Skickligt – men för mycket

2021-09-13 John Ajvide Lindqvist: Vänligheten (Ordfront 2020; 715 s.). Vad händer med ett samhälle om vänligheten människor emellan försvinner? Den frågan söker John Ajvide Lindqvist svara på i sin senaste roman. Samhället är ett högst konkret Norrtälje av år 2018. En container har i skydd av mörkret dumpats på kajen i Norrtälje hamn. När den äntligen öppnas görs det fasansfulla fyndet av 28 döda flyktingar. Dessutom rinner en illaluktande sörja ner i Norrtäljeån. Efter denna händelse börjar folk bli otrevliga mot varandra, först vardagsbuffligt men snart med handgemäng och våldsdåd, till och med mord. Är det emanationen från containern som är orsaken?

Detta är alltså bokens huvudärende, men Lindqvist tar i någon mån loven av det genom att infoga det i en annan historia, som verkar ha intresserat honom mera, och fått honom – det måste sägas på en gång – att skriva en alldeles för lång roman. Det handlar om sex unga människor som vi först möter i nedre tonåren, medan de i handlingens nutid är knappt 30. Det är den begåvade Max, son i en nyrik familj, hans vän Johan från en torftigare miljö med en psykiskt sjuk mamma, deras klasskamrat Marko från en kroatisk familj som flytt det jugoslaviska kriget, Markos lillasyster Maria, vacker och självsäker, den ordentliga Siw och hennes vilda väninna från den beryktade familjen Olofsson. De revanschdrivna Marko och Maria gör karriär som finansmäklare resp. internationell toppmodell, medan de övriga av olika skäl och i olika stadier av resignation blivit kvar i Norrtälje. Siw och Anna kände inte de övriga i ungdomen, men nu börjar de, lite av en händelse att umgås. De sociala olikheterna tycks omöjliggöra närmare vänskap, men något händer. Lindqvist har lyckats så utomordentligt väl att gestalta dessa sinsemellan så olika och i sig själva mångfasetterade personer att även läsaren får varma känslor för dem. Särskilt engagerar den spirande, men mycket tvekande, kärleken mellan Max och Siw.

Isolerad skulle denna tråd i handlingen kunna läsas som en feel good-roman, men eftersom den är skriven av John Ajvide Lindqvist har Max och Siw begåvats med den paranormala förmågan att kunna se olyckor i förväg, men ödesfrågan är om de i så fall också kan avvärja dem? Den tråden hör till en spänningsroman. Det finns – förstås – också flera gastkramande skildringar av skräck och fasa.

Allt detta är mycket bra, och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Men man blir övermätt. Problemet är att Lindqvist velat få med för mycket. Det blir många och långa utvikningar om händelser i barndomen, Markos föräldrars flykt från krigets Mostar, en gangsterbror till Anna vars historia bara tangerar huvudberättelsen, med mera sådant. Dessutom får jag intrycket av att Lindqvist själv tröttnat och velat få slut på historien. På de sista ett par hundra sidorna berättar han mer än han gestaltar, och själva upplösningen känns nästan abrupt, särskilt i relation till romanens längd i övrigt. John Ajvide Lindqvist är en skicklig författare och jag hade nöje av boken, trots att genren egentligen är mig främmande, men den lider av svår övervikt. De genomgående populärkulturella referenserna till artisten Håkan Hellström och spelet Pokémon Go gick högt över huvudet på mig.

Dramatisk roman om vit makt-terror

2021-08-21 Andreas Norman: Svart sol (Albert Bonniers Förlag 2021; 350 s.; läst som följetong i Dagens Nyheter). Jag läser inte ofta spänningsromaner, men den här hade ett anslag som fångade in mig när den började som följetong i juni. Den är, vilket jag inte visste när jag läste den, den tredje fristående delen i den tidigare diplomaten Normans serie ”Veritas”, med spionen och Säpomedarbetaren Bente Jensen som återkommande huvudperson. Här är hon, nyskild, tillbaka från en agenttillvaro i Bryssel och ingår i Säpos enhet Författningsskyddet, som är en antiterroristgrupp inriktad på hot mot rikets centrala förvaltning, främst Regeringskansliet. Hon bevakar en vit makt-rörelse med stort våldskapital som tycks planera just ett sådant dåd, tvingas av omständigheterna infiltrera gruppen, varpå den dramatiska handlingen tar fart, med en våldsam kulmen. Men då har över halva boken gått. Det fungerar nog bättre om man kan läsa lite längre avsnitt än den dagliga dosen i en tidning, men jag var på vippen att tappa intresset. De som är roade av genren kommer säkert att uppskatta romanen. Den är ett mycket gott hantverk: väl uppbyggd intrig, trovärdiga gestalter och ett drivet språk.

