En kulturgärning

2026-10-12 Jac Weinstein: Varför skrek Josele? Berättelser om judiskt liv i Finland (utg. Simo Muir och Eva Odrischinsky, Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm, 2026; 291 s.). Judarna i Finland har alltid varit få, och om deras tillvaro har inte mycket varit känt. Medan judenheten i Sverige dominerats av framgångsrika släkter (Bonnier, Heckscher, Hirsch, Josephson, Marcus, Schück …), utgår judarna i Finland från soldater i den ryska armén som efter femton till tjugofem är fullgjort sin oftast påtvingade värnplikt och fått stanna på den sista stationeringsorten. Inte bara var de ekonomiskt utsatta, de kringskars också av allehanda restriktioner, och så sent som 1889 (nästa 20 år efter att judarna i Sverige fått fulla medborgerliga rättigheter) antog den finska lantdagen, på eget initiativ, inte ryskt, ett ”judereglemente”, som oförblommerat syftade till att judarna skulle bort från Finland helt och hållet. Nå, ett antal blev ändå kvar, men först 1919, när Finland blivit självständigt, erhöll de medborgarskap på samma villkor som alla andra.

Utgivningen av den här boken är därmed en kulturgärning av första ordningen. Jacob (”Jac”) Weinstein (1883–1976) var en välkänd judisk profil i helsingforsiskt samhällsliv. Han skrev mycket, på svenska och jiddisch. En del publicerades i tidningar och tidskrifter eller framfördes muntligt, inget utgavs i bokform. Men arkivforskningar har lagt i dagen mängder med manuskript, som har sammanställts till denna volym.

Materialet har disponerats kronologiskt efter ämne, från judarnas tidiga historia i Finland fram till Förintelsen och staten Israels upprättande efter kriget. Judarnas tillvaro i Finland sammanfaller till stor del med Weinsteins egen livstid, så mycket av det han skildrar är personliga minnen, men han berättar också om sådant han själv inte varit med om. Det blir en bred exposé över en gradvis integrering i det finländska samhället, där en höjdpunkt var marskalk Mannerheims besök i synagogan på självaste självständighetsdagen 6 december 1944.

Det mesta är alltså sakprosa och på svenska, men Weinstein skriver en hel del som är mer personligt och ger uttryck för känslor. Då kan det bli poesi och vanligen på jiddisch, med en något personlig latinsk stavning (det fanns inget tryckeri i Finland som hade hebreiska typer). I texterna med personliga minnen är humor en viktig ingrediens, men under och efter 1940-talets stora katastrofer mörknar tonen. Det tema han ständigt återkommer till är det judiska folkets lidande under hela sin existens i diasporan. Så det är följdriktigt att denna märkliga volym avslutas med en renodlad novell, den starkt berörande ”Varför skrek Josele?”, som i allegorisk form återger det judiska lidandet samtidigt som den manar till kamp för att bryta detta tillstånd. Det är inte stor litteratur, men det är äkta känt. Den här boken borde läsas av alla med intresse för judiskt liv, inte bara i Finland. All heder till de båda utgivarna och de båda utgivande förlagen!

Italien: motsatser och paradoxer

2026-09-25 Eskil Fagerström: Italiens moderna historia med förord av Kristina Kappelin; Historiska Media 2020; 425 s.). Det moderna Italiens historia börjar enligt författaren vid uppkomsten av enhetsrörelsen, risorgimento, kring 1850. Det är, för att hårdra det en smula, en historia av oavbruten inkompetens hos politiska och militära makthavare, maktmissbruk, korruption och våld. Men samtidigt historien om ett land och ett folk som segar sig fram mot alla odds, med framgångsrika storföretag och, framför allt, ett myller av småföretag och lokalt näringsliv, framgångsrik vetenskap och storartad kultur. Det är ett land som erkändes av påvedömet först med Lateranfördraget 1929, vilket skapade Vatikanstaten, och där den katolska kyrkan lade sig i inrikespolitiken till långt efter andra världskriget. Det är ett land som skakade av sig det fascistiska oket vid slutet av andra världskriget men aldrig gjorde upp med själva fascisterna och som i dag regeras av ett parti och en premiärminister med rötter rätt ner i den fascistiska myllan. Det var ett land med storhetsdrömmar men vars arméer praktiskt tagit aldrig vann ett slag. Italien är, kort sagt, motsatsernas och paradoxernas land.

