Henrik Meinander hyllad

2020-07-16 Köpa salt i Cádiz och andra berättelser. Festskrift till professor Henrik Meinander den 19 maj 2020 (red. Henrika Tandefelt, Julia Dahlberg, Aapo Roselius & Oula Silvennoinen; Siltala 2020; 424 s.). Att den av forskarkolleger, elever och läsande allmänhet omtyckte Henrik Meinander, innehavare av den svenskspråkiga professuren i historia vid Helsingfors universitet, skulle föräras en festskrift på sin 60-årsdag var en lågoddsare. Det har blivit en gedigen och elegant produkt, utgiven av det finskspråkiga förlaget Siltala med finsk parallelltitel (Cádizin suolaa ja muita kertomuksia) och redaktionella texter på både svenska och finska. Av de 22 bidragen är 18 på svenska, 3 på finska (som jag inte kunnat läsa) och 1 på engelska. Av författarna är alla utom två, svensken Kjell Östberg och tysken Michael Jonas, från eller verksamma i Finland, de flesta vid Helsingfors universitet. Det kan tyckas onödigt begränsande, men redaktionen har väl velat ha en hanterlig volym, och då har de lokala kollegerna haft första tjing.

Henrik Meinander är ju det moderna Finlands historiograf par excellence, och bidragen rör sig i de flesta fall i Finland–Sverige och dess närområde. Undantagen är Charlotta Wolffs artikel om entusiasmen för det amerikanska frihetskriget bland svenska officerare, som – främst av karriärskäl – sökte sig dit för att skaffa krigserfarenhet, och Holger Weiss om sårbarhet och överlevnad i jordbrukssamhällen i förkolonial tid i det som nu är norra Ghana. Kjell Östberg skriver om den socialistiska nytändningen inom socialdemokratin i Sverige på 1970-talet och Derek Fewster om dataspel som praktiskt historiebruk, men alla övriga artiklar berör storfurstendömet eller det självständiga Finland eller det odelade svenska riket före 1809.

Som antyds av undertiteln har författarna gärna sökt sig utanför historieskrivningens vanliga huvudfåror. Det är dock inte fråga om något fritt berättande utan vetenskapligt baserade texter med noggrann redovisning av källor. Jag hade önskat mig lite mer berättarglädje, men de flesta artiklarna är skrivna på en ganska glanslös normalprosa. Det gör det lite svårt att på allvar intressera sig för inflyttningsmönster på 1700-talet i Nyland från borgare i Nyen och flyktade estniska livegna.

Vad som blir behållningen är sist och slutligen en fråga om tycke och smak. Jag fäste mig vid två artiklar om Mannerheim, av Kristina Ranki om denne som riksföreståndare 1919 och av Michael Jonas (på engelska) om hans förhållande till Tyskland, vid Charlotta Wolffs ovan nämnda artikel, vid Magdalena af Hällströms biografiska skiss av Hedvig Ulrika De la Gardie, G.M. Armfelts maka, vid Annette Forsén om Sverige som genomfartsland under första världskriget och vid Peter Stadius om den nordiska enhetstanken under andra världskriget.

Som lingvist satte jag ändå allra störst värde på två bidrag med språklig anknytning. Den ena, av Ainur Elmgren, handlar om författaren och publicisten i Eldbärargruppen (Tulenkantajat) Erkki Vala och hans komplicerade förhållande till det svenska språket i Finland. Den andra, av Jari Marjanen, behandlar det kända mottot ”Svenskar är vi inte (längre), ryssar vill/får vi inte bli, låt oss/vi måste vara finnar”. Marjanen går igenom mottots ursprung, dess spridning, dess många varianter och de betydelser som lagts in i det. Mycket spännande!

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.