”Tonen egentlig för koja och slott”

2026-10-22 Ingrid Carlberg: Den osynliga ledamoten. Poeten Anna Maria Lenngren i upplysningens Sverige (Norstedts 2026; 383 s.). Det är ovanligt att andra än litteraturvetare skriver författarbiografier. Avsaknaden av litterära analyser i journalisten och den historiska författaren (och akademiledamoten) Ingrid Carlbergs nya bok uppvägs dock mer än väl av hur huvudpersonen sätts in i sin samtid, dess politik, dess sociala och kulturella liv. En sådan bredare skildring nödvändiggörs också av det usla källäget när det kommer till Lenngrens levnad. Hur tuff hon än kan verka i sina satirer skydde hon offentlighet och ljus på sig själv. Brev brände hon, liksom maken, juristen och tidningsmannen Carl Peter Lenngren efter hennes bortgång.

Anna Maria Malmstedt föddes 1754 i en herrnhutisk familj i Uppsala, där fadern Magnus Brynolf Malmstedt var docent i latin. Hon fick en för en flicka ovanligt gedigen utbildning, inte minst i språk; hon gjorde sig först känd som översättare av franska pjäser och operalibretton åt Gustav III:s teater och opera. Tryckfrihetsförordningen 1766 släppte lös en flod av nya tidningar och tidskrifter, bland dem Stockholms-Posten, redigerad av C.P. Lenngren och hans vän, det mångsidiga snillet Johan Henric Kellgren, och ett fäste för upplysningen i Sverige, där Kellgren och den blivande ständige sekreteraren i Svenska Akademien Nils von Rosenstein var de ledande. Till tidningen knöts Anna Maria tidigt, där slog hon igenom, om än anonymt, och tidningen blev hon trogen i med- och motgång. Efter kungens statskupp 1772 kom tryckfriheten sakta men säkert att inskränkas, och än värre blev det under ”järnåren”, Reuterholms och därefter Gustav IV Adolfs regimer 1792–1809. Det var dock i början av 1790-talet som Lenngren stod på höjden av sin skaparkraft med kända verk som ”Grevinnans besök”, ”Pojkarne”, ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”. (Carlberg citerar ymnigt ur dem och många andra dikter.) I diskussionen om hur den sistnämnda ska tolkas, allvarligt eller ironiskt, lägger sig Carlberg någonstans mitt emellan. Sin poetik sammanfattade Lenngrenså sent som 1809 i dikten ”Invokation”, där de berömda raderna ”tonen egentlig för koja och slott, / klarhet och sanning” ingår.

Vad som kan förvåna en nutida läsare är hur enhälligt prisad och uppburen Anna Maria Lenngren var i sin samtid och av sina manliga författarkolleger. Hon och maken rörde sig i kretsarna kring Svenska Akademien, där vännen Kellgren var en tongivande ledamot, och hon räknades nästan som en av dem (därav bokens titel). Den beundrande Carl Gustaf Leopold föreslog henne till och med till inval. Därav blev dock intet, och hon skulle aldrig ha accepterat. Till Akademiens frustration avböjde hon varje förslag till hedersbetygelse. Till slut vid högtidssammankomsten 1797 kuppade den gamle Gustaf Fredrik Gyllenborg igenom ett hyllningskväde, med Anna Maria närvarande i publiken. Även om hon nog uppskattade hyllningsorden, övervägde förtreten över att hon fått sin anonymitet röjd.

Det är inte lätt att komma den privata Anna Maria Lenngren in på livet. Med sin herrnhutiska bakgrund var hon inställd på att hjälpa sina medmänniskor (tog bland annat under flera år hand om en systerdotter), var i allmänhet gladlynt och humoristisk, trots många personliga sorger, och hade en omvittnat vacker sångröst. I sitt och Carl Peters gästfria hem skötte hon alla hushållsbestyr. Någon feminist i stil med Mary Wollstonecraft, som hon inte fick träffa under dennas Sverigebesök 1795, var hon inte. Anna Maria Lenngrens samlade dikter utgavs först efter henne död 1817, med den av henne själv valda men sorgligt förminskande titeln Skaldeförsök.

