En klassiker, men vem läser?

2021-06-11 Anatole France: Les opinions de M. Jérôme Coignard (1893, nytryck ca 1900 Calmann-Lévy Éditeurs; 290 s.). Anatole France är kanske inte bortglömd, men nog förpassad till periferin, och hans böcker läses väl inte mycket. I DN:s digitala arkiv kan man hitta en graf över omnämnanden genom åren. Den når sin topp årtiondena efter hans död 1924 för att från 1970-talet sjunka brant till nivån i dag, ett par tre förekomster om året, vanligen i förbigående. Mest typiskt nämns han som en av Hjalmar Söderbergs förebilder och idoler. Söderberg översatte också en av hans mest kända romaner, Drottning Gåsfot. Mitt intryck från franskstudierna på 1960-talet är att France också ses över axeln av den franska akademiska litteraturexpertisen, som en underhållare utan större djup. Helt klart är att han på sin tid retade gallfeber på det konservativa etablissemanget med sin kulturradikalism, framförd med subtil ironi och stilistisk briljans. Hans svenska discipel Hjalmar Söderberg har mött ett gunstigare öde.

Jag nämnde Drottning Gåsfot (La rôtisserie de la Reine Pédauque, 1893). I denna kombinerade idéroman och pikaresk introduceras författarens språkrör abbé Jérôme Coignard, som meddelar sin elev Jacques Stekvändare sina oförgripliga åsikter i tidens frågor om politik, moral och religion. Tiden är visserligen 1700-talet, men att det är Frances egen tids eliter och deras hyckleri han vänder sig mot är uppenbart.

De åsikter M. Coignard får framföra i romanen var tydligen inte tillräckligt, för redan samma år, 1893, utkom denna följevolym, som i en tunn fiktiv dräkt låter abbén ytterligare, och mer oförblommerat, lägga ut texten, vanligen i dispyter med representanter för etablissemanget. Ironin är bitskare och antar stundom rent Voltaireska former, och samhällskritiken går djupare, är mer desillusionerad, ibland på gränsen till cynisk. T.ex. är det engelska systemet, där partier fredligt växlar om vid makten, meningslöst då institutionerna ändå inte rubbas. I bokens längsta och tyngsta del går abbén tillrätta med juridiken: lagstiftningen och rättskipningen, som han finner vara till inte för att skipa rättvisa på det individuella planet utan för att upprätthålla samhällsordningen. (Ett känt citat från annan bok av France, Le lys rouge, lyder: « [L]a majestueuse égalité des lois […] interdit au riche comme au pauvre de coucher sous les ponts, de mendier dans les rues et de voler du pain ».)

Den här boken är nästan helt förbisedd i översikter av Anatole Frances författarskap, vilket är begripligt eftersom den skönlitterära fernissan är så tunn och innehållet, med kännedom om författarens åsikter, tämligen förutsebart, vilket gör läsningen stundom tröttande trots det eleganta språket.

Ljunggren behärskar begränsningens mästerskap

2021-06-05 Magnus Ljunggren: Tjugo ryska klassiker (egen utgivning 2021; 138 s.). Anton Tjechov ser uppfordrande på mig från bokomslaget, och manar mig att skriva något om hans pjäs ”Måsen” och de nitton andra verk som utgör ämnet för denna bok. Enkel aritmetik ger vid handen att i genomsnitt ägnas varje verk 6–7 sidor. Men i sådan kortessäistik ligger Magnus Ljunggrens mästerskap. Det har han utövat inte minst i tidningsartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och sådana utgör huvuddelen i denna bok. Ett par artiklar sticker ut genom sin längd och är hämtade från akademiska skrifter. Längst är artikeln om Dostojevskijs fyra stora romaner. Tre är nyskrivna: om Gogols ”Revisorn”, Tolstojs ”Ivan Iljitjs död” och Gorkijs ”Min barndom”. Det är ju författare som knappast kan utelämnas i en samling som denna, även om Ljunggren understryker att urvalet är personligt och osystematiskt.

