En roman mest att rosa men också något risa

2026-10-03 Kjell Westö: Coda (Albert Bonniers Förlag 2026; 283 s.). Det här blir lite snårigt. Jag skriver om Kjell Westös roman med titeln ”Coda”, men i denna roman figurerar också en roman med titeln ”Coda”, skriven av författaren Willy Thelin, jämnårig med Westö och med en snarlik litterär karriär men annars inget självporträtt, lika lite som någon annan av romangestalterna kan identifieras med verkliga personer. Romanen i romanen bemöts ganska snävt av tongivande yngre kritiker, nästan som om Westö anteciperat mottagandet av den egna romanen. Den har visserligen fått mycket beröm men också mötts av oförståelse. Faktum är att två vänner har hört av sig direkt till mig med kritiska synpunkter. Så vad är det för roman, och vad tycker jag?

Låt mig börja med att jag tycker mycket om den. Den har sina problem, framför allt tar det lång tid innan den får styrfart, men ju längre jag läser, desto mer engageras jag av människorna, relationerna, kärleken, sveken, hoppfullheten, resignationen, framgångarna och motgångarna.

Till det yttre är romanen en helsingforsisk tidskrönika av kännspakt Westösnitt. Vi följer några människor från deras sturm und drang-tid på 1980-talet som medlemmar av gruppen ”Kommando Kronopio” (namnet hämtat från favoritförfattaren Julio Cortázar) och deras utveckling åt olika håll under 40 år. Språkrör, både som iakttagare och medagerande, är Andy Montag, som tidigt gav upp sina författardrömmar för att ägna sig åt litteraturvetenskap och så småningom bli förläggare, bland annat åt Willy Thelin. Även andra i gruppen blir författare, några skådespelare, en bildkonstnär, en hoppar av och är försvunnen utomlands i 30 år och en lämnar snabbt bohemtillvaron, blir jurist, advokat, internationell tjänsteman och styrelseproffs. Hon heter Corinne och är romanens nav. Hon är ett i raden av Westös porträtt av kvinnor med stark men även gåtfull personlighet, som Lucie Lilliehjelm i Där vi en gång gått och Stella Rabell i Den svavelgula himlen, men inte så mångbottnad som de. Corinne har förhållanden med både Andy och Willy, och det förekommer flera andra sexuella relationer inom gruppen, med åtföljande svek och hemligheter som till sist ska komma i dagen. Det är mycket sex, sprit och droger i boken, vilket blir lite tröttsamt men ändå inte är en huvudsak. Att ytterligare reda ut de många konstfullt flätade handlingstrådarna här skulle föra för långt.

Kjell Westö är en skicklig författare. Och jag fångas verkligen av de fint och individualiserat tecknade människorna och deras öden, som knyts ihop igen i slutet av romanen, som snyggt hoppar mellan flera olika tidsplan. Däremot engageras jag inte lika mycket av dess andra tema i nutidsplanet, som utspelar sig på bokbranschens olika scener bland författare, förläggare, kritiker och bokmässepresentatörer. Det ska handla om den finlandssvenska litteraturens situation och om motsättningar mellan en äldre etablerad författargeneration och en yngre kritikerkår. Det lyfter inte, och det förblir oklart vad striden egentligen gäller. Symtomatiskt är att vi aldrig får veta något om vare sig innehåll eller form i Willy Thelins ”Coda” eller i någon av de många andra romaner vars titlar nämns. Det är lite förbryllande, för det måste rimligen vara ett medvetet drag av Westö. Är detta nutidsplan bara en plattform för den andra berättelsen, om människorna, deras infriade drömmar och grusade förhoppningar?

Ordet ”coda” betyder ’slutdel’, ’avrundning’ framför allt av ett musikstycke. Det torde vara Willy Thelins sista roman. Jag hoppas verkligen inte att det är Kell Westös.

Cello, Pensionatsskurken och många, många fler

2026-09-16 Birger Sjöberg: Kvartetten som sprängdes (Albert Bonniers Förlag 1924; 2 vol., 750 s.). ”Kvartetten” var en av mina tonårs största läsupplevelser. Jag blev inspirerad att läsa om den av Sven Delblancs essä i Treklöver, som jag skrev om här för ett par veckor sedan. Var hamnar den på min personliga topplista efter 65 år?