Det är ett oavlåtligt nöje att läsa Ingrid Carlbergs spänstiga text. Genom hennes inval i Svenska Akademien (och nu som dess ständiga sekreterare) har Akademien lyft fram sakprosan som en viktig genre, och Carlberg bevisar att sådan kan skrivas på hög litterär nivå.

En kulturgärning

2026-10-12 Jac Weinstein: Varför skrek Josele? Berättelser om judiskt liv i Finland (utg. Simo Muir och Eva Odrischinsky, Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm, 2026; 291 s.). Judarna i Finland har alltid varit få, och om deras tillvaro har inte mycket varit känt. Medan judenheten i Sverige dominerats av framgångsrika släkter (Bonnier, Heckscher, Hirsch, Josephson, Marcus, Schück …), utgår judarna i Finland från soldater i den ryska armén som efter femton till tjugofem är fullgjort sin oftast påtvingade värnplikt och fått stanna på den sista stationeringsorten. Inte bara var de ekonomiskt utsatta, de kringskars också av allehanda restriktioner, och så sent som 1889 (nästa 20 år efter att judarna i Sverige fått fulla medborgerliga rättigheter) antog den finska lantdagen, på eget initiativ, inte ryskt, ett ”judereglemente”, som oförblommerat syftade till att judarna skulle bort från Finland helt och hållet. Nå, ett antal blev ändå kvar, men först 1919, när Finland blivit självständigt, erhöll de medborgarskap på samma villkor som alla andra.

Utgivningen av den här boken är därmed en kulturgärning av första ordningen. Jacob (”Jac”) Weinstein (1883–1976) var en välkänd judisk profil i helsingforsiskt samhällsliv. Han skrev mycket, på svenska och jiddisch. En del publicerades i tidningar och tidskrifter eller framfördes muntligt, inget utgavs i bokform. Men arkivforskningar har lagt i dagen mängder med manuskript, som har sammanställts till denna volym.

Materialet har disponerats kronologiskt efter ämne, från judarnas tidiga historia i Finland fram till Förintelsen och staten Israels upprättande efter kriget. Judarnas tillvaro i Finland sammanfaller till stor del med Weinsteins egen livstid, så mycket av det han skildrar är personliga minnen, men han berättar också om sådant han själv inte varit med om. Det blir en bred exposé över en gradvis integrering i det finländska samhället, där en höjdpunkt var marskalk Mannerheims besök i synagogan på självaste självständighetsdagen 6 december 1944.

Det mesta är alltså sakprosa och på svenska, men Weinstein skriver en hel del som är mer personligt och ger uttryck för känslor. Då kan det bli poesi och vanligen på jiddisch, med en något personlig latinsk stavning (det fanns inget tryckeri i Finland som hade hebreiska typer). I texterna med personliga minnen är humor en viktig ingrediens, men under och efter 1940-talets stora katastrofer mörknar tonen. Det tema han ständigt återkommer till är det judiska folkets lidande under hela sin existens i diasporan. Så det är följdriktigt att denna märkliga volym avslutas med en renodlad novell, den starkt berörande ”Varför skrek Josele?”, som i allegorisk form återger det judiska lidandet samtidigt som den manar till kamp för att bryta detta tillstånd. Det är inte stor litteratur, men det är äkta känt. Den här boken borde läsas av alla med intresse för judiskt liv, inte bara i Finland. All heder till de båda utgivarna och de båda utgivande förlagen!

Italien: motsatser och paradoxer

2026-09-25 Eskil Fagerström: Italiens moderna historia med förord av Kristina Kappelin; Historiska Media 2020; 425 s.). Det moderna Italiens historia börjar enligt författaren vid uppkomsten av enhetsrörelsen, risorgimento, kring 1850. Det är, för att hårdra det en smula, en historia av oavbruten inkompetens hos politiska och militära makthavare, maktmissbruk, korruption och våld. Men samtidigt historien om ett land och ett folk som segar sig fram mot alla odds, med framgångsrika storföretag och, framför allt, ett myller av småföretag och lokalt näringsliv, framgångsrik vetenskap och storartad kultur. Det är ett land som erkändes av påvedömet först med Lateranfördraget 1929, vilket skapade Vatikanstaten, och där den katolska kyrkan lade sig i inrikespolitiken till långt efter andra världskriget. Det är ett land som skakade av sig det fascistiska oket vid slutet av andra världskriget men aldrig gjorde upp med själva fascisterna och som i dag regeras av ett parti och en premiärminister med rötter rätt ner i den fascistiska myllan. Det var ett land med storhetsdrömmar men vars arméer praktiskt tagit aldrig vann ett slag. Italien är, kort sagt, motsatsernas och paradoxernas land.

