En novellmästare är tillbaka

2021-02-16 Kjell Lindblad: Bågskytten (Schildts & Söderströms 2021; 179 s.). När jag 1997 övertog Samfundet Sverige-Finlands litteraturafton efter min hastigt bortgångne far visste jag inte mycket om det i stort sett egna kretslopp som är den finlandssvenska litteraturen, om det inte var författare som utkom i rikssvensk delupplaga, och det var inte många (och är det alltjämt inte). En av mina första ”upptäckter” var en novellist, Kjell Lindblad, vars samlingar blev en ögonöppnare: så här bra kan författare skriva på svenska och ändå vara helt okända i Sverige! (Lindblad hade faktiskt fått ett par tidiga samlingar utgivna av Daniel Hjorth på förlaget Alba, men de tycks ha blivit föga uppmärksammade.) Efter sekelskiftet har det blivit glesare mellan hans verk, men ett par fina romaner med självbiografisk bakgrund har det blivit. Och nu är Lindblad tillbaka i god form med en ny novellsamling.

Man känner igen honom: hans luggslitna gestalter, dysfunktionella förhållanden, för mycket cigaretter och alkohol. Temana är desamma, men de har fått nya variationer. Det har ofta smugit sig in ett drag av overklighet, av dröm, i Lindblads novellkonst. Här är detta drag mer uttalat, och dröm blir mardröm. Det gäller särskilt samlingens längsta och bästa av de tio novellerna, ”Det andra språket”. En man vaknar upp efter en hjärnoperation och tycker sig ha hamnat i en främmande värld: han förstår inte språket som talas, en kvinna och en pojke dyker upp på sjukhuset och hälsar honom som sin make resp. far, fast mannen är säker på att han är ensamstående. Han rehabiliteras till något slags normalitet i den nya miljön, men människor och händelser runtomkring honom ter sig alltmer mystifierande, samhället alltmer diffust och hotfullt, och tillvaron rämnar. Jag tänker förstås på Kafka, men det är inget epigoneri utan helt enkelt Kjell Lindblad när han är som allra bäst.

Samlingen är väl hophållen genom sina likartade stämningar och sitt liksom nollställda språk, utan starka uttryck. Men berättelserna varierar, så läsningen blir aldrig monoton. Om jag ska anmärka på något är det att novellerna ibland har ett alltför abrupt slut.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

Ett kammarspel med dubbla bottnar

2020-11-03 Agneta Pleijel: Dubbelporträtt (Norstedts 2020; 204 s.). Agneta Pleijel har skrivit fiktion om verkliga personer förr, t.ex. den mäktigt episka Lord Nevermore om antropologen Bronislaw Malinowski. Om den var en symfoni för full orkester är denna roman ett rondo capriccioso för kammarensemble. Det är briljant underhållning om hur det kan ha låtit när den brittiska deckardrottningen Agatha Christie inför sin 80-årsdag 1969 motvilligt satt modell för den åldrade centraleuropeiske expressionisten Oskar Kokoschka. Båda har låtit sig övertala av Christies make sir Max Mallowan (av Pleijel, stilvidrigt och förvånande, genomgående omnämnd som ”sir Mallowan”) och den avgudade dottersonen Mathew Pritchard. Kokoschka vill måla en personlighet och inte ett ansikte och försöker få Christie att tala om sig själv men tvingas först svara på Christies nyfikna frågor om honom. På det eleganta sättet får läsaren Kokoschkas biografi i sammandrag och hans affär med Alma Mahler mer utförligt (den tillåts kanske dominera väl mycket). Agathas livshistoria serveras i brottstycken som inre monologer fram till slutet av boken. Då har Kokoschka mjukat upp henne så mycket att hon berättar ”sanningen” om sitt gåtfulla försvinnande under elva dagar år 1926.

Underhållande, ja, men inte utan djup. Det två protagonisterna har helt olika syn på konsten och dess förhållande till livet: Kokoschka som två sidor av samma mynt och Christie som separata entiteter. När Kokoschka antyder att Christie kunde ha blivit en ”riktig” författare men inte vågat släppa till sig själv bränner det till. Liksom när Christie menar att Kokoschka utnyttjat människor för sina konstnärliga syften. De underhållande och de idédebatterande ingredienserna gifter sig till en mycket smaklig anrättning.

