Hjalmar Bergman föregriper sig själv

2022-05-15 Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910, i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, red. Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949; 234 s.). Efter avhandlingen om den determinerade Markurell kände jag för att läsa något av Hjalmar Bergman själv. Denna, som jag inte läst tidigare, är en något udda roman i Hjalmar Bergmans produktion sett till tillkomsttid, innehåll och stil. Både före och efter 1910 skrev Bergman mest allvarliga saker, som Savonarola (1909), Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918) eller lyriskt tragiska ”Komedier i Bergslagen” som Två släkter (1914) och Dansen på Frötjärn (1915). Först 1919 ändrar författarskapet karaktär med den burleska, publiktillvända Markurells i Wadköping. Hans nåds testamente föregriper både bergslagskomedierna och de senare romanerna. Här möter vi samma herrgårdsmiljöer som i komedierna (delvis samma gårdar och samma familjer), en burlesk men i grunden tragisk huvudperson som i Markurells, vilken liksom herr Markurell ägnar sig åt ekonomiska manipulationer som han inte fullföljer. Liksom i Markurells är handlingen kronologisk och utspelar sig under en begränsad tid med tillbakablickar. Romanen fick i huvudsak goda recensioner, men sitt publika genombrott fick Hjalmar Bergman vänta på i ytterligare nio år.

Hans nåds testamente är onekligen nöjsam och lätt att läsa även efter mer än 100 år, framför allt för sitt original till huvudperson, friherre Roger Bernhusen de Sars: egensinnig, frispråkig, oförskämd men också ömsint och lätt att beveka. Kring honom grupperar sig tjänstefolk på olika nivåer, alla med sin egen karaktär, ”krumelurer” med baronens favoritord, hans tillresta syster änkedomprostinnan Hyltenius och hennes söner, som fikar efter arvet, och de två ungdomarna Blenda, 15, och Jakob, 19. Det yttre händelseförloppet är föga dramatiskt, så när som på ett skott som avlossas mot slutet av boken. Handlingen drivs i stället fram genom dialogen, som är mästerlig, för att använda ett alltför svagt ord. Personerna får sin karaktär genom sitt sätt att tala, det behövs inga yttre beskrivningar. Inte att undra på att pjäsversionen blivit mer omtyckt än romanen.

Problemet med romanen, som jag ser det, är grundkonceptionen med de två ungdomarna. De är båda utomäktenskapliga barn, Blenda till baronen och en försvunnen mor, Jakob till husföreståndarinnan fru Enberg och den italienske tjänaren Toni, som båda är kvar på gården. De lever en paradisisk tillvaro före syndafallet, utan krav på skola eller arbete, oskuldsfulla naturbarn, vars tillvaro rämnar när de dras in i Hans nåds testamentariska dispositioner. Baronen har insatt Jakob som sin universalarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, men Blenda vill inte alls gifta sig och dras dessutom till domprostinnans son Per. Och så är hon ju bara 15 år. Blendas och Jakobs tillblivelse och tillvaro är dock svåra att ta på det allvar som god fiktion kräver, och därmed svajar hela konstruktionen. Det tycks som om Bergman själv haft svårighet med romanbyggnaden, för han har inte fått till slutet, tycker jag. Sammanfattningsvis är Hans nåds testamente läsvärd för sin berättarglädje, sin humor och sina pregnanta karaktärer, men som helhet kan romanen inte räknas till hans främsta. – En Bergmanexpert som Erik Hjalmar Linder har en helt annan mening.

Skickligt – men engagerar inte

2022-04-11 Nina Wähä: Babetta (Norstedts 2022; 328 s.). Nina Wähäs förra roman, Testamente (2019), var ett hejdundrande genombrott för författaren, Augustprisnominerad, tilldelad Sveriges Radios romanpris och prisad även av mig i detta forum. Det var en myllrande familjekrönika med massor av personer, som utspelade sig i finska Tornedalen, berättad i tredje person av en allvetande berättare. Och nu Babetta. Jag tror aldrig jag läst två så olika romaner av samma författare. Den nya är ett kammarspel för tre personer och några bifigurer, den utspelar sig under några högsommarveckor på franska Rivieran och är berättad i jagform. Språket, stilen, är helt annorlunda, vilket är ett gott bevis på Wähäs yrkesskicklighet. Men som helhet är det en svagare roman.

