Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.

Meinander x 2

2020-08-07 Henrik Meinander: Samtidigt. Finland och omvärld 1968 (Schildts & Söderströms 2019; 408 s.) och 2020-08-11 Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms 2020; övers. av original på finska och engelska Tobias Pettersson; 345 s.). När det kommer till produktivitet och vilja att föra ut forskning i omvärlden är Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, ett föredöme. Hans forskningsobjekt är nästan alltid Finland, men, i motsats till mycken äldre forskning i hans hemland är den programmatiskt icke-nationalistisk och sätter alltid in den finländska historien i en internationell kontext. Känd är t.ex. hans ovilja att benämn händelserna 1918 för något annat än en del av första världskriget. Detta dubbla perspektiv är allestädes närvarande i båda de verk som behandlas här.

Meinander har redan tidigare skrivit en monografi över ett bestämt år: 1944. Krig, samhälle, känslolandskap (2009). Den var som de flesta liknande årtalsböcker kronologiskt upplagd, månad för månad. Den nya boken Samtidigt är däremot tematiskt disponerad, där året 1968 förvisso är i fokus, men blickar bakåt och framåt är legio. Dispositionen är samtidigt rätt schematisk: tio kapitel med vartdera tre avsnitt, alla av ungefär samma längd, tio till tretton sidor. Boken är tämligen fylligt illustrerad, så texterna är ännu något kortare än vad sidantalet ger vid handen, vilket tillsammans med Meinanders läsartilltal gör boken lättläst. Författaren börjar med att sätta in Finland på dess plats i omvärlden, fortsätter med presidenten och finsk inrikespolitik, gör sedan utblickar i omvärlden (Biafra, Vietnam, Moskva) för att, nedtonat, skildra 68-rörelserna och den speciella riktning dessa tog i Finland. Därefter övergår han till vardagslivet, medierna och kulturen och avslutar med att reflektera över årets betydelse i eftervärlden. Boken är en gedigen lektion i Finlands hela efterkrigshistoria, inte bara året 1968.

Henrik Meinander är en historiker som aldrig bara berättar, utan han kontextualiserar och problematiserar ständigt. Det blir särskilt tydligt i Kalejdoskopet, en samling artiklar och essäer från olika håll och tider. Tio av de femton bidragen är översatta från finska (sju) eller engelska (tre). Flera artiklar behandlar klassiska tvistefrön i finländsk historia, som jägarrörelsens betydelse, fortsättningskriget som ett finskt separatkrig, Kekkonen och Sovjetunionen och den finsknationella historieuppfattningen. Några bidrag behandlar enskilda personer men aldrig som isolerade utan insatta i sin samtid. Det gör texterna om Risto Ryti och Johannes Virolainen mycket läsvärda. Bokens centrala kapitel, och dess i särklass längsta (50 sidor mot genomsnittligt 15–20) heter ”Det långa 1900-talet” och är en jämförande studie av Finlands och Sveriges demokratiska utveckling från 1890 till i dag. Meinander visar på likheterna men framhäver, trogen sitt program, de skillnader som betingas av ländernas olika historia och geopolitiska situation. Det är f.ö. påfallande hur ofta just Sverige får utgöra jämförelseobjekt i Meinanders studier, kanske naturligt för innehavaren av den svenskspråkiga historieprofessuren i Helsingfors. Som naturligt med den här sortens hopplock kan helheten te sig lite splittrad, men vart för sig är bidragen intressanta. Den som inte läst Meinander tidigare skulle jag i första hand rekommendera Samtidigt.

Rösträttshistoria med tonvikt på kvinnorna

2020-05-26 Rösträttens århundrade. Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin (red. Ulrika Holgersson & Lena Wängnerud; Makadam Förlag i samarbete med Riksbankens jubileumsfond 2018; 460 s., stort format, rikt illustrerad). Riksbankens jubileumsfond tog initiativ till och finansierade detta verk, som härigenom kunde få både ett gediget innehåll och en praktfull form, allt för att fira genomförandet av den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor till såväl riksdag som landsting och kommuner. Vilket år som ska firas är inte självklart. Det krävdes tre omröstningar i riksdagen, 1918, 1919 och 1921, innan reformen var slutgiltigt genomförd, men det var genom det första principuttalandet hösten 1918 som första kammarens långa och hårdnackade motstånd bröts, så det är rimligt att det året framstår som det viktigaste. I Per T. Ohlssons 1918  kan man följa det dramatiska händelseförloppet fram till omröstningen nästan dag för dag.