Helheten skäms tyvärr av en hel del fel och onöjaktigheter i texten. ”Sir Mallowan” är redan nämnt. Alma Mahlers tredje make Franz Werfel kallas poet. Visserligen gav han även ut dikter, men både kvantitativt och kvalitativt var han främst prosaist och dramatiker. Agatha Christies pseudonym när hon skrev annat än deckare var Mary Westmacott, men i boken är det genomgående Westmancott. Detektivhjälten Poirots förnamn skrivs en gång Hercules (fel) och en gång Hercule (rätt). Sådana skönhetsfel hade varit förlagets ansvar att putsa bort.

Låtskrivare novelldebuterar

2020-10-28 Annika Norlin: Jag ser allt du gör (Weyler 2020; 218 s.). Annika Norlin är mest känd som sångare/låtskrivare (med artistnamnen Säkert! och Hello Saferide). Hennes musik är dock inte min, och den likhet mellan hennes låttexter och novellerna i denna samling som flera recensenter varit inne på är inget jag kan yttra mig om. Det spelar nu ingen roll, för det här är en bok som står helt på egna ben i sin originalitet i ämnesvalen och sin språksäkerhet. Längden på de åtta novellerna varierar från ca 20 sidor till närmare 50. I två av novellerna tycks hon utnyttja sina erfarenheter som turnerande med ett band, men annars är scenerna mycket varierade, utom i det att de utspelas i norra Norrland. Alla utom en har en kvinnlig jag-berättare, som för det mesta verkar vara i författarens egen ålder, drygt 40. Hon kan vara en bekräftelseterapeut som inte ser sitt eget behov av bekräftelse, en medelmåttig rockmusiker på Europaturné, en kvinna i hemtjänsten med dåligt socialt arv eller, i bokens bästa berättelse, en kvinna som för att bearbeta sorgen efter ett barn som dött, ger sig ut på en fotvandring från Gällivare till Östersund. Några av novellerna är uttalat humoristiska, men ett slags mild, förlåtande humor finns som underton i nästan alla, även de mest allvarliga. Läsartilltalet är enkelt och direkt, som hos en sagoboksförfattare; det är en konst i sig att skriva så, och det fungerar bra. Jag tyckte mycket om den här boken.

Idéroman – men mer idé än roman

2020-10-21 Lars Gyllensten: Sokrates död (Bonniers 1960, pocketutgåva 1963; 192 s.). Efter Eyvind Johnsons Strändernas svall har jag läst en mer minor classic med antikt ämne. Lars Gyllensten (1921–2006) var på 1950–70-talen en intellektuell gigant i Sverige som författare och idédebattör, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hans skeptiska hållning till ideologier och höga principer, manifesterade bl.a. i den s.k. trolöshetsdebatten, blev överspelade under 70-talets vänstervåg, och hans romaner, som aldrig varit bästsäljare, fick en allt mindre läsekrets. En bok om Gyllensten av hans vän litteraturprofessorn Thure Stenström, som gavs ut 2018, förbigicks i stort sett med tystnad; så bortglömd är han i dag.

Idéinnehållet var alltid viktigare för Gyllensten än berättelsen. Så även i Sokrates död, som ändå är hans mest tillgängliga roman. Gyllensten vänder på perspektivet och ifrågasätter meningen med att Sokrates offrar livet för sina ideal. Har han inte skyldigheter främst mot sin familj och hushåll: hustru, omyndiga barn, tjänstefolk? Inte ens åklagaren i rättegången vill se Sokrates död utan manipulerar så att avrättningen uppskjuts för att ge honom tid och möjlighet att rymma. Och vad är Sokrates princip att lagen skall lydas värd när det visar sig att han tidigare argumenterat för att det är rätt att trotsa orättfärdiga lagar?