Magnus Ljunggren är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet och är alltså väl lämpad att skriva en bok som denna. Men som slavist är han också känd för sin enorma personkännedom. Det återspeglas i artiklarna, som lika mycket handlar om författarna som om deras verk. Ljunggren är inte en litteraturvetare som bara borrar ner sig i texten. Tvärtom placerar han verken tydligt i deras samhälleliga och politiska kontext. En intressant kontext har rentav varit ett urvalskriterium. I de flesta artiklarna är också en koncentrerad författarbiografi interfolierad.

Artiklarna är kronologiskt ordnade: börjar med Pusjkins dikt ”Bronsryttaren” och roman ”Kaptensdottern” och slutar med Solzjenitsyns ”Cancerkliniken”. Även Osip Mandelstam (”Amiralitetet”), Aleksandr Blok (”De tolv”) och Anna Achmatova (”Requiem) är representerade med poetiska verk. Två artiklar handlar om teaterpjäser, Gogols ”Revisorn” och Tjechovs ”Måsen”; resten är om prosaverk, i huvudsak romaner. Mest engagemang lägger Ljunggren nog ner i artikeln om Andrej Belyjs ”Petersburg”, en roman vilken han ägnat en akademisk livstid. Utom av alla ovannämnda fick jag ut mycket av texterna om Leskovs ”Den förseglade ängeln” (som jag aldrig hört talas om tidigare), Jurij Olesjas ”Avund” (dito) och Vasilij Grossmans ”Liv och öde” (som jag (ännu) inte läst). Men alla artiklarna – liksom helheten – har högt läsvärde.

Stor konst i litet format

2021-03-02 Jonas Gren: Tävlingsdräkten (efterskrift av Sverker Sörlin; Vendels Förlag 2021; 67 s.). Den här boken är uppbyggd av två närmast likvärdiga delar, sonettkransen ”Tävlingsdräkten” och en efterskrift som är en hel essä och upptar halva boken sidantal.

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett återkommer som första rad i nästa samt en avslutande ”mästarsonett” bestående av de övriga fjortons första rader. Det är en konstform som bara riktigt formsäkra poeter bör ägna sig åt. Jonas Gren är en sådan. Han har beviljat sig viss lättnad i rimflätningen – fyrradingarna flätas abab, cdcd i stället för abba, abba – och några rimord har smak av nöd, men metern flyter utan hack och sonettkransens särskilda krav på återkommande rader bemästrar han utmärkt. Det gör läsningen lätt och harmonisk.

Så mycket för formen. Till innehållet är det ett jag som står i en vallabod och omsorgsfullt och tålmodigt vallar sina skidor inför ett lopp. Det är konkret och åskådligt, vallatyper och redskap och själva arbetet beskrivs sakkunnigt:

Med strykjärn, borste, sickel, paraffin.
Att borsta hela undersidan blank.
Sen blocket mot det heta och magin
när smälta röda stängen löper slank

längs skidan …

Men tankarna mal: ska han hinna valla färdigt båda paren? Det är töväder på gång, har han egentligen någon chans att vinna? Tävlingsdräkten hänger i boden som en påminnelse. Segervilja och tvivel blandas. Obehaget växer när han blir varse ångorna från vallorna och börjar tänka på en väns pappa som dött i lungcancer av giftiga gaser på jobbet. Därifrån är steget inte långt till grubbel över existentiella frågor och mer konkret klimatkrisen (som Gren behandlat tidigare i diktsamlingen Antropocen). Och allt det som utvecklats i de fjorton första sonetterna sammanfattas perfekt i den femtonde. Det är mycket skickligt gjort, och hela långdikten en läsupplevelse.

