Berömdhetens historia

2026-07-27 Gunnar Broberg (med Agneta Helmius): Öga mot öga. Svenska möten med märkliga människor (Natur & Kultur 2026; 285 s.). Idéhistorikern Gunnar Broberg, som avled 2022, efterlämnade ett ofullbordat manuskript, som hans hustru och kollega Agneta Helmius färdigställt till denna volym. Om än välresearchad och försedd med en omfattande kommenterad litteraturlista är det inte en forskningsrapport utan ett populärt och underhållande historiskt arbete. Bakgrunden beskrivs i bokens nästan 50 sidor långa, utförliga och spirituella inledning (jag tackar Anders Björnsson, som uppmärksammade mig på de välskrivna förordens tjusning). Broberg skriver berömdhetens historia i elegant essäform, från Platon och Plutarchos till dagens kändiskulter. Stora män (och en del stora kvinnor) har alltid fascinerat omvärlden. Men långt fram i tiden var det personliga mötet enda sättet att komma det beundrade föremålet in på livet. Och det är berättelser om sådana möten Broberg citerar efter brev, dagböcker, memoarer, tidningsartiklar … Undertiteln är lite för kategorisk. I några fall är det utlänningar som möter svenska storheter som drottning Kristina, Linné, Berzelius och Fredrika Bremer. Men de allra flesta är utländska vetenskapsmän, filosofer, konstnärer, statsmän, i tid från Thomas Hobbes 1600-tal till Judith Butler i början av 2000-talet. Urvalet är personligt och osystematiskt.

För bokens huvuddel har Broberg haft idén att ställa upp mötena alfabetiskt efter föremålet. En sådan ordning är helt slumpartad och förstärker intrycket av tillfällighet. Man förflyttas oförmedlat mellan tider och länder, och läsningen blir fragmentiserad. Någon gång kan slumpen ändå hitta intressanta juxtapositioner, som när barnpedagogen Maria Montessori följs av diktatorn Benito Mussolini. De flesta porträtteras av två eller fler skribenter, som inte alltid är överens, vilket förhöjer läsvärdet.

Varje objekt, och varje skribent, presenteras kort och personligt och ofta humoristiskt av Broberg. Här tycker jag mig märka att verket faktiskt är ofullgånget. I synnerhet skribenterna beskrivs ofta väldigt kortfattat, och faktakontrollen brister någon gång. Lite fatalt är det allt att påstå att slavistprofessorn Alfred Jensen var gift med sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, en förväxling med hans nästan-namne syndikalisten Albert Jensen. Det har varit roligt att läsa om alla dessa möten öga mot öga, men den verkliga behållningen är den inledande essän.

Från Rökstenen till Göran Palm

2026-06-30 Lars Lönnroth: Världen efter Ragnarök. Essäer om litteratur och kulturhistoria (Ellerströms 2024; 229 s.). Lars Lönnroth har varit professor i litteraturvetenskap i Berkeley, Aalborg och Göteborg. Men, som han skriver i förordet, de här texterna ”är inte skrivna för forskarsamhället utan för den bildningstörstande allmänhet som jag tror ännu existerar, fast jag inte riktigt vet var”. Som popularisator och essäist hör han till de främsta på svenska språket genom sin förmåga att hålla sig till saken, berätta klart och resonera redigt även om komplicerade vetenskapliga frågor och smitta läsaren med sin entusiasm och sitt goda humör, sin vitalitet (karln har faktiskt fyllt 90). En gång var Lönnroth känd som stridbar polemiker. Den rollen som egentligen passade denna jovialiska och humoristiska person illa, har han nu sedan länge övergivit.

I den här boken har han sammanfattat sina viktigaste intresseområden i artiklar grupperade i tre avdelningar: Forntid, om nordiska myter, isländsk sagalitteratur och Rökstenen; Drömvärldar, om just sådana hos Bellman och Taube, det symbolladdade Samarkand med mera; samt Vägvisare, en lite lösare samling biografiska artiklar, där P.O Enquist, Lars Gustafsson och Göran Palm får störst utrymme. Artiklarna är med något undantag tidigare publicerade, men bearbetade och i flera fall utvidgade. I en avslutande Epilog sammanfattar Lönnroth sin karriär som forskare och författare.

