Finlandssvensk modernism i presentboksformat

2022-07-13 vara mänska. Kerstin Söderholm i urval (115 s.) & Mina lögner. Henry Parland i urval (106 s.), utgivna av Pieter Claes & Elisa Veit, inledning av Anna Möller-Sibelius (Söderholm) resp. Agneta Rahikainen (Parland); Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2022. Det här är två små eleganta volymer, utgivna i Litteratursällskapets serie SLS Varia, utan den sedvanliga vetenskapliga och textkritiska tyngden. De kan ses som komplement till just sådana utgåvor av Söderholms och Parlands verk. Återseendets glädje för en del, aptitretare till fördjupad läsning för andra.

Det senare torde i hög grad gälla Söderholmvolymen. Kerstin Söderholm (1897–1943) tillhör den finlandssvenska modernismen men är påfallande okänd jämfört med Södergran, Diktonius, Björling, Enckell eller Parland. Jag har känt till hennes namn men knappast läst något av henne tidigare. Söderholm var sjuklig och levde tillbakadraget och var knappast ett välbekant namn ens i sin samtid. Hennes produktion är inte stor: sex diktsamlingar mellan 1913 och 1941. Men från 1913 förde hon också dagbok fram till sin bortgång. På hennes uttryckliga begäran publicerades dagböckerna postumt och ger en fördjupad bild av författaren som person. Man gör också klokt i att läsa Anna Möller-Sibelius mycket upplysande inledning innan man ger sig i kast med själva texterna.

I urvalet blandas dikter och dagboksutdrag, även de senare ofta i diktform. De är grupperade i fyra tematiska avsnitt: Jag, Du, Han, Det. Ämnesvalet kan påminna om Södergrans, men Söderholm är mindre högspänd. Metern är fri och dikterna orimmade, men de är språkligt noga utformade och gör ofta starkt intryck:

Jag anade dig engång
hårda
ande
outsäglighet,
tagg i mitt bröst
bristningsfina tråd.

Jag lever för att jag aldrig sett dig.
Jag tror för att jag aldrig känt dig.
Jag förstår dig för att jag aldrig visste ditt namn.
(Ur Rödgula vägar, 1928).

Henry Parlands samlade skrifter gavs ut i textkritisk utgåva av SLS för några år sedan, och jag har skrivit om alla delarna på min blogg. Det här urvalet av dikter och novellfragment samt inledningen till romanen Sönder känns representativt i sin blandning av välkända och mindre kända texter.

Sammanfattningsvis två verkligt attraktiva små volymer, att njuta av själv eller varför inte ta med som gåbortpresent i stället för en flaska vin?

Tankeväckande, gripande – och vackert

2022-04-02 Eva Ström: Jag såg ett träd (Albert Bonniers Förlag 2022; 70 s.). Eva Ström leker ”gömma nyckeln” med mig som läsare. Ibland tycker jag att det börjar brännas, men någon dikt senare är nyckeln utom räckhåll igen. Världen är återkommande närvarande genom pandemi, klimatkris och Aleksej Navalnyj kämpande för sitt liv på La Charité-sjukhuset i Berlin. Träden, diktsamlingens utgångspunkt, har hon iakttagit hemma i Kristianstad, och funderingar kring helgonen Birgitta och Brigid tycks ha ett besök i Vadstena klosterkyrka som upphov, väl kombinerat med minnen från det Irland som var föremål för en avdelning i Ströms förra samling Och morgonen redan stark och vaken omkring dig (2016). Allusioner till poetkolleger som Edith Södergran och Ann-Marie Berglund har upptäckts av mer lyrikkunniga recensenter (titeln ”Jag såg ett träd” är ett Södergrancitat). Hon flätar in sitt eget namn som ogift, Ringskog, i dikten ”Ett träd i mitt namn”, men vem är ”du” i den oerhört starka ”Inte ens den storslagna asken” eller den döende i den om möjligt ännu starkare ”Brinnande nymf”? Och vad står grävlingen för i denna suggestiva dikt:

Sjunka till botten bara
sjunka som stenen och ordet
Grovt
Med ett enda ljud
Den skörden som du skurit
Sömngrytan täckt av morgonbark
Lösas och tunnas ut allt efter hand
Ack låt mig då förnimma
Det har aldrig varit gryning
Grävlingens morgon
Tänderna vilar i gommen, krossredskapen,
korsredskapen:
Meles meles