Fortfarande högt, är svaret, men av delvisa andra skäl än då. Det som slår mig främst är Sjöbergs språkliga virtuositet. Den visar sig redan i narrationen, som är mångordig och där bred variation i ordvalet skickligt samspelar med snabbt igenkännliga upprepningar och fasta epitet i Homeros anda. Men virtuositeten framvisas också i en provkarta på andra sorters texter som mer eller mindre osökt fogas in i berättelsen. Det rör sig om dikter av tveksam kvalitet, dagstidningstexter, privat- och affärsbrev (ibland sammanblandade), en veckotidningsföljetong och kommunal kansliprosa. Och språkskickligheten framkommer inte minst i dialogen. Varenda en i det myllrande persongalleriet har av Sjöberg försetts med ett eget, individualiserat språk. Sjöberg är en allvetande författare som gärna berättar utförligt om sina gestalters tankar och känslor, men det är av hur de yttrar sig som de verkligen får färg och liv. Ytterligare en specialitet är konkretiserandet och personifieringen av abstrakta företeelser. Mest känd är väl ”blamageguden”, som ställer upp sin filmprojektor och obarmhärtigt spelar upp offrets tidigare tillkortakommanden.

Jag räknar med att romanen är känd för flertalet av mina läsare, men en kort sammanfattning av innehållet kan vara på sin plats. Handlingen utspelar sig under några år runt 1920 i en mindre stad i Mellansverige. Personer ur alla samhällsklasser spekulerar i aktier, som bara tycks stiga och stiga, men kraschen kommer med konkurser och ruin i flera fall och åtminstone stora ekonomiska problem med lånekaruseller och växelrytteri för alla andra. Titelns kvartett är en grupp amatörmusiker ur olika samhällsskikt, och två av dess medlemmar är bokens huvudpersoner, Cello (journalisten Bengt Erlandsson) och Första fiolen (notarien Thure Borg). Deras kärleksliv är bokens viktigaste sidohandling, eller kanske dess huvudhandling. Cello trånar romanen igenom efter fabrikörsdottern Märta Åvik (och det är väl ingen spoiler att de får varandra), medan Första fiolen är en vidlyftig pigtjusare som av omständigheterna tvingas stadga sig med sin ”Electrical girl” (Maj Andersson, som arbetar i en elaffär).

Enligt Sven Delblanc är ”Kvartetten” främst en roman om brustna konstnärsdrömmar. Ett sådant inslag finns förvisso, men jag menar att Delblanc lägger för stor vikt vid det. Cello har i stort sett gett upp tankarna på en karriär som musiker eller poet redan i romanens början. Hos några bifigurer svider det till. I det teatersällskap åt vilket Cello skriver texter till en lokalrevy (det är på den nivån hans författardrömmar landar) finns två resignerade konstnärer: den polske kapellmästaren som vrit dirigent för en symfoniorkester och aktören som gett upp sin karriär för sin hustru primadonnans skull.

Det vimlar av ibland komiska, stundom tragiska bihistorier och pregnanta bifigurer (matvraket Karl-Ludvig, epikurén Pensionatsskurken, gentlemannatjuven ”Far i skåpet”, dagdrivarna Backlund och Stoltz …), och Sjöberg fick kritik för den förment spretiga kompositionen. Jag tycker tvärtom att det är en medvetet genomtänkt intrikat väv, där teman och händelseförlopp tas upp, lämnas men återkommer rytmiskt, och handlingar och personer knyts ihop utan några luckor. Att hålla ihop detta stora romanbygge med dess miniuniversum av personer, relationer och händelser gör bara en mästare i författarhantverket. Därtill är den en konstnärlig bedrift.