Det skulle finnas mycket att säga om var och en av de 19 artiklarna, men det skulle föra för långt. Jag vill dock lyfta fram några. Artiklarna om Bellmans religiösa diktning och det i dagarna aktuella sångspelet ”Bacchi Tempel” ger nya perspektiv på en av vårt lands största poeter. Och artikeln som jämför två så olika författare som Lars Gustafsson och Göran Palm, ”Det glömda Sveriges diktare”, lyfter fram bådas liv och författarskap med såväl akribi som känsla och inlevelse: litterär essäistik när den är som bäst. – Men, som framgår av ovanstående, hela boken är ytterst läsvärd och högst njutbar.

Om konsten att läsa det skrivna

2026-06-24 Kristoffer Leandoer: Det är läsaren som skriver boken (Natur & Kultur 2025; 304 s.). Enligt förlagsnotisen i slutet av boken ska denna volym ses som den avslutande delen i en trilogi, som inleddes med Längta hem, längta bort (2020) och följdes av Den oavslutade litteraturen (2023); jag har skrivit om båda. I var och en anlägger Kristoffer Leandoer ett visst perspektiv på litteraturen, som han prövar och turnerar och gör genomtänkta utvikningar från, allt på ett sätt som anstår en framstående litterär essäist. Titeln på denna del är snitsig men lite begränsande, för texterna handlar om det intrikata samspelet i stort mellan författare, text och läsare. Det handlar nämligen inte bara om att det är läsaren som skriver boken. Ibland är det boken som skriver läsaren, eller läsaren som skriver författaren och så vidare. Uppslagen och infallsrikedomen räcker till hela 24 kapitel, tacknämligt nog begränsade till ett genomsnitt om drygt tio sidor. Ibland slutar kapitlen lite abrupt, men hellre det än en ohanterlig volym.

Utgångspunkten är att en text egentligen inte finns förrän den läses, och när den läses skapar läsaren sin egen värld utifrån det som står i texten. Man behöver inte gå så långt som fransmannen Pierre Bayard, som läser kriminalromaner, inklusive Sofokles Kung Oidipus, som ”true crime” och kommer fram till att författarna utpekar fel mördare. En intressant vinkel är att författare gör klokt i att lämna så mycket som möjligt åt läsarens fantasi genom att minimera sådant som naturbeskrivningar och personers utseende. Som föredöme lyfter Leandoer fram den originella karibisk-brittiskan Jean Rhys (mest känd för Sargassohavet, en prequel till Jane Eyre), som vägde varje ord på guldvåg; hon ägnas ett eget kapitel. Sådana bestås också, med olika infallsvinklar, bl.a. (bara för att visa på bredden av Leandoers beläsenhet Narniasviten, kritikern Klara Johanson, Proust, Agatha Christie, Första Mosebok och Frans G. Bengtsson. Samt ett mer personligt: Leandoers morfar, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, som läste Kierkegaard med pennan i hand och vars efterlämnade exemplar är fullklottrade med anteckningar för dottersonen att tolka.

Det går inte att göra full rättvisa åt denna rika och mycket välskrivna bok i en kort anmälan, så ovanstående må räcka som exempel. Jag ser med stor nyfikenhet fram mot vad Kristoffer Leandoer kommer att berika sina läsare med i sin nästa bok.

Kristallklart i tanke och språk

2026-06-01 Per Wästberg: Livstecken. Anteckningar i 90-åren (Svenska Akademien 2025, bokhandelsupplaga Norstedts; 249 s.). Titeln och undertiteln säger bra vad det här är för sorts bok En samling korta texter utan röd tråd: minnesbilder från ett långt liv, reflexioner om liv och litteratur, introspektiva funderingar, porträtt av författarkolleger. På slutet ett antal aforismartade reflexioner, ett ”husapotek” med citat från andra författare, några dikter. Det är fragmentariskt, det är ojämnt, men man fortsätter läsa för språkets skull – och blr belönad med pärlor utkastade här och där. Porträtten av föräldrarna står ut. Per skriver om fadern, den självförbrännande journalisten och entreprenören Erik Wästberg, och modern, den något undflyende Greta född Hirsch. Intressant nog tar han sig an även deras familjebakgrund: Eriks från landsbygden i Hälsingland, Gretas judisk-borgerliga Stockholm.