Det här verket, med artiklar av främst historiker och statsvetare men även ekonomer, medieforskare, genusforskare och konstvetare, tar ett bredare grepp. I tre delar, ”Kampen”, ”Utvecklingen” och ”Framtiden” ges historisk, politisk och social bakgrund, diskuteras reformens genomslag och den kommande utvecklingen med särskild hänsyn till Sveriges medlemskap i EU. Av de trettio medverkande, alla akademiskt meriterade forskare och många kända namn, är sjutton kvinnor, vilket borgar för att genusaspekterna är väl tillgodosedda. Eftersom allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare hade genomförts redan 1909 ligger tonvikten i första delen vid kampen för kvinnlig rösträtt. I andra delen är huvudfrågan varför det sedan dröjde så länge tills kvinnorna verkligen tog plats i de politiska församlingarna; först på 1970-talet började jämställdheten öka även på detta område, parallellt med samhällsutvecklingen i övrigt. Artiklarna i denna del är väl de med de tydligaste feministiska förtecknen och de som erbjuder den intressantaste läsningen. Tredje delen har lite vagare anknytning till bokens huvudämne. Här lyfts blicken utanför Sveriges gränser, dels till EU, dels till läget för demokratin och den allmänna rösträtten i världen i stort. I bokens sista kapitel görs den intressanta iakttagelsen att i länder med stabil demokrati, som de i Skandinavien och Storbritannien, kom vanligen andra medborgerliga fri- och rättigheter före den allmänna och lika rösträtten, medan i nyare självständiga stater förhållandet vanligen är det omvända: formell allmän rösträtt men bristfällig eller ingen demokrati.

Detta är som sagt ett praktverk, snyggt formgivet, många och genomtänkta illustrationer, men det är ingen coffee table book utan är avsedd att läsas. Och texterna har genomgående ett bra läsartilltal som knappast avskräcker någon som är intresserad av ämnet. Men tyngden, 1,7 kg, och formatet är ett rent praktiskt problem: volymen är väl tung att hålla i händerna, och att ligga och läsa i sängen visade sig nästan omöjligt. Visst är rösträtten värd att fira med ett påkostat bokverk, men lite synd att det går ut över läsbarheten.

Viktigt och välskrivet om folkmord och folkrätt

202004-10 Philippe Sands: Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (2016; svensk övers. Manne Svensson, Albert Bonniers Förlag 2018; 431 s.). Begreppen ”folkmord” och ”mänskliga rättigheter” är numera så invanda att man kan tro att de ha gammal hävd. Men så är ingalunda fallet. De är produkter av 1900-talets krigskatastrofer och kan sägas ha kristalliserats vid Nürnbergrättegången 1945–46 mot de främsta nazistledarna. I varje fall det senare, med brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten”; begreppet och termen ”folkmord” hade svårare att göra sig gällande där och fick sina första kodifieringar i en FN-konvention 1948 och Europakonventionen 1950. Boken handlar om uppkomsten av de två begreppen och om de två män som låg bakom dem, Raphaël Lemkin resp. Hersch Lauterpacht, och sammanvävt därmed också författarens egen familjehistoria, utgående från hans morfar Leon Buchholz. Ramen är en metaberättelse, där Philippe Sands, brittisk advokat och folkrättsjurist, född 1960, redogör för den forskning och de undersökningar som lett fram till denna viktiga och välskrivna bok.

Verket har fyra huvudpersoner och ett myller av bipersoner (att personregister saknas är en stor nackdel). Utöver de tre nämnda är det naziockuperade Polens generalguvernör Hans Frank en centralfigur. Gemensamt för dem alla är staden med de många namnbytena och statstillhörigheterna: som österrikisk eller tysk Lemberg, som polsk Lwów, som sovjetrysk Lvov, som ukrainsk (numera) Lviv.

Inbjuden att hålla föredrag i Lviv börjar Sands fundera över sin morfar, som kom från trakten. Han kommer snart underfund med att morfadern var samtida med de båda folkrättspionjärerna, som hade studerat för samma lärare på universitetet. Alla tre var judar. Morfadern flyttade till Wien och bildade familj där. Han lyckades ta sig till Paris efter Anschluss 1938, fick dit sin dotter Ruth, Sands mamma, ett år senare, medan hustrun Rita blev kvar i Wien till 1941, då hon i sista sekunden slapp ut och återförenades med make och dotter. Detta mysterium i familjehistorien reder Sands ut parallellt med de andra berättelserna.

Lauterpacht flyttar också till Wien och redan 1925 vidare till Cambridge, där han gör karriär som akademisk jurist, medan Lemkin blir kvar i Lwów och flyr först 1939 via Litauen och Sverige till USA. Jämfört med den etablerade Lauterpacht förblir Lemkin en outsider, som få i justitiedepartement och juridiska fakulteter bland de allierade var beredda att lyssna till.

