Oakademiskt men gediget historieverk

2022-04-19 Erik Åsbrink: Gunnar Emanuel Sträng. Med hängslen och livrem i välfärds-Sverige (Albert Bonniers Förlag 2019; 494 s.). Undertiteln slår an tonen. Det är den halvt mytiske rikshushållaren som Erik Åsbrink tagit till utgångspunkt, en bild som nyanseras och modifieras under bokens gång. Åsbrink har inte fått tillgång till Strängs privata arkiv, som är i händerna på en annan Strängbiograf, Anders L. Johansson, men har vänt den svagheten till en styrka genom att mångfacetterat beskriva Gunnar Sträng genom andras ögon – och i någon mån sina egna. Det finns en uppsjö av vittnesbörd av samtida politiker, tjänstemän, nationalekonomer, näringslivsföreträdare från Strängs hela karriär, och Åsbrink själv har nära anknytningar. Dels var han ung tjänsteman på Finansdepartementet under Strängs sista tid som minister, dels var hans far Per Åsbrink riksbankschef under praktiskt taget samma tid som Sträng var finansminister och inte sällan i konflikt med denne.. Sträng var omvittnat viljestark, dominant och bufflig men paradoxalt nog omtyckt som person även av många meningsmotståndare, som uppskattade de raka diskussionerna, att man kunde lita på Strängs ord och att han stundom kunde visa värme och omtanke. Mindre uppskattad kunde han vara av partikamrater i regeringen eller LO, när deras i egna ögon berättigade krav bryskt avvisades. En personlighet av Strängs typ blir lätt föremål för anekdoter av allehanda slag; tacknämligt nog har Åsbrink inte dragit sig för att återge ett stort antal av dem, även en del apokryfiska. Han missar inte heller att ta upp Strängs mycket personliga språkbruk och bifogar rentav en alfabetisk lista med typiska ”strängicismer”.

Gunnar Sträng växte upp under knappa omständigheter och började arbeta, som trädgårdsdräng, direkt efter sju år i skola, hans enda formella utbildning; breda insikter och färdigheter inhämtade han genom självstudier. Sträng kom tidigt i kontakt med fackliga strävanden genom Svenska Lantarbetareförbundet. Där uppmärksammades den unge mannens begåvning och energi, och som ombudsman reste han runt i landet, agiterade och rekryterade medlemmar. Som förbundsordförande från 1938 genomdrev han till slut, 1945, det förhatliga statsystemets avskaffande. Samma år inträdde han, på posten som jordbruksminister, i den rent socialdemokratiska regering som efterträtt samlingsregeringen. Han förblev statsråd oavbrutet i 31 år, till 1976, ett svårslaget rekord.

Det är Strängs regeringstid som ägnas huvuddelen av Åsbrinks framställning. Och det som gör den särskilt intressant och läsvärd är att författaren knyter Strängs karriär till de politiska frågor han hade att hantera, som jordbruksminister (subventioner, självförsörjningsgrad), folkhushållningsminister (ransoneringarna), socialminister (den allmänna sjukförsäkringen) och, från 1955, som finansminister (skatter, räntor, oms och moms, ATP). Med noggranna beskrivningar av hur ärenden uppkom, bereddes internt (ofta konfliktfyllt) och framställdes och debatterades offentligt är biografin lika mycket en kortkurs i hur Sverige styrs och en sammanfattning av Sveriges politiska historia under 1900-talets andra hälft. Det är roligt och lärorikt att bli påmind om det jag själv upplevt, från välfärdsbygget under 50-talets tonår, rekordåren på 60-talet, när jag var en ung man, till det besvärliga 70-talet, när jag bildat familj. Åsbrink sparar inte på kritiken mot den ekonomiska politiken under stagflationens 70-tal med dess spiral av pris- och löneökningar, inflation och höjda skatter. Den mäktige finansministern framstår hos Åsbrink som en i grunden konservativ natur, som ogärna prövade nya lösningar och mot slutet av sin ämbetsperiod var rejält ur takt med tiden (tänk på Pomperipossa!). Sträng i den för honom obekväma rollen som oppositionspolitiker under de borgerliga åren 1976–82 blir också utförligt berättade.

Med sin nyktra och distanserade blick för Gunnar Strängs förtjänster och brister och sin på kunskap, erfarenhet och beläsenhet baserade historieskrivning har Erik Åsbrink åvägabragt ett visserligen oakademiskt men icke desto mindre gediget historiskt arbete.