Ovanligt nog för en modern lyriksamling har samtliga dikter titlar som tydligt avgränsar dem från varandra. Trots det läser jag samlingen som en enda långdikt eftersom tematiken är så sammanhållen kring existensens grundfrågor: liv, lidande, död, Gud, där dock skönheten också har en plats. ”Långdikt” betyder inte att formen är enhetlig. Den är tvärtom virtuost varierad som det anstår en språkkonstnär av Eva Ströms klass. Dikter som fyller en boksida med sina breda rader dominerar, men mer traditionella former, fritt använda, med både strofer, rim och meter förekommer också. Men formen är till sist bara ett medel för att förmedla innehållet. Helheten är så rik, så tankeväckande, så gripande att det är en samling att återvända till många gånger.

Minnena kommer glimtvis åter

2022-01-07 Göran Greider: Barndomsbrunnen. En historia om sjukdom och minne i brutna rader (Ordfront 2021; 349 s.). I ett efterord klargör Göran Greider hur han redan från början bestämt sig för att vara öppen med den cancersjukdom han diagnostiserades med på hösten 2020 efter att ha lidit av andra symtom under året. Öppen har han också varit i tidningsartiklar och intervjuer. Men aldrig så öppen som i denna bok.

Barndomsbrunnen är genreöverskridande på flera sätt. Till innehållet är den en blandning av sjukdagbok och självbiografiska anteckningar med tonvikt på barndomen. Till formen är den i huvudsak poesi (undertitelns ”brutna rader”) men med prosastycken inlagda på flera ställen. Mot slutet försöker Greider sig på bunden och rimmar vers på några ställen (med blandat resultat får jag säga), men till helt övervägande delen är det konventionellt modernistisk obunden vers. Inga skiljetecken, men versal där ny mening sammanfaller med radbörjan. På några ställen bryts textflödet av fristående dikter, med titel och konventionell interpunktion. Språket är genomgående konkret och mer prosaiskt än poetiskt men ändå sinnligt och inbjudande.

Greider låter oss ta del i detalj av sina sjukdomstillstånd och sina behandlingar. Han är rationell och utan självömkan, visar ingen rädsla. Han ogillar att vara svag och beroende men är tacksam mot dem som vårdar honom, främst undersköterskorna, och mot hustrun Berit, som boken är en enda lång kärleksförklaring till. Sjukdomen får honom också att ta itu med existensens grundläggande frågor, med ett nyvaknat intresse för religionen.

Och så är det minnena, som bara kommer till honom och pockar på att skrivas ner. Uppväxten i Vingåker med en respekterad men distanserad far, em älskad mor och två äldre halvbröder på hennes sida samt två yngre bröder. Betydelsebärande episoder ur vardagslivet, familjen, småortstillvaron med kamrater och grannar som man inte alltid drog jämt med. Klassperspektivet är ständigt närvarande. Kontinuiteten fram till dagens Göran tas till vara i dikter om tonårstiden och från den yngre vuxenåldern, men tyngdpunkten på barndomsvärlden är stark.

Göran Greider har ju i många år varit en färgstark och allestädes närvarande debattör, som jag uppfattat som en sympatisk person, humoristisk och självironisk, men vars åsikter jag oftast inte delat. I denna av naturliga skäl mycket personliga bok kommer jag honom än närmre in på livet utan att min uppfattning jävas. Det är en varm och paradoxalt trösterik text, som dessutom är mycket vacker. Jag är väldigt förtjust i den här boken.

Jag avslutar med att återge en dikt, vald lite på måfå men, tycker jag, hyfsat representativ. Teckningen som omtalas har blivit omslagsbild till boken.

