Topelius levererar

2020-11-22 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4 Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Den här förnämliga utgåvan av den första i bokform utgivna upplagan av Topelius storverk (det publicerades först som tidningsföljetong) har stått i min nybokhylla i två år. Jag har nog tänkt läsa den, men det var med Per T. Ohlssons Albert Bonnier-biografi som jag fick den riktiga impulsen. Topelius var Albert Bonniers storsäljande favoritförfattare och goda vän, och Fältskärns berättelser Topelius största succé och en kassako för förlaget. Kan man läsa verket i dag och förstå dess framgång? I tolvårsåldern läste jag en förkortad ungdomsversion, vilket gjort mig extra nyfiken på den verkliga varan.

Jag har nu läst första bandet, som omfattar en 65-sidig, mycket nyttig inledning plus noter samt de fem första av verkets femton ”berättelser”. Verket är indelat i fem ”cykler”, med vardera tre ”berättelser”, uppdelade på ett antal kortare kapitel. Först i verket och mellan varje berättelse löper ramberättelsen, där den gamle apotekaren och fältskären Andreas Bäck för en skara lyssnare i allra åldrar, från gamla mormor till busfrön i tioårsåldern, någon gång på 1830-talet berättar om stora händelser och vardaglig tillvaro från Sveriges och Finlands gemensamma historia 1631–1772; första bandet sträcker sig till 1671. Syftet är patriotisk-pedagogiskt. Metoden är att ställa två släkter mot varandra: den nobiliserade, ursprungligen österbottniska bondesläkten Bertila/Bertelsköld och den borgerliga familjen Larsson (Topelius tycks inte ha haft klart för sig att son-namn inte användes som familjenamn på 1600-talet). Skildringar från trettioåriga kriget och Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark varvas med hemmascener i Finland, först hos bondekungen Aron Bertila i Storkyro, sedan hos Bertelsköldarnas slott Majniemi nära Åbo.

Jag tänkte återkomma med en mer analytisk text när jag läst hela verket. Så här efter en tredjedel vill jag bara säga att det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag är ånyo en bokslukande tolvåring. Berättelserna är så fantastiska, gestalterna så levande, språket så rikt och läsartillvänt och därtill humoristiskt. Jag är otålig att få återvända till boken och få veta hur det går. Det är klart att det finns en hel del svåra ord och begrepp (dock en omfattande kommentar till enskilda ställen), och Topelius stavning är mycket egen. Men för mig har det varit lätt att sätta mig över sådana svårigheter för drivet och schvungen i Topelius prosa. Hade Fältskärns berättelser varit skrivna på något av de stora kulturspråken hade de tillhört världslitteraturen.

Fördjupa din humanistiska allmänbildning!

2020-11-01 Historiska och litteraturhistoriska studier 95 (red. Anna Biström och Maren Jonasson, Svenska litteratursällskapet i Finland 2020; 340 s.). För den som i likhet med mig är allmänt intresserad av litteratur, språk och historia och speciellt intresserad av Finland är det en högtidsdag varje år när denna årsbok kommer i brevlådan. Jag får fördjupa mig i sådant som jag kanske visste lite om, och jag får lära mig helt nya saker. Enklaste sättet att få denna förnämliga publikation är att bli medlem i Svenska litteratursällskapet; medlemskapet är öppet och avgiften 25 € om året; se https://www.sls.fi/sv/bli-medlem .

Jag läser sällan eller aldrig hela skriften från pärm till pärm. I den senaste har jag läst 10 inslag av 17. Claes Ahlunds festföredrag vid SLS årshögtid i februari, ”Finland – det drömda landet” handlar om Finland i sverigesvensk litteratur på 1840-talet. Johanna Wassholm skriver om ett fall av passivt motstånd och civilkurage hos domare i Viborg som år 1912 vägrade tillämpa den s.k. likställighetslagen. Ylva Pereras ”’Från djurets synvinkel är människan nazisten’. Djurskrivandets antifascistiska potential i Mirjam Tuominens prosa” ger intressanta inblickar i denna fascinerande författare tankevärld men är för teoridriven för att jag ska kunna tillgodogöra mig den helt. Desto lättillgängligare är Anna Sundelin och Mats Wickströms ”Kärlek och klasskamp över Atlanten. Aili och Runar Nordgrens revolutionära livsresa”, en rättfram skildring av författare/politikerparet som trots många motgångar aldrig gav upp.