Idéhistorikern Sverker Sörlin är en med poeten Gren besläktad ande, med vurm för längdskidåkning och engagemang i klimatfrågan – även han har skrivit en bok med titeln Antropocen (som jag har anmält i detta forum). Efterskriften har titeln: ”Medlevandekänslan – skidvallning mellan de kosmiska dödsrikena”. Den tar sin utgångspunkt i sonettkransen, som Sörlin hyllar: ”något liknande har jag aldrig läst förut”, och vars innehåll han kommenterar sakligt och med essäistisk briljans. Sedan utvecklar essän sig till en betraktelse över människans plats i två mycket smala zoner: dels den tunna biosfären, som vi håller på att föröda, dels den mikroskopiskt korta tid en människa lever, med ”evighet fram och evighet bak” för att låna Alf Henriksons formulering. Sörlin är en lysande stilist som det är en njutning att läsa. Sammantaget är Tävlingsdräkten ett litterärt verk av hög konstnärlig halt.

Stor i Svenskfinland, okänd i Sverige

Det största och mest prestigefyllda priset till en finlandssvensk författare, Tollanderska priset om 40 000 euro, utdelat av Svenska litteratursällskapet, tilldelades i går romanförfattaren och filosofen-idéhistorikern Fredrik Lång (född 1947 i Närpes i Österbotten). Hade han varit verksam i Sverige hade han säkert räknats till våra ledande kulturpersonligheter. Men eftersom hans böcker aldrig getts ut här är han i det närmaste okänd för en sverigesvensk publik. Jag har talat för honom tidigare, och även haft honom som gäst på en Litteraturafton på Finlandsinsitutet i Samfundet Sverige-Finlands regi, år 2013. Jag återger här vad jag då skrev om hans författarskap.

”Lång, Fredrik: Den äktenskapliga komedin (2002). Detta är en samlingsvolym av tre finlandssvenska romaner: Sommaren med Sue (1984), Kärlek utan nåd (1994) och Den finska mannens sorg (1996). De tre romanernas med kraft fasthållna fabel (i ordets litteraturteoretiska mening) är: man och kvinna lever i ett till en början kärleksfullt och förtroligt förhållande, och barn kommer, men småningom kräver kvinnan större möjligheter att förverkliga sig själv, vilket mannen intellektuellt kan förstå men känslomässigt inte acceptera. ”Sommaren med Sue”(Långs genombrottsroman) gör skäl för benämningen komedi, i ordets moderna betydelse, men i de andra två rör man sig allt djupare nedåt i Dantes helveteskretsar. De långa dialogerna, som ibland övergår i monologer från mannens/berättarjagets sida, påminner om att författaren också är fil.dr i filosofi.   Fredrik Långs författarskap har utvecklats efter olika linjer. Äktenskapsskildringarna övergav han efter ”Något som liknar en roman av Fredrik Lång” (2000). Skönlitterära linjer under senare år har varit moralfilosofiska diskussioner i romaner som utspelar sig under antiken (”Mitt liv som Pythagoras,”, 2005; ”Av vad är lycka – en Krösusroman”, 2012) och pikareskartade samtidsromaner som ”Den ryska kusinen”, 2003, och ”Dick, docenten och Jane”, 2009). I september i år [2013] utkommer ”Flickorna på Nappari. En herrgårdsroman”, en historisk roman som utspelar sig strax efter mordet på Bobrikov.”

Ytterligare en linje i författarskapet, och den som Lång själv anser som sin viktigaste, är den filosofi- och idéhistoriska. De böckerna är närmast populärvetenskapliga, inte alls skönlitterära. Det var för en sådan, Geosofi eller Bilder på en utställning. En idéhistorisk resa genom en världsdel, som han fick Tollanderska priset, låt vara att också belönar ett helt författarskap. Här kan även nämnas Jaget, duet och kärleken (2010), idé- och filosofihistoriska essäer om människan, naturen, kulturen och religionen och Ansiktet i månen. Teologisk-filosofiska essäer (2016), som är jämförande studier av religion, livshållning och tänkande i de antika Jerusalem, Aten och Rom. Här visar Lång med slaveriet som grundläggande exempel hur den immateriella tankevärlden är beroende av de materiella förhållandena.

