Tyskt trettiotal i moraliserande backspegel

2020-01-23 Éric Vuillard: Dagordningen (2017; svensk övers. Lotta Riad, Lind & Co 2019; 123 s.). Trots att den belönades med det skönlitterära Goncourtpriset 2017 (originaltiteln är L’ordre du jour) är Dagordningen ingen roman utan helt baserad på fakta som de är kända från dokument, dagböcker och memoarer. Det litterära ligger i framställningssättet, en konstprosa som ligger långt från sakprosan men knappast heller är vanlig i genomsnittlig fiktionslitteratur. Författaren kallar boken ”récit”, som väl bäst återges med ”berättelse”. Och det som berättas är några steg på vägen till makten för de tyska nazisterna och Nazityskland. Den börjar med mötet mellan Hitler och 24 tyska storföretagsledare, som lovar ge partiet ekonomiskt stöd inför valet i mars 1933. Huvuddelen av boken ägnas tiden närmast före Österrikes Anschluss till Tredje Riket 1938, där tyngdpunkten ligger på de scener där den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg hunsas av naziledningen men också de som visar att den tyska krigsmakten så sent som i mars 1938 var en koloss på lerfötter som hade stora problem med invasionen trots att man inte mötte något militärt motstånd. Ett slags komiskt mellanspel är kapitlet med Ribbentrop på avskedslunch som tysk ambassadör i London hos Chamberlain. Mitt under måltiden får Chamberlain ett viktigt meddelande men kan av etikettsskäl inte avvisa Tysklands nyutnämnde utrikesminister, som drar ut på tiden som lunchgäst så länge han kan, tomt pladdrande om tennis i allmänhet och den store amerikanen Bill Tilden i synnerhet. På så vis lyckas Ribbentrop fördröja den brittiska reaktionen på Anschluss med åtskilliga timmar.

Jag har så långt redogjort för innehåll och form så objektivt jag kan, för nu måste jag tyvärr säga att jag inte alls tycker om den här boken. Det jag kallar ”konstprosa” ovan är ett svulstigt blomsterspråk, fullt av långa uppräkningar och upprepningar, och tonen är av en med-facit-i-hand-moraliserande sort, som jag – och flera fackhistoriker har jag sett – har väldigt svårt för (tänk Maria-Pia Boëthius upphöjd till två). Det finns också sakfel. T.ex. var Lord Halifax besök hos Göring och Hitler 1937 inte privat; det var inofficiellt men på uppdrag av den brittiska regeringen.

Dessutom (och det är jag ledsen över att behöva säga) har översättningen brister. Lotta Riad har mycket gott renommé som översättare av fransk skönlitteratur, men den historiska materian har hon haft svårare för. T.ex. sägs konferensen med företagsledarna ha hållits i ”talmannens riksdagspalats”, vad det nu skulle vara. Den rätta översättningen torde vara ”i riksdagens talmans residens”. Den ovannämnde Lord Halifax kallas ”konseljpresident”, vilket var titeln för Frankrikes regeringschef vid den här tiden. Halifax var ”Lord President of the Council”, lordpresident (på franska Lord président du conseil), i huvudsak en honorärtitel för en viss medlem av kabinettet. Landsdelen ”Moravien” i Tjeckoslovakien heter ju Mähren på svenska. Sådana och liknande fel hade en sakgranskare lätt kunnat råda bot på; det är en annars skicklig översättare värd.

För balansens skull måste jag nämna att de flesta recensioner, i alla länder, varit mycket positiva. Och visst, finner man språket tjusigt och moraliserandet helt i sin ordning kan man säkert tycka om den här boken. Men Goncourtpriset – det kan jag inte förstå.