Tyngst vägande, i alla fall i mina ögon, är Matias Kaihovirtas ”Den svenske partisekreteraren och den mångnationella staten. Socialdemokrati och nation i Karl H. Wiiks politiska agerande under 1920-talet”. K.H. Wiik var en viktig men svårgripbar aktör i Finlands socialdemokrati redan före inbördeskriget (som han tog helt avstånd från) och under 1920- och 30-talen. Hans uppfattning om svenskspråkiga och finskspråkiga som skilda nationer var svårförenlig med socialdemokraternas syn på partiet som en samlande kraft över språkgränserna. Viktig är också Janne Väistös från finskan översatta ”Finland, Sverige och ’tvångssvenskan’. I språkfrågans gråzon, som ger en historisk bakgrund till den omtvistade frågan om ”det andra inhemska språket” som obligatoriskt ämne i grundskolan. Rika minnesrunor över sociologinestorn Erik Allardt, historieprofessorn Max Engman, den svenska språkprofessorn och sociolingvistikpionjären Bengt Nordberg samt den norska framstående editionsfilologen (expert på textkritiska utgåvor av litterära verk) Vigdis Ystad avslutar årsskriften.

Meinander x 2

2020-08-07 Henrik Meinander: Samtidigt. Finland och omvärld 1968 (Schildts & Söderströms 2019; 408 s.) och 2020-08-11 Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms 2020; övers. av original på finska och engelska Tobias Pettersson; 345 s.). När det kommer till produktivitet och vilja att föra ut forskning i omvärlden är Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, ett föredöme. Hans forskningsobjekt är nästan alltid Finland, men, i motsats till mycken äldre forskning i hans hemland är den programmatiskt icke-nationalistisk och sätter alltid in den finländska historien i en internationell kontext. Känd är t.ex. hans ovilja att benämn händelserna 1918 för något annat än en del av första världskriget. Detta dubbla perspektiv är allestädes närvarande i båda de verk som behandlas här.

Meinander har redan tidigare skrivit en monografi över ett bestämt år: 1944. Krig, samhälle, känslolandskap (2009). Den var som de flesta liknande årtalsböcker kronologiskt upplagd, månad för månad. Den nya boken Samtidigt är däremot tematiskt disponerad, där året 1968 förvisso är i fokus, men blickar bakåt och framåt är legio. Dispositionen är samtidigt rätt schematisk: tio kapitel med vartdera tre avsnitt, alla av ungefär samma längd, tio till tretton sidor. Boken är tämligen fylligt illustrerad, så texterna är ännu något kortare än vad sidantalet ger vid handen, vilket tillsammans med Meinanders läsartilltal gör boken lättläst. Författaren börjar med att sätta in Finland på dess plats i omvärlden, fortsätter med presidenten och finsk inrikespolitik, gör sedan utblickar i omvärlden (Biafra, Vietnam, Moskva) för att, nedtonat, skildra 68-rörelserna och den speciella riktning dessa tog i Finland. Därefter övergår han till vardagslivet, medierna och kulturen och avslutar med att reflektera över årets betydelse i eftervärlden. Boken är en gedigen lektion i Finlands hela efterkrigshistoria, inte bara året 1968.

Henrik Meinander är en historiker som aldrig bara berättar, utan han kontextualiserar och problematiserar ständigt. Det blir särskilt tydligt i Kalejdoskopet, en samling artiklar och essäer från olika håll och tider. Tio av de femton bidragen är översatta från finska (sju) eller engelska (tre). Flera artiklar behandlar klassiska tvistefrön i finländsk historia, som jägarrörelsens betydelse, fortsättningskriget som ett finskt separatkrig, Kekkonen och Sovjetunionen och den finsknationella historieuppfattningen. Några bidrag behandlar enskilda personer men aldrig som isolerade utan insatta i sin samtid. Det gör texterna om Risto Ryti och Johannes Virolainen mycket läsvärda. Bokens centrala kapitel, och dess i särklass längsta (50 sidor mot genomsnittligt 15–20) heter ”Det långa 1900-talet” och är en jämförande studie av Finlands och Sveriges demokratiska utveckling från 1890 till i dag. Meinander visar på likheterna men framhäver, trogen sitt program, de skillnader som betingas av ländernas olika historia och geopolitiska situation. Det är f.ö. påfallande hur ofta just Sverige får utgöra jämförelseobjekt i Meinanders studier, kanske naturligt för innehavaren av den svenskspråkiga historieprofessuren i Helsingfors. Som naturligt med den här sortens hopplock kan helheten te sig lite splittrad, men vart för sig är bidragen intressanta. Den som inte läst Meinander tidigare skulle jag i första hand rekommendera Samtidigt.