Dags att läsa själv

2021-01-30 Conny Svensson: De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson (Carlssons 2020; 240 s.). Boken hade kunnat heta ”Vi läste Dante” eftersom även dess författare Conny Svensson själv är en god Danteläsare. Om sig skriver han dock bara några blygsamma sidor på slutet, men att hans Danteläsning är både djup och bred framgår helt klart när han refererar och kommenterar Dantes uttolkare genom historien. Tidsspannet framgår av undertiteln. Hade han velat gå ännu längre fram i tiden kunde Conny Svensson ha lagt till ett avsnitt om Lars Norén. Dantes stora betydelse för denne utreddes av Torsten Rönnerstrand i en essä i Dagens Arena 3 januari i år. Dante verkar aldrig upphöra att fascinera och engagera.

Svensson grupperar sitt stoff både tidsligt-rumsligt och tematiskt. Efter ett par inledande kapitel om de första stegen för den vetenskapliga forskningen om Dante och La Divina Commedia på 1800-talet och om den forskning som utgått från det retoriska begreppet figura (Erich Auerbach m.fl.) följer två längre kapitel om sju svenska resp. fem utländska Danteläsare. Av de svenska kan nämnas pionjären Carl Wilhelm Böttiger, Olof Lagercrantz, som 1964 skrev den både högt prisade och skarpt kritiserade Från helvetet till paradiset och den originelle litteraturprofessorn E.N. Tigerstedt. Detta kapitel framstår som bokens centrala. Svensson ägnar de flesta författarna vardera 15–20 sidor och går i närkamp med deras texter: refererar, kommenterar och värderar. Han sparar inte på vare sig beröm eller kritik. Särskilt sträng är han mot dem som inte kan göra boskillnad mellan Dante som litterär figur och den verklige florentinaren Dante Alighieri eller anakronistiskt försöker tolka Dante som vår samtida och pådyvlar honom åsikter han absolut inte hade. Detsamma kan sägas om de fem ”världsförfattarna” Svensson tar upp, men dem behandlar han mer kortfattat. Jag tyckte dock mycket om avsnittet om T.S: Eliot, som jag lärde mig en hel del nytt om, och om den märklige italienaren Giovanni Papini och hans Dante vivo som utkom 1933. Både mannen och verket var helt nya bekantskaper för mig.

Därpå följer ett kapitel om hur Dante tolkats politiskt på diametralt olika sätt genom historien, ett om två författare som inte alls tycker om Komedin, Voltaire och Witold Gombrowicz, ett om Dantes ställning i Västerlandets litterära kanon (E.R. Curtius och Harold Bloom) samt, som lite lättsammare avslutning en text om Tage Danielssons Danteparafras Mannen som slutade röka.

För den som likt övertecknad aldrig läst Den gudomliga komedin är detta en utmärkt introduktion och en inspiration till att gripa sig verket an!

Litterärt ymnighetshorn

2021-01-23 Kristoffer Leandoer: Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt (Natur och Kultur 2020; 413 s.). Det är svårt att veta var man ska börja när man beskriver detta litterära ymnighetshorn. Kristoffer Leandoer börjar med den Ovidius som skriver ändlösa klagotirader från sin förvisningsort vid Svarta havet. Men tro för all del inte att det blir en kronologisk ordnad presentation av exillitteratur. För det första tas begreppet flykt i vidast möjliga betydelse: i tid och rum och mer eller mindre metaforiskt. Då ryms så olikartade företeelser som symbolism, äventyrsberättelser, drogrus, fantasy, flykt från ansvar och flykt från frihet. För det andra är detta inte litteraturhistoria utan essäistik, och Leandoer utnyttjar till fullo den essäistiska licensen att associera fritt och göra stora språng mellan tider, länder, genrer (såväl höglitterära som populära) och från litteraturen till andra konstarter, särskilt film och rockmusik.