Journalisten Eskil Fagerström berättar flytande och kronologiskt. Han tecknar de stora dragen, men uppehåller sig hellre på marken, med ett myller av personer som passerar revy men ändå hinner få konturer. Några märkespersoner, inte minst kvinnor, bestås minibiografier, som läkaren och barnpedagogen Maria Montessori. De våldsamma inslagen i Italiens historia får stort utrymme: fascismen (värre än de flesta nog föreställer sig), höger- och vänsterterrorismen på 1970-talet, maffians krig mot rättsstatens representanter i slutet av 1900-talet.

Rimligt nog i en bok om modern historia – den förs fram till bokens utgivningsår 2020 – får de senaste decenniernas inrikespolitik en detaljerad beskrivning: de gamla partiernas, Kristdemokraternas och Socialistpartiets, kollaps och de högerpopulistiskas frammarsch: Lega Nord, Berlusconi och hans Forza Italia. Personen Silvio Berlusconi ägnas särskilt intresse av Fagerström. Före pressläggningen hinner han också med ett kort avsnitt om coronapandemin.

Man kunde önska sig en uppdaterad utgåva, där den nya stabiliteten under den motsägelsefulla nyfascisten Giorgia Meloni fått komma med. Så skulle denna värdefulla skrift kunna räddas ur den glömska som med tiden blir de allra flesta böckers öde.

Léon Blum – okänd och misskänd

2026-08-24 Olle Svenning: Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers Förlag 2021; 287 s.). Léon Blum är i och för sig ett känt namn; fransk socialistisk politiker, chef för folkfrontsregeringen 1936 och konseljpresident (premiärminister) i ytterligare några kortlivade regeringar, fängslad i Tyskland under andra världskriget; jude. Om jag får ta mig själv som måttstock är väl detta ungefär så mycket även annars allmänbildade personer känt till. Så det var med stor nyfikenhet jag började läsa denna bok, och jag blev inte besviken. Olle Svenning är en välskrivande journalist, historiskt kunnig (med bl.a. en stor Brantingbiografi i bagaget) och särskilt väl insatt i fransk modern historia och politik. Det här verket är inte bara en life-and-letters-biografi över en person utan också en skildring av fransk historia och inrikespolitik från Dreyfusaffären till den första efterkrigstiden.

Léon Blum föddes i en judisk medelklassfamilj 1872. Han var begåvad och gick ut elitskolan École normale supérieure. Han var mycket kulturintresserad, startade sin bana som litteratur- och teaterkritiker och författare av litteraturhistoriska verk. Han var också jurist, verksam vid Frankrikes motsvarighet till Högsta förvaltningsdomstolen. Två händelser blev bestämmande för att hans liv tog en ny riktning: Dreyfusaffären och mötet med den store socialistledaren Jean Jaurès, reformist och pacifist. Dreyfusaffären gjorde Blum till livslång sionist; Jaurès drog honom till politiken. Hans karriär tog fart efter första världskriget, och när kommunisterna bröt sig ur partiet 1920 blev han det kvarvarande reformistiska partiets ledare. När en tillfällig borgfred inom en bred vänster, från borgerliga Radikaler till Kommunistpartiet, blev möjlig, kunde Blum bilda sin folkfrontsregering som Frankrikes första socialistiska konseljpresident (kommunisterna ingick dock inte i regeringen). Fångenskapen under kriget bröt ner Blum fysiskt men inte andligt; han kunde till och med återkomma som regeringschef efter kriget.

Folkfrontspolitiken var ett svar på extremhögerns allt starkare ställning under 1930-talet. Frankrikes demokratiska institutioner stod emot med nöd och näppe. Därtill kom en virulent antisemitism som Blum hade att kämpa med under hela sitt liv. Politiskt var han ändå optimist, men privat var han en känslomänniska med ett behov av att vara omtyckt (därav bokens titel) och som kämpade med djupa depressioner och drabbades av svåra familjesorger.