Maltes muntra apokalyps

2021-08-06 Malte Persson: Undergången (Albert Bonniers Förlag 2021; 176 s.). Man måste vika ut skyddsomslaget inklusive flikarna för att läsa tecknen: ”0 x 0 = 0”, ingenting gånger ingenting är ingenting. Det är precis vad denna tätt sammanhållna diktsamling handlar om: det som (inte) finns kvar när jorden, eller universum, försvunnit, tiden upphört. Vad vi som människor, med våra fem sinnen, går miste om förtecknar Malte Persson i ett slags katalog skriven på formfulländade sonetter, som dock skiljer sig från den klassiska normen genom att verserna är trokeiska och inte jambiska. Sonetterna, samlade i tre sviter med titeln ”Gudarna” (1, 2, 3), om vardera 22 nummer, utgör drygt en tredjedel av hela samlingen. Med verstekniskt och språkligt raffinemang, litterära allusioner och en god portion humor, svär egentligen formen mot innehållet men gör det samtidigt lättare för läsaren att tugga i sig det bakomliggande allvaret. Ett exempel (av hundratals möjliga), som kanske är en programförklaring:

Så: är detta sista chansen för en
dionysisk pessimism, och sista
tillfället för världskompositören,
fars- och versfäsören att bevista

föreställningen och höra kören
i den opera vi kommer mista?
Vem slår bortom dur- och mollhumören
sista spiken i pianots kista?

Sorg och glädjes sista sång blir sjungen,
forte och piano: bottenskrapen
av den stora och den lilla tersen.

Rimmet hulkar muntert. Jag är tvungen
ännu när den glada vetenskapen
hackigt sjunger på den sista versen.

Insprängda bland dessa 66 bilder av undergången finns dikter på andra klassiska versmått, som ger sidobelysning åt temat. Här märks främst ”Övergiven byggnad”, en längre dikt på terziner, med jambisk rytm, mörk och suggestiv. Dikten handlar om ett besök i en spökstad och är inspirerad av Tjernobylkatastrofen. På de sista 64 sidorna tar Malte Persson ett nytt grepp på sitt ämne. Sidorna fylls av en långdikt på blankvers, helt utan strofindelning, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”, som är mänsklighetens, jordens, kosmos historia baklänges, med början i nutid och slut i den singularitet som föregick big bang: ”… den punkt där tiden slutar äga rum, / den stund där rummet slutar ta sig tid, / och allt som återstår är möjlighet.” Det tar först emot att läsa historien på detta sätt, där företeelser upphör i stället för att inledas: ”Att solen rör sig omkring jorden vet man – / Kopernikus har slutat påstå annat. / Elisabet har lämnat Englands tron, / där Henrik snart får svårt att sitta still / och byter både fru och religion.” Men man vänjer sig och finner så småningom detta sätt att skriva historia helt naturligt. Utöver de litterära kvaliteterna, som jag berömt ovan, kommer en både humanistisk och naturvetenskaplig lärdom, lätt buren men som ger tyngd åt framställningen. Mixen av kunskap, fantasi och litterär virtuositet är helt enkelt oemotståndlig.

Carina Burmans debut

Carina Burman: Min salig bror Jean Hendrich (Albert Bonniers Förlag 1993, e-bok 2014; 344 s. i originalutgåvan). Jag har med förtjusning följt Carina Burmans författarskap, både det skön- och det facklitterära, nästan ända från början. Men jag missade den här boken, som var hennes skönlitterära debut och blev en stor framgång hos kritik och publik.  Hennes senaste roman, God natt Madame (anmäld för en tid sedan i detta forum) har en hel del gemensamt med debuten, som jag alltså nu äntligen har läst. Båda utspelar sig på Gustav III:s tid och har en historisk person i kungens närhet som huvudperson, och i båda spelar erotiken en viktig roll, i debutboken rentav huvudrollen. Båda har sakkunniga och levande beskrivningar av tiden, dess människor och miljöer, och både är välskrivna och spirituella med inslag av tidens språk och många franska lånord.

