2020-03-28 Nina Wähä: Testamente (Norstedts 2019; 437 s.). Först som sist: detta är en fantastisk berättelse, Nina Wähä är en urstyv berättare, en storyteller i stort format. Man hör rösten som talar till läsaren, hur hon ibland söker ord eller ändrar en formulering under gång, blandar in jargong och engelska ord och fraser, ja till och med några franska. Men det är förstås ett konstspråk, som hon behärskar till hundra procent.
Wähä har heller inte gjort det lätt för sig med storyn, som är intrikat flätad med många personer och hopp fram och tillbaka i tiden. Det handlar om familjen Toimi i finska Tornedalen. Namnet är ironiskt. Det kan översättas med ”fungerar”, men det är just vad familjen, pappa Pentti, mamma Siri och deras tolv barn, inte gör. Ramhandlingen utspelar sig under bara ett drygt halvår, från juletid 1981 till sensommaren 1982, men vi hinner lära känna föräldrarna och alla barnen från barndom till ramhandlingens tid; barnen är från drygt 30 till 6 år gamla. Alla personerna är försedda med en tydlig och trovärdig karaktär och personlighetsutveckling. Syskonrelationerna är komplicerade men klara i Wähäs framställning, känslorna mellan föräldrarna sinsemellan och mellan dem och barnen likaså. Den som driver handlingen, och får mest utrymme, är äldsta dottern Annie, bosatt i Stockholm och gravid, men i sin helhet är detta en kollektivroman.
Huvudintrigen är att barnen, av vitt skilda anledningar, går samman för att modern äntligen ska skiljas från sin dystre och hårde make. Soldaten Pentti från Lappland hade under vinterkriget träffat den glada femtonåriga tösen från Karelen, och de gifte sig snabbt och bosatte sig i Penttis hemby. Äktenskapet blev inte bra, men Siri intalade sig att det inte kunde vara på något annat sätt, och småningom gick all tid åt till barnen. De två första barnen dör som små, vilket sätter outplånliga spår i båda föräldrarna och slår in en kil mellan dem. Uppväxtmiljön för barnen blir därefter; Siri försöker, men har inte orken att ge dem en ordentlig uppfostran. Det går bra till det yttre för flera av dem, men alla har psykiska problem av olika slag, utom kanske den yngste, Onni (som betyder ”lycka”). För Siri kan det finnas en framtid efter skilsmässan, för Pentti finns det ingen och för barnen …? Slutet är öppet.
Allt detta skrivs alltså fram av en allvetande berättare som vet vad som rör sig i hjärta och hjärna hos alla sina fjorton huvudpersoner. Nina Wähä gestaltar inte, dialogen är sparsam. Det är en begränsning hos en begåvad författare men nog bra att hon själv inser den. För när hon i ett enda längre avsnitt vill låta en person, fadern Pentti, tala med egen röst fungerar det inte utan han talar med författarens röst. Det är synd, men ändå en lite anmärkning i förhållande till allt som är så sensationellt bra i denna roman.
Min läsning 