Förnöjer – men besviker

2021-09-04 Frans G. Bengtsson: För nöjes skull (Norstedts 1947; 215 s.). Det här blir kanske en orättvis betraktelse. Jag har aldrig haft något starkt förhållande till Frans G. Bengtsson. Visst, jag har läst Röde orm och Karl XII:s levnad och kan och tycker om några av hans mest kända dikter. Men essäer har jag bara läst några lösryckta under årens lopp. Med en vän kom jag att samtala om Bengtsson, och vi undrade hur han står sig i dag. Jag erinrade mig att jag i min ägo (hur den nu kommit dit) hade den sista av honom själv utgivna essäsamlingen. Det är tredje tryckningen redan under utgivningsåret, så Bengtsson hade en stor och trogen publik.

Min starkaste reaktion är besvikelse. Jag tror nog att några av samlingarna från 1920- och 30-talet, som Litteratörer och militärer och De långhåriga merovingerna, håller högre nivå, men dessa artiklar kan med ett par undantag inte ens kallas essäer, snarare förädlade kåserier och, mycket personliga, bokrecensioner. (I denna min uppfattning instämmer Dagens Nyheters recensent Ingemar Wizelius i sin anmälan i oktober 1947.) Kåserierna kan vara barndomsminnen eller betraktelser utgående från författarens landsortsliv i Gullspång. Ett humoristiskt radioföredrag: ”Hur jag blev författare” avslutar boken. Det är trivsam läsning, förvisso, och man njuter av Frans G: Bengtssons stilistiska mästerskap, men av en essä väntar man sig djupborrning i essäns ämne och tankeflykt ut i de luftlager som omger det. Sådant saknas här.

Bokens två längsta artiklar (47 resp. 20 sidor när genomsnittet i övrigt är på 9–10) må ändå karaktäriseras som essäer, men åtminstone i den längsta stannar texten på papperet. Det är en minibiografi över Wellington med tonvikt på dennes år som brittisk befälhavare på Pyreneiska halvön under Napoleonkrigens senare del. Lustigt nog kallar Bengtsson själv texten ”detta mitt mycket lilla kåseri”, en kanske inte helt uppriktig anspråkslöshet som han tillgriper i essäns sista stycke för att meddela att texten bygger på en enda källa. Bengtsson excellerar i elegant nedsablande omdömen om alla oduglingar som Wellington tvangs omge sig med, och man skrockar glatt, medan han är sämre på att leverera minnesvärda positiva omdömen. Det i mitt tycke bästa bidraget i boken är den tjugosidiga ”Om engelsk litteratur”. Inledningsvis ställer sig Bengtsson frågan hur det kommer sig att det engelska språket, som det enda jämte det grekiska, är av sådan beskaffenhet att allting kan uttryckas på det. Man må avvisa frågeställningens presuppositioner, men det är både lärorikt och underhållande att följa Bengtssons sökande efter svaret genom hans läsning av den engelska litteraturen från Chaucer och framåt. Detta är ju ett område som han behärskar i grund, vilket märks på textens alla plan. Dessvärre tilltror han läsaren samma bildning som han själv, manifesterat av mängden oöversatta citat utan nämnande av upphovsman och alla författare som nämns men inte presenteras.

Trots den inledande reservationen om den yngre författarens möjligen högre nivå måste jag ställa frågan: Var Frans G. Bengtsson inte djupsinnigare än så här? Kunde han något mer än engelsk litteratur eller levde han på lesefrüchte? Bländade han sin publik med sin exceptionella stilkonst och sina ämnesval? Ge mig gärna mothugg!