”Babylon Berlin” i verkligheten

2022-02-12 Peter Walther: Feber. Berlins universum 1930–1933 (2020; svensk övers. Anna Hörmander Plewka, Lind & Co 2021; 383 s.). Franz von Papen, Heinrich Brüning, Kurt von Schleicher … Kända namn från historien om Weimarrepublikens kris och kollaps mellan 1930 och 1933, eller kanske lika gärna 1934, när kretsen kring Hitler likviderar all opposition inom nazistpartiet (NSDAP). Men människorna bakom dessa och andra namn från samma tid har åtminstone jag inte vetat så mycket om. Det är om dem denna bok handlar, samtidigt som den ger en närbild av upplösningen.

Peter Walther (född 1965) har en bakgrund som konst- och litteraturkritiker och har gett ut biografier över bl.a. Goethe, Thomas Mann och Hans Fallada. Här ger han sig in på mer renodlad historisk mark. Boken har en originell disposition. I första halvan biograferas de nio huvudpersonerna i tur och ordning. I den andra skildras händelseförloppet ur dessas perspektiv, även om flera andra personer dras in i berättelsen. Personerna är dels sådana som var aktörer i skeendet på högsta nivå, som de ovan nämnda liksom kommunistledaren Ernst Thälmann, dels kritiska betraktare som pacifisten och publicisten Carl von Ossietzky (även om fokus ställs in på hans brittiskfödda hustru Maud) och den amerikanska journalisten Dorothy Thompson, dels ett par mer perifera figurer: illusionisten Erik Jan Hanussen med band till högt uppsatta nazister trots att han var jude, och SA-koryfén greve Wolf Heinrich von Helldorff. En gestalt som också får fylligt utrymme utan att ha ett eget biografiskt kapitel är den gamle fältmarskalken och numera rikspresidenten Hindenburg, som bestås ett påfallande välvilligt porträtt. Av de icke nazistiska politiska aktörerna ser Walther med sympati även på Brüning och Schleicher, medan han är kritisk mot Thälmann och totalsågar von Papen.

Den andra delen är ett enda accelerando i åtta satser som avslutas med ett ”Finale furioso” (kapitelrubriken). De etablerade partierna Zentrum (i boken genomgående kallat ”det katolska centrumpartiet”, som om det inte var ett riktigt partinamn) och SPD misslyckas med att häva depressionen, ytterkantspartierna vinner mark och våldet ökar stadigt. Jag måste erkänna att jag inte hade klart för mig omfattningen av blodigt och dödligt våld, orkestrerat främst av SA, under dessa år. Brüning håller sig heroiskt kvar i kanslersstolen i två år, medan efterträdarna von Papen och Schleicher blir kortvarigare. Riksdagen upplöses gång på gång och NSDAP blir allt starkare men får ett märkbart bakslag i november 1932. Högernationalister intrigerar fram Hitler till rikskanslersposten i januari 1933 i en regering med bara tre nazister. Men riksdagshusbranden i februari spelar partiet i händerna, och Hitler tilltvingar sig de fullmakter han behöver för att snabbt etablera sin diktatur. Efter ett år är han så säker i sadeln att han kan göra upp med motståndare både utanför och inom partiet. I ”de långa knivarnas natt i juni 1934 mördas bl.a. Kurt von Schleicher, och vänsteroppositionen inom partiet, främst i SA, likvideras blodigt. Kommunistledaren Thälmann torteras men sparas som ett slags gisslan i fängelse och koncentrationsläger ända till 1944.

Det här person- och händelseorienterade sättet att skriva historia har blivit populärt på senare år (jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrik Berggrens Landet utanför och Per T. Ohlssons 1918), och Peter Walther varierar metoden fruktbart och framgångsrikt och skriver med närmast skönlitterära kvaliteter: en dokumentär spänningsroman, Babylon Berlin i verkligheten.