Finns trots allt en röd tråd är det kärleken, en konstant i Wästbergs liv även om föremålen växlat. De tre första hustrurna och skilsmässorna från dem ägnas föga utrymme, desto mer får kärleksförklaringarna till den nuvarande, Sofia. Sorgen efter den bortgångna dottern Johanna väjer han inte för, men på det hela taget anser han sig för en lycklig och lyckligt lottad människa, aldrig drabbad av svårare själsstrider.

En genre som Per Wästberg briljerat i är lovtalen över författarkolleger. Ett sådant återges in extenso: talet till Göran Sonnevi när denne mottog Övralidspriset 2024. Annars finns i boken ett antal kortare porträtt: av Stig Claesson, P.C. Jersild, Tomas Tranströmer för att nämna några. Många andra personer passerar revy i minnena från Dagens Nyheter, Internationella PEN, kampen mot apartheid, oftast med uppskattande kommentarer.

Per Wästberg är en av våra mest mångsidiga och produktiva författare. Med åren har hans still slipats ner till en lite dröjande, ordknapp men kristallklar prosa som är en njutning att läsa.

Allmängiltiga aktualiteter

2026-04-07 Göran Rosenberg: I lögnens tid. Essäer och kommentarer medan tornet rasade (Albert Bonniers Förlag 2025; 318 s.). Jag hade inte klart för mig förrän jag öppnade den att den här boken är en klippbok: en samling krönikor från de senaste decennierna ur framför allt radions ”Godmorgon världen” och Expressen. Jag var besviken; gamla artiklar om då aktuella ämnen brukar inte vara så roliga att läsa. Men mina farhågor kom på skam. Göran Rosenberg ger sina texter, även om de handlar om dagsaktuella ämnen, en allmängiltighet som står sig mycket bra över tid. Det i sin tur tror jag beror på att frågeställningen som ligger i botten på allt han skriver gäller (för att låna från en av hans egna boktitlar) konsten att vara människa. Israels politik gentemot palestinierna är snarast värre än ett brott, värre än en dumhet – det är en moralisk bankrutt för Landet Israel som idé. Behandlingen av gamla som söker vård- och omsorgsboende är inte bara inkompetent, den lider av brist på medmänsklighet. För att nämna två exempel.

Göran Rosenberg var ju länge känd för sina krönikor i Sveriges Radios ”Godmorgon världen”, och jag tycker mig höra hans röst när jag läser, inte bara radiokrönikorna utan även tidningsartiklarna. Han är en skicklig stilist som kan konsten att låta konstlös i både tal och skrift. Därför blir läsningen av alla dessa korta inlägg aldrig enahanda utan uppfordrande och medryckande, vare sig det handlar om ”Att stå lögnen emot”, ”Identiteten människa” eller ”Beroende och frihet”, som några av bokens avdelningar heter. Man ska undvika klichéaktiga superlativer, och ingens röst är väl i verklig mening omistlig, men Göran Rosenbergs skulle jag ha svårt att klara mig utan.

Folkhemmet – inte bara svenskt

2026-03-28 Bengt Lindroth: Homo affectus. Sverige, Norden och folkhemstanken (Bokförlaget Atlas 2024; 179 s.). Homo affectus ’den känslostyrda människan’ har fått allt starkare röstresurser i den offentliga debatten på senare år. Det är något som den lågmälde men skarpe publicisten Bengt Lindroth beklagar och ogillar, och han låter heller inte denne komma till tals så mycket i den här boken, annat än inledningsvis när han reflekterar över det polariserade medieklimatet, ”journalismen” och politikers ovilja att diskutera i sak till förmån för att uttrycka sig som medietränade papegojor.

Den här texten är nog det mest personliga Bengt Lindroth skrivit. Den är en sorgsen betraktelse över det inte raserade men vittrande folkhemmet och en uppfordran till den socialdemokrati som Lindroth sympatiserar med att renovera det. Men i nordisten och folkbildaren Lindroths tappning sker det i form av en historisk genomgång av hur folkhemstanken och välfärdspolitiken självständigt uppkommit och utvecklats i våra nordiska grannländer. I Danmark bottnar den i den hela samhället genomsyrande grundtvigianismen och dess bärande tankar om sammenhængskraften. Den politiska uppgörelse som banade väg för folkhemstankens förverkligande, Kanslergadeforliget, träffades i Danmark i januari 1933 och torde ha inspirerat till den något senare svenska krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, den s.k. kohandeln. Även Norge och Finland fick liknande uppgörelser, fast några år senare på grund av ett något annorlunda politiskt landskap.