Temat är en asymmetrisk vänskap. Jagberättaren Katja blev vän med Lou på teaterlinjen i Södra Latins gymnasium i Stockholm. Lou slog igenom som filmstjärna bara 19 år gammal i den internationella storfilmen ”Babetta”. Hon blev en berömd filmstjärna, medan Katja inte kom någon vart i sin skådespelarkarriär. Nu, efter 15 år, har hon sadlat om till filmvetare och väntar på besked om hon antagits till doktorandutbildning. Då kommer en inbjudan, ja närmast en order, från Lou: ”Kom hit!” Vänskapen har bestått, på Lous villkor dock, så det ät klart att Katja reser. Arten av relationen står klart redan vid ankomsten, då Katja får vänta flera timmar på Lou, som slarvigt ursäktar sig med trafikproblem. Katja förstår och förlåter, som alltid, och är snar till att skuldbelägga sig själv för varje antydan till fnurra.

Lou lever ihop med Renaud, en 30 år äldre berömd filmfotograf, i hans palatsliknande villa. Tillvaron är rätt händelselös, och läsaren undrar med Katja varför Lou prompt vill ha sällskap av väninnan. Katja lånar Lous kläder, och i en scen även hennes sambo. Det finns här antydningar om att hon äter sig in i väninnans identitet, men det stannar vid antydningar.

Nu-berättelsen avbryts dels av Katjas återblickar på deras tidigare liv, dels av en cineastisk analys av (den fiktiva) filmen ”Babetta”, scen för scen, regikoncept, scenografi, med tonvikt på Lous rollprestation, vilket väl ska säga något om hur Louise Bergström blev den internationella aktrisen Lou Faucher. Personligen är jag svag för den sortens metafiktion, och det är skickligt turnerat av Wähä, men känns ändå inte som en organisk del av romanen.

Boken avslutas dramatiskt, men när man tror sig ha kommit till upplösningen följer kapitlet ”Director’s cut” med ett alternativt slut. Det är ytterligare ett bevis på Wähäs hantverksskicklighet men en verfremdungseffekt som känns påklistrad. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, som dock inte engagerar.

Tankeväckande, gripande – och vackert

2022-04-02 Eva Ström: Jag såg ett träd (Albert Bonniers Förlag 2022; 70 s.). Eva Ström leker ”gömma nyckeln” med mig som läsare. Ibland tycker jag att det börjar brännas, men någon dikt senare är nyckeln utom räckhåll igen. Världen är återkommande närvarande genom pandemi, klimatkris och Aleksej Navalnyj kämpande för sitt liv på La Charité-sjukhuset i Berlin. Träden, diktsamlingens utgångspunkt, har hon iakttagit hemma i Kristianstad, och funderingar kring helgonen Birgitta och Brigid tycks ha ett besök i Vadstena klosterkyrka som upphov, väl kombinerat med minnen från det Irland som var föremål för en avdelning i Ströms förra samling Och morgonen redan stark och vaken omkring dig (2016). Allusioner till poetkolleger som Edith Södergran och Ann-Marie Berglund har upptäckts av mer lyrikkunniga recensenter (titeln ”Jag såg ett träd” är ett Södergrancitat). Hon flätar in sitt eget namn som ogift, Ringskog, i dikten ”Ett träd i mitt namn”, men vem är ”du” i den oerhört starka ”Inte ens den storslagna asken” eller den döende i den om möjligt ännu starkare ”Brinnande nymf”? Och vad står grävlingen för i denna suggestiva dikt:

Sjunka till botten bara
sjunka som stenen och ordet
Grovt
Med ett enda ljud
Den skörden som du skurit
Sömngrytan täckt av morgonbark
Lösas och tunnas ut allt efter hand
Ack låt mig då förnimma
Det har aldrig varit gryning
Grävlingens morgon
Tänderna vilar i gommen, krossredskapen,
korsredskapen:
Meles meles