Högt betyg för kvalitet

2022-01-29 Jan Sundberg & Stefan Sjöblom: Det åländska självstyrets kvaliteter. Demokrati, resurser och kompetens (Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag, Stockholm 2021; 180 s.). Förra året läste jag en originell och mycket intressant bok av en åländsk amatörhistoriker, Jerker Örjans: Ålandsfrågan, mina herrar. Den gav den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse. Denna bok, av två professorer, beskriver från ett statsvetenskapligt perspektiv dels den åländska autonomins särdrag i förhållande till andra autonomier i världen, dels hur självstyret har utvecklats över tid internt på Åland och i relation till den finländska ”kärnstaten”. Den som tillägnat sig innehållet i båda böckerna besitter gedigen kännedom om Ålands samhällsskick och politiska kultur.

Framställningen sönderfaller i två ganska olika delar. Den första, som omfattar en tredjedel av boken, diskuterar vad som kännetecknar en autonomi eller ett självstyrt område, vilka typer det finns, hur de förhåller sig till sin kärnstat (moderland) och var Åland hör hemma i detta sammanhang. De viktigaste jämförelseobjekten, här och i hela boken, är de andra två autonomierna i Norden, Färöarna och Grönland, med några historiska exkurser till Island före 1944 och Finland som ryskt storfurstendöme. Ansatsen är teoretisk, med mycket facktermer och referenser till annan forskning. Men resonemangen är inte svåra att följa, och bakgrunden är bra att ha när man kommer till bokens huvuddel.

Denna del har en mycket annorlunda karaktär. Den är deskriptiv och empirisk och följer självstyrets faktiska utveckling fram till de senaste åren. Utvecklingen studeras i de tre dimensionerna inflöde, utflöde och utfall, som kort kan förklaras som politik och självstyrelseorganisation, lagstiftning och förhållandet till moderlandet resp. tilltron till självstyret i befolkningen.

De första decennierna av självstyre var snarast apolitiska. Landstinget (numera lagtinget) var närmast korporativt sammansatt, politiska partier fanns inte, landskapsstyrelsen var ett tjänstemannakollegium och dess ordförande lantrådet satt på obestämd tid. Intressant nog är det precis så man kan se storfurstendömets styre under de första decennierna. Där började en politisering med lantdagens återuppståndelse 1863; på Åland med att politiska partier och val infördes omkring 1970 och fortsatte med professionalisering av landskapsstyrelsen, som numera kallas regering och är parlamentariskt ansvarig inför lagtinget. I och med denna utveckling har också valdeltagandet, som tidigare var mycket lågt, ökat till normala finländska nivåer.

Den långsiktiga utvecklingen har varit att självstyret utökats till alltfler områden. Landstinget stiftar egna lagar för Åland, men dessa måste godkännas dels av den partssammansatta Ålandsdelegationen, dels av presidenten, men kan i kontroversiella fall även hänskjutas till Högsta domstolen, som kan förkasta en lag eller en del av en lag om den bedöms strida mot Finlands grundlag (jämför även här förhållandet storfurstendömet – kejsarmakten). I boken refereras några sådana fall, där åländsk strävan till flexibilitet (nödvändig i ett ”land” med bara 30 000 invånare) stöter mot de högsta rättstillämparnas formella synsätt. I den här delen skiner författarnas sympati för Åland igenom, och explicit kritiseras Finland för de allt sämre kunskaperna i svenska i den finländska centralförvaltningen. Åland har nämligen fördragsenlig rätt att avhandla sina ärenden med Riket på svenska, men den rätten blir alltmer naggad i kanten. En jämförelse med Danmark, som inte prövar färöiska lagar, utfaller också till Finlands nackdel.

En kvarstående tvistefråga är beskattningen. Åland kan inte disponera sina skatteintäkter, utan de betalas till Riket, som i sin tur fördelar en fast andel av statsinkomsterna till landskapet. Då den åländska ekonomin utvecklats bättre än moderlandets får ålänningarna allt mindre tillbaka av vad de levererar in. Men på nationell nivå i Finland är man benhårt emot en förändring.

Sammanfattningsvis är Ålands självstyre en succé. I dag finns inga röster för återförening med Sverige och bara några få för full suveränitet. Det åländska självstyrets kvaliteter får högt slutbetyg av författarna, och de och boken får detsamma av mig.

