En judisk familjehistoria

2019-08-06 René Nyberg: Sista tåget till Moskva. Två väninnor, två öden, en judisk familjehistoria (2015; svensk övers. Geo Stenius, Förlaget M i distribution 2019). René Nyberg (f. 1946) är en av Finlands ledande diplomater i sin generation med ambassadörsposter i bl.a. Moskva och Berlin. Han gick i Tyska skolan i Helsingfors och lärde sig ryska som student. Hans språkkunskaper har varit en viktig faktor bakom den här boken. Den är en familjehistoria, delvis självupplevd men framför allt sedd från hans mors, en morskusins och en sysslings perspektiv. Den är också ett verk av en historiker som har grävt i arkiv i Finland och Ryssland och tillgodogjort sig mycken facklitteratur på området.

Bokens centrala historia är Nybergs morskusin Masja Jungmans öde. Modern Feige (Fanny) och Masja var döttrar till två bröder Tokazier (Tukatsier) från Orsja i Vitryssland. Meier T. hamnade i Finland och Abram i Lettland. Familjehistorien ger Nyberg tillfälle att måla upp judarnas historia i det ryska kejsardömets utkanter Finland och Baltikum. Masja växte upp i det självständiga Lettland och gifte sig med den likaså judiske violinisten Josef Jungman. När tyskarna marscherade in sommaren 1941 kunde Masja och Josef fly till Sovjetunionen med det sista tåg som lämnade Riga, medan resten av hennes familj mördades av tyskarna. I Sovjetunionen levde de ett omväxlande liv innan de 1944 kunde återvända till Riga och bosätta sig i familjens gamla stora lägenhet, där till och med Blüthnerflygeln stod oskadd kvar. Lägenheten delades dock snart upp till en typisk sovjetisk komunalka för tre familjer, och familjen, som utökats med dottern Lena 1945, flyttade småningom ut. Antisemitismen blev efter hand alltmer besvärande, och 1971 tilläts familjen flytta till Israel. Dottern Lena blev kvar där, men Josef och Masja trivdes aldrig. Paradoxalt nog fick paret en tryggad pensionärstillvaro i Tyskland, sedan Josef kunnat styrka tysk nationalitet och därmed var berättigad att bosätta sig i och åtnjuta sociala förmåner från Förbundsrepubliken.

En parallell historia handlar om Nybergs mor Feige, som försköts totalt av sin familj när hon 1937 gifte sig med den icke-judiske Bruno Nyberg, och om det judiska talades det mycket lite under Renés uppväxt. Men det var Bruno som lyckades återknyta förbindelserna till släkten i Riga genom att han som hög idrottsledare vid ett besök i Sovjetunionen 1957 fick förmånen att få resa vart han ville och då valde Riga, där han med KGB:s hjälp hittade Masja och hennes familj.

Det är dramatiska och på många sätt tragiska historier René Nyberg berättar. Problemet är att han berättar så mycket annat också som är perifert i förhållande till huvudhistorien. Jag tycker inte heller att dramatiken tillvaratas i texten, men det kan möjligen bero på översättaren. Jag har under åren läst en hel del judiska familjehistorier av detta slag. Kanske är jag besviken därför att den här boken inte håller vad titeln – och flera recensioner – utlovar, men i mina ögon är den inte en av de starkaste.

Kyrkan mitt i byn

2019-06-27 Hanna Enefalk: Svenskarna och deras kyrkor (Medströms Bokförlag 2017). Det är ett nöje att helhjärtat kunna rekommendera denna folkbildande bok om samspelet mellan folk och kyrka i Sverige. Tyngdpunkten ligger på tiden från reformationen till reformen 1862, då socknarna blev sekulära landskommuner och kyrkliga församlingar, men det görs utblickar både bakåt och framåt. Glädjande nog glöms inte det Finland bort, som var en del av det svenska riket till 1809.

Just socknen är det centrala begreppet i boken. Dess betydelse i människornas liv och samhällets ordning kan knappast överskattas. Genom sockenprästerna kunde staten utöva myndighet och kontroll (fast prästerna ofta protesterade mot att vara statens förlänga arm), och kyrkotukten var sträng under den lutherska ortodoxins storhetstid på 1600- och 1700-talet. Men genom sockenstämman fick å andra sidan allmogen en tidig skolning i demokratisk diskussion och beslutsfattande som bör ha spelat stor roll för den senare demokratiska utvecklingen. Hela tillvaron försiggick i kyrkoårets och de kyrkliga högtidernas hägn. Viktiga händelser relaterades till Mickelsmäss, Trefaldighet, Advent, etc. snarare än till datum.