Henrik Meinander hyllad

2020-07-16 Köpa salt i Cádiz och andra berättelser. Festskrift till professor Henrik Meinander den 19 maj 2020 (red. Henrika Tandefelt, Julia Dahlberg, Aapo Roselius & Oula Silvennoinen; Siltala 2020; 424 s.). Att den av forskarkolleger, elever och läsande allmänhet omtyckte Henrik Meinander, innehavare av den svenskspråkiga professuren i historia vid Helsingfors universitet, skulle föräras en festskrift på sin 60-årsdag var en lågoddsare. Det har blivit en gedigen och elegant produkt, utgiven av det finskspråkiga förlaget Siltala med finsk parallelltitel (Cádizin suolaa ja muita kertomuksia) och redaktionella texter på både svenska och finska. Av de 22 bidragen är 18 på svenska, 3 på finska (som jag inte kunnat läsa) och 1 på engelska. Av författarna är alla utom två, svensken Kjell Östberg och tysken Michael Jonas, från eller verksamma i Finland, de flesta vid Helsingfors universitet. Det kan tyckas onödigt begränsande, men redaktionen har väl velat ha en hanterlig volym, och då har de lokala kollegerna haft första tjing.

Henrik Meinander är ju det moderna Finlands historiograf par excellence, och bidragen rör sig i de flesta fall i Finland–Sverige och dess närområde. Undantagen är Charlotta Wolffs artikel om entusiasmen för det amerikanska frihetskriget bland svenska officerare, som – främst av karriärskäl – sökte sig dit för att skaffa krigserfarenhet, och Holger Weiss om sårbarhet och överlevnad i jordbrukssamhällen i förkolonial tid i det som nu är norra Ghana. Kjell Östberg skriver om den socialistiska nytändningen inom socialdemokratin i Sverige på 1970-talet och Derek Fewster om dataspel som praktiskt historiebruk, men alla övriga artiklar berör storfurstendömet eller det självständiga Finland eller det odelade svenska riket före 1809.

Som antyds av undertiteln har författarna gärna sökt sig utanför historieskrivningens vanliga huvudfåror. Det är dock inte fråga om något fritt berättande utan vetenskapligt baserade texter med noggrann redovisning av källor. Jag hade önskat mig lite mer berättarglädje, men de flesta artiklarna är skrivna på en ganska glanslös normalprosa. Det gör det lite svårt att på allvar intressera sig för inflyttningsmönster på 1700-talet i Nyland från borgare i Nyen och flyktade estniska livegna.

Vad som blir behållningen är sist och slutligen en fråga om tycke och smak. Jag fäste mig vid två artiklar om Mannerheim, av Kristina Ranki om denne som riksföreståndare 1919 och av Michael Jonas (på engelska) om hans förhållande till Tyskland, vid Charlotta Wolffs ovan nämnda artikel, vid Magdalena af Hällströms biografiska skiss av Hedvig Ulrika De la Gardie, G.M. Armfelts maka, vid Annette Forsén om Sverige som genomfartsland under första världskriget och vid Peter Stadius om den nordiska enhetstanken under andra världskriget.

Som lingvist satte jag ändå allra störst värde på två bidrag med språklig anknytning. Den ena, av Ainur Elmgren, handlar om författaren och publicisten i Eldbärargruppen (Tulenkantajat) Erkki Vala och hans komplicerade förhållande till det svenska språket i Finland. Den andra, av Jari Marjanen, behandlar det kända mottot ”Svenskar är vi inte (längre), ryssar vill/får vi inte bli, låt oss/vi måste vara finnar”. Marjanen går igenom mottots ursprung, dess spridning, dess många varianter och de betydelser som lagts in i det. Mycket spännande!

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.