Men medan God natt Madame berättas i jagform av huvudpersonen själv, är denna boks centralgestalt, skalden Johan Henric Kjellgren, skildrad av två personer som stod honom nära, brodern prosten Jonas Kiellgren och älskarinnan Hedda Falk. Allt Kellgren gör, säger, skriver, tänker filtreras genom dessa två iakttagare, själva skickligt gestaltade genom subtila skillnader i deras språkbruk. Fiktionen är att de efter skaldens död ombetts av dennes vän Nils von Rosenstein att teckna ned sina minnen av honom, men att de gör det så frispråkigt att manuset hålls hemligt och hittas först av ”utgivaren” Burman” år 1992. De två porträtten motsäger inte varandra, utan olikheterna ligger i deras olika relationer. Genom brodern får vi följa Jean (som han faktiskt var döpt till) från tonåren i prästgården i Västergötland, deras gemensamma tid som studenter i Åbo, Jeans försök att slå igenom som vitter intellektuell i Stockholm och hans inträde i Svenska Akademien. Hedda Falk träffar honom 1779, och deras relation pågår, med avbrott, nästan ända till Kellgrens död. Vi lär känna honom som livsnjutare, fritänkare och diktarbegåvning och hans sociala ambitioner. Men framför allt, och till övermått måste jag säga, särskilt i bokens första hälft, hans minst sagt vidlyftiga sexualliv. Det är pigor i tonåren, grevinnan i familjen där han är informator, och sexscenerna är ofta rätt explicita. Prosten Kiellgren bekänner egna ”synder”, och grosshandlarfrun Falk döljer inget av sitt erotiska samliv med Jean. Bokens andra halva är mer balanserad. Man lär bättre känna Kellgren som ämbetsman och publicist och även skald. Mycket fina är genrebilderna från broderns prästgård i Småland och Heddas sommarställe i Sickla utanför Stockholm, med interiörer som målade av Pehr Hilleström. Av bifigurerna är väl bara ungdomsvännen Abraham Niclas Clewberg (adlad Edelcrantz) mer pregnant tecknad, och kungastyret, politiken och kriget 1788–90 mest en fond.

Att en vördig prost och en borgarmatrona skulle skriva så öppet om både egna och andras sexuella eskapader är inte realistiskt och förtar en del av fiktionen med det upphittade manuskriptet. Men en stark debut blev det för Carina Burman, och hon har med sina senare verk visat att det inte var någon tillfällighet.

På spaning efter orons rötter

2021-07-16 Cecilia Hansson: Snö och potatis (Natur & Kultur 2021; 209 s.). Cecilia Hansson är född 1973, uppvuxen i Luleå och numera bosatt i Stockholm. Efter fyra diktsamlingar under 00-talet var hon tyst som författare i åtta år och återkom som prosaist med en reportagebok om konst och politik i Centraleuropa 2017 och romanen Au pair 2019 som bygger på hennes egna upplevelser som 19-åring i Wien. Som journalist medverkar hon regelbundet i Svenska Dagbladet.

Även denna bok är självbiografisk, men kallas roman. Författaren är numera väl etablerad som journalist och översättare och bosatt i Vasastaden med man och dotter. Men hon gnags av en oro, vars rötter hon vill söka i barn- och ungdomens Norrbotten, så hon gör en bilresa med familjen i sina hemtrakter. Under resans gång kommer minnena tillbaka, som hon återger med den vuxna kvinnans reflexioner.

Berättarjaget växte upp under goda sociala och känslomässiga betingelser. Men sjukdom och död fanns nära inpå, framför allt Norrlands gissel tuberkulosen, som drabbade hennes mormor. Och farfar, överlärare och respekterad folkpartistisk kommunalpolitiker gick ner sig på isen och drunknade. Oron för dottern förstärks när en brorson insjuknar och dör. När hon drabbas av covid-19 är ångesten att dö ifrån dottern den starkaste känslan.

I de avseendena är texten stark och övertygande, liksom de miljöbeskrivningar som har relevans för den psykologiska introspektionen, t.ex. den av sanatoriet Sandträsk, där mormodern var inlagd två långa perioder. Och här fungerar också det originella textbygget med bara två eller tre korta stycken på varje sida, med drag av prosapoem. Men dessa engagerande texter interfolieras med lika många vardagliga och triviala uppväxtminnen utan allmängiltighet. Det drar ner helhetsintrycket, som blir: läsvärd och stark i enskildheter men genomsnittlig i sin helhet.