Leandoer skriver personligt (men inte mycket om sig själv) med en smittande entusiasm och en stilkonst som gör att jag njuter av läsningen samtidigt som jag lär mig mycket nytt. Bäst tycker jag om de kapitel och avsnitt som handlar om enskilda författare och deras verk: Marilynne Robinson, Mallarmé, Oscar Wilde, kritikern William Empson, Henry James, Simone Weil John Williams (han som skrev Stoner), Tolkien och C.S. Lewis. Som synes mest västerlänningar från 1800- och 1900-talet, men även några vietnamesiska författare behandlas. Här förs en intressant diskussion om den exiltillvaro det innebär att skriva på ett annat språk än modersmålet, i detta fall kolonialmaktens språk franska. Dödsskräck och dödsdrift tas upp på flera ställen, ett begreppspar som tycks ha stor betydelse för Leandoer, liksom gudstro gentemot skepsis.

Det kan tyckas småaktigt att anmärka på att det eller det inte tagits upp, men jag saknar faktiskt fler exempel på kolonialt influerad litteratur, kanske särskilt den afrikanska engelskspråkiga. Vad skulle inte Kristoffer Leandoer ha kunnat få ut av klassiker som Chinua Achebe och Alan Paton, eller här mindre kända som Es’kia Mpahahlele och Zakes Mda? Å andra sidan hade boken knappast vunnit på att bli så mycket längre, och det som nu ryms mellan pärmarna motiverar till fullo bokens Augustprisnominering.

Fördjupa din humanistiska allmänbildning!

2020-11-01 Historiska och litteraturhistoriska studier 95 (red. Anna Biström och Maren Jonasson, Svenska litteratursällskapet i Finland 2020; 340 s.). För den som i likhet med mig är allmänt intresserad av litteratur, språk och historia och speciellt intresserad av Finland är det en högtidsdag varje år när denna årsbok kommer i brevlådan. Jag får fördjupa mig i sådant som jag kanske visste lite om, och jag får lära mig helt nya saker. Enklaste sättet att få denna förnämliga publikation är att bli medlem i Svenska litteratursällskapet; medlemskapet är öppet och avgiften 25 € om året; se https://www.sls.fi/sv/bli-medlem .

Jag läser sällan eller aldrig hela skriften från pärm till pärm. I den senaste har jag läst 10 inslag av 17. Claes Ahlunds festföredrag vid SLS årshögtid i februari, ”Finland – det drömda landet” handlar om Finland i sverigesvensk litteratur på 1840-talet. Johanna Wassholm skriver om ett fall av passivt motstånd och civilkurage hos domare i Viborg som år 1912 vägrade tillämpa den s.k. likställighetslagen. Ylva Pereras ”’Från djurets synvinkel är människan nazisten’. Djurskrivandets antifascistiska potential i Mirjam Tuominens prosa” ger intressanta inblickar i denna fascinerande författare tankevärld men är för teoridriven för att jag ska kunna tillgodogöra mig den helt. Desto lättillgängligare är Anna Sundelin och Mats Wickströms ”Kärlek och klasskamp över Atlanten. Aili och Runar Nordgrens revolutionära livsresa”, en rättfram skildring av författare/politikerparet som trots många motgångar aldrig gav upp.

Tyngst vägande, i alla fall i mina ögon, är Matias Kaihovirtas ”Den svenske partisekreteraren och den mångnationella staten. Socialdemokrati och nation i Karl H. Wiiks politiska agerande under 1920-talet”. K.H. Wiik var en viktig men svårgripbar aktör i Finlands socialdemokrati redan före inbördeskriget (som han tog helt avstånd från) och under 1920- och 30-talen. Hans uppfattning om svenskspråkiga och finskspråkiga som skilda nationer var svårförenlig med socialdemokraternas syn på partiet som en samlande kraft över språkgränserna. Viktig är också Janne Väistös från finskan översatta ”Finland, Sverige och ’tvångssvenskan’. I språkfrågans gråzon, som ger en historisk bakgrund till den omtvistade frågan om ”det andra inhemska språket” som obligatoriskt ämne i grundskolan. Rika minnesrunor över sociologinestorn Erik Allardt, historieprofessorn Max Engman, den svenska språkprofessorn och sociolingvistikpionjären Bengt Nordberg samt den norska framstående editionsfilologen (expert på textkritiska utgåvor av litterära verk) Vigdis Ystad avslutar årsskriften.