Ett nytt standardverk

2021-12-30 Carl Henrik Carlsson: Judarnas historia i Sverige (Natur & Kultur 2021; 399 s., rikt illustrerad). Denna bok fyller, som det heter, ett länge känt behov. Dess föregångare, Hugo Valentins bok med samma namn, utkom redan 1924 och i en utökad upplaga, Judarna i Sverige, 1964. Som historiker med personhistoria och genealogi som viktig inriktning och själv med en judisk gren i sitt stamträd är Carlsson den rätte att gå i Valentins fotspår. Det har blivit en bred, utförlig och detaljrik berättelse med inte minst en mängd intressanta personporträtt, men där problematisering och analys fått stå något tillbaka.

Framställningen är kronologisk, indelad i åtta kapitel som vart och ett omfattar ett skede i den judiska historien i Sverige, från förhistorien, den första judiska tiden från 1774, uppbyggnad fram till emancipationen 1870, konsolidering och ”guldålder” och östjudisk invandring fram till första världskriget, över mellankrigstidens ökande antisemitism och osäkerhet till andra världskrigets katastrofer med Sveriges först stängda gränser, följt av ett omfattande mottagande av flyktingar och räddade ur lägren, till sökandet efter en ny normalitet efter kriget och förhållandet till den nya judiska staten Israel. Det pånyttfödda judiska kulturlivet de senaste decennierna, och Majoritetssveriges intresse för detta, får också utrymme och blir ett led i författarens avslutande reflexioner om judarnas och det judiskas fortsatta existens i Sverige.

Inom kapitlen återkommer Carlsson till de centrala teman han linjerar upp i ett inledningskapitel. Ett första är relationen, det ”sociala kontraktet”, mellan det svenskjudiska kollektivet och majoritetssamhället, som går från tolerans till integration och ställning som nationell minoritet. Det andra är de inomjudiska relationerna, som har kunnat vara nog så konfliktfyllda men i allmänhet kunnat biläggas med ömsesidig god vilja. En central fråga har rört förhållandet mellan etablerade och nyinvandrade judar, i slutet av 1800-talet, efter första och efter andra världskriget. Just judisk immigration är ett annat centralt tema, som har varit aktuellt under snart sagt alla perioder. Nära knutet till det är anpassningen till majoritetssamhället, med i många fall assimilation som (av många oönskat) slutresultat. Utvecklingen av och i de enskilda församlingarna runtom i Sverige får också stort och detaljerat utrymme. Och allt detta genomsyras av en stark personcentrering: hela historien speglas i enskilda personers insatser och öden. Antisemitismen och dess yttringar, judarnas eviga följeslagare, är också ständigt närvarande i boken.

Den judiska historien i Sverige är en framgångssaga på nästan alla samhällsområden, väl berättad av Carl Henrik Carlsson. Men med hans ambition att få med allt blir framställningen stundom väl katalogartad. En brist på fördjupning och problematiserande analys vidlåder dock texten och gör också att vissa avsnitt känns för korta. Carlsson skriver inte dåligt men har inte haft några högre stilistiska ambitioner, vilket gör texten lite glanslös. Men ett gediget, faktatätt och auktoritativt verk, ett nytt standardverk, har han åstadkommit, vilket är gott nog och mer än så.

En sträng men rättvis lärare

2021-11-18 Ola Larsmo: Tio lektioner i svensk historia (Kaunitz-Olsson 2021; 198 s.). Ola Larsmo är en mångsidig författare och publicist, men historien är närvarande i det mesta, vare sig han skriver skönlitterärt eller dokumentärt. Sverige före och under andra världskriget har han skildrat i flera romaner, bl.a. Förrädare (2012), och i essäboken Djävulssonaten (2007) om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, som i Uppsalastudenternas namn uttalade sig mot inresetillstånd för tio judiska läkare.