Ovanligt nog för en modern lyriksamling har samtliga dikter titlar som tydligt avgränsar dem från varandra. Trots det läser jag samlingen som en enda långdikt eftersom tematiken är så sammanhållen kring existensens grundfrågor: liv, lidande, död, Gud, där dock skönheten också har en plats. ”Långdikt” betyder inte att formen är enhetlig. Den är tvärtom virtuost varierad som det anstår en språkkonstnär av Eva Ströms klass. Dikter som fyller en boksida med sina breda rader dominerar, men mer traditionella former, fritt använda, med både strofer, rim och meter förekommer också. Men formen är till sist bara ett medel för att förmedla innehållet. Helheten är så rik, så tankeväckande, så gripande att det är en samling att återvända till många gånger.

Minnena kommer glimtvis åter

2022-01-07 Göran Greider: Barndomsbrunnen. En historia om sjukdom och minne i brutna rader (Ordfront 2021; 349 s.). I ett efterord klargör Göran Greider hur han redan från början bestämt sig för att vara öppen med den cancersjukdom han diagnostiserades med på hösten 2020 efter att ha lidit av andra symtom under året. Öppen har han också varit i tidningsartiklar och intervjuer. Men aldrig så öppen som i denna bok.

Barndomsbrunnen är genreöverskridande på flera sätt. Till innehållet är den en blandning av sjukdagbok och självbiografiska anteckningar med tonvikt på barndomen. Till formen är den i huvudsak poesi (undertitelns ”brutna rader”) men med prosastycken inlagda på flera ställen. Mot slutet försöker Greider sig på bunden och rimmar vers på några ställen (med blandat resultat får jag säga), men till helt övervägande delen är det konventionellt modernistisk obunden vers. Inga skiljetecken, men versal där ny mening sammanfaller med radbörjan. På några ställen bryts textflödet av fristående dikter, med titel och konventionell interpunktion. Språket är genomgående konkret och mer prosaiskt än poetiskt men ändå sinnligt och inbjudande.

Greider låter oss ta del i detalj av sina sjukdomstillstånd och sina behandlingar. Han är rationell och utan självömkan, visar ingen rädsla. Han ogillar att vara svag och beroende men är tacksam mot dem som vårdar honom, främst undersköterskorna, och mot hustrun Berit, som boken är en enda lång kärleksförklaring till. Sjukdomen får honom också att ta itu med existensens grundläggande frågor, med ett nyvaknat intresse för religionen.

Och så är det minnena, som bara kommer till honom och pockar på att skrivas ner. Uppväxten i Vingåker med en respekterad men distanserad far, em älskad mor och två äldre halvbröder på hennes sida samt två yngre bröder. Betydelsebärande episoder ur vardagslivet, familjen, småortstillvaron med kamrater och grannar som man inte alltid drog jämt med. Klassperspektivet är ständigt närvarande. Kontinuiteten fram till dagens Göran tas till vara i dikter om tonårstiden och från den yngre vuxenåldern, men tyngdpunkten på barndomsvärlden är stark.

Göran Greider har ju i många år varit en färgstark och allestädes närvarande debattör, som jag uppfattat som en sympatisk person, humoristisk och självironisk, men vars åsikter jag oftast inte delat. I denna av naturliga skäl mycket personliga bok kommer jag honom än närmre in på livet utan att min uppfattning jävas. Det är en varm och paradoxalt trösterik text, som dessutom är mycket vacker. Jag är väldigt förtjust i den här boken.

Jag avslutar med att återge en dikt, vald lite på måfå men, tycker jag, hyfsat representativ. Teckningen som omtalas har blivit omslagsbild till boken.

Min lärarinna var nog mer kristen än skolan krävde
Men jag blir rörd, jag har ju allt det där kvar i mig
som ett brus från orgeln hon trampade på
På själens väggar hänger den goda moralen
som barnteckningar det ej går att värja sig mot
Och så ser jag den där ladusvalan i vaxkrita
som jag ritade i andra klass
hisnande störta genom de gula pappren

Sara Stridsberg som novellist

2021-11-23 Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna (Albert Bonniers Förlag 2021; 257 s.). Med fem romaner mellan 2006 och 2018 har Sara Stridsberg etablerat sig som den ledande författaren i sin generation. Denna novellsamling håller också hög litterär kvalitet men spänner inte bågen lika hårt som romanerna.