Mot en Delblanc-renässans

2021-06-27 Sven Delblanc: Kastrater (1975; 151 s.), Speranza  (1980; 187 s.), Jerusalems natt (1983; 145 s.; samtliga Albert Bonniers Förlag). Sven Delblanc meddelar i slutet av den tredje volymen att dessa tre böcker utgör en trilogi. De tre berättelserna är helt fristående från varandra, men de har mycket gemensamt i tematik. I motsats till Delblancs mer kända verk, som Hedebysviten eller Kära farmor, händer inte så mycket; det är idéinnehållet som är det centrala. Alla tre utspelar sig i en angiven historisk kontext, de två första strax före resp. strax efter franska revolutionen, den tredje strax före Titus erövring av Jerusalem år 70 e.Kr. I Kastrater och Jerusalems natt uppträder historiska personer, medan gestalterna i Speranza är fiktiva, även om huvudpersonen greve Malte Moritz von Putbus föräldrar och andra släktingar är verkliga. (Putbus var ett litet grevskap på Rügen, då i Svenska Pommern.)

Kastrater utspelar sig i Rom år 1786, under ett nattligt besök av Gustaf III och hans favorit Armfelt hos den landsflyktiga, gamla och försupna skotska tronpretendenten Karl Edvard Stuart (”Bonnie Prince Charlie”). Till supésällskapet hör också två kastratsångare, den ene spöklikt nog den sedan länge avlidne Farinelli. Delblancs förtjusning i burlesk, grotesk och grovkornigheter hotar ta loven av de isande beskrivningarna av otyglat våld, mest här, mindre i de två andra romanerna. Här möter vi temat för trilogin: makten och dess missbruk. I Kastrater ställs, med Farinelli som språkrör, makten mot den konstnärliga friheten.

Speranza är namnet på det fartyg med vilket den unge idealisten Malte Moritz von Putbus år 1794 färdas mot Danska Jungfruöarna för att under ett år fostras av sin morbror Hamilkar Sehested, som är guvernör där. Malte är en Candide-figur, en naiv världsförbättrare, som får mycket hårda törnar av verkligheten, här det faktum att Speranza visar sig vara ett slavskepp. Hans idealism bryts sakta ner av hans vilja att ingå i en gemenskap och av hans åtrå till en av slavinnorna. Skräckväldet har usurperat franska revolutionen, och i allegorins former visar Delblanc hur makten förkväver den medborgerliga friheten. Särskilt groteskt är att slavlasten visar sig tillhöra en jesuitkongregation i Amerika, vars representant ombord, abbé Marcello, likt en Pangloss får lägga ut texten om hur nödvändigt detta onda är för det kommande stora goda gudsriket.

Jerusalems natt är stillsammare i anslaget. Vi befinner oss i härföraren Titus läger inför erövringen av Jerusalem. Berättaren, den grekiske lärde Filemon av Megara, har förutsett en solförmörkelse, som mycket riktigt inträffar men som pågår alldeles för länge och skrämmer upp de vidskepliga romarna, från Titus ner till den enklaste soldat. Tillsammans med Titus och Filemon befinner sig den judiske överlöparen Josefus. Till dem förs en fånge, den gamle Eleasar, som visar sig vara en anhängare till Jesus och en av de få ännu levande som känt honom. För sällskapet berättar Eleasar sin version av Jesu liv och verk, som skiljer sig påtagligt från evangeliernas. Framför allt har alla de kvinnor som följde Jesus eliminerats ur historien. Även här är det en fråga om makt. I vakuumet efter Jesus död är det Simon Petrus och Paulus som tar över och från sin maktposition korrumperar den ursprungliga läran. Kristendomen predikar befrielse från tvång och nöd, men i församlingen finns ingen frihet. I ett sidospår får Titus konstatera att inte ens makthavare har någon frihet: de är bundna av och vid makten.

Det visade sig fungera utmärkt att läsa dessa tre romaner i en följd. Temat binder dem samman och berättelsernas olikhet förhindrar monotoni. Trots det djupa allvaret präglas böckerna av Delblancs spiritualitet och hans barockiserande stilkonst. Sven Delblanc tycks vara på väg mot en renässans. Den här trilogin hör definitivt till det som kommer att lyftas fram.

Carina Burmans valfrändskap

2021-06-01 Carina Burman: God natt Madame (Albert Bonniers Förlag 2021; 271 s.). Carina Burman disputerade på en avhandling om Kellgren 1988, och som en utlöpare av den skrev hon den hyllade debutromanen Min salig bror Jean Hendrich (1993).  Efter såväl skön- som facklitterära resor i tid och rum återkom hon till 1700-talet häromåret med den monumentala Bellman. Biografin. Och nu har den fått sin spinoff med denna roman om en av Bellmans närmaste vänner. Titeln är slutraden i Fredmans epistel nr 79, ”Charon i luren tutar”.