Dessa frågor diskuteras i en berättelse där Sokrates själv är nästan helt frånvarande. I centrum står hans frillodotter Aspasia, en halvvuxen flicka/kvinna som just har funnit den första kärleken i en jämnårig (egendomligt nog namnlös) pojke men som är villrådig inför faderns förestående död. Hon respekterar honom, men samtidigt är han en främling för henne och hon har aldrig tyckt sig sedd av honom. Men hon är inte för inte sin faders dotter och resonerar sig alltmer moget fram till ett beslut. Det är en vacker karaktärsteckning av en ung kvinna, det enda genomförda i romanen. Andra gestalter, som hustrun Xanthippa, tjänstekvinnan-bihustrun Myrto, vännerna Aristippos och Kriton, är mer skissartade. Miljöbeskrivningarna är fina och detaljerade. Berättelsen är väl förankrad i tidens Aten (Gyllensten skriver kuriöst nog Atén, aténare, aténsk), medan språket är modernt, för att inte säga modernistiskt. Berättande partier övergår oförmedlat i ordrika reflexioner, oklart om det är författarens eller i huvudet på en romangestalt. Ordvalet överraskar inte sällan; särskilt påtaglig är förekomsten av franska lån- och citatord. Det blir rätt spännande några gånger – det var inte riskfritt att vara ung kvinna i antikens Aten – men oftast lunkar berättelsen på mot det förutbestämda slutet. Det blir högt betyg för idéinnehållet, medelbetyg för romanformen.

Odysseus och vi

2020-10-06 Eyvind Johnson: Strändernas svall. En roman om det närvarande (Bonniers 1946; 599 s.). Dags för en svensk klassiker. Eyvind Johnsons version av Odysséen blev hans stora publika genombrott och betecknade något nytt i hans litterära utveckling. Den har inte det intrikata spelet mellan olika tidsplan som så är så typiskt för hans senare romaner, men anspelningarna på det nyss genomlidna världskriget står att läsa mellan raderna. Därtill finns läsanvisningen i undertiteln: ”En roman om det närvarande”.

Johnson följer handlingen i Homeros epos troget men inte slaviskt. Han växlar regelbundet mellan scenerna med de olika huvudpersonerna: Odysseus, Penelope och Telemakhos (Johnson skriver konsekvent kh i stället för det gängse ch). Växlingarna blir tätare efter hand, vilket ökar spänningen. Gudarnas ingripanden är kraftigt reducerade men inte helt borta. En viktig skillnad är att Johnson sätter punkt före Odysseus och Penelopes återseende.

Eyvind Johnson har mycket skickligt mejslat ut sina figurer och gjutit ande i dem. Odysseus är märkt av krigets brutalitet och har ruelser över sin egen brutalitet, särskilt mordet på Hektors lille son Astyanax. Penelope är en högsint och ännu vacker kvinna i yngre medelåldern, för vilken det inte är självklart att avvisa friarna; hon är klart dragen till en av dem. Telemakhos är i början en osäker yngling men mognar under sin resa till Nestor i Pylos och Menelaos och Helena i Sparta. Scenen hos de senare är skarp i sin subtila ironi. Äktenskapet går på rutin, Helena är en bedagad skönhet som håller sig uppe med vin och ett egyptiskt lyckoelixir. ”Se här!” tycks Johnson vilja säga, ”det var för detta man krigade i tio år.” Även bipersoner som den förslagna gamla amman Evrykleia och svinaherden Evmaios är pregnant tecknade. Språket och stilen är mycket Johnsonska: långa, ibland omständliga person- och miljöteckningar och med en vokabulär som obekymrat växlar mellan det högstämda och det påtagligt vardagliga. Ett annat typiskt drag är metanivån, där Återberättaren får reflektera över sin egen berättelse. Och Johnson låter Odysseus hos fajakerna återge sina äventyr som rena skepparhistorier, vilket förstås också inympar osäkerhet hos läsaren om textens förhållande till verkligheten.

Men under hela denna virtuosa och engagerande berättelse ligger som en sorgens bordunton kriget och vad det gör med människorna. Fredsbudskapet är aldrig uttalat, men det finns där hela tiden. Våld kan vara nödvändigt i vissa lägen (t.ex. för att bli av med friarna i kungapalatset) men får aldrig bli självändamål eller något att yvas över.

Ett polyfoniskt verk

2020-08-30 Kjell Westö: Tritonus. En skärgårdsberättelse (Albert Bonniers Förlag 2020; 381 s.).