Den kritiska synen på Sveriges hållning i slutet av 30-talet och under kriget har genomsyrat den allmänna opinionen på senare år så mycket att motbilderna har suddats ut. Det är inte minst denna snedvridning som Larsmo vill rätta till. En utlösande faktor verkar ha varit Sverigedemokraternas lögnaktiga valfilm 2018, där Socialdemokraterna görs ensamma ansvariga för det medlöperi som Sd förljuget målar upp. I de tio ”lektionerna”, kapitel på tio till tjugo sidor, undervisar Larsmo effektivt, pedagogiskt och stilsäkert om hur det egentligen var. Viktigast är att det inte fanns en svensk hållning utan flera samtidigt. De främlingsfientliga, till och med antisemitiska åsikterna var starka, i riksdagen främst inom Högern och Bondeförbundet och i högernationella kretsar som Sveriges Nationella Förbund m.fl. Aktiva flyktingvänner återfanns bland socialdemokrater och liberaler (folkpartister). Vid sidan av de mer kända Torgny Segerstedt och Ture Nerman lyfter Larsmo fram i dag rätt bortglömda som liberalerna Israel Holmgren och Mia Leche Löfgren och socialdemokraten Georg Branting. 1937 års utlänningslag och undfallenheten mot Nazityskland de första krigsåren var det pris statsminister Per Albin Hansson var beredd att betala för att hålla ihop sina regeringar och hålla Sverige utanför kriget. Det var inte heroiskt, men vem kan klandra en statsledning som gör sitt bästa för att hålla sitt land utanför ett storkrig? Det fanns inte heller en, enhetlig hållning under hela perioden. Under intryck av de norska judarnas öde hösten 1942 lade Sverige om sin politik helt och blev en aktiv, för att inte säga aktivistisk flyktingräddare. Vid samma tid, hösten 1942, stod också klar, för den som ville och kunde ta in det, omfattningen av det tyska mördandet av Europas judar.

Ola Larsmo berättar inget nytt, men den koncentrerade formen gör boken till en utmärkt repetitionskurs för oss som tror oss veta och en lika utmärkt grundkurs för de ignoranta (om de nu läser sådana böcker). Det är livfullt och personligt, och Larsmo har också infogat några upprörande levnadsöden och ett indignerat avsnitt om motståndet i Stockholm mot de s.k. snubbelstenarna, minnesstenar över deporterade och mördade judar infällda i trottoaren utanför deras bostäder. Som väntat går han också hårt åt sina favoritantipatier inom unghögern Arvid Fredborg, Åke Th. Leissner och Gunnar Unger. Att Fredborg och Unger kunde fortsätta efter kriget som respekterade och framgångsrika journalister ter sig med dagens ögon som mycket anmärkningsvärt.

Hur Tyskland kom på fötter

2021-11-09 Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2019; svensk övers. Svenja Hums, Daidalos 2021; 398 s. Tack till Dag Sebastian Ahlander, som tipsade mig om boken!). Tyskland våren 1945. Ett land som har imploderat: den offentliga makten har upphört att existera, infrastrukturen i spillror, byggnader, kvarter, hela städer i ruiner. Hur ska människorna som överlevt kriget nu överleva freden? Hur ska städerna byggas upp igen? Hur ska samhällsfunktionerna återställas? Och viktigast, hur ska tyskarna omskolas till goda demokrater? Om hur man lyckades med detta, på märkvärdigt kort tid, handlar denna utomordentliga och mycket skickligt översatta bok.

Kulturjournalisten Harald Jähner börjar från början, med uppröjningen efter den ofantliga mängden sönderbombade hus, där varenda människa som stod på benen fick hjälpa till. Han fortsätter med hur människorna skaffade sig livets nödtorft när inget fanns i butikerna och den gamla riksmarken var en skakig valuta. Reservvalutan var amerikanska cigaretter; hade man sådana kunde man byta till sig livsmedel och varor mycket värdefullare än cigaretterna enligt åsatt pris. Annars var metoden stöld och plundring ur lager och förråd. Det var accepterat så länge man inte bestal sina medmänniskor. Den gamla lutherska moralen var satt på undantag. Segrarmakterna upprätthöll en nödtorftig ordning, administrativt och polisiärt, till att börja med var och en i sin zon. Snart slogs de tre västra zonerna ihop till en, medan Sovjetunionen höll kontrollen över den östra zonen. Förstadiet till de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och DDR, var därmed på plats, och de grundades formellt och reellt 1949. Den första stora sprickan mellan väst och öst uppstod 1948, när D-marken introducerades i väst, och Sovjetunionen blockerade Västberlin.

Den djupa klyftan mellan de båda halvorna av det forna tyska riket är tydlig också i Jähners disposition av boken. Den handlar nämligen till alldeles övervägande del om väst. Östzonen/DDR är förvisso inte bortglömt men används mer som kontrast till förhållandena i väst än som ett eget subjekt. Det är en brist, som hade varit enkelt avhjälpt med en lätt ändring av undertiteln: ”Livet i västra Tyskland …”.