Huvudtemat i Stridsbergs författarskap återfinns även här: kvinnliga erfarenheter av utsatthet, underordning och våld, de ofta drömlika eller surrealistiska stämningarna likaså och den pregnanta stilen. Men i flera av novellerna är tonen mer avspänd och dramatiken nedtonad. Nästan alla novellerna berättas i jagform av en anonym yngre kvinna, vilket bidrar till enhetligheten i samlingen. Barndomsupplevelser har en framträdande roll. Männen, som kan vara fäder eller andra släktingar, är oftast främmande eller skrämmande, utan att vara våldsamma; kvinnorna (mödrarna) tecknas med värme men har vanligen sociala eller ekonomiska problem. Flera av novellerna utspelar sig i Nordamerika, ibland på namngivna platser.

Av ovanstående kunde man få för sig att novellerna liknar varandra, men historierna är i själva verket högst varierade. Titelnovellen är en vemodig, nästan idyllisk uppväxtskildring, men idyllen är hotad, ett hot som manifesteras av den gamla fabriken och av sinnessjukhuset Ryhov. ”Valarna” lyfter kärleksfullt fram jagberättarens mamma och morföräldrar med utgångspunkt i en episod från moderns barndom. Den tredje novellen, ”Lone Star State”, är samlingens starkaste, en grym historia där systern i ett syskonpar mördas. Här turnerar Stridsberg på ett nytt sätt temat från Kärlekens Antarktis om förlåtelsens möjlighet, och novellen hör till det bästa hon skrivit. ”Tre systrar” är skriven i vi-form och utspelar sig i egendomliga, vaga miljöer som fick mig att tänka på Agota Kristofs Den stora skrivboken. ”American Hotel”, ett triangeldrama som utspelar sig i det förfallna Detroit, är novellversionen av en pjäs som spelades på Stadsteaten i Stockholm 2016 och är också utgiven separat.

Jag ska inte redogöra för samtliga noveller men måste ta upp den som skiljer sig helt från de andra. ”Familjen” är dubbelt så lång som genomsnittet av de övriga och berättar om hur ”jag” bjuds in som medlem i ett hemligt sällskap med hög prestige och märkliga riter. Det är förstås Sara Stridsbergs tid i Svenska Akademien som ligger bakom, en tid som i novellen framstår som en dröm, som något som aldrig har hänt. Kanske är det så hon vill se den, men litterärt hör ”Familjen” till samlingens minst övertygande. Helheten imponerar dock, om än inte lika mycket som romanerna.

Mycket mer än en deckare

2021-11-16 Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers Förlag 2021; 560s.). En kollektivroman med personer på båda sidor om lagen, om gamla och nya brott, om skuld och skam och om ouppklarade konflikter med decenniegamla rötter eller alldeles färska. Trovärdiga gestalter, mycket väl berättat men kanske lite för yvigt persongalleri.

Åsa Larsson debuterade 2003 med Solstorm, som var den första kriminalromanen med åklagaren Rebecka Martinsson som huvudperson. Den följdes av ytterligare fyra med korta mellanrum fram till 2012. Nu, efter nio år återkommer Åsa Larsson och Rebecka Martinsson i vad som uttryckligen i ett efterord förklaras vara den sista boken i serien. Jag läste den tredje boken, Svart stig (2006), men har i övrigt inte följt serien, så det mesta är nytt för min del.

