Engagerat och briljant om järnridån

2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.

Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.

I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.

Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.

Historien ser oss, men ser vi historien?

2017-10-27 Maja Hagerman: Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige (Norstedts 2019). Maja Hagerman är i grunden journalist, men som sådan har hon skrivit så mycket och så länge om historiska ämnen att hon blivit en av Sveriges mest kända och respekterade populärvetenskapliga författare på området. Respekterad är hon även av den akademiska forskningen: hon blev 2011 hedersdoktor i Uppsala, där man framhöll hennes: “i bästa mening kritiska förhållningssätt till humanistisk forskning och sin insats att popularisera densamma”.

Efter flera stora verk om Sveriges medeltid och senast biografin över den märklige rasbiologen Herman Lundborg har hon nu gett en ut en mindre, mer reflekterande och essäistisk volym, koncipierad och delvis skriven under föredragsturnéer runtom i Sverige, där hon talat på regionala museer, i hembygdsföreningar, på folkbibliotek och liknande. Resorna bildar bokens ram, med konkreta och sinnliga beskrivningar av landskap, bygder och byggnader. Tonen är lågmäld och sympatisk, stilen ganska talspråksnära, framställningen flytande och lättläst. Det är en älskvärd men också allvarlig bok.

Bokens ämne, som ges naturligt av det myckna resandet, är det synliga kulturarvet: kyrkor, gravhögar förstås men också mindre storslagna byggnader och föremålssamlingar. Hagerman reflekterar över hur de bevaras och vårdas men också vanvårdas och glöms bort. Bland mycket annat som sätter i gång Hagermans tankar finns gamla tvättstugor, Hjalmar Brantings skrivbord, hällristningar, modern museipedagogik … På ett djupare plan handlar boken om hur historien använts, och förvanskats, i olika politiska syften, så att historieämnet råkade i vanrykte i det moderna Välfärdssverige som hellre såg framåt än blickade bakåt. Nu när historien åter är trendig ser hon farorna i att den än en gång kidnappas för att legitimera en svenska folkets och nationens gamla nationella gemenskap – som aldrig har funnits. Och det handlar inte bara om Sverigedemokrater. I ett avsnitt skriver hon om vurmen för att genom dna-test få reda på sin genetiska härstamning och vart den kan leda om den övertolkas i biologisk riktning. Rasbegreppets återkomst, om än i lite annan form än hos de gamla rasbiologerna är det hon starkast varnar för i boken.

Bokens drygt 300 sidor är uppdelade i 20 kapitel. Genom denna uppläggning kan läsningen kännas lite splittrad med täta hopp mellan olika ämnen, men i grunden är det ett väl sammanhållet, välskrivet och viktigt verk som man önskar många läsare.

Kan Ryssland tänkas utan Putin?

2019-09-28 Stig Fredrikson: Ryssland utan Putin. Friare, fredligare & rättvisare (Carlsson Bokförlag 2019). Det här är en till det yttre anspråkslös bok, 162 sidor med inte så mycket text per sida. Men eftersom författaren är en av Sveriges främsta Rysslandskännare väger den ändå tungt. Stig Fredrikson beskriver, vältaligt och mycket läsvärt, Vladimir Putins levnadshistoria och karriär, hans drivkrafter och hur hans styre påverkat det ryska samhället och Rysslands förhållande till omvärlden. Det som titeln utlovar kommer först i bokens slutkapitel med samma namn, visserligen en dryg tredjedel av hela texten.

Dessförinnan har vi alltså fått ett detaljerat porträtt av Putin ur olika vinklar. Fredrikson är skoningslös i sin kritik av bristen på demokrati och rättssäkerhet och av den grasserande korruptionen, som allt härleds till det styrelseskick som Putin byggt upp med hjälp av lojala medarbetare och kontroll av ledande massmedier. Han identifierar två grundläggande drivkrafter. En ideologisk, där målet är ett starkt och i omvärlden respekterat Ryssland som aldrig i något sammanhang får visa svaghet. Därför krävs ett auktoritärt styre där demokratin sätts på undantag, vilket också rättfärdigar sådant som offentliga lögner och valfusk. Därför måste också omvärlden, särskilt EU och alldeles särskilt USA, utmålas som Rysslands fiender, och därför kan inte Ukraina ”släppas” till Väst. Den andra drivkraften är krass: i den ryska kleptokratin kan den styrande klicken inte ge ifrån sig makten, för då riskerar den bli av med de enorma ekonomiska tillgångar som de roffat åt sig, och kanske rentav sättas i fängelse. Vladimir Putin själv framstår som en cynisk och känslokall maktmänniska utan försonande drag.