Resan mot högeravgrunden

2020-09-18 Anne Applebaum: Twilight of Democracy. The Failure of Politics and the Parting of Friends (Allen Lane 2020; 206 s. Svensk övers. Margareta Eklöf: Demokratins skymning, Albert Bonniers Förlag, utk. 29/9 2020). Anne Applebaum är en amerikansk historiker och politisk journalist. Hon beskriver sig som center-right, liberalkonservativ, och var tidigare anhängare av Republikanerna i USA. Men när partiet villigt anslöt sig till trumpismen, och flera av hennes politiska och personliga vänner följde med, stannade Applebaum kvar i sin gamla position, och vännerna är numera ovänner. Applebaum är gift med en meningsfrände, Polens tidigare utrikesminister Radosław (Radek) Sikorski och har mycket goda förbindelser i särskilt Polens och Ungerns politiska och journalistiska kretsar. Eller ska vi säga ”hade”? I bokens inledning berättar Applebaum målande om en nyårsfest hon och maken höll i sitt hem i Polen 1999. Då var alla glada åt Polens och Centraleuropas demokratiska framsteg efter frigörelsen från Sovjetkommunismen, men tio år senare hade många av festdeltagarna övergått till de auktoritära högerpartierna Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen. Och I Storbritannien, där Applebaum arbetat på den konservativa The Spectator, blir tidigare middle-of-the-way-Tories anhängare av den extrema brexitrörelsen och drar efter folkomröstningen partiet med sig. Ledande bland dem är paret Applebaum-Sikorskis gamle vän Boris Johnson.

I denna uttalat personliga och icke-objektiva bok ger Anne Applebaum sitt svar på frågan hur det kunde gå så här. Varför har auktoritära högerrörelser fått ett sådant uppsving, och varför har så många tidigare demokratianhängare attraherats av dem? Utan att undanhålla grunder för faktiskt missnöje koncentrerar hon sig på det personliga. Via typfall som hon behandlar mer ingående – en polsk tv-chef, en talesperson för Orbánregimen, en programledare i Fox-tv, Boris Johnson – och mera generella iakttagelser drar hon några slutsatser. De auktoritära rörelserna är inte missnöjesrörelser skapade underifrån utan tvärtom framdrivna av missnöjda eller besvikna personer ur eliten. Det kan röra sig om vad Applebaum efter den rysk-amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym kallar restorative nostalgia, ungefär det var bättre förr och vi måste göra något åt det. Eller ett mer personligt missnöje, som att man inte nått det inflytande eller den position man anser sig ha rätt till. Eftersom auktoritära rörelser premierar lojalitet framför kompetens har sådan människor fått det lättare att avancera. Om omvändelsen inte bottnar i genuin övertygelse blir resultatet cynism och relativisering av sanningen.

Att denna resa mot högeravgrunden startats av cyniska elitister är för mig den viktigaste lärdomen av denna bok, även om det förstås inte förklarar allt. Man måste vara tacksam mot Anne Applebaum för hennes mod att skriva den, också som en sorgbearbetning. Trots det allvarliga budskapet trivs man i hennes sällskap, med hennes berättelser och reflexioner utan anspråk på vetenskaplighet. Hon bjuder in läsaren till sitt intressanta liv utan att någon gång bli privat. Det lätt personliga språket, rätt olikt hennes stil som historiker, harmonierar med innehållet.

Lever vi i människans epok?