Min lärarinna var nog mer kristen än skolan krävde
Men jag blir rörd, jag har ju allt det där kvar i mig
som ett brus från orgeln hon trampade på
På själens väggar hänger den goda moralen
som barnteckningar det ej går att värja sig mot
Och så ser jag den där ladusvalan i vaxkrita
som jag ritade i andra klass
hisnande störta genom de gula pappren

Maltes muntra apokalyps

2021-08-06 Malte Persson: Undergången (Albert Bonniers Förlag 2021; 176 s.). Man måste vika ut skyddsomslaget inklusive flikarna för att läsa tecknen: ”0 x 0 = 0”, ingenting gånger ingenting är ingenting. Det är precis vad denna tätt sammanhållna diktsamling handlar om: det som (inte) finns kvar när jorden, eller universum, försvunnit, tiden upphört. Vad vi som människor, med våra fem sinnen, går miste om förtecknar Malte Persson i ett slags katalog skriven på formfulländade sonetter, som dock skiljer sig från den klassiska normen genom att verserna är trokeiska och inte jambiska. Sonetterna, samlade i tre sviter med titeln ”Gudarna” (1, 2, 3), om vardera 22 nummer, utgör drygt en tredjedel av hela samlingen. Med verstekniskt och språkligt raffinemang, litterära allusioner och en god portion humor, svär egentligen formen mot innehållet men gör det samtidigt lättare för läsaren att tugga i sig det bakomliggande allvaret. Ett exempel (av hundratals möjliga), som kanske är en programförklaring:

Så: är detta sista chansen för en
dionysisk pessimism, och sista
tillfället för världskompositören,
fars- och versfäsören att bevista

föreställningen och höra kören
i den opera vi kommer mista?
Vem slår bortom dur- och mollhumören
sista spiken i pianots kista?

Sorg och glädjes sista sång blir sjungen,
forte och piano: bottenskrapen
av den stora och den lilla tersen.

Rimmet hulkar muntert. Jag är tvungen
ännu när den glada vetenskapen
hackigt sjunger på den sista versen.

Insprängda bland dessa 66 bilder av undergången finns dikter på andra klassiska versmått, som ger sidobelysning åt temat. Här märks främst ”Övergiven byggnad”, en längre dikt på terziner, med jambisk rytm, mörk och suggestiv. Dikten handlar om ett besök i en spökstad och är inspirerad av Tjernobylkatastrofen. På de sista 64 sidorna tar Malte Persson ett nytt grepp på sitt ämne. Sidorna fylls av en långdikt på blankvers, helt utan strofindelning, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”, som är mänsklighetens, jordens, kosmos historia baklänges, med början i nutid och slut i den singularitet som föregick big bang: ”… den punkt där tiden slutar äga rum, / den stund där rummet slutar ta sig tid, / och allt som återstår är möjlighet.” Det tar först emot att läsa historien på detta sätt, där företeelser upphör i stället för att inledas: ”Att solen rör sig omkring jorden vet man – / Kopernikus har slutat påstå annat. / Elisabet har lämnat Englands tron, / där Henrik snart får svårt att sitta still / och byter både fru och religion.” Men man vänjer sig och finner så småningom detta sätt att skriva historia helt naturligt. Utöver de litterära kvaliteterna, som jag berömt ovan, kommer en både humanistisk och naturvetenskaplig lärdom, lätt buren men som ger tyngd åt framställningen. Mixen av kunskap, fantasi och litterär virtuositet är helt enkelt oemotståndlig.

KLassikernas klassiker – tidsbunden och tidlös

2021-03-20 Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (ca 1320; svensk övers. Ingvar Björkeson, Natur och Kultur 1983; 525 s. inkl. inledning av Olof Lagercrantz, kommentarer och bibliografi). Som mina läsare kanske minns läste jag nyligen litteraturvetaren Conny Svenssons De läste Dante, som refererar och kommenterar tidigare Danteuttolkare. Det kändes som en utmaning, och nu har även jag läst La Commedia (divina ’den gudomliga’ är ett mycket senare tillägg). Med sina 100 sånger om totalt mellan 14 000 och 15 000 femtaktiga jambiska versrader, grupperade i treradiga strofer kallade terziner, är det som Olof Lagercrantz framhåller i sin inledning ”ingen överväldigande textmassa”. Men, fortsätter Lagercrantz, ”dikten är trots detta svårframkomlig därför att Dantes framställning är så komprimerad och laddad. Läsningen fordrar en långsammare takt än vad du troligen är van vid.” Att ”recensera” Komedin efter en genomläsning i en takt på 6–7 sånger om dagen är sålunda omöjligt och meningslöst. Jag får nöja mig med ett antal spridda observationer.

