik

2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.

Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.

Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.

Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.

Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.

Åbo 1820: litteratur, filosofi och politik

2025-11-29 Jukka Sarjala: Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2020; svensk övers. Sofia Gustafsson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; 295 s.). Åboromantiken var en kortlivad rörelse vid Akademin i Åbo under senare delen av 1810-talet och några år in på 1820-talet. Den var en utlöpare av den internationella romantiska litterära och ideologiska rörelsen, som uppkommit och utvecklats i Tyskland av bland andra Herder, Fichte, Schelling, bröderna Schlegel, Schleiermacher. Den kunde stundom ta sig mer militanta uttryck när den vände sig mot representanter för äldre tiders läror och smak. Det gjorde t.ex. fosforisterna i Uppsala, med Atterbom som främsta namn. Åboromantikerna var nära förbundna med dem och kom att, mot sin vilja, bli indragna i rent politiska aktiviteter. Om något namn i kretsen ännu är känt är det Adolf Ivar Arwidsson, som blev avskedad från sin tjänst vid akademin och tvingades i exil till Sverige.

Arwidsson var den, inte oomstridde, informelle ledaren av det informella nätverk som utgjorde Åboromantikerna. (De försök till formell organisation som gjordes rann ut i sanden.) Många av de andra är intressanta som människor och akademiker, men jag får nöja mig med att lyfta fram två av dem, Anders Johan Sjögren och Carl Axel Gottlund. Många av medlemmarna var gediget finskkunniga, men Sjögren, son till en skomakare i Itis i Kymmenedalen, är såvitt jag förstår den ende som hade finska som förstaspråk. Han förefaller ha varit Arwidssons motsats: lugn, välbalanserad, metodisk. Det var egenskaper han bör ha haft nytta av som framstående finsk-ugrisk språkforskare baserad i Sankt Petersburg. Gottlund förlade en stor del av sina studier till Uppsala, blev länge kvar i Sverige och är känd för sina vistelser bland ”skogsfinnarna” i Dalarna och Värmland.

Intresset för det finska folket och dess kulturyttringar var livligt i kretsen. Några reste runt och upptecknade folkdikter (runor) och inspirerade den något yngre Elias Lönnrot. Ingen i gruppen blev själv någon framstående poet, även om försök gjordes. Den litterära verksamheten bestod i huvudsak i utgivande av kortlivade tidskrifter som Mnemosyne och Åbo Morgonblad och publicerande av artiklar som hyllade de romantiska idealen och polemiserade mot upplysning och kantianism.

I det nybildade storfurstendömet var banden till Sverige ännu starka, och Åboromantikernas förbindelser med i synnerhet Uppsala täta. Detta, och att ideologin kunde uppfattas som politiskt radikal, väckte myndigheternas misstänksamhet, och konflikterna med inte bara romantikerna utan hela studentkåren urartade flera gånger till våldsamheter. Sedan Arwidsson utsetts till ledande syndabock 1822 lugnade det hela ner sig, men då var också den lilla löst knutna kretsens saga all.

Det har varit ett utsökt nöje att läsa historiedocenten Jukka Sarjalas bok. Den är uppställd tematiskt, inte kronologiskt, vilket gör att det blir en del upprepningar, men det kan man behöva i myllret av personer och händelser. Författaren behärskar sitt material suveränt, vilket han också lyckas förmedla utmärkt i skrift, i varje fall som det framstår i Sofia Gustafssons översättning. Inte en bok för alla, kanske, men en njutning för historiska finsmakare (om jag får räkna mig dit).

Han sjunger vackert om kärlek

2025-10-08 Magnus Västerbro: Kärlekens tid. Dröm och verklighet under två tusen år (Albert Bonniers Förlag 2025; 540 s,). Magnus Västerbro vill inte kalla sig historiker; han har inte den akademiska bakgrunden. Han är historieberättare, och som sådan mycket väl inläst i sina källor, som är ”riktiga” historikers verk. Han citerar och refererar dem flitigt och är noga med namns nämnande. Det är ett tillvägagångssätt som har tjänat honom väl och med vilket han har skapat framgångsrika verk som den Augustprisvinnande Svälten (2018) och Tyrannens tid (2021). Nu har han tagit sig an ett ämne som spänner mycket längre i både tid och rum. Kärleken må vara universell och evig, men Västerbro har begränsat framställningen till Medelhavsområdet i antiken, medeltidens Västeuropa och nya tidens Nordvästeuropa, främst Sverige och Storbritannien. Det blir ändå en tjock bok, med tillräckligt många belägg för författarens huvudtes: att äktenskap och annan parbildning alltid i grunden har byggt på kärlek eller liknande känslomässig böjelse. Resonemangspartier och tvångsäktenskap har förvisso funnits, men de har aldrig varit den dominerande sorten. Kvinnor har i alla tider kunnat säga nej till oönskade friare.