”Har du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende, du där sett vandra,
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör,
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.”

Inledningsstrofen till Runebergs ”Fänrikens hälsning” kunde stå som motto till ett av temana i en på sådana mycket rik roman: den gryende vänskapen mellan de omaka männen stjärndirigenten och kosmopoliten Thomas Brander och amatörmusikern och den platsbundne skärgårdsbon Reidar Lindell. Brander har byggt en jättevilla, Casa Tritonus, på ön Ravais, och Lindell är hans närmaste granne. Båda har problem med sig själva. Brander har stagnerat i sin karriär och dumpats av sin unga älskarinna, violinisten Krista, som dessutom skickar honom taskiga sms om sitt nya förhållande med en yngre dirigent på uppåtgående. Lindell kan inte komma över sorgen efter sin döda hustru. Den ömsesidiga sympatin finns där redan vid deras första möte, men båda är reserverade och lite misstänksamma, och romanen går mot sitt slut innan de byggt upp ett förtroende. Det är en vacker skildring av två män i Westös egen ålder, som börjat fundera på sitt åldrande. Kanske inte det rent fysiska – ingen av dem är ännu 60 – men hur grunden vacklar under deras tidigare så starka fäste i yrkesliv och samhälle.

En roman rik på teman, ja. Ett framgår av undertiteln: den finländska skärgården. Boken innehåller fina naturbeskrivningar, men det är skärgårdssamhället som är huvudmotivet. De fåtaliga människornas beroende av varandra och de konflikter som ändå uppstår, de långa avstånden och det ständiga färjandet mellan öarna, dragkraften från fastlandet som gör det allt svårare att upprätthålla alla samhällsfunktioner. Miljöerna är fiktiva, men mycket konkreta. Jag har svårt att inte läsa in Väståbolands stora öar och storstaden Åbo i namnen Askinge, Ravais, Bergskär, Reto och Olofshamn.

Men först som sist är detta en musikroman. Kjell Westö har alltid vävt in musik i sina romaner, och här gör han det fullt ut. Branders och hans kollegers klassiska musik refereras, analyseras och kommenteras på ett så inträngande och detaljerat sätt att jag häpnar. Även Lindells och hans vänners musik i deras amatördansband får stort utrymme, men här lägger min egen okunnighet på området hinder för förståelsen. Musiken står inte för sig själv i berättelsen utan ackompanjerar och förklarar skeenden och stämningar i berättelsen.

Kärlek, och sex, är också ett tema. Brander har haft många affärer (och en av dem kostar honom ett chefsdirigentjobb i Stockholm på grund av en metoo-liknande anklagelse); Lindell och bandets vokalist Annette finner varandra i sin ensamhet, men det är komplicerat; en annan bandmedlems hustru är otrogen. Och det inte av en slump som Westö döpt viken vid vilken huvudpersonerna bor till Pungviken.

Ett sidotema, för att låna en musikterm, är generationsgapet. Både Brander och Lindell har komplicerade förhållanden till sina respektive endabarn, Branders son Vincent och Lindells dotter Maja. De får ganska mycket utrymme i Ravais skärgårdssommar för att ställa föräldragenerationen till svars. Båda har valt helt andra liv än sina fäder och ser på världen med andra ögon. I Majas väninna Sandy Miller återser vi en gestalt från Westös förra roman, Den svavelgula himlen, Stella Rabells dotter Sandrine.

Några ord också om ett i sista stund inkastat tema: världen efter pandemin. Romanen har efter en sen bearbetning flyttats några år framåt i tiden, när coronapandemin är överstånden. Det mesta har återgått till det normala, men något har hänt, lite oklart vad. I mina ögon var detta en onödig retusch, särskilt som tidsmarkörerna i övrigt inte är så tydliga. Och om det går bra att skapa en fiktiv spelplats, varför inte en fiktiv speltid också? Detta är min enda invändning mot romanen.