En lättbok

2026-09-03 Erik Andersson: Allt är förbjudet (Norstedts 2026; 159 s.). Erik Andersson är kanske mest känd som (ny)översättare av Tolkien och Joyce, men han är också författare i egen rätt, en av svensk litteraturs få seriösa humorister (inte ett oxymoron som jag ser det). I den här boken flyttar han läsaren till en framtid som har betänkliga likheter med mycket äldre tider, särskilt europeisk medeltid. Historien berättas i ett slags dagboksform av en tjänsteman vid inrikesdepartementet. Efter krig eller någon annan sorts katastrof är samhällsordningen upplöst. Kungar och hövdingar styr stadsstater och landskap i Sverige och runt Östersjön. I Stockholm sitter den namnlöse Kungen, som för enkelhets skull har förbjudit allting som inte är uttryckligen tillåtet eller påbjudet. Bland annat har han infört ett nytt tidssystem, där solen alltid går ner klockan elva, året runt. Tiderna är svåra, och Kungen vill införa planekonomi, men hövdingarna ute i landet är emot. Hur långt utanför Stockholm Kungens makt sträcker sig förblir oklart.

Tankarna går till både Stalins Sovjetunionen och till dagens högernationalister runtom i Europa, inklusive Sverigedemokraterna. Det är inte särskilt subtilt men underhållande. Välskrivet som alltid hos Andersson men på det hela taget en lättbok.

Bladvändare med förhinder

2026-07-21 Carina Rydberg: Norfolk Falls (Albert Bonniers Förlag 2026; 344 s.). Den unga, medellösa Irene har svarat på en annons och tar plats som sällskapsdam åt änkefrun Emma Bloomsworth på en herrgård i Norfolk. Där finns inget vattenfall men branta klippor som störtar ner mot havet. På herrgården finns också butlern Beardsley, och dit ansluter Mrs. Bloonsworths syskonbarn Catherine och Leslie, båda i Irenes ålder. Och efter en tid dyker den mystiske Mr Sommer upp. Nej, det blir inte Jane Austen, snarare Emily Brontës Svindlande höjder fast än mörkare och brutalare.

Berättelsen går i tredje person men skeendet ses helt med Irenes ögon, även om ett författarjag (vem?) smyger sig in då och då och kommenterar förloppet. I början råder lantlig (kanske ändå lite hotfull) idyll. Men det visar sig att alla, även Irene, bär på fruktansvärda hemligheter som trots all yttre polityr uppenbart traumatiserat dem svårt. Personerna, utom Irene, avslöjar sitt mörka förflutna vid middagskonversationer, som den cyniska värdinnan krävt för att underhållas. Spänningen stiger, både på herrgården och hos läsaren.

Det här är avgjort en mycket skickligt skriven roman. Den kusliga stämningen tränger in i läsaren, och spänningen gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Men den är också frånstötande genom sina många explicita skildringar av sexualiserat våld och andra övergrepp. Det är för grovt och för mycket. Dessutom känns greppet att låta romanfigurerna själva avslöja sina brott föga realistiskt i en gestaltning som annars försöker vara just det. Ett metalitterärt grepp, där Irene läser ett romanmanuskript med samma sorts sexualiserade våld, gör inte saken bättre. Många frågor man ställer sig under läsningens gång förblir dessutom obesvarade, t.ex. vem som ligger bakom romanmanuskriptet. Vem författarjaget är får man däremot veta, men det förblir oklart hur hen kan veta allt om Irene.

Alltså en spännande bladvändare, frånstötande våldsskildringar, olöst mystik. Carina Rydbergs romaner brukar väcka motstridiga reaktioner, så även inom mig, som läser henne för första gången. Här finns en aspekt av depraverad överklass som utnyttjar försvarslös underklass. Det kan man tycka är positivt. Men jag landar till slut i att, bladvändandet till trots, det grafiska våldet är det som blir kvar hos mig, och det uppskattar jag inte. Säkert överväger de positiva sidorna hos andra läsare.

Ett portalverk – men bortglömt

2026-06-16 Clas Livijn: Spader Dame (1824) och novellen ”Samvetets fantasi” (1822) (inledning Kjell Espmark, redaktion och kommentarer Börje Räftegård; i serien Klassiker utgivna av Svenska Akademien, Bokförlaget Atlantis 1997; 172 s.). En minor classic enligt Kjell Espmark, oläslig enligt Göran Hägg. Vad är det för roman som kan uppväcka så motstridiga omdömen av framstående litteraturvetare? Den är ett – halvt bortglömt – portalverk i den svenska romantiska prosan men starkt påverkad av 1700-talets Sturm und Drang, känslosamhet och skräckromantik, skriven av en författare som varken gillade fosforisternas och Atterboms utsvävningar eller Tegnérs eller Geijers mer återhållsamma stil.