Känd radioröst nu även förnämlig författare

2020-01-21 Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn. En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (Albert Bonniers Förlag 2019; 377 s.). W.A. Bolin är en av de mest ansedda juvelerarfirmorna i Stockholm, ja i Sverige. Det är väl allt färre som känner till dess bakgrund: att firman grundades vid mitten av 1800-talet i Sankt Petersburg och småningom fick ställning som hovjuvelerare. Efter bolsjevikernas maktövertagande kunde man förstås inte längre verka där utan etablerade företaget i familjens gamla hemland. Svenskt medborgarskap hade man aldrig släppt, och centralgestalten Wilhelm Bolin hade redan i början av 1900-talet låtit bygga ett magnifikt sommarresidens, Småryd utanför Båstad, som förblivit släktens fasta punkt där man genom generationerna har samlats varje sommar. Genom Wilhelm Bolins äktenskap med österrikiskan Maria Seitz blir familjen verkligt kosmopolitisk och polyglott: alla talar ryska, tyska och svenska och de flesta även franska. Wilhelms och Marias barn, alla födda i Ryssland hamnar på många ställen i världen.

Bokens författare, Gunnar Bolin, är en välkänd radioröst och en klippa på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 30 år. Han är dottersonson till Wilhelm och Maria, men varken hans far eller farföräldrar har ägnat sig åt guldsmide och ädla stenar. Om dem har han en annan och mer spännande historia att berätta. I ett oroligt område i en orolig tid, Österrike under mellankrigstiden, ligger berättelsens tyngdpunkt.

Den unga Karin Bolin, som ska bli Gunnars farmor, ”Babi”, kommer strax efter första världskrigets slut till Wien, där hennes morbror Karl Seitz äe ledande och respekterad socialdemokratisk politiker. Hon förälskar sig i en framåtsträvande jurist och socialdemokratisk politiker, Ernst Hoffenreich. De gifter sig och bosätter sig i Wien, med en mycket lägre ekonomisk standard än Karin är van vid hemifrån. År 1921 föds sonen Gerhard, Gunnars far, och 1926 Hans, som kommer att ta över juvelerarfirman i en annan tid. Tiderna är svåra, konflikterna mellan det konservativa, så småningom alltmer fascistiska, Kristligt-sociala partiet, som styr landet, och Socialdemokraterna, som styr Wien, slår flera gånger över i öppet våld. På 30-talet blir det nazistiska inflytandet allt starkare och kulminerar i Anschluss 1938. Mycket skickligt korsklipper Gunnar Bolin mellan familjesituationen och storpolitiken. När hans källor inte ger svar fyller han ut tankar och dialoger med sin egen inlevelse. Stor litterär förmåga visar han t.ex. när han föreställer sig det första mötet mellan den 13-årige Gerhard och hans ingifte farbror, den brutale Hugo, i vars familj Gerhard ska vara inneboende i fem skolår. Fadern kunde som vuxen aldrig nämna Hugos namn utan epitet som ”den vidrige”.

Vid krigsutbrottet bir Karin kvar i Sverige, skiljer sig från Ernst och återtar namnet Bolin för sig och sönerna. Gerhard tjänstgör kriget igenom som dekryptör och tolk och kommer till Sverige 1947. Där slutar egentligen själva familjekrönikan; vad som hände senare summeras i en epilog.

Men boken har en brännpunkt till, och det är Gunnars förhållande till fadern. Boken igenom återkommer kapitel om fadern som äldre och hur Gunnar försöker bryta igenom hans skal och få honom att berätta. Den bild som framträder är av en bullrande egocntriker, som sårar omgivningen med sin ”rättframhet”, drar pinsamma skämt och är patologiskt snål. Men han är också omvittnat charmig, och charmen tycks bita även på sönerna, som trots konflikter aldrig bryter med honom. Det är mycket vackert skrivet, och skildringen av faderns sista tid är rent gripande.

Familjekrönikan, fiktiv eller dokumentär, är ingen enkel genre. Gunnar Bolin har tagit sig an den på sitt mycket personliga vis, och resultatet är alltigenom storartat.

Engagerat och briljant om järnridån

2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.

Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.

I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.

Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.