Kellgrenromanen utger sig som ett autentiskt manuskript, omhändertaget av Burman, medan den nya boken uttryckligen är en roman, enligt Burmans efterord. Annars har de formella likheter. Båda är berättade i jagform, och det finns en historia bakom textens tillkomst. Båda har inslag av 1700-talets svenska i en i övrigt nutida språkform: franska citat- och lånord, tidstypiska men numer urmodiga svenska ord å ena sidan, inga pluralformer på verb å den andra. Den viktigaste skillnaden är att i Kellgrenromanen berättar två personer som stått skalden nära om honom, medan i denna huvudpersonen skildrar sitt eget liv.

Vem är då vi talar om? Hon heter Anna Charlotta von Stapelmohr, kallad Lotta, född 1754 i en nyadlad familj, vacker, vitter, spirituell, känd för sin snabba och inte sällan vassa replik. Genom sitt äktenskap med Elis Schröderheim, ungdomsvän till Gustaf III och länge en av kungens gunstlingar, får hon tillträde till hovet. På 1770-talet står det ett skimmer över Gustafs dagar, där vitterhet, konst och musik – gärna i lekfulla former – står högst på dagordningen. Lotta deltar med liv och lust och ägnar sig i tidens anda även åt erotiska eskapader, liksom maken. Äktenskapet framställs ändå som ett inklinationsparti fast utan krav på sexuell trohet. Även om sorger drabbar henne – en älskad bror dör i en hastigt uppflammande epidemi, Lotta föder ett dött barn och blir inte gravid igen – är livsglädje hennes dominerande personlighetsdrag. Umgänget är stort, en mängd verkliga och några fiktiva personer passerar revy, men utanför familjen är Bellman, av Lotta kärleksfullt kallad Bella, den enda konstanten.

Skimret övergår med tiden i mörknande skyar. Kungen utökar sin makt på adelns bekostnad, oppositionen tilltar. Som alla auktoritära ledare blir Gustaf misstänksam till och med mot sin närmaste omgivning, och ett faux-pas kan sänka en gunstling i djupaste onåd. Burmans Lotta är sannerligen inte blind för kungens mer betänkliga sidor. Förvisad från hovet sitter hon hösten 1790, äntligen gravid igen, dock icke med maken som barnafar, och skriver ned sina minnen ända från barndomen. Levnadsminnena varvas med korta inslag från det skrivande nuet: yttre händelser, reflexioner, oro för framtiden. Anna Charlotta von Stapelmohr lägger ned pennan på julafton 1790, dagen före barnets födelse.

Carina Burman är lika vitter och spirituell som sin huvudperson, det är en valfrändskap. Genom det direkta berättandet i jagform lyckas hon till läsaren förmedla liv och ande från den tid som hon känner bättre än de flesta. Samtidigt drar hon in läsaren, efter en kanske något trög start, i den fängslande levnadshistorien. En tour de force, Madame!

Eyvind Johnsons beredskapstjänst

2021-05-02 Eyvind Johnson: Krilons resa (Albert Bonniers Förlag 1942; 552 s.). I andra delen av Landet utanför, som jag senast skrev om här, citerar Henrik Berggren flitigt ur Eyvind Johnsons roman. Den utgör del 2 i trilogin om Krilon, vars första del, Grupp Krilon, jag läste för 20 år sedan. Nu gav Berggren mig en knuff att ta itu med Krilons resa.

Först några ord om trilogin, som är Johnsons herkuliska beredskapsinsats. I tre väldiga romaner, som utkom 1941–43 och utspelar sig 1940–42, skildrar han tiden och tidsandan genom en sammanhållen grupp borgare i Stockholm, vars primus motor är egendomsmäklaren Johannes Krilon. Samtidigt som kriget pågår, och Krilon i denna del blir direkt indragen i motståndshandlingar under sin hemliga resa till Norge, spinner Johnson en intrig kring gruppen som reflekterar de onda och de goda krafterna i tiden, men såsom i en narrspegel. Krilon bekämpas med ytterst ojusta metoder, och hans grupp splittras, av konkurrenterna G. Staph och T. Jekau, men han hoppas på hjälp av en affärsförbindelse i USA, Frank Lind. Namnen talar ju för sig själva. Johnson prövar en mängd olika berättargrepp och sätt att gestalta huvudpersonerna och deras omvärld och inre liv. Djupt allvar paras med rätt munter satir, och man har aldrig tråkigt när man läser. Särskilt inte i denna del, som både till innehåll och stil är mer varierad än den första.