Men först en kort sammanfattning. Berättaren har gått vilse i en mörk skog och hotas av farliga djur. Då dyker en skuggestalt upp som visar sig vara den romerska diktaren Vergilius, sänd av berättarens avlidna älskade, Beatrice. Vergilius ledsagar berättaren först allt djupare genom Helvetets (Infernos) kretsar: ju längre ner, desto större förbrytare och syndare och desto svårare eviga straff. Därnäst bestiger de Skärseldsberget (Purgatorio) och möter själar på väg uppåt, mot frälsning. På toppen av berget får berättaren återse Beatrice, som blir hans ledsagarinna genom Paradisets kretsar tills de slutligen når den högsta, Empyrén, där han får skåda Gud.

Beskrivningarna av miljöer och gestalter är åskådliga, dialogerna känns naturliga, även om de dödas andar ofta talar i gåtor. Men ska man fatta detta konkret, kan Dante ha föreställt sig att det hinsides faktiskt såg ut så här? Nej, är mitt svar. Den tydligaste läsanvisningen ges redan i den allra första terzinen:

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Det är en Dante i den yngre medelåldern som i landsflykt efter en felslagen politisk kalkyl vill göra upp räkningen – med sina fiender men inte minst med sig själv. De helvetesstraff han tänker ut åt fienderna speglar deras försyndelser och bör ha varit lätta att förstå för tidens läsare. (Man noterar det paradoxala i hur hårt tidsbunden denna tidlösa klassikernas klassiker faktiskt är.) Men sedan säger Dante farväl till politiken och låter sin pilgrim börja en andlig utveckling som gör honom värdig att frälsas. Ju längre fram vi kommer, desto säkrare är berättaren att han är på rätt (andlig) väg. När han först träffar Beatrice framstår hon som en rätt sträng lärare som går till rätta med berättarens högmod och andliga okunnighet, men längre fram kan han i en kombination av ödmjukhet och självsäkerhet tillfredsställande besvara apostlarna Petrus och Jakobs frågor om trons resp. hoppets mysterium. En obesvarad fråga är själva slutet. Det understryks genom hela verket att berättaren i motsats till alla dem han möter är en levande människa av kött och blod. Men är han det även sedan han sett Gud? Beskriver han i de sista raderna sin egen död? Men vem har i så fall på jorden nedtecknat berättelsen?

En annan paradox (utöver den tidsbundna tidlösheten) är den fromme katoliken Dantes ständiga åberopande av gestalter ur den antika mytologin. De är inte direkt agerande men används i bilder och liknelser, och det är inte lätt att hänga med. För en humanistiskt bildad florentinare var det kanske förståeligt, men 700 år senare är de snarare som fornisländska kenningar.

Ingvar Björkesons översättning är ett omvittnat storverk. Han har avstått från rim (det är mycket lättare att rimma på italienska än på svenska) för att kunna återge texten desto trognare. De elva stavelserna i raden följer han undantagslöst, men svenskans ordbetoningar bryter inte sällan mot den jambiska rytmen. Det är dock en småaktig anmärkning. Ett storverk är också Björkesons kommentarer till enskilda textställen, vilka förekommer många gånger i varje sång. Kommentardelen i liten stil omfattar 116 sidor, helt nödvändiga för förståelsen av verket.

Stor konst i litet format

2021-03-02 Jonas Gren: Tävlingsdräkten (efterskrift av Sverker Sörlin; Vendels Förlag 2021; 67 s.). Den här boken är uppbyggd av två närmast likvärdiga delar, sonettkransen ”Tävlingsdräkten” och en efterskrift som är en hel essä och upptar halva boken sidantal.

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett återkommer som första rad i nästa samt en avslutande ”mästarsonett” bestående av de övriga fjortons första rader. Det är en konstform som bara riktigt formsäkra poeter bör ägna sig åt. Jonas Gren är en sådan. Han har beviljat sig viss lättnad i rimflätningen – fyrradingarna flätas abab, cdcd i stället för abba, abba – och några rimord har smak av nöd, men metern flyter utan hack och sonettkransens särskilda krav på återkommande rader bemästrar han utmärkt. Det gör läsningen lätt och harmonisk.