Ett vimmel av personer, vänner och fiender, passerar revy, och Svenning döljer inte sina sym- och antipatier. Blandningen av det politisk-offentliga och det privata är välbalanserad, jag skulle vilja säga smakfull, och framställningen är gjuten i en stram stil, där få ord räcker för att författaren ska få sagt det han vill. Chapeau!

Åbo var ingen intellektuell avkrok

2026-07-15 Vägen över havet. Den svenska universitetsstaden Åbo 1640–1828, red. Johanna Ilmakunnas & Charlotta Wolff (svensk övers. Nina Edgren-Henrichson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2026; 337 s.). Det här är den tredje boken på kort tid som jag har läst om Åbo och dess universitet i gångna tider, och den är lika bra som de andra. Den s.k. Åboromantiken behandlades av Jukka Sarjala i Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2025) och den förödande stadsbranden av Hannu Salmi i Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2026). Det här verket, med artiklar av olika författare, har tydliga beröringspunkter med de båda andra, även om, som framgår av undertiteln, den spänner över en längre tid.

Kungliga Akademien i Åbo, i boken genomgående kallad ”universitetet” grundades 1640 och fortlever som Helsingfors universitet. Den får inte förväxlas med den nuvarande Åbo Akademi, som grundades som en privat svenskspråkig högskola 1918 eller det finskspråkiga Turun Yliopisto (Åbo Universitet), grundat 1920. Banden till den västra riksdelen var starka från början, och det är växelverkan mellan främst Uppsala och Åbo, på det intellektuella, personliga och materiella planet som är bokens ämne. Även inflytelser från längre håll, främst Tyskland, berörs också. Idéer och filosofier från utlandet, som cartesianism och kantianism, spreds med viss fördröjning från Uppsala till Åbo, men forskningsresultat och personutbyte, både professorer och studenter, gick åt båda håll. En aboensisk professor, Carl Fredrik Mennander, kunde på 1770-taelt till och med bli hela rikets ärkebiskop med säte i Uppsala. Ett intressant kapitel, av Johanna Ilmakunnas, ägnas åt hur denne, då ännu verksam i Åbo korresponderar med sin son, bosatt i Stockholm, om inköp av böcker och kläder och åt bostadsfrågor, och om hur varorna skeppades över Östersjön. Ilmakunnas är något av specialist på de högre ståndens materiella livsvillkor under 1700-talet och har tidigare bland annat skrivit om familjen von Fersens livsstil.

Eftersom framställningen fortskrider långsamt kronologiskt kan man följa hur tyngdpunkten förskjuts: från botanik på 1600-talet, naturvetenskap på 1700-talet filosofi i början av 1800-talet. Efter 1809 såg de ny makthavarna med misstänksamhet på förbindelserna med det förment farligt fritänkande Uppsala, vilket utreds förtjänstfullt av Heli Rantala. Här är beröringspunkterna med boken om Åboromantiken som starkast. Något som förenar universitet i hela Europa är ceremonierna kring promotioner, jubileer och dylikt. Hur de uppstod och utvecklades i Åbo och även drog in stadens icke-akademiska eliter behandlas i boken sista kapitel, av Topi Artukka. De ställs också i relation till studenternas egna festligheter och uppkomsten av en gemensam studentkår.

Det finns inte plats att gå igenom bokens alla artiklar. Det finns egentligen ingen samlad framställning av bokens ämne, utan helheten framträder genom läsning av de olika case studies som antologin utgör. Texterna är genomgående av hög klass och vittnar om den höga nivå som finländsk forskning om den tidigmoderna historien står på.

Vad berättar kyrkan intill motorvägen?

2026-06-08 Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.

Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.

Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).

Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.

Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.