Västerbro bygger sin resonerande framställning och drar sina slutsatser på tre sorters texter: samtida dokument som brev och dagböcker, samtida skönlitteratur samt nutida historikers verk. Resonemangen kan ibland bli lite långrandiga, men avbryts välgörande ofta av nedslag i det samtida materialet. Den romerske skalden Ovidius verk, särskilt Konsten att älska, ägnas stor uppmärksamhet, och Västerbro återkommer till det gång efter gång. Han utvinner det mesta ur historien från 1100-talet om Héloise och Abélard och drar fram många historier om i övrigt okända människor från olika tider och deras ofta lyckosamma men stundom fåfänga försök att trots motstånd från familj få varandra.. Att den samkönade kärleken är lika gammal som den särkönade visar han tydligt med många belägg. En annan sak är att acceptansen för homosexualitet sällan har varit stor.

Självfallet ägnar Västerbro också full uppmärksamhet åt synen på kärlek och äktenskap genom tiderna: inflytande från religion, filosofer, reformationer, revolutioner osv. Boken berättar inte bara äktenskapets historia utan också skilsmässans. Att det t.ex. under ortodoxins 1600-tal i Sverige fanns en många gånger tämligen ”liberal” syn på möjligheten att upplösa dysfunktionella äktenskap var en nyhet för mig.

Västerbro slutar den egentliga framställningen kring år 1970. Men i en epilog för han berättelsen fram till idag i ett mer fritt essäistiskt skrivsätt, där han även tillåter sig att bli personlig. Det känns bra att på detta sätt möta människan bakom texten och förhöjer värdet av denna mycket läsvärda bok.

En institution fyller 140

2025-08-22 Victor Wilson: För kunskap och kultur. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2025; 310 s.).

(Transparens: jag har själv arbetat för SLS, både ideellt, i den allmänna prisnämnden, och arvoderat, som extern redaktionsmedlem i Biografiskt lexikon för Finland.)

Svenska litteratursällskapet (SLS) är en institution i Finland, i detta ords alla bemärkelser. För den finlandssvenska kulturen och de humanistisk-samhällsvetenskapliga disciplinerna spelar de ungefär samma roll som en kombination av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vitterhetssamfundet i Sverige. SLS är därtill mycket förmöget och förvaltar utöver egna medel den också mycket rika Svenska kulturfonden. Hur sällskapet på 140 år har hamnat där man är i dag är temat för den föreliggande boken.

En 140-årshistorik på 310 sidor får sägas vara kortfattad, en sammanfattning av utvecklingen internt och mot omvärlden. Från en blygsam början som en ideell förening bland andra till en forsknings- utgivnings- och prisutdelningsorganisation med eget hus och över 100 anställda. Årshögtiden med prisutdelning på Runebergsdagen den 5 februari gjorde SLS snabbt känt i Svenskfinland, men verksamheten hade en relativt blygsam omfattning till en bra bit efter krigsåren. På 1960-talet började en snabb expansion, möjliggjord av en kombination av framsynt finansförvaltning och ren tur (en tidig donation av en stor aktiepost i Nokia). Forskningsstöden fick fastare former och både den vetenskapliga verksamheten och finansskötseln professionaliserades. Prissummorna växte. Och där är vi i dag.

Det andra huvudtemat är hur SLS:s syfte och uppgift har uttryckts och tolkats genom tidens växlingar. Så här lyder portalparagrafen i stadgarna: ”Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., […] har till uppgift att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen, samt att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.” Från början handlade det främst om att försvara svenskheten i Finland mot fennomani, misstänksamma ryssar och senare äktfinskhet. Att söka bevara så mycket det gick av den genuina svenska kulturen och spara minnena av det som gått förlorat. Att upprätthålla svenskan som ett nationellt språk i Finland. Stöd till forskning och till (skön)litteratur var inte det centrala från början (ordet ”litteratur” i namnet hade en mycket vidare betydelse vid sällskapets grundande än vad det har i dag). Med större resurser har man kunnat bredda stödet till att gälla svenskspråkig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över lag, dels med bidrag till externa projekt, dels genom egna stora forsknings- och utgivningsprojekt. Här nämner Wilson bland annat Finlands svenska historia, som blev ett bokverk på fyra band, och den stora satsningen på Zacharias Topelius samlade skrifter i textkritiska utgåvor. Själv skulle jag tillägga Biografiskt lexikon för Finland i fyra tjocka band och den för förståelsen av den finlandssvenska modernismen väsentliga utgåvan av Henry Parlands samlade verk.

Med sitt begränsade omfång och överblickande hållning har detta blivit ett verk som bör vara tillgängligt och tilltalande för en stor läsekrets i Finland och Sverige. Det är också något som SLS blivit allt bättre på med åren: att göra sin egen verksamhet känd och uppskattad.