Så mycket för formen. Till innehållet är det ett jag som står i en vallabod och omsorgsfullt och tålmodigt vallar sina skidor inför ett lopp. Det är konkret och åskådligt, vallatyper och redskap och själva arbetet beskrivs sakkunnigt:

Med strykjärn, borste, sickel, paraffin.
Att borsta hela undersidan blank.
Sen blocket mot det heta och magin
när smälta röda stängen löper slank

längs skidan …

Men tankarna mal: ska han hinna valla färdigt båda paren? Det är töväder på gång, har han egentligen någon chans att vinna? Tävlingsdräkten hänger i boden som en påminnelse. Segervilja och tvivel blandas. Obehaget växer när han blir varse ångorna från vallorna och börjar tänka på en väns pappa som dött i lungcancer av giftiga gaser på jobbet. Därifrån är steget inte långt till grubbel över existentiella frågor och mer konkret klimatkrisen (som Gren behandlat tidigare i diktsamlingen Antropocen). Och allt det som utvecklats i de fjorton första sonetterna sammanfattas perfekt i den femtonde. Det är mycket skickligt gjort, och hela långdikten en läsupplevelse.

Idéhistorikern Sverker Sörlin är en med poeten Gren besläktad ande, med vurm för längdskidåkning och engagemang i klimatfrågan – även han har skrivit en bok med titeln Antropocen (som jag har anmält i detta forum). Efterskriften har titeln: ”Medlevandekänslan – skidvallning mellan de kosmiska dödsrikena”. Den tar sin utgångspunkt i sonettkransen, som Sörlin hyllar: ”något liknande har jag aldrig läst förut”, och vars innehåll han kommenterar sakligt och med essäistisk briljans. Sedan utvecklar essän sig till en betraktelse över människans plats i två mycket smala zoner: dels den tunna biosfären, som vi håller på att föröda, dels den mikroskopiskt korta tid en människa lever, med ”evighet fram och evighet bak” för att låna Alf Henriksons formulering. Sörlin är en lysande stilist som det är en njutning att läsa. Sammantaget är Tävlingsdräkten ett litterärt verk av hög konstnärlig halt.

Pekoral under 300 år

2020-04-29 Tre sekler av svenska pekoral. En antologi under redaktion och med en inledning av Daniel Möller (Ruin 2019,; 252 s.; fritt nedladdningsbar på Litteraturbanken.se). Daniel Möller är en högst seriös litteraturvetare i Lund, som bl.a., tillsammans med Niklas Schiöler, gett ut den enorma antologin Svensk poesi. Han har också en förkärlek för mer udda litteraturgenrer, och här har han grävt i den svenska pekoralhistorien. I en gedigen 50-sidig inledning försöker han ringa in vad som utmärker ett pekoral och skillnaden mellan enkla pekoral (som bara gör läsaren irriterad), ädelpekoral (som inger läsaren en särskild lyckokänsla) och pekoralpastischer (dikter medvetet skrivna som pekoral; främsta företrädare A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings Veckoblad). Även om termen pekoral präglades först i slutet av 1700-talet, och inte har någon motsvarighet på t.ex. engelska, tyska eller franska, har Möller hittat pekoralister redan på 1600-talet, och de yngsta dikterna är från omkring 1950. Det är dock 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet som är pekoralisternas glansålder.

Att läsa hela antologin rakt igenom på några dagar ger en förvisso många högtidsstunder, men är kanske inte en metod att rekommendera. Bättre att njuta dikterna långsamt i små portioner. Möller säger sig enbart ha tagit med ädelpekoral, men jag tycker nog att en hel del bara är dålig dikt.

Vad som är pekoral för en är det inte nödvändigtvis för en annan. Möller gör en viktig markering: pekoralen ska ha uppfattats som sådana redan av sin samtid. Att vi sena tiders barn kan uppfatta en gammal dikt som svulstig och pompös gör den alltså inte till pekoral enligt Möller, och däri ger jag honom helt rätt. Pekoral uppstår genom diskrepansen mellan författarens intentioner, ambitioner, pretentioner och hens förmåga i fråga om formuleringskonst, stilkänsla och versifikation.

Olle Strandbergs klassiska Pegas på villovägar (1943) var snarast en lång essä med många illustrerande exempel ur pekorallitteraturen och genomsyrad av Strandbergs humor. Möllers bok är en antologi med ett mycket fylligare urval texter. Dessa är dock okommenterade var för sig; de flesta författarskapen kommenteras i inledningen. Det är bl.a. en skillnad i attityd: Möller visar sina diktare mer respekt, tar dem på större allvar, än Strandberg, och det, i sin tur, är värt all respekt.