Ökad religiös tolerans, väckelserörelser och sekularisering bidrar till att kyrkans makt över själarna småningom minskar. Betecknande är att benämningen ”Svenska kyrkan” (som ett bland flera samfund) dyker upp först 1860. Men det är en lång väg till den slutliga skilsmässan mellan stat och kyrka; den resan blir väl beskriven i boken.

Framställningen är tematisk, inte kronologisk. Kapitlen har rubriker som Självstyret i socknarna, Kungamaktens förlängda arm, Liv och död, Kyrkan i folktron, Tid och otid. Det blir oundvikligen en hel del upprepningar, men det är ett välfungerande pedagogiskt grepp.

Författaren är historiedocent i Karlstad, men framställningen bygger på andras forskning. Hon skriver enkelt och lättillgängligt, någon gång väl skolboksaktigt. Läsvärdet förhöjs av den rikhaltiga och mycket väl genomtänkta illustreringen, som får en självständig, stödjande roll i stället för att, som tyvärr ofta är fallet, bara lätta upp textsidorna. Ett välfungerande sakregister är man inte heller bortskämd med i ett verk av denna typ.

Författarkamp och skrivargemenskap

2019-06-16 Stefan Nygård & Henrika Tandefelt: Skrivandets villkor och gemenskap. Finlands svenska författareförening 1919–2019 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). En uppenbar risk med historiker över organisationer är att skribenten, i synnerhet om hen själv tillhör organisationen, håller sig snävt till händelser och utvecklingslinjer inom organisationen. Den risken har Finlands svenska författareförening velat undvika genom att vända sig till två fackhistoriker, båda verksamma vid Helsingfors universitet. Titeln anger det dubbla perspektivet: Skrivandets villkor sätts av och i omvärlden; skrivandets, eller snarare skrivarnas, gemenskap skapar medlemmarna inom organisationens ram.

Ramverket är samhället och tiden som författareföreningen verkar i, vilket tydligt anges av rubrikerna till bokens huvuddelar: ”Storfurstedömets tid – tidiga debatter”; ”I den nordiska kretsen – organisering och sällskapsliv”; ”I välfärdssamhället – Författaryrkets professionalisering”; ”I den kreativa ekonomin – kulturell avreglering”. Den teoretiska utgångspunkten är hämtad hos Pierre Bourdieu och hans begrepp sociala fält och kulturellt och symboliskt kapital. Teorin introduceras i förordet, men därefter märker läsaren – till sin lättnad – knappast av den. Det som driver berättelsen framåt är konflikter – interna och externa, horisontella och vertikala – och deras lösning.

Och konfliktytorna har sannerligen varit många i föreningens historia och även tidigare. Den finska författarföreningen, Suomen kirjailijaliitto, grundades redan 1892, men de svenskspråkiga författarna kunde inte enas om en förening förrän 1919. Kriteriet för inval var en stötesten: hur mycket yrkesförfattare måste man vara för att bli medlem, och kunde andra än rent skönlitterära komma i fråga? Klass en annan: föreningen hade från början en påtaglig medel- och överklassprägel, och de få arbetarförfattare som valdes in hade svårt att känna sig hemma till en början. Centrum–periferi har varit ett nästan ständigt tvistefrö: Helsingfors och södra Finlands dominans över framför allt Österbotten. Särskilt på 1930-talet fanns djupa politiska klyftor, men man ansträngde sig att hålla en enad front utåt och en artig ton internt. Som framhållits av flera anmälare kunde till och med vänstermannen Elmer Diktonius och extremhögerns Örnulf Tigerstedt umgås kamratligt. Kön var kanske inte direkt en tvistefråga, men den kvinnliga underordningen var länge mycket påtaglig. Den första kvinnliga ordföranden, Agneta Ara, valdes så sent som 1996 (i Sverige blev Marika Stiernstedt författarföreningens ordförande redan 1931). Fester och samkväm samt utåtriktade aktiviteter som basarer, uppläsningsturnéer och skrivarkurser har bidragit till sammanhållningen.

Utåt mot samhället har förstås de fackliga frågorna dominerat: upphovsrätt, förlagskontrakt, arvoden, stipendier. Motparter framför allt bokförlagen och staten. Språk frågan störde länge förhållandet till den finska författarföreningen, men numera är relationerna de bästa. En stor styrka har alltid varit samarbetet med systerorganisationerna i Norden, särskilt Sveriges författarförbund. En viktig landvinning var det ramavtal för förlagskontrakt som förhandlades fram 1947, gemensamt för hela Norden. Med EU-inträdet 1995 och den allmänna globaliseringen har internationell författarsolidaritet blivit en allt viktigare fråga.

