Läsvärd långdikt – men opoetisk

2020-04-01 Marit Kapla: Osebol (Teg Publishing 2019; 811 s. som pappersbok, 148 s. som e-bok). Osebol är en liten by i Klarälvsdalen i norra Värmland, numera med ett fyrtiotal invånare. Marit Kapla, själv född och uppvuxen i byn men sedan länge bosatt i Göteborg, har återvänt och intervjuat alla invånarna om deras liv. Intervjusvaren, uppställda som dikter, bildar bokens text. Ett antal stämmor, orkestrerade av Kapla, som själv kommer till tals bara i ett kort efterord.

Den poetiska ansatsen fungerar bara här och var. Oftast är berättelserna för prosaiska för att läsas som dikt; täta radbrytningar har ingen effekt. Men berättelserna är i hög grad värda att lyssna på. Inte bara ger de en bild av hur det är att leva i glesbygden som en storstadsbo, som jag, har svårt att föreställa sig. De avslöjar också ett annat sätt att tänka och förklarar kanske varför stads- och glesbygdsbor har så svårt att förstå varandra. Om nedläggningar, om industrialiseringen av skogsbruket, om vargen. Och mycket annat. Särskilt intressanta blir de sidobelysningar som inflyttare från andra länder, som Danmark, Nederländerna och Ungern, ger.

Osebol påminner förstås mycket om 2018 års Augustprisvinnare Aednan. Man påminns också om Svetlana Aleksijevitjs böcker. Den litterära nivån är dock klart högre hos de senare. Det är ingen kritik av Marit Kaplas bok, som har stora förtjänster, däremot av Augustprisjuryn som utnämnde den till årets skönlitterära bok 2019. Det är den inte

En storyteller intar scenen

2020-03-28 Nina Wähä: Testamente (Norstedts 2019; 437 s.). Först som sist: detta är en fantastisk berättelse, Nina Wähä är en urstyv berättare, en storyteller i stort format. Man hör rösten som talar till läsaren, hur hon ibland söker ord eller ändrar en formulering under gång, blandar in jargong och engelska ord och fraser, ja till och med några franska. Men det är förstås ett konstspråk, som hon behärskar till hundra procent.

Wähä har heller inte gjort det lätt för sig med storyn, som är intrikat flätad med många personer och hopp fram och tillbaka i tiden. Det handlar om familjen Toimi i finska Tornedalen. Namnet är ironiskt. Det kan översättas med ”fungerar”, men det är just vad familjen, pappa Pentti, mamma Siri och deras tolv barn, inte gör. Ramhandlingen utspelar sig under bara ett drygt halvår, från juletid 1981 till sensommaren 1982, men vi hinner lära känna föräldrarna och alla barnen från barndom till ramhandlingens tid; barnen är från drygt 30 till 6 år gamla. Alla personerna är försedda med en tydlig och trovärdig karaktär och personlighetsutveckling. Syskonrelationerna är komplicerade men klara i Wähäs framställning, känslorna mellan föräldrarna sinsemellan och mellan dem och barnen likaså. Den som driver handlingen, och får mest utrymme, är äldsta dottern Annie, bosatt i Stockholm och gravid, men i sin helhet är detta en kollektivroman.

Huvudintrigen är att barnen, av vitt skilda anledningar, går samman för att modern äntligen ska skiljas från sin dystre och hårde make. Soldaten Pentti från Lappland hade under vinterkriget träffat den glada femtonåriga tösen från Karelen, och de gifte sig snabbt och bosatte sig i Penttis hemby. Äktenskapet blev inte bra, men Siri intalade sig att det inte kunde vara på något annat sätt, och småningom gick all tid åt till barnen. De två första barnen dör som små, vilket sätter outplånliga spår i båda föräldrarna och slår in en kil mellan dem. Uppväxtmiljön för barnen blir därefter; Siri försöker, men har inte orken att ge dem en ordentlig uppfostran. Det går bra till det yttre för flera av dem, men alla har psykiska problem av olika slag, utom kanske den yngste, Onni (som betyder ”lycka”). För Siri kan det finnas en framtid efter skilsmässan, för Pentti finns det ingen och för barnen …? Slutet är öppet.

Allt detta skrivs alltså fram av en allvetande berättare som vet vad som rör sig i hjärta och hjärna hos alla sina fjorton huvudpersoner. Nina Wähä gestaltar inte, dialogen är sparsam. Det är en begränsning hos en begåvad författare men nog bra att hon själv inser den. För när hon i ett enda längre avsnitt vill låta en person, fadern Pentti, tala med egen röst fungerar det inte utan han talar med författarens röst. Det är synd, men ändå en lite anmärkning i förhållande till allt som är så sensationellt bra i denna roman.