I bakgrunden finns Rebeckas framgångsrika karriär som skattejurist på en ansedd advokatfirma i Stockholm. Av olika personliga orsaker, bl.a. psykiska, har hon sedan länge flyttat tillbaka till sin uppväxtmiljö, Kiruna och den finskspråkiga Tornedalen. Där arbetar hon som kammaråklagare i tätt samarbete med den lokala polisen. Den här gången har det dock uppstått en rejäl fnurra mellan Rebecka och hennes gamla parhäst polisinspektör Anna-Maria Mella. Dessutom har en avundsam kollega som tillfälligt blivit chef överhopat henne med rutinarbete. Så hon vantrivs och är dödstrött när hon övertalas att ta sig an ytterligare ett ärende. På så sätt kommer ett femtio år gammalt mord att förbindas med långa trådar till lokala bossar och internationell ekonomisk brottslighet på hög nivå och trafficking med brutala följder. Omkring detta vävs trasiga familjehistorier, som inkluderar Rebecka själv. Det mesta är tungt och pessimistiskt, men mot slutet skönjs nytt hopp. Riktigt rörande är den spirande men initialt mycket tvekande kärleken mellan den barska, nypensionerade sjuksköterskan Ragnhild Pekkari och den f.d. mästerboxaren och he-mannen Börje Ström. Dennes karriär som boxare från tonåren över OS-guld och som proffs i USA går som en röd tråd genom boken och ger Åsa Larsson tillfälle att briljera som sakkunnig i boxningens teknik och taktik.

Närmare än så tänker jag inte referera handlingen i denna bok, som både är en utomordentlig kriminalberättelse och en engagerande och skickligt gestaltad roman om mänskliga relationer. Åsa Larsson är därtill en briljant stilist. Genom den stora spännvidden i tid blir det kanske lite för många personer och intrigtrådar att hålla reda på, men det är ingen allvarlig invändning.

Obruten skaparkraft

2021-10-13 Kerstin Ekman: Löpa varg (Albert Bonniers Förlag 2021; 180 s.). ”Mänskan, djuren, all naturen”. Jag vet inte varifrån denna fras härstammar, men den har använts som titel på flera böcker; mest känd är väl en essäsamling av Lars Gyllensten från 1971. Den är också ämnet för Kerstin Ekmans nya, kompakta, mångbottnade berättelse, där 88-åringen bevisar sin obrutna litterära skaparkraft.

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare, bosatt på en gård i Hälsinglands glesbygd med sin hustru Inga, tidigare lärare i franska, och den gamla tiken Zenta. Han har nyligen fyllt 70 (men verkar äldre tycker denne 77-årige anmälare). En händelse får honom att börja ompröva hela sitt yrkesliv: Från sin husvagn, uppställd på en myr vid skogsbrynet får han se en varg, en ung ensamströvande hanne, passera. Scenen med det vackra, stolta djuret går honom djupt till sinnes. Han har jagat i hela sitt liv och som statlig ämbetsman bestämt över liv och död i sin domän. Oantastligt enligt regelverket, men med vilken högre rätt? Som hustrun påpekar: nu talar han om ”alla djur som han dödat”, när han tidigare skulle ha sagt ”allt vilt som jag skjutit”.

Vargen, som han kallar Högben, lämnar honom ingen ro. Hans grubbel påverkar familjelivet och hans relation till medlemmarna i det jaktlag där han är jaktledare. Kanske kan en sjukdomsattack också härledas ur grubblet? I växlingar mellan berättelsens nutid och tillbakablickar berättar Ulf, i jagform, sällsynt hos Kerstin Ekman, om sin uppväxt och bildningsgång. Det är en bokläsande familj vi vistas i, som citerar Baudelaire och andra författare, och framställningen kryddas med andra litterära allusioner. Det blir i sig en väldigt fin berättelse om ett liv, tillika en sensibel beskrivning av ett äktenskap efter femtio års samliv, och bara dessa inslag gör boken mer än läsvärd. Men romanformen är också en ram för en allvarlig diskussion om människan och naturen, om skogar som avverkas och förvandlas till granåkrar, om minskande artrikedom, om miljöhoten, alltså ämnen som Ekman avhandlat i sina rena essäböcker Herrarna i skogen och Gubbas hage. Diskussionen om människans rätt att döda djur är nyanserad: en slagbjörn som tar sig in i hägn och river får måste bort, men en varg, som intet annat ont har gjort än att vara varg? Det är i synergieffekten av roman och essä som boken får sitt höga konstnärliga värde.