Efter inledningskapitlet blir framställningen mer tematisk. Jähner uppehåller sig bl.a. vid de stora folkomflyttningarna både ut från Tyskland, av krigsfångar och tvångsarbetare, och in till landet av etniska tyskar som fördrivits från Sudetområdet och tidigare delar av Tyskland som nu blivit polska eller ryska. De oerhörda problemen med repatriering av displaced persons och integrering av die Heimatvertriebenen und Entrechteten belyses grundligt. Han behandlar återuppbyggnaden av industrin, med Volkswagenverken i Wolfsburg som åskådningsexempel, kulturlivets pånyttfödelse, med den abstrakta konstens genombrott, och heminredning i former som sägs vara tyska men för en skandinav påminner starkt om den danska och svenska 50-talsdesignen.

Och så den stora omskolningen. Att den gick så relativt lätt och snabbt är inte lätt att förklara, men Jähner anger några möjliga orsaker. En paradoxal orsak kan vara den halvhjärtade avnazifieringen. Många gamla nazister i statstjänst återfick rätt snart sina befattningar, nu under helt andra förutsättningar. Med det gamla idealet av opolitiska ämbetsmän kunde de lätt anpassa sig till det nya läget. Ett annat skäl var det förtroendefulla förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning. Våldtäkter och andra övergrepp – notoriska i öst – visst begicks sådana även i väst men i mindre omfattning. Och folk gillade det som framför allt den amerikanska militären hade med sig. Marshallhjälpen spelade förstås stor roll. Och valutareformen: det är knappast en överdrift att med den fylldes butikerna med varor över en natt.

Men viktigare ändå var nog tyskarnas uppfattning av sig själva som offer: man hade i tolv år bedragits av nazisterna, som lett landet i det totala fördärvet. Nu ville man se den tiden som en parentes och återuppväcka gamla tyska ideal som hederliga och bildade människor. Falskheten i denna självsyn blir tydlig när den offerroll tyskarna iklätt sig jämställdes med den judiska befolkningens. Bortträngningen av Förintelsen under flera decennier är det som för en sentida betraktare lyser starkast i denna briljanta historik, som uppmärksammats mycket och positivt i Tyskland men i Sverige, vad jag sett och hört, bara av Kulturnyheterna i SvT. Om jag kan utöka läsarskaran något med denna text har den fyllt sin uppgift.

Historien om Priset – de första 30 åren

2021-10-26 Gustav Källstrand: Andens olympiska spel. Nobelprisets historia (Fri Tanke 2021; 560 s.). Gustav Källstrand har många av oss sett som trevlig och lättsam historieberättare i SvT:s  Nobelsändningar. Här visar den disputerade idéhistorikern att han vet vad han talar om: historia om och kring Nobelpriset i bredast tänkbara perspektiv. Undertiteln är dock missvisande; boken omspänner bara tiden fram till början av 1930-talet.

Källstrand väver sin framställning kring två grundbegrepp. Det ena är Nobelsystemet, som innefattar Nobelstiftelsen, de prisutdelande institutionerna och de publika organisationerna. Med de senare avser Källstrand dem vilka ”har som uppgift att informera om Nobelpriset och Nobelpristagarna på ett sådant sätt som bidrar till Nobelprisets status”. Det andra grundbegreppet är användbarhet. Med det som utgångspunkt beskriver Källstrand hur olika intressenter har sett på priset som något mer än ett pris och hur de har använt eller försökt använda det för andra, egna syften. För de prisutdelande institutionerna har det t.ex. handlat om att frigöra medel för den egna verksamheten. En tidig fråga var inrättande av s.k. nobelinstitut, forskningsinstitut knutna till den egna institutionen. Patriotiska kretsar har med priset velat höja Sveriges anseende i utlandet. Pressen ökar sin upplaga genom att skriva populärt om pristagare och prisutdelningar, eller kritisera pris och prisceremonier.

På denna lite färglösa väv hänger Källstrand brokigare prydnader: detaljerade skildringar från olika fält av prisets historia. Förhistorien förstås: från Alfred Nobels död 1896, genom Nobelstiftelsens och prisens födslovåndor till de första prisen 1901. Källstrand kunde ha gjort mera av den spännande historien om hur Nobels betrodde assistent och testamentsexekutor Ragnar Sohlman tvingades smuggla Nobels förmögenhet ut ur Frankrike för att den skulle undgå fransk arvsbeskattning. I gengäld bjuds vi en mycket fyllig och intressant framställning av turerna mellan exekutorerna, familjen Nobel, det officiella Sverige och de tilltänkta prisutdelarna, där Nobelstiftelsen och formerna för pristilldelandet värker fram i en utdragen förlossning.