I Krilons resa har de tidigare såta stallbröderna Staph och Jekau blivit ovänner, och Staph drar med lock och pock in Krilons gamla vänner i sin strävan att totalt kontrollera fastighetsmarknaden. Vännerna inser ganska snart vad de har inlåtit sig på och börjar ångra sig, men hur ska de kunna slingra sig ur Staphs grepp? I skildringen av deras våndor visar Johnson sitt mästerskap i nyanserad personkaraktäristik. Vännerna får sina egna berättelser, som korsklipps med varandra och med huvudhandlingen om Krilon. Mest utrymme ägnar Johnson åt gruppens nummer två, möbelrenoveraren Emil Hovall, som grubblar mycket över rätt, sanning och etik, medan han griper efter sin snusdosa eller unnar sig ett eller flera glas för mycket. En lång episod med Hovall är en drömscen där han och två nyfunna vänner hamnar först i 1700-talet och därefter vid kröningen av en kinesisk kejsare, den senare även motivet på en tavla som Krilon skänkt Hovall som avskedsgåva. Denna scen är en av bokens höjdpunkter.

Titelns resa omfattar bara 72 av bokens 552 sidor men är en tät, effektiv och spännande berättelse om Norge under ockupation och en möjlighet för antinazisten Johnson att tala klartext om det tyska övervåldet. Krilon menar att han måste göra denna resa, men priset är att han på oviss tid överger sin väninna Isabelle, en polsk-fransk målare, änka efter en svensk konstnär som stupat i Spanien. Deras relation är fint tecknad, medan de övriga männens äktenskap och kvinnoförbindelser skildras rätt konventionellt.

Eyvind Johnson drar sig inte för att göra upp med sina ovänner. I den här delen är det Sven Stolpe som under namnet doktor Tollius bestås en helt förödande nidteckning. Den känns opåkallad och avsnittet är alldeles för långt, och jag tycker boken tappar sin konstnärliga balans för ett tag. Men man glömmer det snart för allt som är mästerligt med denna roman.

En novellmästare är tillbaka

2021-02-16 Kjell Lindblad: Bågskytten (Schildts & Söderströms 2021; 179 s.). När jag 1997 övertog Samfundet Sverige-Finlands litteraturafton efter min hastigt bortgångne far visste jag inte mycket om det i stort sett egna kretslopp som är den finlandssvenska litteraturen, om det inte var författare som utkom i rikssvensk delupplaga, och det var inte många (och är det alltjämt inte). En av mina första ”upptäckter” var en novellist, Kjell Lindblad, vars samlingar blev en ögonöppnare: så här bra kan författare skriva på svenska och ändå vara helt okända i Sverige! (Lindblad hade faktiskt fått ett par tidiga samlingar utgivna av Daniel Hjorth på förlaget Alba, men de tycks ha blivit föga uppmärksammade.) Efter sekelskiftet har det blivit glesare mellan hans verk, men ett par fina romaner med självbiografisk bakgrund har det blivit. Och nu är Lindblad tillbaka i god form med en ny novellsamling.

Man känner igen honom: hans luggslitna gestalter, dysfunktionella förhållanden, för mycket cigaretter och alkohol. Temana är desamma, men de har fått nya variationer. Det har ofta smugit sig in ett drag av overklighet, av dröm, i Lindblads novellkonst. Här är detta drag mer uttalat, och dröm blir mardröm. Det gäller särskilt samlingens längsta och bästa av de tio novellerna, ”Det andra språket”. En man vaknar upp efter en hjärnoperation och tycker sig ha hamnat i en främmande värld: han förstår inte språket som talas, en kvinna och en pojke dyker upp på sjukhuset och hälsar honom som sin make resp. far, fast mannen är säker på att han är ensamstående. Han rehabiliteras till något slags normalitet i den nya miljön, men människor och händelser runtomkring honom ter sig alltmer mystifierande, samhället alltmer diffust och hotfullt, och tillvaron rämnar. Jag tänker förstås på Kafka, men det är inget epigoneri utan helt enkelt Kjell Lindblad när han är som allra bäst.

Samlingen är väl hophållen genom sina likartade stämningar och sitt liksom nollställda språk, utan starka uttryck. Men berättelserna varierar, så läsningen blir aldrig monoton. Om jag ska anmärka på något är det att novellerna ibland har ett alltför abrupt slut.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!