På slutet har Kerstin Ekman inte velat undanhålla sina läsare en kriminalgåta. Sådana finns ju ofta med i hennes böcker långt efter att hon slutat med renodlade kriminalromaner. Historien är väl turnerad men känns påklistrad och förhöjer knappast läsvärdet – men sänker det inte heller.

Skickligt – men för mycket

2021-09-13 John Ajvide Lindqvist: Vänligheten (Ordfront 2020; 715 s.). Vad händer med ett samhälle om vänligheten människor emellan försvinner? Den frågan söker John Ajvide Lindqvist svara på i sin senaste roman. Samhället är ett högst konkret Norrtälje av år 2018. En container har i skydd av mörkret dumpats på kajen i Norrtälje hamn. När den äntligen öppnas görs det fasansfulla fyndet av 28 döda flyktingar. Dessutom rinner en illaluktande sörja ner i Norrtäljeån. Efter denna händelse börjar folk bli otrevliga mot varandra, först vardagsbuffligt men snart med handgemäng och våldsdåd, till och med mord. Är det emanationen från containern som är orsaken?

Detta är alltså bokens huvudärende, men Lindqvist tar i någon mån loven av det genom att infoga det i en annan historia, som verkar ha intresserat honom mera, och fått honom – det måste sägas på en gång – att skriva en alldeles för lång roman. Det handlar om sex unga människor som vi först möter i nedre tonåren, medan de i handlingens nutid är knappt 30. Det är den begåvade Max, son i en nyrik familj, hans vän Johan från en torftigare miljö med en psykiskt sjuk mamma, deras klasskamrat Marko från en kroatisk familj som flytt det jugoslaviska kriget, Markos lillasyster Maria, vacker och självsäker, den ordentliga Siw och hennes vilda väninna från den beryktade familjen Olofsson. De revanschdrivna Marko och Maria gör karriär som finansmäklare resp. internationell toppmodell, medan de övriga av olika skäl och i olika stadier av resignation blivit kvar i Norrtälje. Siw och Anna kände inte de övriga i ungdomen, men nu börjar de, lite av en händelse att umgås. De sociala olikheterna tycks omöjliggöra närmare vänskap, men något händer. Lindqvist har lyckats så utomordentligt väl att gestalta dessa sinsemellan så olika och i sig själva mångfasetterade personer att även läsaren får varma känslor för dem. Särskilt engagerar den spirande, men mycket tvekande, kärleken mellan Max och Siw.

Isolerad skulle denna tråd i handlingen kunna läsas som en feel good-roman, men eftersom den är skriven av John Ajvide Lindqvist har Max och Siw begåvats med den paranormala förmågan att kunna se olyckor i förväg, men ödesfrågan är om de i så fall också kan avvärja dem? Den tråden hör till en spänningsroman. Det finns – förstås – också flera gastkramande skildringar av skräck och fasa.

Allt detta är mycket bra, och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Men man blir övermätt. Problemet är att Lindqvist velat få med för mycket. Det blir många och långa utvikningar om händelser i barndomen, Markos föräldrars flykt från krigets Mostar, en gangsterbror till Anna vars historia bara tangerar huvudberättelsen, med mera sådant. Dessutom får jag intrycket av att Lindqvist själv tröttnat och velat få slut på historien. På de sista ett par hundra sidorna berättar han mer än han gestaltar, och själva upplösningen känns nästan abrupt, särskilt i relation till romanens längd i övrigt. John Ajvide Lindqvist är en skicklig författare och jag hade nöje av boken, trots att genren egentligen är mig främmande, men den lider av svår övervikt. De genomgående populärkulturella referenserna till artisten Håkan Hellström och spelet Pokémon Go gick högt över huvudet på mig.