Om allt detta berättar Nygård och Tandefelt chosefritt men snyggt och många gånger riktigt underhållande. Det hjälper förstås att vara genuint intresserad av Finlands svenska litteraturhistoria för att få fullt utbyte av denna bok, men den har mycket att ge alla med en smula engagemang för bokhistoria och litteratursociologi.

En röst åt de obemärkta

2019-06-01 Anita Maria Karlsson: Obemärkta kvinnor och okända män (Mariakamelus förlag 2019). Författaren föreläste om bokens ämne, ogifta barnaföderskor under första hälften av 1900-talet, hos Föreningen Verdandi i april i år. Det var ett intressant och engagerande föredrag, som följdes av livlig diskussion. Den här boken är inte lika bra.

Anita Maria Karlsson är hängiven sitt ämne och har lagt ned mycken möda som historisk och genealogisk amatörforskare för att få fram uppgifter om dessa ”obemärkta” kvinnor och de många förlossningshem runtom i landet där de födde sina barn samt, inte minst de barnmorskor som drev dessa hem. Ett antal enskilda människoöden lyfts fram, ofta av andra skribenter, vilket ger liv åt framställningen. Annars är det i huvudsak dokumentation och redovisning i en disposition som jag inte blir riktigt klok på, med många upprepningar. Arbetet gör ett halvfärdigt intryck med många obesvarade frågor. Jag vet inget om författarens bakgrund, men hon tycks inte vara yrkesskribent. Språket är talspråksnära utan någon synlig stilvilja. Boken är utgiven på eget förlag, med alla problem detta innebär, som amatörmässig layout och mycket bristfällig korrekturläsning. Författarens engagemang och det intressanta ämnet kan tyvärr inte uppväga bristerna.

Finlands nationalfilosof i magistral levnadsteckning

2019-05-07 Raimo Savolainen: Med bildningens kraft. J.V. Snellmans liv (2006: svensk övers. 2019 Leif Pietilä & Pertti Hakala, Svenska litteratursällskapet i Finland). Denna magistrala biografi utkom till 200-årsminnet av J.V. Snellmans födelse 1806 och ska nog ses som ett monument, jämbördigt med statyn framför Riksbanken i Helsingfors, över den finsknationella rörelsens främsta märkesman. Det är ett stort verk, i förkortad översättning nästan 650 texttäta sidor. Författaren var huvudredaktör för utgivningen av Snellmans samlade verk runt sekelskiftet och ansvarig för 200-årsjubileet. Han har därigenom kommit mycket nära sin huvudperson. Den svenska utgåvan följer det finska originalet fram till början av 1860-talet, när Snellman står på höjden av sitt inflytande, medan hans sista 20 år behandlas i en kortfattad epilog, som känns lite snopen efter den enormt utförliga framställningen i de tidigare kapitlen.

Inte bara beskrivs Snellmans levnadsbana in i minsta detalj, till exempel resrutt och restider dag för dag under Europaresan 1840. Också hans bildningsgång och framväxten av hans övertygelser beskrivs och analyseras mycket noga, en medveten betoning av Savolainen. För den som har bara ytliga kunskaper om tidens stora namn Fichte, Schelling, Schleiermacher och, framför allt, Hegel blir läsningen tidvis rätt tung, särskilt som framställningen är på en ganska torr prosa.

Johan Vilhelm Snellman var son till en humanistiskt bildad sjökapten och föddes och levde sina första sju år i Stockholm. Han bibehöll en varm känsla för sin födelsestad, som han besökte flera gånger. Under en längre vistelse 1840, innan han anträdde sin stora Europaresa, hann han etablera sig i huvudstadens kulturella kretsar och var därefter ett känt namn i Sverige. Han skrevs in vi universitetet (då ännu i Åbo) samtidigt med Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans vänner. Tillsammans utgjorde de kärnan i Lördagssällskapet, en informell krets med syftet att främja den finska kulturen. Samma krets låg också bakom grundandet av Finska litteratursällskapet 1831. Snellman studerade först för att bli präst men slog snart om till filosofi och blev Hegels främste vapendragare i Finland. Ur Hegels historiesyn hämtade han grunderna till sin egen syn på den finska nationen.