I det sista kapitlet lyfter Stig Fredrikson fram alla de goda, inneboende krafter som han menar finns i det ryska samhället och vilken roll de skulle kunna spela i ett icke-auktoritärt Ryssland. Sådana krafter undertrycks under den nuvarande regimen, men den är trots allt inte totalitär. Det finns modiga journalister och politiska opponenter, och de låter sig inte tystas. Oddsen kan synas dåliga, men författaren är optimist och tror på rysk demokrati i det långa loppet. Frågan är hur lång det loppet blir.

Ett släktarv på gott och ont

2019-09-21 Lars Lönnroth: Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis 2019). Jag överdriver inte mycket om jag säger att Lars Lönnroth hör till mina favoritförfattare. Vare sig han skriver om norrön diktning (eller översätter den), om germaner, om Bellman, om sitt eget liv eller, som här, om andras, närmare bestämt om ättlingarna till Erik Gustaf Geijer, av vilka han själv är en, hittar han ett anslag, ett skrivsätt som gifter sig med innehållet och resulterar i lustfylld läsning. Så även i denna bok.

Det finns berömda anfäder i många släkter, men Geijergestalten och arvet efter honom verkar ha varit särskilt påtagligt bland Erik Gustafs efterkommande. Det har odlats främst på kvinnolinjen, med Geijers dotter Agnes Hamilton och dotterdottern Anna Hamilton-Geete som Geijerarvets ”prästinnor”, men en man står också fram, Agnes son Hugo Hamilton. Denne ledande politiker och ämbetsman i det oscarianska och tidigdemokratiska Sverige samlade sin stora familj av barn och barnbarn på sin herrgård Högfors i Västmanland, där humanistisk bildning, kultur och lekfullhet stod i centrum. Det var så Geijerarvet förstods och utövades. Tekniska och praktiska färdigheter stod inte lika högt i kurs. För eftervärlden är väl Hugo Hamilton mest ihågkommen för sina med godmodiga troll illustrerade nonsensverser, utgivna under titeln För barn och barnbarn. Illustrationerna färglades av herr Hugos dotter Florrie, som var den främsta vidareföraren av arvet i nästa generation.

Här blir också det andra, mörka, arvet tydligare, den psykiska skörhet som i många fall yttrat sig som bipolär sjukdom med förödande effekter för de drabbade och deras familjer, bland annat med flera självmord. I släkten har det kallats den lilljebjörnska sjukan eftersom det ansetts härröra från Geijers hustru Anna-Lisa Lilljebjörn. Det tycks ha slagit särskilt hårt mot kvinnor; kända fall är Geijers dotterdotterdotter Agnes von Krusenstjerna, Olof Lagercrantz mor Agnes (Lars Lönnroths mormor) och systrar Lottie Lagercrantz och Ebba Lönnroth, den senare Lars L:s mor. Den bipolära läggningen sägs gå hand i hand med intellektuell och konstnärlig kreativitet. En i boken flera gånger framförd – men av författaren problematiserad – teori är att sjukdomen brutit ut hos kvinnorna i släkten därför att deras kreativitet stäcktes när de gifte sig. Andra hypoteser ventileras också.

Det är en myllrande rik bok Lars Lönnroth har skrivit, och man är tacksam för släktträdet i bokens början. Många intressanta personer utöver de mer kända lyfts fram, som den hårdkokta amerikanska thrillerförfattaren Donald Hamilton, son till den till USA utvandrade pediatrikern Bengt Hamilton, som var son till Hugo Hamiltons bror Knut. En för mig sorglig upplysning var att Adolf Hamilton, ökänd överste i den svenska frivilligkåren i finska inbördeskriget, ansvarig för mordet på sju föregivet röda i Jakobstad, var en son till Hugo Hamilton. Lars Lönnroth försöker på intet viss släta över detta dåd, som han med rätta kallar krigsförbrytelse.

Bokens tillkomst går tillbaka till 1980, då Lönnroth skickade ut ett frågeformulär om Geijerarvets betydelse till alla ättlingar han kunnat hitta. Många av dem är nu döda, men deras enkätsvar har haft stor betydelse för framställningen, liksom vittnesbörd från mer sentida ättlingar, som Lars egna syskon och kusinen David Lagercrantz. I ett introspektivt kapitel mot slutet av boken försöker Lars Lönnroth analysera sitt eget Geijerarv och sitt förhållande till det. Med en blandning av vemod och lättnad konstaterar han till sist att i den nuvarande yngsta vuxna generationen har arvet dunstat bort. Många har inte vetat om sitt släktskap med den store, och några har över huvud taget inte hört talas om Erik Gustaf Geijer.