Byggnadsfrågan: de ansvariga för ett så stort och snabbt statusfyllt pris måste förstås husera i en ståndsmässig byggnad. Av Ferdinand Bobergs palats i den park vid Djurgårdsbron som ännu heter Nobelparken blev intet. Först på 1920-talet löstes frågan med det mer anspråkslösa hus på Sturegatan 14 där stiftelsen ännu håller till. Frågan har ju aktualiserats på nytt, men att den är lika svårlöst nu vittnar konflikterna kring Nobelcentret på Blasieholmen tydligt om.

Prisutdelningen: ceremonielet vid utdelningen och formerna för den efterföljande banketten har varit ständigt omdebatterade och förändrats åtskilligt under tidens lopp. En gång, 1920, testade man till och med att ha Nobelfesten i juni. Först sedan man flyttat till de nybyggda Konserthuset och Stadshuset fick festen ungefär de former som den sedan behållit, även om middagen blivit alltmer påkostad och ökat i medial betydelse.

Utseendet av pristagare: Som viktigast framstår ändå skildringarna av hur de prisutdelande institutionerna arbetat, deras avvägningar i fråga om ämnesinriktning, kandidaternas nationalitet, prisets neutralitet under och närmast efter första världskriget, kommittéledamöters käpphästar med mera. Kompromisser och kohandel har föregått många pris, och länge var en vanlig lösning att skjuta konflikter på framtiden genom att reservera pris från ett år till nästa. Detta gäller särskilt de naturvetenskapliga priserna. Litteraturprisets historia är mer välkänd. För fredspriset visar Källstrand dels hur politiskt aktivt Stortinget agerade, dels att den vidare tolkning av prisstatuterna som ofta ifrågasatts de senaste decennierna fanns på plats redan tidigt.

Innehållsligt är det alltså god och ofta fängslande läsning även om Källstrand emellanåt förlorar sig i något abstrakta resonemang. Mer problematisk är den språkliga formen. Källstrands lediga språk som fungerar bra i tv blir i skrift stillöst och slarvigt. I tal är det acceptabelt att säga ”både … men också” men inte i sakprosa. Det i boken onekligen centrala ordet pris får i bestämd form pluralis heta ömsom prisen, ömsom priserna. Stavningen av namn har inte kontrollerats tillräckligt. Akademiledamoten Hans Forssell, känd politiker, ämbetsman och historiker som talade mot att Svenska Akademien skulle acceptera rollen som prisutdelare, är nämnd 14 gånger, samtliga med stavningen Forsell. Jag noterade också ett antal sakfel. T.ex. Locarno, platsen för det fördrag som normaliserade Tysklands internationella status efter världskriget, ligger i Schweiz, inte Italien. Och Källstrand har förväxlat den frisinnade Aftontidningen från 1910-talet med dess socialdemokratiska namne från 1940–50-talet. Mindre känsliga läsare kan kanske sätta sig över sådana drag i texten, men för mig drar de, tyvärr, ner helhetsintrycket.

Den gamla floden flyter vidare

2021-07-13 Claudio Magris: Donau (1986; svensk övers. Barbro Andersson, Forum 1990; 400 s.). Den här boken blev en världssuccé när den kom ut, höjdes till skyarna av kritiken och blev även en publikframgång. Den omnämns fortfarande med respekt och som ett känt verk men diskuteras knappast längre på allvar. Så mycket är annorlunda sedan boken skrevs några år före kommunistregimernas fall i Östeuropa, och över huvud taget har världen förändrats mycket på de 35 år som gått sedan Magris gjorde den resa vars berättelse är bokens stomme. Jag har nu läst den för första gången och måste erkänna att jag haft en del problem med den.

Den första svårigheten var typografin. Satsytan är stor, och det är väldigt mycket text på varje sida, vilket gjorde boken rent fysiskt svårläst. Den är dessutom, märkligt för en reseskildring, helt oillustrerad. Den andra svårigheten får jag väl tillskriva mina egna intellektuella tillkortakommanden. Författarens tankeflykt är så omfattande att jag inte riktigt hänger med, och han förutsätter hos läsaren kunskaper om Centraleuropas litteratur och kultur som jag inte besitter. Mängder med författare och andra kulturpersonligheter nämn med bara namnet utan någon annan presentation, och de flesta har jag inte hört talas om.