Lindroth hinner också avhandla andra områden, som glesbygdspolitik, immigration och integration, utrikes- och säkerhetspolitik, allt sett i nordiskt perspektiv med utgångspunkt i Sverige. Jag fäste mig – föga förvånande – särskilt vid Lindroths beskrivning av de politiska relationerna mellan Sverige och Finland, som länge var fyllda av misstänksamhet från svensk sida, även mellan socialdemokratiska partivänner, och inte kan sägas ha stabiliserats förrän på 1950–60-talet.

För att sammanfatta denna korta anmälan menar väl Bengt Lindroth att Sverige, och inte minst Socialdemokraterna, har lärdomar att hämta hos sina nordiska grannar om man vinnlägger sig om lite större ödmjukhet gentemot dem. Det är lätt att känna sympati för de tankar boken ger uttryck åt, särskilt när de är så eftertänksamma i tonen och elegant turnerade i formen.

Insikts- och åsiktsfullt om arbetarlitteratur

2025-07-27 Tony Samuelsson: Arbetarklassens bästa partytrick. Liv, läsning, litteratur (Wahlström & Widstrand 2006; 378 s.).

Tony Samuelsson är inte bara en skicklig, om än länge något förbisedd, romanförfattare. Han är också, utan att vara litteraturvetare, en framstående kännare av den svenska arbetarlitteraturen, på bredden och på djupet. Den här essäsamlingen utkom för nästan tjugo år sedan, och kanske skulle Samuelsson ha reviderat den något om han skrivit den i dag, men den har fortfarande mycket att ge – inte minst en sådan som mig, som är mycket obeläst i denna litteratur. (Jo, Johnson, Martinson och Moberg, men knappast eller inte alls Dagerman, Fridegård, Lo-Johansson, Kurt Salomonsson …) Någon sakkunnig recension är detta alltså icke.

Samuelssons definition av arbetarförfattare och arbetarlitteratur är den vidast tänkbara, så att även oväntade namn som Maj-Gull Axelsson, Kerstin Thorvall, Lena Andersson och Liza Marklund ryms med. Och Per Olof Sundman, som ägnas ett inträngande kapitel, men han faller väl ändå utanför definitionen.

Boken innehåller många essäer av olika längd, som behandlar ett stort antal författarskap och olika teman. Genomgående ämnen är klassgränser och t.ex. vad som händer en arbetarförfattare som ”lyckas” och gör en klassresa in i borgerligheten, samt litteraturens kraft att påverka människor och samhällen. I ett par av de omfångsrikaste och mest djuplodande essäerna, om Stig Dagerman och Per Olof Sundman behandlar Samuelsson några av deras romanfigurers dragning till fascismen (i Bränt barn resp. Två dagar, två nätter). På det temat tar han också upp P.C. Jersilds Grisjakten. Ett annat centralt tema, som behandlas särskilt grundligt i den långa essän om Kurt Salomonsson, är arbetarförfattares kritik av arbetarrörelsen, särskilt den fackliga grenen, där förtroendevalda och ombudsmän ses som klassförrädare. Kvinnliga erfarenheter lyfts fram i texter om Moa Martinson (förstås) men också Elsie Johansson och, som sagt mer oväntat, Liza Marklund. En av de finaste essäerna, lite mer fristående från huvudtemana, är den om Jan Fridegård, där dennes starka dragning till spiritismen behandlas utförligt. Sitt djupaste, om än långt ifrån okritiska, förhållande har Samuelsson dock till Ivar Lo-Johansson, som ägnas den inledande essän och som sedan åberopas gång på gång i de olika texterna.

Essäerna är personliga på så vis att Samuelsson ger av sig själv och sitt eget författarskap. Intressant var att läsa om hur han brottats med en kontrafaktisk roman om ett naziockuperat Sverige men inte lyckats. Dock kom bara några år senare just en sådan roman, Jag var en arier, följd fem år senare av Kafkapaviljongen.

Det kunde finnas många andra namn att stanna upp vid, varav åtskilliga helt nya för mig, som Rolf Almström, Mats Berggren, Eva-Lena Neiman och Kjell Sundberg, för att nämna några. Men jag hoppas ovanstående nedslag ska räcka för att övertyga mina läsare om vilken rik och verkligt intressant samling essäer detta är och vilken extra fjäder i Tony Samuelssons hatt den utgör.