”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det mottot, vars upphovsman är omstridd (det kan ha varit Snellman själv), beskriver utgångspunkten för Finlands nationella strävanden. ”Låt oss vara finnar”, ja, men hur blir vi det? Därom gick meningarna isär. Att det finska språkets status måste höjas, och därigenom folkbildningen förbättras, var alla ense om, men Snellman var den som kompromisslöst stred för en enspråkslösning. För att finskan skulle uppnå sin rättmätiga status måste svenskan, som den gamla styrande klassens och bildningens språk, försvinna från Finland. (Den svenska bonde- och skärgårdsbefolkningen verkar inte ha funnits i hans föreställningsvärld.) Det var Snellmans bergfasta övertygelse, som han gav uttryck för i en flod av skrifter och presspolemik (på svenska; han kunde visserligen finska, men inte tillräckligt bra). Han var en skarp och hänsynslös polemiker, som satte personliga vänskaper på hårda prov när åsikter bröts mot varandra.

Det har ofta hävdats att den ryska tiden i Finland under 1800-talet var en idyllisk tid med välvilliga kejsare i S:t Petersburg och kompetenta inhemska myndighetspersoner inom landet. Det är en falsk, eller åtminstone mycket glättad, bild. I varje fall fram till Alexander II:s trontillträde 1855 lade det ryska styret en tung hand över varje försök till samhällsutveckling. Oliktänkande undertrycktes, censuren var sträng. Varje beslut rörande Finland fattades av kejsaren personligen. Särskilt destruktiv var kombinationen Nikolaj I, generalguvernören Menschikoff (hans namn stavas så traditionellt i Finland) och viceordföranden i senatens ekonomiedepartement Lars Gabriel von Haartman. Dessa herrar hade fått för sig att Snellman var en farlig uppviglare och revolutionär. De drog in hans tidning Saima, underkände honom som professor och lyckades till och med hindra honom från en tjänst som direktör i ett privat sjöförsäkringsbolag. Under 1850-talet försörjde Snellman sig och sin växande familj som högra hand åt en av Finlands rikaste affärsmän, trävaruhandlaren Erik Johan Längman.

Först med Alexander II och den nye generalguvernören Berg vände det. Snellman fick sin professur, blev riksdagsman och senator och betrodd personlig rådgivare till kejsaren, inte minst vid sammankallandet 1863 av den första lantdagen i Finland sedan 1809. Språkreskriptet 1863, där finskan skulle vara jämställd med svenskan som myndighetsspråk efter 20 år, bar Snellmans signatur, och han hade stort inflytande på myntreformen 1865, då Finland fick sitt eget myntsystem, och folkskoleförordningen 1866 (som dock främst var ett verk av Uno Cygnaeus). Snellmans sista stora strid stod mot de svensksinnade, när dessa började inse faran för den svenska kulturen i Finland. Som vanligt gav han inte vika en tum.

Som jag läser Raimo Savolainen godtar han Snellmans verksamhet och program utan reservationer. Han är en engagerad och djupt insatt berättare, och man kommer personen Johan Vilhelm Snellman verkligen inpå livet med alla hans personliga förtjänster och fel, vilka sistnämnda Savolainen ingalunda döljer. Men jag skulle ha önskat mig en neutralare syn på hans verksamhet och roll i eftervärlden. Som ett korrektiv kan jag rekommendera Max Engmans ”Språkfrågan” (Finlands svenska historia III).

Historieberättande av hög klass

2019-04-03 Dag Sebastian Ahlander: Sverige vid avgrunden. 1808–1814 (Historiska Media 2019; 279 s.). Dag S. Ahlander (skolkamrat och vän sedan snart 60 år) fick mycket uppmärksamhet och beröm för sin Mannerheimbiografi 2017). Nu har han gått vidare, bakåt i tiden, till en period när Sveriges öde stod och vägde, men som sällan behandlats just som en enhetlig period: från det ryska anfallet på Finland 1808 till konventionen i Moss 1814, som formellt avslutade Sveriges senaste krig. Ahlander målar Sveriges läge i mycket mörka färger: både krigsmakt och civilförvaltning i upplösning, riket omgivet av fiender, allvarlig risk att Sverige skulle delas upp, vid Motala ström eller Dalälven, mellan Danmark och Ryssland. En statsvälvning utan plan, lynchning riksmarskalken von Fersen. Och lika bjärt beskriver han hur en man, marskalken Bernadotte/kronprins Karl Johan, på märkliga vägar hamnade i Sverige och återställde ordningen och Sveriges militära anseende i omvärlden. Karl Johan är Ahlanders hjälte, liksom Mannerheim i förra boken tecknad med ett minimum av kritik och ifrågasättande.