Clas Livijn (1781–1844) gjorde en framgångsrik ämbetsmannakarriär och slutade som generaldirektör för Fängelsestyrelsen, men det var författare han ville vara. Han skrev i de flesta genrer, men det mesta stannade vid ansatser, fragment. Spader dame är hans enda fullbordade roman. Den är också fragmentarisk, men här som ett litterärt grepp. Det är en brevroman, bestående av påstått upphittade papper som tillhört en avliden intern på Danvikens hospital i Stockholm, tidens mest ikoniska ”dårhus”. Det är dock inga äkta brev, för adressaten är en studentkamrat som begått självmord, och de är aldrig avsända.

Händelseförloppet som framkommer i breven är enkelt. Studenten Zachäus Schenander kommer som informator till ett lantgods och förälskar sig i patronens brorsdotter Marie. Kärleken är besvarad, men Marie tvingas gifta sig med den osympatiske kapten Leyonbraak, som är skuldsatt och förbrukar hustruns förmögenhet för göra sig skuldfri. Den redan från början labile Schenander förlorar härigenom helt förståndet, irrar omkring i trakten, tas för brottsling men förklaras till slut för otillräknelig och insätts på Danviken, där han snart dör.

Men det är i språket i breven som romanen har sin styrka. Här är alla dammluckor öppna. Brevskrivaren lägger inga band på sin svada, han är mångordig och späckar texten med vild metaforik och mängder av allusioner på bibeltexter, antika myter och både äldre och samtida författare och på aktuella händelser. Det är ett virtuost sätt att avspegla ett splittrat psyke. Men det är också skarp satir som lyfter fram Livijns egna antipatier. Jag tycker absolut inte att romanen är oläslig, men jag är tacksam för Börje Räftegårds rikhaltiga och utförliga kommentarer, som helt klart förhöjer läsvärdet.

Den trettiosidiga novellen ”Samvetets fantasi” är av en annan beskaffenhet men handlar också om en plågad själ. Det är en Faust-och-Gretchen-historia, där officeren Erik har gjort en flicka med barn men övergett henne, varvid flickan dödar den nyfödda, döms till döden och avrättas. Skildringen är även här känslostark, men språket är lugnare. Här finns halvt övernaturliga inslag av Hoffmannskt märke, men de går att se som utslag av Eriks sinnesförvirring. Det är en mycket bra novell som kan mäta sig med de bästa av den yngre kollegan Almqvist, vilken ju i stället för Livijn blev den som kom att förkroppsliga den svenska litterära romantiken.

Kristallklart i tanke och språk

2026-06-01 Per Wästberg: Livstecken. Anteckningar i 90-åren (Svenska Akademien 2025, bokhandelsupplaga Norstedts; 249 s.). Titeln och undertiteln säger bra vad det här är för sorts bok En samling korta texter utan röd tråd: minnesbilder från ett långt liv, reflexioner om liv och litteratur, introspektiva funderingar, porträtt av författarkolleger. På slutet ett antal aforismartade reflexioner, ett ”husapotek” med citat från andra författare, några dikter. Det är fragmentariskt, det är ojämnt, men man fortsätter läsa för språkets skull – och blr belönad med pärlor utkastade här och där. Porträtten av föräldrarna står ut. Per skriver om fadern, den självförbrännande journalisten och entreprenören Erik Wästberg, och modern, den något undflyende Greta född Hirsch. Intressant nog tar han sig an även deras familjebakgrund: Eriks från landsbygden i Hälsingland, Gretas judisk-borgerliga Stockholm.

Finns trots allt en röd tråd är det kärleken, en konstant i Wästbergs liv även om föremålen växlat. De tre första hustrurna och skilsmässorna från dem ägnas föga utrymme, desto mer får kärleksförklaringarna till den nuvarande, Sofia. Sorgen efter den bortgångna dottern Johanna väjer han inte för, men på det hela taget anser han sig för en lycklig och lyckligt lottad människa, aldrig drabbad av svårare själsstrider.