Alla teman flätar Kjell Westö ihop i ett händelseförlopp som utspelar sig under en senhöst och följande sommar. Berättarperspektivet växlar mellan Brander och Lindell; alla andra är bipersoner. Fokus ligger på deras väg till återvunnen balans och harmoni, men det händer saker hela tiden, som det ska i en episk berättelse, och ger belysning åt huvudhandlingen. Casa Tritonus (namnet efter ett beryktat intervall, överstigande kvart) med sina rumsvolymer blir en symbol för Branders tomhet. Det är ett detaljarbete där inget lämnats åt slumpen och som visar Kjell Westös storhet som romanförfattare.

 

Mysrysigt med Nesser – men han kan bättre

2020-08-20 Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster (Albert Bonniers Förlag 2020; 397 s.). Här finns mycken bråd död, men oavsiktlig. Titelpersonen, busschauffören Albin Runge har kört av vägen med sin buss varvid 18 människor, 17 av dem skolbarn, omkommit. Polisen Gunnar Barbirottis numera sambo Eva Backman skjuter ihjäl en bilbrännare som håller på att tända på en bil med två människor i (hon siktar lågt men han råkar böja sig ner i skottögonblicket). Deras vägar korsas när Runge går till polisen med några anonyma brev som hotar honom till livet. Och han försvinner också från en Finlandsfärja, men kroppen hittas inte. Har den anonyma brevskrivaren lyckats i sitt uppsåt?

Trots den lugubra bakgrunden är det som alltid trivsamt att läsa Håkan Nesser. Han behärskar sin komplicerade historia så bra att läsaren utan svårighet hänger med, och han lägger ut lite ledtrådar här och där liksom i förbigående. Eller är det kanske villospår? Nesser har suverän kontroll över det svenska språket och gestaltar sina personer genom dialogen, mer än han beskriver dem. Miljöskildringen från hösten på Norra Gotland (där Nesser är bosatt) och Fårö är på pricken. Allt detta gör denna bok till en gammaldags mysdeckare som man läser med nöje, och den är också så spännande att man ogärna lägger boken ifrån sig.

Ändå känner jag en vag otillfredsställelse. Håkan Nesser är en så skicklig författare, han borde kunna åstadkomma något mer, gå lite mer på djupet. I några böcker har han gjort det. Kanske är han för produktiv för sitt eget bästa, minst en bok om året sedan 1993.

Ett stort litet verk

2020-08-13 Steve Sem-Sandberg: Jägarna i Armentières. Büchnervariationer (Albert Bonniers Förlag 2020; 149 s.). Efter fjolårets magnifika litterära prestation W är Steve Sem-Sandberg tillbaka med en helt annan sorts bok, fyra noveller på tillsammans mindre än 150 sidor, tidigare publicerade i olika litterära kalendrar och magasin. Beröringspunkterna med gestalten Woyzeck och författaren Büchner är dock påtagliga. Det här är material som liksom blivit över, hopplockat ifrån Büchner och samtida författare och omformats av Sem-Sandberg. Den första novellen, ”Nålslukerskan” är kopplad till ”Büchner père”, läkaren Ernst Karl Büchner, som berättar om ett märkligt fall från sin praktik om en kvinna som i ett självmordsförsök svalt ett stort antal nålar men inte tagit någon skada av det. I den andra är det Marie, Woyzecks fästmö i Büchners pjäs, som för en monolog om sina erotiska behov. Texten är snarast ett prosapoem, där Maries svåra liv, mentalt och socialt, lyfts fram. Den tredje, titelnovellern ”Jägarna i Armentières” varierar ett tema från 1700-talsdramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz pjäs Die Soldaten. Den är i alla avseenden boken tyngst vägande text. Drygt 50 sidor lång och uppbyggd i många korta numrerade avsnitt är den en roman i miniformat med en blandad kör av röster, som berättar en grym historia om svek, sexuella övergrepp, blodig hämnd och död. Den fjärde novellen, ”Oberlin”, bygger i sin tur på Büchners berättelse Lenz, om den psykiskt instabile dramatikerns besök hos själasörjaren Oberlin i Elsass och hans långsamma sammanbrott där. Den är berättad i tredje person av en objektiv betraktare, vilket bildar en verkningsfull kontrast till de starka känslor som bemäktigar sig Lenz i hans själsliga upplösning.