Över huvud taget handlar boken främst om personer, inte samhällsförhållanden, inte ideologier. Det är ”1809 års män” som vägs på Ahlanders våg och befinns för lätta. Carl Johan Adlercreutz, mannen som handgripligen avsatte kung Gustav IV Adolf men aldrig tänkt sig en revolution; Georg Adlersparre, revolutionären och insurgenten, som hellre skrev brev till sin fästmö än spelade en ledande roll efter statskuppen och som lanserade en i grunden omöjlig tronföljare (Karl August); hertig Karl, åldrad, svag och obeslutsam. Ingen vuxen sin uppgift.

Det historiska förloppet är ju väl känt, och jag ska inte uppehålla mig vid det. Man kan fråga sig om risken för Sverige som nation verkligen var så stor. Visserligen stod franska trupper under Bernadotte(!) på Själland och ryska i Västerbotten, men Sveriges kuster skyddades av brittiska flottan och i ledande ryska kretsar var man tveksam till att ta för sig för mycket av det svenska riket. Det hade varit knepigt nog att erövra Finland; man hade knappast manskap och logistik för att ta det betydligt större Sverige. Och dessutom kunde Sverige vara en black om foten vid en av alla väntad fransk-rysk slutuppgörelse.

Karl Johans dilemma 1813–1814 uppehåller sig Ahlander på ett intressant sätt vid. Han skulle besegra Danmark och lägga Norge under Sveriges krona, samtidigt som han deltog som en av de högsta befälhavarna i slutstriden mot Napoleon. Och hans ambitioner i det postnapoleonska Frankrike kunde svårligen förenas med rollen som dubbelmonark i Norden. Resultatet blev att norrmännen gavs nästan helt fria tyglar att utforma sitt självbestämmande under den svenska kronan, samtidigt som Karl Johans franska planer stäcktes genom den Bourbonska restaurationen. Korrespondensen mellan Karl Johan och hans hustru Désirée, kvar i Paris ger en fin, mänsklig inblick i dilemmat.

Dag Sebastian Ahlander är inte historiker men en historisk berättare av rang. Man kan ha invändningar mot hans betoningar och förbiseenden. Med ”Sverige vid avgrunden” har han ändå åstadkommit en historisk skildring av hög klass och med stort läsvärde.

Historisk berättarglädje

2018-08-05 och 2019-03-22 Dick Harrison: Englands historia. Del I Från forntiden till 1600; Del II Från 1600 till idag. Två nya volymer i den osannolikt produktive Lundaprofessorns populärvetenskapliga œuvre. Vi lekmannaläsare ska vara glada att en seriös akademiker lägger så mycket energi på att sprida historiska kunskaper till den icke-akademiska världen. Man kan vara säker på att fakta är korrekta och analyser välgrundade. Här har han åstadkommit en tämligen traditionell historieskrivning där den politiska historien (”kungar och krig”) är helt dominerande. Harrison gör en poäng av att historien under medeltiden, som dominerar första delen, i brist på starka samhälleliga institutioner (utom kyrkan) med nödvändighet blir personcentrerad. Några kapitel om hur folket levde, om kulturen och liknande kompletterar bilden men rubbar inte helheten.

I enlighet med detta program spelar regenterna allt mindre roll ju mer parlamentets och kabinettets makt stärks från 1700-talet och framåt. Harrison uppehåller sig vid stora reformperioder, som 1830-talet och den långa ”konsensusperioden” under efterkrigstiden, där den grundläggande politiken var densamma oberoende av vilket parti som regerade. Först med Margaret Thatcher på 1980-talet kom något helt nytt.

I takt med att England/Storbritannien utvecklas till en världsmakt blir det tydligt att det är Englands historia i England som Harrison skriver. Koloniseringar, imperialism, krig i andra länder behandlas inte mer än absolut nödvändigt, inte ens världskrigen. För den som redan är något insatt i engelsk historia fungerar de båda böckerna på inalles knappt 600 textsidor som en repetitionskurs med förvisso en del nya insikter.

Dick Harrison är en driven författare och skriver ledigt och medryckande. Böckerna går fort att läsa. Viss överanvändning av favoritord och några stilistiska inadvertenser tyder på att han har skrivit väl snabbt, men det är en marginell invändning.