En genre som Per Wästberg briljerat i är lovtalen över författarkolleger. Ett sådant återges in extenso: talet till Göran Sonnevi när denne mottog Övralidspriset 2024. Annars finns i boken ett antal kortare porträtt: av Stig Claesson, P.C. Jersild, Tomas Tranströmer för att nämna några. Många andra personer passerar revy i minnena från Dagens Nyheter, Internationella PEN, kampen mot apartheid, oftast med uppskattande kommentarer.

Per Wästberg är en av våra mest mångsidiga och produktiva författare. Med åren har hans still slipats ner till en lite dröjande, ordknapp men kristallklar prosa som är en njutning att läsa.

Fantasin till makten

2026-03-24 Magnus William-Olsson: Felicia och Vergilius – en kärlekshistoria(Wahlström & Widstrand 2026; 144 s.). ”Poeter borde skriva fler romaner” skrev jag för några månader sedan i min text om poeten Erik Bergqvists romanfantasi Ljustäljaren. Jag måste säga att jag blev snabbt bönhörd, när den framstående poeten Magnus William-Olsson nu ger ut sin poetiska romanfantasi, som dock är av en helt annan karaktär. Hos Bergqvist är fantasin nedtonad, eftertänksam, hos William-Olsson är det fantasin till makten som gäller. Boken är en hyllning till den gränslösa fantasin, till barnets ännu okuvade kreativitet, till samhörigheten, vänskapen och kärleken – kort sagt till livet.

Handlingen utspelar sig i en välmående förort till Stockholm, i en förfluten tid när de som kunde ännu höll sig med hembiträden. Titelrollerna innehas av två försigkomna men också barnsliga sexåringar: Vergilius, som väl fått heta så för att han vägleder sin flickvän (faktiskt rätt ord i sammanhanget) Felicia (eller oftare Lisa, Lill-Lisa) dels bildligt i tillvarons mysterier, dels konkret i det nät av tunnlar som går mellan husen i området. Omkring dem grupperar sig som pregnant tecknade bifigurer barnens föräldrar och syskon. Här är Lisas hunsade pappa Bengt, vassa mamma Inga-Britt och den i skolan mobbade storebror Bosse, som drivs av begäret att hämnas på sina plågoandar. Som kontrast har vi Vergilius varma familj: en namnlös pappa som är en känd läkare och en välvillig mamma, Gunilla, som dock lider av återkommande depressioner. Mer eller mindre originella grannar och skvallriga hembiträden fyller ut scenen. I den här delen är boken en rolig och ömsint kritisk småstadsskildring.

Men först som sist handlar det om Vergilius och Lisa. De har kommit på ett sätt att vända ut och in på sig så att de kan uppleva vilka fantasier som helst tillsammans, men ett besök i landet Oz tar en ände med förskräckelse och leder till en brytning. Skildringen av barnens ensamhet och hur de så småningom hittar tillbaka till varandra hör till bokens finaste partier. Deras sista stora äventyr, som leder till bokens grande finale, lämnar jag åt den presumtive läsaren att upptäcka.

Magnus William-Olsson har ibland kritiserats för att ”överpoetisera” sina texter. I denna hans, såvitt jag förstår, första roman gör han inte alls det. Språket är starkt, stilmedvetet, konstnärligt men inte i gängse mening poetiskt. Poesin finns i anslaget, gestaltningen, fantasirikedomen. Det är en underbar liten roman.

Den kränger men kör inte av vägen

2026-03-10 Nils Håkanson: Bandy Futura (Nirstedt/litteratur 2025; 267 s.). Den här romanen är lika knäpp som de personer och händelser den skildrar. Detta sagt som beröm. Den kränger hit och dit, börjar lysande, tappar sedan betänkligt i tempo och intensitet men kommer tillbaka med bravur. Så som en bandymatch kan vara.

Boken är i första hand en kärleksförklaring till bandysporten som den utövas i Sverige, särskilt av alla dessa ideellt verksamma spelare, ledare och funktionärer i klubbar på mindre orter som håller till långt ner i seriesystemet. Den ställning sporten har i folkdjupet gör att den inte på allvar är hotad, även om det kan se så ut på elitnivå, där konkurrensen från ishockeyn stundom kan tyckas bli övermäktig. Det tycks vara författarens åsikt.