Under den litterära variationsformen ligger den tematiska, som är densamma som i W: mänskligt lidande, utsatthet och ensamhet. Helheten upplever jag som sammansatt som ett större orkesterverk, fast i okonventionell ordning: först ett scherzo, följt av ett lyriskt adagio. Titelnovellen utgör ett allegro furioso och avslutningens Oberlin ett molto vivace. Ett stort verk i litet format, alltså.

En romandebutant som tar för sig

2020-06-05 Lydia Sandgren: Samlade verk (Albert Bonniers Förlag 2020; 690 s.). Lydia Sandgren skriver in sig i raden av yngre kvinnliga författare som verkligen tar för sig: Lina Wolff och Amanda Svensson med vindlande fantasifulla berättelser, Nina Wäha med minutiös koll på sin überrika familjekrönika. Och så Sandgren med sin 690-sidiga debutroman som inte skäms ett ögonblick över sitt omfång. Detta trots att det är en i grunden rätt enkel historia, ett slags triangeldrama med förväntat olyckligt slut. Förhållandet historia/sidantal hade kunnat bli fatalt, men är det inte här på grund av bokens för en debutant häpnadsväckande höga litterära kvalitet på alla plan: berättartekniskt, gestaltningsmässigt, språkligt. Sandgren hade inte behövt maximera som hon har gjort; en 100 sidor kortare berättelse hade varit precis lika bra. Som läsare är man ändå tacksam över att ha fått umgås med de här romangestalterna så länge.

Det här är en Göteborgsroman, och vi som inte har så god koll på stadens geografi, enkannerligen dess barer och krogar, går nog miste om en del underförstådd information. ”Samlade verk” är en ironisk titel. Vi möter den 50-årige bokförläggaren Martin på boken första sidor men i dess kronologiskt sista scen. Han har dragit fram alla sina litterära utkast, skisser och anteckningar till en stor roman och till en författarbiografi som han sysslat med i över 25 år utan att ro något projekt i hamn. Martin, med tämligen enkel bakgrund, är boken skenbara huvudperson, den som författaren följer konsekvent från artonårsåldern till femtioårsdagen. Genom honom lär läsaren känna de andra centrala gestalterna, den bäste vännen skeppsredarsonen Gustav, som blir en framgångsrik konstnär men utvecklar svåra alkoholproblem (det dricks väldigt mycket i boken) och läkardottern Cecilia, uppvuxen i Etiopien, som blir både Gustavs musa och Martins flickvän och senare hustru och mor till parets två barn, Rakel, i romanens nutidsplan en 25-årig psykologistudent, och Elis, 18-årig gymnasist. Det hela är egentligen rätt alldagligt: man pluggar, umgås, festar, får ett stipendieår i Paris och en sommar i Antibes. Cecilia blir med barn och gifter sig med Martin, som startar ett litet bokförlag med en kompanjon. Gustav flyttar till Stockholm och etablerar sig som målare. Den studiebegåvad Cecilia disputerar i idéhistoria drygt 30 år gammal, men bara några veckor efter disputationen inträffar den stora omvälvningen, som är berättelsens nav: en morgon är Cecilia försvunnen. Hon har lämnat familjen och lämnar inga spår efter sig. Genom berättelsestrukturen, med ständiga hopp mellan olika tidsplan, är läsaren förvarnad om denna peripeti, men den kommer ändå som en chock.

Och om inte förr förstår man nu att Cecilia är romanens egentliga huvudperson, en gåta som de andra försöker lösa. Hon får själv aldrig komma till tals utan ses med framför allt Martins ögon och i bokens senare del också dottern Rakels och i kortare men viktiga avsnitt två bipersoners. Det är ett beprövat men avancerat litterärt grepp, att skildra en romangestalt enbart utifrån; Lydia Sandgren behärskar det fullt ut. Hon har också lyckats med att öka spänningen och tempot de sista ca 150 sidorna, så att läsarintresset hålls på topp boken igenom, bokstavligen till sista sidan.

Som om inte detta vore tillräckligt vimlar boken av litterära allusioner och metalitterära konststycken och litteraturteoretisk och filosofiska diskussioner, hållna på en realistisk studentnivå. Lydia Sandgren beskriver sina gestalter med roat överseende och ömsint ironi. Längesedan jag läste om så äkta och levande fiktiva personer.