En riksolycka och dess följder

2026-05-24 Hannu Salmi: Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2022; svensk övers. Tobias Pettersson, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2026; 232 s.). Stadsbranden i Åbo 4–5 september 1827 var visserligen bara en av många liknande som övergick trästäder i Norden under flera århundraden. Men i fråga om förödelsens omfattning och följder står den ut som unik. Stora delar av staden jämnades helt med marken, 11 000 blev hemlösa, många näringsidkare ruinerade (men relativt få människor omkom). Domkyrkans torn störtade in, och det välfyllda universitetsbiblioteket med anor från 1640 totalförstördes. Olyckan påskyndade universitetets flyttning till Helsingfors, vilken skedde redan året därpå. Därmed hade den finska riksdelens gamla huvudstad slutgiltigt förlorat sin politiska och kulturella ställning till Helsingfors, som blivit storfurstendömets huvudstad formellt redan 1812 och reellt omkring tio år före branden.

Hannu Salmi skildrar brandens uppkomst och utbredning i detalj och ägnar också stor uppmärksamhet åt följderna och åt reaktionerna i omvärlden. Han följer en numera vanlig trend, där han låter enskilda människor komma till tals genom brev och efterhandsskildringar, samtidigt som han refererar till tidigare forskning. Så arbetar t.ex. också Magnus Västerbro, vars Svälten jag nyligen skrev om. Det gör framställningen engagerande, och man lider verkligen med alla drabbade. Pigor och drängar är ofta kända till namnet, men de har sällan lämnat egenhändigt material efter sig. Nej, här är det mest akademiker, högutbildade och borgare som för ordet. Tidningsreferat får också stort utrymme.

Här är inte platsen att återberätta vådeldens förlopp. Det gör Salmi skickligt och åskådligt, även om han förmänskligar brandens härjningar lite väl mycket, som ”lågorna svalde girigt allt de kom över”. Men en viktig fråga ska tas upp lite närmare: den om hur branden startade. Att den började hos köpmannen Hellman i Aningaisbacken är helt klart, men vad var orsaken? Tidigt uppkom ett rykte att man i Hellmans gård ägnat sig åt att skira talg, och genom en pigas vårdslöshet skulle talgen ha fattat eld och startat branden. Detta helt obekräftade rykte upphöjdes snart till vedertagen sanning. Den rapporterades som sådan i utländsk press, och till och med Topelius behandlar den så i sin skildring, skriven långt i efterhand. Sanningen, som snabbt och grundligt utreddes av kämnärsrätten i Åbo, var att gnistor från ett grannhus skorsten flugit över till taket på ett av Hellmans uthus, vilket antändes varefter elden blixtsnabbt spred sig med kraftig blåst. Rättens utslag uppmärksammades dock knappt alls, och det var först efter hundra år som historikern Svante Dahlström kunde lägga saken till rätta. Ett tankeväckande exempel hur lätt ”fake news” fäster sig.

Boken behandlar ett intressant ämne, inte så känt i Sverige, innehållet är fängslande och framställningen medryckande i den svenska översättningen. Jag rekommenderar den varmt.

Historiskt berättande som fängslar

2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.

Lärorikt om vårt grannland

2026-03-19 Artur Szulc: Polens historia (Historiska Media 2017; 315 s.). Polen är ett land vars historia vi mest sett utifrån landets relationer till andra länder: som en svår motståndare under Sveriges stormaktstid; som ett offer för expansiva stormakter under 1700-talet, vilket ledde till landets tre delningar och försvinnande för karten; och åter som offer för två totalitära staters cynism och brutalitet under andra världskriget. Polens inre historia har vi vetat mindre om. Hur blev landet till det det är i dag? Det har Artur Szulc, polsk-svensk historiker och skriftställare, velat kära oss.

Bokens titel är något missvisande. ”Polens historia de senaste hundra åren” hade varit mer träffande. De första tusen åren avhandlas nämligen på bara 50 av bokens 285 textsidor. Det är helt klart för lite för en heltäckande allmän historia, även om texten är intressant i sig. Att adeln var stark i Polen visste jag, men inte att den var så manstark, dominant och egennyttig, till stor skada för det land vars elit de utgjorde. Kungamakten var i allmänhet svag, och befolkningen bestod till största delen av livegna bönder. I union med Litauen utvecklades riket under 1300- och 1400-talet ändå till Central- och Östeuropas starkaste makt, men sedan började den långsamma men obönhörliga nedgången.