Dramatisk roman om vit makt-terror

2021-08-21 Andreas Norman: Svart sol (Albert Bonniers Förlag 2021; 350 s.; läst som följetong i Dagens Nyheter). Jag läser inte ofta spänningsromaner, men den här hade ett anslag som fångade in mig när den började som följetong i juni. Den är, vilket jag inte visste när jag läste den, den tredje fristående delen i den tidigare diplomaten Normans serie ”Veritas”, med spionen och Säpomedarbetaren Bente Jensen som återkommande huvudperson. Här är hon, nyskild, tillbaka från en agenttillvaro i Bryssel och ingår i Säpos enhet Författningsskyddet, som är en antiterroristgrupp inriktad på hot mot rikets centrala förvaltning, främst Regeringskansliet. Hon bevakar en vit makt-rörelse med stort våldskapital som tycks planera just ett sådant dåd, tvingas av omständigheterna infiltrera gruppen, varpå den dramatiska handlingen tar fart, med en våldsam kulmen. Men då har över halva boken gått. Det fungerar nog bättre om man kan läsa lite längre avsnitt än den dagliga dosen i en tidning, men jag var på vippen att tappa intresset. De som är roade av genren kommer säkert att uppskatta romanen. Den är ett mycket gott hantverk: väl uppbyggd intrig, trovärdiga gestalter och ett drivet språk.

Maltes muntra apokalyps

2021-08-06 Malte Persson: Undergången (Albert Bonniers Förlag 2021; 176 s.). Man måste vika ut skyddsomslaget inklusive flikarna för att läsa tecknen: ”0 x 0 = 0”, ingenting gånger ingenting är ingenting. Det är precis vad denna tätt sammanhållna diktsamling handlar om: det som (inte) finns kvar när jorden, eller universum, försvunnit, tiden upphört. Vad vi som människor, med våra fem sinnen, går miste om förtecknar Malte Persson i ett slags katalog skriven på formfulländade sonetter, som dock skiljer sig från den klassiska normen genom att verserna är trokeiska och inte jambiska. Sonetterna, samlade i tre sviter med titeln ”Gudarna” (1, 2, 3), om vardera 22 nummer, utgör drygt en tredjedel av hela samlingen. Med verstekniskt och språkligt raffinemang, litterära allusioner och en god portion humor, svär egentligen formen mot innehållet men gör det samtidigt lättare för läsaren att tugga i sig det bakomliggande allvaret. Ett exempel (av hundratals möjliga), som kanske är en programförklaring:

Så: är detta sista chansen för en
dionysisk pessimism, och sista
tillfället för världskompositören,
fars- och versfäsören att bevista

föreställningen och höra kören
i den opera vi kommer mista?
Vem slår bortom dur- och mollhumören
sista spiken i pianots kista?

Sorg och glädjes sista sång blir sjungen,
forte och piano: bottenskrapen
av den stora och den lilla tersen.

Rimmet hulkar muntert. Jag är tvungen
ännu när den glada vetenskapen
hackigt sjunger på den sista versen.

Insprängda bland dessa 66 bilder av undergången finns dikter på andra klassiska versmått, som ger sidobelysning åt temat. Här märks främst ”Övergiven byggnad”, en längre dikt på terziner, med jambisk rytm, mörk och suggestiv. Dikten handlar om ett besök i en spökstad och är inspirerad av Tjernobylkatastrofen. På de sista 64 sidorna tar Malte Persson ett nytt grepp på sitt ämne. Sidorna fylls av en långdikt på blankvers, helt utan strofindelning, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”, som är mänsklighetens, jordens, kosmos historia baklänges, med början i nutid och slut i den singularitet som föregick big bang: ”… den punkt där tiden slutar äga rum, / den stund där rummet slutar ta sig tid, / och allt som återstår är möjlighet.” Det tar först emot att läsa historien på detta sätt, där företeelser upphör i stället för att inledas: ”Att solen rör sig omkring jorden vet man – / Kopernikus har slutat påstå annat. / Elisabet har lämnat Englands tron, / där Henrik snart får svårt att sitta still / och byter både fru och religion.” Men man vänjer sig och finner så småningom detta sätt att skriva historia helt naturligt. Utöver de litterära kvaliteterna, som jag berömt ovan, kommer en både humanistisk och naturvetenskaplig lärdom, lätt buren men som ger tyngd åt framställningen. Mixen av kunskap, fantasi och litterär virtuositet är helt enkelt oemotståndlig.