Geijerarvet är ett ymnighetshorn för alla som är intresserade av svensk kulturhistoria och läslust från början till slut.

Totalitär makt: en fallstudie

2019-08-21 Peter Kadhammar: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur och Kultur 2017). Peter Kadhammar är en av Aftonbladets stjärnreportrar med utrikesreportage som specialitet och författare till flera böcker bland annat från Balkan. Den här boken är resultatet av några resor till Albanien efter kommunistregimens fall och intervjuer med ett stort antal ledande figurer i regimen och deras barn och barnbarn samt några mer tjänande personer som diktatorn Envar Hoxhas livläkare och premiärminister Mehmet Shehus livvakt.

Albanien är ett litet land och den politiska eliten utgjorde en liten men mycket tätknuten krets. Alla ledarna i Hoxhas generation var hans stridskamrater under partisankampen på 1940-talet. De var ingifta i varandras familjer, och alla bodde i ett slutet område, kallat Kvarteret. Till en början verkar deras tillvaro närmast idyllisk: ”Vi som var så lyckliga!”

Texten består till allra största delen av de intervjuades utsagor, en serie monologer. Författarens sammanbindande eller reflekterande texter är få och korta. Det här är ett problem, särskilt i bokens första del. Jag vet inte exakt hur Kadhammar gått till väga eftersom det inte finns något efterord e.d. som förklarar det. Men jag antar att intervjuerna har gjort med hjälp av tolk, kanske i något fall direkt på den albanska elitens favoritspråk franska, och översatts till svenska. Det gör att alla intervjuade talar med samma röst, vilket gör framställningen monoton och läsningen tråkig. I bokens senare del räddas läsningen av det gastkramande innehållet. På 70-talet drabbas Hoxha av paranoia, och ledarna rensas ut en efter en. Många avrättas, deras familjer deporteras till landsbygden och får dela den vanliga befolkningens hårda villkor. I denna tätt sammanvävda krets lever makthavarna i ständig skräck: vem är näst i tur? Ett litet misstag kan bli ödesdigert. Räkna inte med att någon tar dig i försvar. Tvärtom kommer din bästa vän att rösta mot dig. Här talar berättelserna för sig själva; att de saknar litterär finess blir betydelselöst.

Bokens självklara huvudperson är Enver Hoxha, en absolut härskare, en Stalin i ett land med ett par miljoner invånare. I samstämmiga vittnesmål framstår han som en dubbelnatur. Hemma och i umgänget med de andra koryféerna en vänlig, människointresserad och omtänksam fadersgestalt, en Gudfader. I utrensningarna verkade han i bakgrunden, yttrade sig inte mycket på politbyråmötena utan lät underhuggarna anklaga och döma. Han var bildad och frankofil och hade ett jättestort bibliotek. Ett fascinerande personporträtt.

Berättelserna formar sig till en fallstudie över hur ett totalitärt system fungerar. Den ideologi som man bekänner sig till spelar egentligen ingen roll. Ledaren bestämmer allt. Ändrar sig ledaren ändrar sig alla andra. Det går alltid att hitta något stöd i de kanoniska skrifterna. I detta ligger bokens kanske största värde.

En judisk familjehistoria

2019-08-06 René Nyberg: Sista tåget till Moskva. Två väninnor, två öden, en judisk familjehistoria (2015; svensk övers. Geo Stenius, Förlaget M i distribution 2019). René Nyberg (f. 1946) är en av Finlands ledande diplomater i sin generation med ambassadörsposter i bl.a. Moskva och Berlin. Han gick i Tyska skolan i Helsingfors och lärde sig ryska som student. Hans språkkunskaper har varit en viktig faktor bakom den här boken. Den är en familjehistoria, delvis självupplevd men framför allt sedd från hans mors, en morskusins och en sysslings perspektiv. Den är också ett verk av en historiker som har grävt i arkiv i Finland och Ryssland och tillgodogjort sig mycken facklitteratur på området.