År 1941 knyts Hans Frank till historien, då Östra Galizien, där Lwów (Lemberg) är huvudstad, införlivas med Generalguvernementet. Den nazistiska utrotningspolitiken leder till att både Lauterpacht och Lemkin förlorar hela sina familjer, för vilket Hans Frank bär det högsta ansvaret. Porträttet av denne ledande nazibödel får djup genom Sands samtal med Franks son Niklas, som tagit totalt avstånd från sin far. Vi får följa Franks öde ända fram till hängningen i Nürnberg 1946.

Bokens huvudämne är ändå konflikten mellan de två folkrättsuppfattningar som hävdades av de båda huvudpersonerna: Lauterpachts om skydd för individen mot statliga övergrepp och Lemkins om skydd för grupper mot etnisk eller religiöst baserad förföljelse (genocid, folkmord). Lauterpacht har gehör för sin linje hos åklagarna i Nürnberg, medan Lemkin har det betydligt svårare med sin, trots outtröttliga ansträngningar, som hotar slå över i monomani och halsstarrighet. Det är en av bokens stora förtjänster att vanskligheten i begreppet folkmord görs begriplig.

Philippe Sands skriver som en fullfjädrad thrillerförfattare (jag kom att tänka på Frederick Forsyth, han med Schakalen) och binder ihop sina teman till en sömlös helhet. Han förmedlar en myckenhet ny kunskap och hans budskap är viktigt. Det här är en av de senaste årens verkligt väsentliga böcker, som knappast har fått den uppmärksamhet den förtjänat.

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.

Tyskt trettiotal i moraliserande backspegel

2020-01-23 Éric Vuillard: Dagordningen (2017; svensk övers. Lotta Riad, Lind & Co 2019; 123 s.). Trots att den belönades med det skönlitterära Goncourtpriset 2017 (originaltiteln är L’ordre du jour) är Dagordningen ingen roman utan helt baserad på fakta som de är kända från dokument, dagböcker och memoarer. Det litterära ligger i framställningssättet, en konstprosa som ligger långt från sakprosan men knappast heller är vanlig i genomsnittlig fiktionslitteratur. Författaren kallar boken ”récit”, som väl bäst återges med ”berättelse”. Och det som berättas är några steg på vägen till makten för de tyska nazisterna och Nazityskland. Den börjar med mötet mellan Hitler och 24 tyska storföretagsledare, som lovar ge partiet ekonomiskt stöd inför valet i mars 1933. Huvuddelen av boken ägnas tiden närmast före Österrikes Anschluss till Tredje Riket 1938, där tyngdpunkten ligger på de scener där den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg hunsas av naziledningen men också de som visar att den tyska krigsmakten så sent som i mars 1938 var en koloss på lerfötter som hade stora problem med invasionen trots att man inte mötte något militärt motstånd. Ett slags komiskt mellanspel är kapitlet med Ribbentrop på avskedslunch som tysk ambassadör i London hos Chamberlain. Mitt under måltiden får Chamberlain ett viktigt meddelande men kan av etikettsskäl inte avvisa Tysklands nyutnämnde utrikesminister, som drar ut på tiden som lunchgäst så länge han kan, tomt pladdrande om tennis i allmänhet och den store amerikanen Bill Tilden i synnerhet. På så vis lyckas Ribbentrop fördröja den brittiska reaktionen på Anschluss med åtskilliga timmar.

Jag har så långt redogjort för innehåll och form så objektivt jag kan, för nu måste jag tyvärr säga att jag inte alls tycker om den här boken. Det jag kallar ”konstprosa” ovan är ett svulstigt blomsterspråk, fullt av långa uppräkningar och upprepningar, och tonen är av en med-facit-i-hand-moraliserande sort, som jag – och flera fackhistoriker har jag sett – har väldigt svårt för (tänk Maria-Pia Boëthius upphöjd till två). Det finns också sakfel. T.ex. var Lord Halifax besök hos Göring och Hitler 1937 inte privat; det var inofficiellt men på uppdrag av den brittiska regeringen.

Dessutom (och det är jag ledsen över att behöva säga) har översättningen brister. Lotta Riad har mycket gott renommé som översättare av fransk skönlitteratur, men den historiska materian har hon haft svårare för. T.ex. sägs konferensen med företagsledarna ha hållits i ”talmannens riksdagspalats”, vad det nu skulle vara. Den rätta översättningen torde vara ”i riksdagens talmans residens”. Den ovannämnde Lord Halifax kallas ”konseljpresident”, vilket var titeln för Frankrikes regeringschef vid den här tiden. Halifax var ”Lord President of the Council”, lordpresident (på franska Lord président du conseil), i huvudsak en honorärtitel för en viss medlem av kabinettet. Landsdelen ”Moravien” i Tjeckoslovakien heter ju Mähren på svenska. Sådana och liknande fel hade en sakgranskare lätt kunnat råda bot på; det är en annars skicklig översättare värd.