Men visst finns det mycket att njuta av i detta ymnighetshorn, och Magris är verkligen rätte mannen att skriva denna bok: hemmahörande i Trieste, som under lång tid tillhörde Habsburgväldet och professor i germanistik. Han följer floden från de omstridda små källflödena i Tyskland till de lika omdiskuterade deltaarmarna vid Svarta havet. Boken är indelad i avdelningar som var och en behandlar ett större geografiskt område, och varje avdelning är uppdelad på vanligen ett tjugotal kortare kapitel, oftast en till två sidor, som tar upp en speciell ort eller person eller något annat som Magris associerar till för ögonblicket. Orts- och landskapsbeskrivningarna är konkreta och sinnliga och personporträtten ofta pregnanta. Tyngdpunkten ligger på Österrike och Ungern, huvudländerna i Habsburgimperiet, och det är tiden fram till dess upplösning som intresserar honom mest. Allra bäst är Magris när han får diskutera de mångspråkiga och multikulturella förhållandena, med Banatet och Transsylvanien som viktigaste åskådningsexempel. Väldigt många namn passerar som sagt revy, men Magris uppehåller sig också länge hos en del favoriter, som österrikarna Musil, Broch och Canetti, ungraren György Lucács, den bulgariske epikern Ivan Vazov och den rumänsk-franske Panaït Istrati. Det finns också färgstarka porträtt av personer han möter eller färdas runt med, även om jag misstänker att någon är hans egen uppfinning. Om levnadsförhållandena under kommunistregimerna i Slovakien, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien och Rumänien har han förvånansvärt lite att säga; möjligen har han känt på sig att de sjöng på sista versen. De rätt rikligt förekommande mer existentiella funderingarna hade jag svårare att ta till mig.

Magris språk är lika rikt och flödande som innehållet och många gånger en njutning att läsa i Barbro Anderssons mycket skickliga svenska återgivning.

Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Folkhemmet står pall i Landet utanför

2021-04-23 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1940–1942 (Norstedts 2021; 486 s.). Det här är andra delen i Berggrens planerade trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur min anmälan från januari 2019. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Det som präglar den nu utkomna andra delen är att den behandlar de tyngsta krigsåren 1940–42. Det gör den mer dramatisk och direkt spännande att läsa. Själva krigshändelserna beskrivs kortfattat och placeras som en fond mot vilken den svenska regeringen och myndigheterna agerar och Astrid Lindgren, Karin Bergman och den nya bekantskapen hemmafrun Rut Berggren (ej släkt med författaren) i Sandviken kommenterar. Det här är åren då den fria opinionsbildningen är under hård press. På tidningar som uttryckt sig alltför kritiskt eller nedsättande om Tyskland och dess regim tillämpar justitieminister K.G. Westman obskyra paragrafer i tryckfrihetsförordningen som transportförbud och regelrätta beslag. Men Berggren lyfter förtjänstfullt fram orädda antinazistiska röster och rörelser: Torgny Segerstedt och Handelstidningen, Tisdagsklubben ledd av Amelie Posse, Ture Nerman Med Trots Allt! och föreningen och tidskriften Nordens Frihet, där bl.a. Eyvind Johnson (som 1941 publicerar sin första beredskapsroman Grupp Krilon) och bokförläggaren Kaj Bonnier, min morfar, var verksamma. Den gradvisa omsvängningen under 1942 mot en tro på allierad seger i kriget kommer fram fint i Berggrens framställning. Vad de tyska judeförföljelserna, även i ockuperade länder i Västeuropa, egentligen innebär börjar gå upp för allt fler under 1942; i Sverige är deportationerna av judarna i Norge en ögonöppnare och den direkta orsaken till att Sverige helt lägger om sin dittills ytterst restriktiva flyktingpolitik. Mot slutet av året har tyskarna drivits bort från Nordafrika och en allierad invasionsarmé landstigit i Marocko och Algeriet, en tysk armé är inringad i Stalingrad och USA har hejdat Japans expansion i Stilla havet i slaget vid Midway. Med den cliffhangern slutar denna del av Henrik Berggrens mäktiga verk.