Denna verksamhet skildras genom romanens huvudberättelse. Den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Sanna har fått i uppdrag av stiftelsen Bandy Futura att göra en film om sporten. Bakom stiftelsen står en äldre, lite trött företagare och hans dynamiska dotter. Problemet är att de har helt olika uppfattning om vad filmen ska handla om, och vi får följa hur Sanna pendlar mellan dem, försöker jämka men till sist hittar på något eget. Runt Sanna grupperar sig ett litet gäng kufar och bandynördar som hon reser tillsammans med till bandyarenor runtom i Sverige. En av dem, ”före detta poeten” Anders Malm har skrivit en text om bandyspelets historia, som vi får läsa växelvis med huvudhandlingen. Den är, såvitt jag kan bedöma, helt saklig till en början, men så småningom flippar texten ut och blir känslomässig och polemisk.

Genom denne Malm dras Sanna in i en Romeo och Julia-historia. Sigrid, dotter till en välbärgad byggmästare i Sundsvall, och Darre (egentligen Evindar), som till en kurdisk invandrare med sämre ekonomi, båda 17 år, bestämmer sig för att leva ihop och rymmer hemifrån. Deras historia är en ytterligare bihandling som återkommer i växelspel med de andra två och nog den som ger mest liv åt berättelsen.

Nils Håkanson är en skicklig författare med full språklig koll både på narrationen, Sannas inre monologer fyllda av självtvivel och dialogen med nördarnas och ungdomarnas talspråk. Romanens uttjänta färdtjänstbuss kränger på de usla byvägarna, hotar rentav att köra i diket, men rätar upp sig och styr sedan med god fart och med föraren säker vid sin ratt, in på de sista sidornas trygga p-plats vi Sjöaremossens isbana i Frillesås. Eller om det är Flottarevallen i Sandslån.

En lågmäld Strindberg

2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.

På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.

Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.

Skön litteratur som läses för sin egen skull

2025-12-18 Erik Bergqvist: Ljustäljaren. Roman om en flamländsk mästare (Nirstedt/litteratur 2025; 285 s.). Poeter borde skriva fler romaner. Så tänker jag efter läsningen av denna kärleksfulla lyriska fantasi över en längst svunnen tid och en människa som vistats i den, känd genom sitt verk men föga så genom sitt liv. Han är i eftervärlden känd som Josquin Desprez eller Des Prez men gick i samtiden under en mängd varianter på detta. På hans förstaspråk nederländska (flamländska) kan han ha hetat Josse, smekform Josken, som förfranskades till Josquin. Hans sångröst upptäcktes tidigt och han sändes hemifrån som gosse för att skolas på olika håll i Flandern och angränsande trakter. Hans begåvning och växande rykte som tonsättare förde honom runt till furstehov i Frankrike och Italien innan han i femtioårsåldern återvände till sina hemtrakter. Han var född i början av 1450-talet och dog 1521.

I korta kapitel, närmast tablåer, berättar Erik Bergqvist, poet med åtta diktsamlingar bakom sig och kritiker, både poetiskt, sakligt och humoristiskt om sin huvudperson och om den oroliga tid han lever i. Josquin för ett kringflackande liv i en orolig värld, men det är ingen pikaresk, just ingen yttre dramatik. Desto mer konversation och reflexion, tankar om liv, musik och religion, möten med människor av olika slag, från furstar till hantverkare och tjänare. Josquin beskrivs som en älskvärd person, som vårdar relationerna till sina lärare och stora föregångare Guillaume Dufay och Johannes Ockeghem och är generös och stöttande mot yngre kolleger. Han är förtjust i god mat och dryck, åtrår kvinnor men tycks inte ha någon riktig tur i kärlek. Han är dock epikureiskt måttfull, ingen lebeman.

Jag läser denna bok som rent skön litteratur och njuter av språket, bildningen, de litterära och ibland anakronistiska allusionerna. (Som: ”Här är förstås alla alltid, skämtar Alain. Ja ja. Här har man alltid med sig, funderar Philippe Becqer”, med en blinkning till ”Fem myror är fler ön fyra elefanter”.) Visst kan man läsa den som en roman om den skapande konstnärens villkor i det medeltida Europa, men det är en bisak. Liksom bra lyrik ska den här texten läsa för sin egen skull. Det är den värd.