För balansens skull måste jag nämna att de flesta recensioner, i alla länder, varit mycket positiva. Och visst, finner man språket tjusigt och moraliserandet helt i sin ordning kan man säkert tycka om den här boken. Men Goncourtpriset – det kan jag inte förstå.

Känd radioröst nu även förnämlig författare

2020-01-21 Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn. En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (Albert Bonniers Förlag 2019; 377 s.). W.A. Bolin är en av de mest ansedda juvelerarfirmorna i Stockholm, ja i Sverige. Det är väl allt färre som känner till dess bakgrund: att firman grundades vid mitten av 1800-talet i Sankt Petersburg och småningom fick ställning som hovjuvelerare. Efter bolsjevikernas maktövertagande kunde man förstås inte längre verka där utan etablerade företaget i familjens gamla hemland. Svenskt medborgarskap hade man aldrig släppt, och centralgestalten Wilhelm Bolin hade redan i början av 1900-talet låtit bygga ett magnifikt sommarresidens, Småryd utanför Båstad, som förblivit släktens fasta punkt där man genom generationerna har samlats varje sommar. Genom Wilhelm Bolins äktenskap med österrikiskan Maria Seitz blir familjen verkligt kosmopolitisk och polyglott: alla talar ryska, tyska och svenska och de flesta även franska. Wilhelms och Marias barn, alla födda i Ryssland hamnar på många ställen i världen.

Bokens författare, Gunnar Bolin, är en välkänd radioröst och en klippa på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 30 år. Han är dottersonson till Wilhelm och Maria, men varken hans far eller farföräldrar har ägnat sig åt guldsmide och ädla stenar. Om dem har han en annan och mer spännande historia att berätta. I ett oroligt område i en orolig tid, Österrike under mellankrigstiden, ligger berättelsens tyngdpunkt.

Den unga Karin Bolin, som ska bli Gunnars farmor, ”Babi”, kommer strax efter första världskrigets slut till Wien, där hennes morbror Karl Seitz äe ledande och respekterad socialdemokratisk politiker. Hon förälskar sig i en framåtsträvande jurist och socialdemokratisk politiker, Ernst Hoffenreich. De gifter sig och bosätter sig i Wien, med en mycket lägre ekonomisk standard än Karin är van vid hemifrån. År 1921 föds sonen Gerhard, Gunnars far, och 1926 Hans, som kommer att ta över juvelerarfirman i en annan tid. Tiderna är svåra, konflikterna mellan det konservativa, så småningom alltmer fascistiska, Kristligt-sociala partiet, som styr landet, och Socialdemokraterna, som styr Wien, slår flera gånger över i öppet våld. På 30-talet blir det nazistiska inflytandet allt starkare och kulminerar i Anschluss 1938. Mycket skickligt korsklipper Gunnar Bolin mellan familjesituationen och storpolitiken. När hans källor inte ger svar fyller han ut tankar och dialoger med sin egen inlevelse. Stor litterär förmåga visar han t.ex. när han föreställer sig det första mötet mellan den 13-årige Gerhard och hans ingifte farbror, den brutale Hugo, i vars familj Gerhard ska vara inneboende i fem skolår. Fadern kunde som vuxen aldrig nämna Hugos namn utan epitet som ”den vidrige”.

Vid krigsutbrottet bir Karin kvar i Sverige, skiljer sig från Ernst och återtar namnet Bolin för sig och sönerna. Gerhard tjänstgör kriget igenom som dekryptör och tolk och kommer till Sverige 1947. Där slutar egentligen själva familjekrönikan; vad som hände senare summeras i en epilog.

Men boken har en brännpunkt till, och det är Gunnars förhållande till fadern. Boken igenom återkommer kapitel om fadern som äldre och hur Gunnar försöker bryta igenom hans skal och få honom att berätta. Den bild som framträder är av en bullrande egocntriker, som sårar omgivningen med sin ”rättframhet”, drar pinsamma skämt och är patologiskt snål. Men han är också omvittnat charmig, och charmen tycks bita även på sönerna, som trots konflikter aldrig bryter med honom. Det är mycket vackert skrivet, och skildringen av faderns sista tid är rent gripande.

Familjekrönikan, fiktiv eller dokumentär, är ingen enkel genre. Gunnar Bolin har tagit sig an den på sitt mycket personliga vis, och resultatet är alltigenom storartat.