2020-07-22 Sverker Sörlin: Antropocen. En essä om människans tidsålder (Weyler 2017; 230 s.). Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Han är en produktiv forskare, debattör och välskrivande popularisator. I denna bok kombinerar han sina roller; det har blivit en lärd och stilistiskt briljant essä om en grundläggande existentiell fråga, riktad till en bred läsekrets.

Om man snävar in ordet är ”antropocen” en föreslagen term i den geologiska tidsskalan för den epok som följer på holocen och alltså är den vi lever i nu. Tanken är att människan numera är den starkast verkande kraften på jordklotet, som bidrar till en ny lagerföljd som kommer att tydligt kunna avläsas för all framtid. Termen är inte helt ny, men startåret för dess spridning brukar sättas till år 2000, då den fördes fram av den nederländske, i Sverige utbildade, meteorologen och nobelpristagaren Paul Crutzen. Antropocen har ännu inte antagits officiellt eftersom det finns vitt skilda meningar om när epoken ska anses börja: redan vid den agrara revolutionen, eller vid den industriella revolutionen, eller efter andra världskriget? (Det finns andra förslag.) Startpunkten får förstås betydelse för den innehållsliga definitionen.

Om begreppets uppkomst och utveckling och om debatten om den får vi lära av idéhistorikern Sörlin, men miljöhistorikern och debattören tar oss vidare. Han ser antropocen som ett nyckelbegrepp för ett holistiskt synsätt på mänskligheten och den planet den bebor, och allas vårt ansvar för utvecklingen. Ordet har väl hittills mest haft negativa associationer: mänsklig miljöförstöring, människans ansvar för klimatkrisen, men man kan vända på detta och se ansvaret som något positivt, när det gått in i allas medvetande. Sörlin är kanske inte direkt optimistisk, men lämnar ändå en strimma hopp.

Sverker Sörlin är suveränt inläst på sitt material. Han refererar till och citerar hundratals auktoriteter från historien och nutiden, och litteraturlistan är 20 sidor lång. Men han bär sin lärdom lätt, och resultatet har blivit en bok som på en gång är allvarlig och underhållande.

Romarinna sedd av en sentida syster

2020-04-19 Kerstin Ekman: Tullias värld (Albert Bonniers Förlag 2020; 190 s.). Jag läser den här boken som den roman vilken inte kunde skrivas. Kerstin Ekman har fängslats av skuggestalten Tullia, dotter till statsmannen, oratorn, filosofen, brevskrivaren Marcus Tullius Cicero. Hon vill skriva om Tullia som representant för alla de osynliga, stumma kvinnorna i antikens Rom, men det finns inget att gestalta; inte ens i faderns brev får Tullia kött och blod. I stället har Ekman skrivit en essä om levnadsförhållandena för olika samhällsgrupper i Rom, med särskild tonvikt på kvinnorna: elitens matres familias och deras döttrar, likaväl som tjänarinnornas och slavinnornas. De särskilda kvinnliga erfarenheterna, kroppsliga som sexualitet, graviditet och barnsängar; sociala som brist på utbildning, underordning, äktenskap och skilsmässor. Tiden är turbulent, med krigsherrar mot varandra i olika konstellationer, och det är livsfarligt att hålla på fel häst.

Som den romanförfattare hon ändå är tillåter Kerstin Ekman sig att ge liv åt Tullia och hennes närmaste i korta skissartade scener. Dessa bildar det återkommande tema kring vilket övriga teman grupperar sig som i ett rondo. Roms stora skalder: Horatius, Vergilius, Ovidius och framför allt Propertius, får med många citat ge belägg och tidsfärg åt Ekmans framställning, liksom de rikliga illustrationerna med romersk skulptur, reliefer med mera. Kerstin Ekman är själv en latinstudent som redan på 1950-talet efterlyste något annat än krigsskildringar i läslistan, och hon verkar ha både språk-, litteratur- och realiakunskaper i gott behåll. Djupgående kunskaper, kärlek till ämnet, originella synvinklar, utsökt språkbehandling: se där receptet för en lysande essä!