Bokens centrala historia är Nybergs morskusin Masja Jungmans öde. Modern Feige (Fanny) och Masja var döttrar till två bröder Tokazier (Tukatsier) från Orsja i Vitryssland. Meier T. hamnade i Finland och Abram i Lettland. Familjehistorien ger Nyberg tillfälle att måla upp judarnas historia i det ryska kejsardömets utkanter Finland och Baltikum. Masja växte upp i det självständiga Lettland och gifte sig med den likaså judiske violinisten Josef Jungman. När tyskarna marscherade in sommaren 1941 kunde Masja och Josef fly till Sovjetunionen med det sista tåg som lämnade Riga, medan resten av hennes familj mördades av tyskarna. I Sovjetunionen levde de ett omväxlande liv innan de 1944 kunde återvända till Riga och bosätta sig i familjens gamla stora lägenhet, där till och med Blüthnerflygeln stod oskadd kvar. Lägenheten delades dock snart upp till en typisk sovjetisk komunalka för tre familjer, och familjen, som utökats med dottern Lena 1945, flyttade småningom ut. Antisemitismen blev efter hand alltmer besvärande, och 1971 tilläts familjen flytta till Israel. Dottern Lena blev kvar där, men Josef och Masja trivdes aldrig. Paradoxalt nog fick paret en tryggad pensionärstillvaro i Tyskland, sedan Josef kunnat styrka tysk nationalitet och därmed var berättigad att bosätta sig i och åtnjuta sociala förmåner från Förbundsrepubliken.

En parallell historia handlar om Nybergs mor Feige, som försköts totalt av sin familj när hon 1937 gifte sig med den icke-judiske Bruno Nyberg, och om det judiska talades det mycket lite under Renés uppväxt. Men det var Bruno som lyckades återknyta förbindelserna till släkten i Riga genom att han som hög idrottsledare vid ett besök i Sovjetunionen 1957 fick förmånen att få resa vart han ville och då valde Riga, där han med KGB:s hjälp hittade Masja och hennes familj.

Det är dramatiska och på många sätt tragiska historier René Nyberg berättar. Problemet är att han berättar så mycket annat också som är perifert i förhållande till huvudhistorien. Jag tycker inte heller att dramatiken tillvaratas i texten, men det kan möjligen bero på översättaren. Jag har under åren läst en hel del judiska familjehistorier av detta slag. Kanske är jag besviken därför att den här boken inte håller vad titeln – och flera recensioner – utlovar, men i mina ögon är den inte en av de starkaste.

Kyrkan mitt i byn

2019-06-27 Hanna Enefalk: Svenskarna och deras kyrkor (Medströms Bokförlag 2017). Det är ett nöje att helhjärtat kunna rekommendera denna folkbildande bok om samspelet mellan folk och kyrka i Sverige. Tyngdpunkten ligger på tiden från reformationen till reformen 1862, då socknarna blev sekulära landskommuner och kyrkliga församlingar, men det görs utblickar både bakåt och framåt. Glädjande nog glöms inte det Finland bort, som var en del av det svenska riket till 1809.

Just socknen är det centrala begreppet i boken. Dess betydelse i människornas liv och samhällets ordning kan knappast överskattas. Genom sockenprästerna kunde staten utöva myndighet och kontroll (fast prästerna ofta protesterade mot att vara statens förlänga arm), och kyrkotukten var sträng under den lutherska ortodoxins storhetstid på 1600- och 1700-talet. Men genom sockenstämman fick å andra sidan allmogen en tidig skolning i demokratisk diskussion och beslutsfattande som bör ha spelat stor roll för den senare demokratiska utvecklingen. Hela tillvaron försiggick i kyrkoårets och de kyrkliga högtidernas hägn. Viktiga händelser relaterades till Mickelsmäss, Trefaldighet, Advent, etc. snarare än till datum.

Ökad religiös tolerans, väckelserörelser och sekularisering bidrar till att kyrkans makt över själarna småningom minskar. Betecknande är att benämningen ”Svenska kyrkan” (som ett bland flera samfund) dyker upp först 1860. Men det är en lång väg till den slutliga skilsmässan mellan stat och kyrka; den resan blir väl beskriven i boken.

Framställningen är tematisk, inte kronologisk. Kapitlen har rubriker som Självstyret i socknarna, Kungamaktens förlängda arm, Liv och död, Kyrkan i folktron, Tid och otid. Det blir oundvikligen en hel del upprepningar, men det är ett välfungerande pedagogiskt grepp.

Författaren är historiedocent i Karlstad, men framställningen bygger på andras forskning. Hon skriver enkelt och lättillgängligt, någon gång väl skolboksaktigt. Läsvärdet förhöjs av den rikhaltiga och mycket väl genomtänkta illustreringen, som får en självständig, stödjande roll i stället för att, som tyvärr ofta är fallet, bara lätta upp textsidorna. Ett välfungerande sakregister är man inte heller bortskämd med i ett verk av denna typ.