Får en humanist se ut hur som helst?

2025-05-21 Sarah Bakewell: Humanisterna. Sjuhundra år av humanistiskt fritänkande, nyfikenhet och hopp (2023; svensk övers. Jesper Högström, Albert Bonniers Förlag 2025; 443 s. inkl. ca 100 s. appendix, noter och register). Humanist är en som ägnar sig åt eller förespråkar humanism. Men vad är humanism? Den brittiska idéhistoriska författaren Sarah Bakewell anslår tonen i sin bok med att referera ett fiktivt möte i en gymnasieförening där många förslag läggs fram och mötet slutar i kaos. Men de grundläggande definitionerna återfinns där. Bakewells egen är en syntes: de italienska och västeuropeiska renässanshumanisterna sammanförs med essäisten Montaigne, upplysningens centrala gestalter, tyska bildningshumanister, naturvetenskapens pionjärer, politiska liberaler, positivistiska vetenskapare, religiösa fritänkare. Gemensamt har de att de tror på det mänskliga förnuftet och den fria tanken och att de är optimister. De utgår mer eller mindre explicit från Protagoras (människan är alltings mått”), Terentius (”jag är människa, intet mänskligt anser jag vara mig främmande”) och från Demokritos och hans romerska uttolkare Lucretius materialism. I Bakewells ögon representeras denna humanism bäst av den rörelse som i Sverige heter kort och gott Humanisterna, tidigare Human-etiska förbundet. Det internationella förbundet Humanists International har antagit en ”Declaration of Modern Humansim”, som återges i ett appendix.

Jag har försökt bestämma Bakewells position för att göra klart att detta inte är ett vanligt populärvetenskapligt verk utan en personlig essä, där författaren, spirituellt och läsartillvänt, skriver om dem som hon dragits till. Det är en lång kavalkad genom åttahundra år av kända och okända namn. Hon börjar med Petrarca och Boccaccio och många för oss mer okända namn, som den första moderna filologen Lorenzo Valla. Erasmus behandlas utförligt, liksom Montaigne, som Bakewell skrivit en hel bok om. Bland många andra som skildras med sympati kan nämnas David Hume, universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt, Charles Darwin och hans vapendragare Thomas Huxley, paret John Stuart Mill och Harriet Taylor, författaren George Eliot, esperantouppfinnaren Ludwik Zamenhof, Bertrand Russell … Det finns en slagsida åt det anglosaxiska, men den är knappast störande. Bakewell gör sitt bästa för att lyfta fram kvinnor: Christine de Pisan, Mary Wollstonecraft, Harriet Taylor, men de hamnar ändå i skymundan. Jesper Högströms översättning är smidig men här och där väl personlig (jag undrar mycket över vilket engelskt ord som Högström återgivit med det icke-existerande ”dädanvart”). Någon seriös historik över humanismen och humanisterna är denna bok alltså inte, men den är avgjort både roande, läsvärd och lärorik.

Poetikens radarpar

2025-04-17 Jonas Ellerström & Isabella Nilsson: Verskonsten. En dialog i sju avsnitt, illustrationer av Lars (Lon) Olsson, Ellerströms Text & Musik 2025; 48 s., litet format). Om inte litteraturbloggaren Bernur (Björn Kohlström) redan träffande benämnt dem ”radarpar” skulle jag ha gjort det. Förläggaren, poeten, musikern med mera Jonas Ellerström och översättaren, poeten och poetikern Isabella Nilsson skickar perfekta passningar till varandra när de samtalar eller samskriver om vers, framför allt i bunden form (versen alltså). Den här texten skrevs ursprungligen på beställning av och för införande i Litteraturbanken och är fritt tillgänglig där. Nu har den tryckts i en behändig liten volym i gebortboksformat och tillförts tecknade vinjetter av den oefterhärmlige Lon.

Av de sammanlagt åtta avsnitten (inledningen inräknad) är hälften skrivna i dialogform och två vardera av JE resp. IN. Båda skriver mycket bra. JE är en mer traditionell stilist, medan IN är den mer personliga skribenten, vars texter, som ett bättre vin, har hög halt av fruktighet och syra. I dialogerna är som sig bör språket mer talspråksnära. Hela texten formar sig till ett försvar för rätten att skriva bunden, rimmad vers även efter hundra års hegemoni för den modernistiska fria versen. För läsarnas skull, som har lättare att ta till sig de bundna formerna; för poesins egen skull, genom att de gamla mönstren hålls vid liv; men också för författarens skull, eftersom meter- och rimtvånget paradoxalt nog kan frigöra den poetiska ingivelsen. Som vittnen har försvararna inkallat de två ledande skaparna av bunden vers i Sverige i dag, Lotta Olsson och Malte Persson, som får svara på några frågor om sina resp. författarskap. Framställningen är lättsam och humoristisk men förtjänar att tas på allvar. En läcker pralin i den stora boklådan.