Man kan väl inte recensera en pekoralantologi utan ett enda exempel. Så här är de inledande stroferna ur Karl Krüger-Hanssons (1887–1952) ”Lommabukten” från 1947:

Till höger syns Bjärredsfliken

I en vitnande dimma tät.

Därunder den grönskande viken,

Som spänner sig ut som ett nät.

Där reser sig högt Löddenäs

Bland björkar och gran utan like.

Med måsarnas rop och böljornas fräs

Står det fram som ett sagornas rike.

Vi fortsätta vidare vägen

Längs hela kusten här går.

I solljus en blånande sägen

Det strax för vårt öga står.

Det myllrar av stenar och snäckor

Och långgrund i växande led.

I sanden det finnes små läckor,

Där mången sig önskar slå ned.

Kring Strandkaféet det vimlar

Av badande tusenvis,

Som skölja sig under himlar,

Ett strålande paradis.

De sträcka sig bruna i solen

Och blicka mot höjden då.

Den manliga byxan och kjolen

De finna varandra just så.

En stor poet i retrospektiv

2019-11-01 Tua Forsström: Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003; nyutgåva Schildts & Söderströms 2019). Tua Forsströms diktsamlingar har ofta så vackra och suggestiva titlar (hämtade från dikter i samlingen). Så titeln på denna samlingsvolym, där Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) ingår, liksom genombrottssamlingen Snöleopard (1987) och Parkerna (1992); En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2012 saknas av naturliga skäl. Urvalsvolymen kompletteras med diktsviten ”Mineraler”, som jag antar nyskrevs för den.

Det är just det vackra, välljudande språket som är poeten Forsströms främsta kännemärke. Dikterna är en njutning att läsa, och det borde vara det än mera att höra dem reciteras. Ett annat särmärke är dikternas sinnliga, främst visuella, konkretion: man ser scenen en dikt utspelas på tydligt framför sig. Det är oftast i naturen, gärna på sjön. Vädret spelar stor roll, ofta regnar eller snöar det, vilket kan ses som illustration av olika själstillstånd. Metaforer och explicita liknelser lyser med sin frånvaro.  Ett tredje karakteristikum är tilltalet. Många dikter har en adressat. Det kan vara namngivna besläktade konstnärssjälar, som filmaren Tarkovskij och den svenske poeten Werner Aspenström i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Men ofta är det ett anonymt ”du”. Ordet adressat är adekvat, för dessa dikter ter sig ofta som brev. I en rolldikt i Snöleopard är det en mordbrännare som skriver från mentalsjukhuset eller fängelset.

Dikterna pendlar ofta mellan olika känslolägen: ljus – mörker; glädje – sorg; förtröstan – förtvivlan. Känslorna är starka men uttrycket återhållsamt, inte sällan ironiskt. Varje enskild dikt kanske inte berör på djupet, men en hel diktsamling gör det.

Tua Forsström (f. 1947) är en av de allra främsta poeterna på svenska språket, bekräftat i år genom det unika invalet av denna finlandssvenska i Svenska Akademien. Desto märkligare att inget svenskt förlag har ansett det befogat med en rikssvensk delupplaga (utgåvan från 2003 gavs ut av Bruno Östlings Symposion i Lund).

I en lyrikanmälan hör det till att citera. Jag avlutar med en dikt ur Parkerna:

Jag stannade för länge
i skogen, det gäller att inställa
sig, inte tala så mycket. Då kan man
lika gärna vara ett sådant klädskåp som
påträffas på landsortshotell. Man plockar
upp något och släpper det igen. Oreda,
motsättningar är allt jag ser. Förr ägde
jag några böcker, ett grönt rum. Och genom
mörkret glänser: Jag studerade för länge
sedan vid en underbar fakultet. Här intill
finns en sjö som inger den förbifarande
svindel, dess yta förefaller sväva över den
låga stranden. Det är smärtsamt att inte längre
minnas med smärta. Och jag fick syn på
dem, jag såg ett ögonblick hur förfärade
de var: jägarna vid nattens rand.

 

Platsens ande fångad i långdikt

2019-05-30 Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz. En dikt (Förlaget M 2019). Den här långdikten  (370 sidor men vanligen bara några rader på varje sida) är egentligen en del i en större konstnärlig helhet, som utöver den tryckta texten innehåller ljud, foton och film med anknytning till Potsdamer Platz i Berlin, samlade på https://potsdamer platz.fi. Detta s.k. arkiv innehåller flera hundra enheter, och jag har bara ögnat igenom det. Men jag tror det är en viktig nyckel till förståelse av dikten.

