2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).
Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.
Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.
Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!
Min läsning 