En roman så magnifik att den bländar

2020-01-15 Amanda Svensson: Ett system så magnifikt att det bländar (Norstedts 2019; 549 s.). Vilket härligt självförtroende den unga författaren (född 1987) har: att få ihop en tegelsten med tre huvudpersoner och ett dussintal bifigurer, en handling som hoppar fram och tillbaka i tiden under 26 år och flyttar sig mellan Lund, London, Västerbottens kustland och Påskön och detta på ett språk som med uppfinningsrikedom och fräckhet flyter rakt in i läsarens ögon och fastnar i hjärnan och med en dialog som låter som avlyssnad. Lägg därtill ett stort antal litterära allusioner som smygs in alldeles oförmedlat. Men betänker man det litterära påbråt – mamman är litteraturvetare och pappan en av Sveriges ledande kultur- och politikskribenter, Per Svensson – och att hon debuterade som 21-åring och detta är hennes fjärde roman, är självförtroendet trots allt inte så förvånande.

Det är alltså ett vågstycke och ett komplicerat romanbygge, men Amanda Svensson fogar ihop det med bravur. Jag hade en liten svacka i mitten av den ändå kanske väl långa boken, men den kan ha berott på mig själv lika väl som på romanen.

Jag vill helst inte referera historien, för den bjuder på ideliga överraskningar som jag inte vill förmena den presumtiva läsaren, men någon information måste jag väl ge. Utgångspunkten är en trillingfödsel år 1989, då Sebastian, Clara och Matilda kommer till världen. I romanens nutid är de 26 år och spridda i världen och alla tre med olika former av psykiska problem. Fokus ligger på Sebastian, som är neurolog och anställd på ett privat och ganska mystiskt hjärnforskningslaboratorium i London. Clara är en avskedad journalist som dragit så långt bort man kan komma: till Påskön, där hon hamnar i sällskap med andra udda människor som sökt sig dit, av olika anledningar. Matilda har varit intagen för sluten psykiatrisk vård flera gånger, men nu bor hon i Berlin med en annan svensk och dennes femåriga dotter. Och hemma i Lund finns modern, prästen, som förgäves försöker hålla ihop sin lilla flock. Motorn i romanen är den omväxlande repulsionen och attraktionen mellan syskonen, men mycket hinner hända var och en innan det sker ett avgörande i deras relationer.

Boken är, som framgått, mycket underhållande, men den har också ett äkta allvar. Psykisk sjukdom har jag nämnt; det handlar också om miljöförstöring och klimatkris och en död som är ständigt närvarande och ibland slår till med full tragik. Och så det här med Systemet, som ljuder genom hela boken som en bordunton. Alla jagar det, någon ser bitar av mönster och försöker foga dem till en helhet, andra letar efter en högre världsförklaring, åter andra vill gärna tro på ett system men hittar ingen tråd att börja nysta i. Men författaren håller alla trådar i ett säkert grepp och knyter samman dem, men först på de allra sista sidorna, i denna strålande roman.

Leonard Ringers återkomst

2019-12-17 Lars Andersson: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer (Albert Bonniers Förlag 2019). Kommissarie Ringer har vi mött förut, i romanen De våra från 2015. Då var han en ung polis som utredde mord i andra världskrigets skugga på gränsen mellan Värmland och Norge. Nu har det gått 20 år, det är vintern 1964, och Leonard Ringer är kriminalkommissarie i Uppsala. Han är en rätt ensam man. Han har nyligen förlorat sin halvsyster och funderar mycket på arten av deras förhållande. Ett märkligt dödsfall ger honom chansen att komma bort från kollegerna på polisstationen en tid. En student som drunknat under oklara omständigheter visar sig nämligen vara från Karlskoga (där Lars Andersson själv växte upp), så Ringer beger sig dit för att tala med hans familj och andra som känt honom. Lars Andersson målar lokal- och tidsfärg med fina penseldrag där han låter kommissarien vandra runt i Karlskoga. Världshändelserna får han också med, genom tidningsrubriker och tv-nyheter. Ringer blir bekant med kyrkoherden Gunnar Helander, på sin tid välkänd tidigare missionär i Sydafrika och aktiv apartheidmotståndare, vilket visar sig få betydelse för handlingen.

Berättelsen skrider framåt i lugn takt men är tryfferad med några riktigt dramatiska episoder. Lars Anderssons prosa är elegant utmejslad i både relaterande avsnitt och dialog. Han använder sig också gärna av svävande anföring i stället för direkt. Som läsare gläds man åt de många litterära allusionerna, till värmlänningar som Fröding och Göran Tunström men också till bl.a. Lars Gustafsson. En mystifikation är de diktvinjetter som inleder omkring en tredjedel av bokens 27 kapitel. Då det inte står varifrån de är hämtade får man väl anta att de är författade av Lars Andersson själv. Mig påminde de om Rilke.