Blandad julläsning

2024-12-23 Johan Theorin: Vintergastar (Bonniers julbok 2024, ej i bokhandeln; 91 s., litet format;och Horace Engdahl: Ugglor i mossen. Tankar om idiom (Svenska Akademiens julbok 2024, ej i bokhandeln; 88 s., litet format); samt fyra julnoveller. Julen är, bland mycket annat, en tid för små presentböcker och även för en speciell litterär genre: julnovellen. Här några nedslag i årets flod.

Att skriva Bonniers julbok är ett hedersuppdrag för långvariga Bonnierförfattare. I år var turen kommen till spänningsförfattaren Johan Theorin, som har Öland som sitt litterära landskap. Han har skrivit en dokumentär berättelse om berättelser om spökerier på olika håll på södra Öland, sådana som spreds bland allmogen och stundom hittade vägen till dagspressen. Theorin hörde några av dem själv från sin morfars mun. Spökena, gastarna, är aldrig farliga, bara skrämmande och bullersamma. Han återger berättelserna men placerar dem i en historisk kontext och låter både spöktroende och skeptiker komma till tals. Det är välskrivet och underhållande, och värdet förhöjs av illustrationer av Sture Lundgren.

Horace Engdahl har skrivit en essä om idiom. Efter en proportionsvis lång inledning om idiomens natur och deras plats i språksystemet följer kapitel med idiomen grupperade efter betydelsesfär och analyserade ett och ett. Det är den spirituelle konversatören Engdahl som hållit i pennan, kunskaps-, infalls- och synpunktsrik och mycket underhållande. Lärorika är de språkhistoriska utredningarna. Mina bildade följare vet säkert att ”kula” i uttrycket börja på ny kula betyder ’spelomgång’, men det torde inte vara allom bekant.

Julnovellen är som sagt en speciell genre, som varje dagstidning med självaktning verkar hålla sig med. En riktig julnovell ska antingen utspela sig under julen eller ha ett julanknutet tema, som frid, omtänksamhet eller kärlek, men en av dem jag har läst avviker från mönstret.

Tony Samuelssons ”En julberättelse” handlar om hur berättarjaget regelbundet idkar högläsning för en grupp på ett demensboende och hur han till synes förgäves försöker få någon reaktion från en i gruppen, den tigande Anna. Liksom i hans Augustpris belönade Kungen av Nostratien är ett underliggande tema språkets och litteraturens förmåga att påverka människor på djupet.

I ”Farsans sista jul” i Svenska Dagbladet berättar Ia Genberg (eller novellens ”jag”) om hur hennes svårt sjuka och deprimerade far ändå till varje pris ska uppträda som tomte i vanlig ordning och vad som sedan händer. Det är rörande men lockar också till småleende.

Den prisade ungdomsfantasyförfattaren, finlandssvenska Maria Turtschaninoff skrev häromåret den underbara vuxenromanen Arvejord som följer människorna och naturen kring en gård i Österbotten från 1600-talet till våra dagar. Från denna romanvärld har hon för Hufvudstadsbladet skapat en fristående berättelse, ”Julafton på Nevabacka 1894”, om hur skogsrået (eller vem det nu är?) hjälper husfadern Bror att återfå sin gård i skick sedan han tvingats bort under de svåra hungeråren på 1860-talet. Det är en underbart kärleksfull liten berättelse, och litterärt sett den mest högtstående av dem jag läst.

Karsten Wedels ”’Fröken Mary’ – en julsaga” i Göteborgs-Posten är av ett helt annat slag, en skröna så verklighetstrogen att jag måste googla för att försäkra mig om att det var fiktion. Den handlar om en förmögen men socialt isolerad privatsamlare och hans största fynd, ett helt unikt dinosauriefossil och vad som hände med det. Den är oerhört välskriven och ogement rolig men har inget med julen att göra. Och lika bra är väl det.