Ett särdrag hos Polen är att landet aldrig har haft några klara gränser, utan de har förskjutits hit och dit genom krigshandlingar och vid ritbord på fredskonferenser. Efter sin återuppståndelse låg det under mellankrigstiden ett gott stycke öster om sin placering på kartan efter andra världskriget. Det har betytt återkommande konflikter med minoriteter som hamnat innanför gränserna, som vitryssar (belarusier) och ukrainare under mellankrikstiden. Samtidigt har återkommande utbrott v antisemitism drabbat den en gång talrika judiska befolkningen.

Strävan att konsolidera den nygamla staten under 1920- och 30-talet under ledning av folkhjälten marskalk Piłsudski får, liksom landets oerhörda lidanden under andra världskriget, sin beskärda del, innan författaren kommer till sitt huvudämne: Polen under kommunistiskt förtryck och frigörelsen från detta. Utmanövrerandet av den lagliga exilregeringen (delvis genom de västallierades svek), partiets maktövertagande, hårdnande grepp omväxlande med korta töväder under ledare som Bierut, Gomułka, Gierek och Jaruszelski behandlas detaljerat och initierat och med författartemperamentet tydligt framträdande. Det gäller även uppkomsten av Solidaritet och annan opposition, omvälvningen 1989 och den långt ifrån konfliktfria postkommunistiska tiden. I dessa delar är boken som allra bäst.

Med reservation för att det gått snart tio år sedan boken utkom, och för den missvisande titeln, är detta en bok som varmt kan rekommenderas alla historieintresserade.

Politiskt och personligt med Tarja Halonen

2026-03-04 Meri Valkama: Arvet. Samtal om Tarja Halonens politik (svensk övers. Tove Djupsjöbacka, Schildts & Söderströms 2024; 282 s.). Det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms gav ut den här boken samtidigt på finska och svenska. I Finland har den naturligt nog blivit omskriven och recenserad, men i Sverige verkar intresset ha varit i stort sett obefintligt. Är expresidenten Halonen så passé här? Tarja Halonen har faktiskt efter sin avgång 2012 varit mycket aktiv i olika internationella organisationer och tycks inte ha några planer på att dra sig tillbaka trots att hon hunnit fylla 80. Så det är en vital och engagerad veteran vi möter.

Lägg märke till undertiteln. Det är samtal om Tarja Halonens politik, inte i första hand samtal med henne. Rösten vi hör är till övervägande del författaren Meri Valkamas. Den är subjektiv och drar rätt långt till vänster, kanske lite som Halonens egen position inom Socialdemokraterna innan hon blev utrikesminister och president. Utöver de politiska samtalen, med Halonen och med många andra, redogör Valkama, på ett personligt och lättsamt sätt, för bokens tillkomst och om träffar och resor med Halonen. Interiörer och episoder från Halonens möten med kolleger runtom i världen lättar också upp läsningen.

Arvet i boktiteln är det förtroendefulla förhållande till Putins Ryssland som Tarja Halonen byggde upp under sina tolv år som president och som raserades med en gång vid det ryska angreppet på Ukraina 2022. Halonen har blivit beskylld för en alltför förstående inställning till Ryssland och rentav som medskyldig till kriget. Hur ser Halonen själv på detta?
Det är Valkamas viktigaste fråga. Flera andra utrikespolitiska frågor får också utrymme, som Israel–Palestina-konflikten, och på köpet får vi en omfattande inblick i de ofta besvärliga relationerna mellan presidenten och statsministern i frågan om vem som leder utrikespolitiken. Särskilt med partikamraten Paavo Lipponen kunde samarbetsklimatet vara frostigt.

I huvudfrågan, relationerna till Ryssland, anser sig Halonen ha gjort rätt, som förhållandena var då, men medger att hon har ändrat sig och numera till och med är anhängare av Finlands medlemskap i Nato. I en intressant diskussion enas Valkama och Halonen om att man kan mena väl och göra vad som framstår som rätt men som när förhållandena ändras ändå kommer att visa sig ha varit fel.

Jag hade väntat mig en intervjubok där Tarja Halonens egen röst hörts mer, men det vore förstås en annan bok. Den som nu föreligger är nog så intressant och högst läsvärd. Den svenska texten flyter bra, även om översättaren Tove Djupsjöbacka inte alls undviker finlandismer. En var helt ny för mig: ”franska streck”, som lär betyda ’punktuppställning i en text’.