Titelns generalsdotter är också mystifierande men förklaras redan i början av boken. Man bör läsa noggrant och lägga märke till språket. Gör man inte det kan berättelsen te sig lite förströdd. Som framgått tyckte jag mycket om den, men den är inte riktigt i samma klass som den förra romanen om Leonard Ringer.

Woyzeck – ett tema med många variationer

2019-10-07 Steve Sem-Sandberg: W (Albert Bonniers Förlag 2019). “Ta ifrån en människa allt och se så konstigt hon beter sig”. Denna diktrad av Claes Andersson kunde ha stått som motto för Steve Sem-Sandbergs nya roman. Den handlar om en verklig person, den f.d. soldaten Johann Christian Woyzeck som 1824 avrättades i Leipzig för mord på sin ex-älskarinna. En första litterär version av händelsen var Georg Büchners drama ”Woyzeck”, ofullbordat vid författarens död 1837. Pjäsen var i sin tur förlaga till Alban Bergs opera ”Wozzeck” från 1922. Dessa verk

avviker i sin handling rätt mycket från de verkliga händelserna. Sem-Sandberg däremot har gått till de ganska rikhaltiga källorna. Citat ur dem dyker upp på flera ställen i romanen, och ligger till grund för ramberättelsen. Men sedan har hans fantasi tagit över!

Sem-Sandbergs ”W” är en förlorare från början. Tidigt föräldralös, utan målinriktning och med svag självkänsla drivs han med tidens vindar. Längsta tiden är han soldat framför allt som deltagare i Napoleons katastrofala fälttåg mot Ryssland 1812. Han överlever, fysiskt i stort sett oskadd men med djupa sår i själen. Tillbaka i Leipzig förfaller han alltmer och blir gravt alkoholiserad. Hans bindning till den äldre änkan Johanna är svårbegriplig för alla, och när hon till slut avvisar honom sticker han ner henne.

Men är han i sina sinnens fulla bruk när han begår sitt dåd? Därom tvistade man årslångt i dåtiden. Bokens ramberättelse utgår från de utfrågningar som läkaren Clarus höll med W för att fastställa hans sinnesförfattning. Citaten från förhören och Sem-Sandbergs utbroderingar är bokens allra starkaste sida. Till slut kom man fram till att W var vid sina sinnens fulla bruk, och dödsdomen kunde gå i verkställighet.

Detta är en ytterst välkomponerad och välskriven roman, med ett vackert och rikt varierat språk. I stort sett varje romanperson har begåvats med en personlig diktion. Det är en glädje att läsa boken, trots att tidens och händelsernas brutalitet återges utan minsta försköning. Inte en enda person är skildrad med sympati, men läsaren känner medlidande med den ständigt hunsade och förödmjukade W. Det är inte bara kriget som skapar människan till människans varg, tror jag Steve Sem-Sandberg vill säga. Det är lika mycket en följd av klassamhälle och ståndshögfärd. Med eller utan budskap – detta senaste tillskott till litteraturen om Johann Christian Woyzeck mänskligt gripande och konstnärligt högtstående. Det lär komma flera variationer på temat W, men denna blir svår att överträffa.

Allt kan hända under Spaniens sol

2019-09-08 Lina Wolff: Köttets tid (Albert Bonniers Förlag 2019). Lina Wolffs förra roman, De polyglotta älskarna (2016) var en romankonstruktion helt i min smak (fantasifull, komplicerad men inte ogenomtränglig) och en stor läsupplevelse, väl värd sitt Augustpris. Den nya romanen är också en väv av olika historier, fantasifull, välskriven men lite enklare, och kanske inte riktigt samma upplevelse (man har rätt att ha höga förväntningar på en roman av Lina Wolff).

Romanen utspelar sig helt i Spanien. En svensk kvinnlig författare med skrivkramp kommer till Madrid på ett resestipendium. Hon tar sig, mot allt förnuft, an en hemlös man och får del av hans historia. Denne Mercuro har medverkat i förnedringsshowen “Köttets tid” i en obskyr tv-kanal och upplever sig nu hotad till livet av representanter för programmet. I programmets bakgrund figurerade en urgammal, förkrympt nunna, sor Lucia, som tycktes vara den som egentligen styrde showen. Svenskan och Mercuro flyr till en ö i Balearerna, där de blir inblandade i en mycket våldsam och dramatisk historia.

I en närmast bokstavlig cliffhanger skjutsas läsaren över till bokens andra del, där sor Lucia berättar sin historia, som börjar i en slakteriaffär under inbördeskriget. Även den delen är dramatisk och våldsam så att det räcker till. De flesta lösa ändar knyts ihop och gåtorna får sin lösning.

De olika berättelserna är var för sig mycket välskrivna och spännande. Men som helhet tycker jag inte denna roman håller ihop lika bra som den förra. Läsvärd är den ändå utan vidare.