Ett centralt avsnitt i boken, betydligt mer texttätt och på vanlig prosa, berättar platsens historia från äldsta tider till i dag men med tonvikt på 1800- och 1900-talets urbana centrum, dess förstörelse och återuppbyggnad. Platsen och dess omgivningar återfinns även annorstädes i dikten men sparsamt. Man får snarare tänka sig den som bakgrund till ett myllrande liv av människor och andra varelser, starka känslor inåt och utåt och frågor om meningen med livet. Fraserna är korta, syntaxen ofta björlingskt upplöst. Verbala motiv återkommer och varieras (”vinden, molnen”, ”tornfalk, aftonfalk”, ”människans möjlighet är …”. Nya ordbildningar är vanliga, ofta av teleskoptyp: ”iblandskapet”, ”vemoderlivet”, ”fraseriutbrott”, ”ofrivilegium”. Slagkraftiga enradingar är vanliga inslag: ”att formulera sig är att göra sig till”, ”om du bara skulle lära dig en enda sak så är det att orka tänka annorlunda oftare”. Texten är uppsatt med två stycken (inte sällan bara en rad) på varje sida, enbart små bokstäver, även på namn Varje stycke avslutas med punkt; inget annat skiljetecken förekommer. Det är oavbrutet intellektuellt stimulerande och, vågar jag faktiskt påstå, underhållande.

Österbottningen Ralf Andtbacka är uppskattad av litteraturkännare i Sverige, belönad med pris av bl.a. Samfundet De Nio och Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne, men annars knappast något välkänt namn här. I Svenskfinland är han en viktig aktör på det litterära fältet, inte bara poet utan också kritiker och bokutgivare med det egna förlaget Ellips. Det här verket befäster hans ställning högt upp på parnassen.

Mäktigt epos och tät lyrik

2019-03-17 Linnea Axelsson: Ædnan (Albert Bonniers Förlag 2018). Detta är det blott andra diktverk som fått Augustpriset; det första var Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” 1996. Men det känns fel att tala om dessa båda böcker som vore de verk i samma genre. För medan ”Sorgegondolen” är en klassisk, koncentrerad, inåtvänd lyriksamling, är ”Ædnan” ett omfångsrikt epos, konkret fäst i den verkliga världen. Fullt så omfångsrikt som sidantalet 767 låter antyda är det dock inte, då det inte är mer än 8–10 korta textrader på varje sida. Men varje rad är så mättad med innehåll att benämningen epos är fullt befogad.

Till innehållet är ”Ædnan” (äldre nordsamisk ortografi för ’mark’, jord’, ’land’; modern nordsamiska eana) en släktkrönika som omfattar, om jag räknat rätt, fyra generationer från 1920-talet till vår tid. Livet, både det traditionella samelivet och det bofasta livet utan renar, som blir lotten för alltfler, skildras med skuggor och dagrar i jagform av olika berättare. Det är absolut inget idylliserande det-var-bättre-förr. Däremot beskrivs ”svenska” överhetspersoner: lappfogdar, antropologer, nomadskollärare Vattenfalls representanter, entydigt negativt. Övergrepp i stort och smått får mycket plats. En grundfråga genom hela boken är hur man kan bevara sin samiskhet utan att leva traditionellt sameliv. Den yngsta generationens företrädare ger diametralt olika svar. Per överger helt det samiska och ligger ute på vägarna som lastbilschaufför. Sandra återerövrar sin etnicitet, lär sig språket, syr en kolt och slår sig ihop med en renskötare. Den som slits sönder är deras mor Lise, gift med en ”svensk”.

Lise, vars röst hörs mest i boken, kan påminna om Elle Marja i filmen ”Sameblod”. Det är svårt att inte jämföra de två verken med deras gemensamma poetiska ton. Men ”Ædnan” är mer mångtydig och sökande, pekar inte ut något rätt eller fel, vilket bara det gör den till ett större konstverk. Därtill kommer det förtätade lyriska språket, som fungerar lika bra i naturskildringar från fjället som i köksbordsdiskussionerna hemma hos Lise och Rolf i Porjus. Det här är ett betydande litterärt verk, och Augustpriset framstår som mycket välförtjänt.