Journalisten Eskil Fagerström berättar flytande och kronologiskt. Han tecknar de stora dragen, men uppehåller sig hellre på marken, med ett myller av personer som passerar revy men ändå hinner få konturer. Några märkespersoner, inte minst kvinnor, bestås minibiografier, som läkaren och barnpedagogen Maria Montessori. De våldsamma inslagen i Italiens historia får stort utrymme: fascismen (värre än de flesta nog föreställer sig), höger- och vänsterterrorismen på 1970-talet, maffians krig mot rättsstatens representanter i slutet av 1900-talet.

Rimligt nog i en bok om modern historia – den förs fram till bokens utgivningsår 2020 – får de senaste decenniernas inrikespolitik en detaljerad beskrivning: de gamla partiernas, Kristdemokraternas och Socialistpartiets, kollaps och de högerpopulistiskas frammarsch: Lega Nord, Berlusconi och hans Forza Italia. Personen Silvio Berlusconi ägnas särskilt intresse av Fagerström. Före pressläggningen hinner han också med ett kort avsnitt om coronapandemin.

Man kunde önska sig en uppdaterad utgåva, där den nya stabiliteten under den motsägelsefulla nyfascisten Giorgia Meloni fått komma med. Så skulle denna värdefulla skrift kunna räddas ur den glömska som med tiden blir de allra flesta böckers öde.

Léon Blum – okänd och misskänd

2026-08-24 Olle Svenning: Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers Förlag 2021; 287 s.). Léon Blum är i och för sig ett känt namn; fransk socialistisk politiker, chef för folkfrontsregeringen 1936 och konseljpresident (premiärminister) i ytterligare några kortlivade regeringar, fängslad i Tyskland under andra världskriget; jude. Om jag får ta mig själv som måttstock är väl detta ungefär så mycket även annars allmänbildade personer känt till. Så det var med stor nyfikenhet jag började läsa denna bok, och jag blev inte besviken. Olle Svenning är en välskrivande journalist, historiskt kunnig (med bl.a. en stor Brantingbiografi i bagaget) och särskilt väl insatt i fransk modern historia och politik. Det här verket är inte bara en life-and-letters-biografi över en person utan också en skildring av fransk historia och inrikespolitik från Dreyfusaffären till den första efterkrigstiden.

Léon Blum föddes i en judisk medelklassfamilj 1872. Han var begåvad och gick ut elitskolan École normale supérieure. Han var mycket kulturintresserad, startade sin bana som litteratur- och teaterkritiker och författare av litteraturhistoriska verk. Han var också jurist, verksam vid Frankrikes motsvarighet till Högsta förvaltningsdomstolen. Två händelser blev bestämmande för att hans liv tog en ny riktning: Dreyfusaffären och mötet med den store socialistledaren Jean Jaurès, reformist och pacifist. Dreyfusaffären gjorde Blum till livslång sionist; Jaurès drog honom till politiken. Hans karriär tog fart efter första världskriget, och när kommunisterna bröt sig ur partiet 1920 blev han det kvarvarande reformistiska partiets ledare. När en tillfällig borgfred inom en bred vänster, från borgerliga Radikaler till Kommunistpartiet, blev möjlig, kunde Blum bilda sin folkfrontsregering som Frankrikes första socialistiska konseljpresident (kommunisterna ingick dock inte i regeringen). Fångenskapen under kriget bröt ner Blum fysiskt men inte andligt; han kunde till och med återkomma som regeringschef efter kriget.

Folkfrontspolitiken var ett svar på extremhögerns allt starkare ställning under 1930-talet. Frankrikes demokratiska institutioner stod emot med nöd och näppe. Därtill kom en virulent antisemitism som Blum hade att kämpa med under hela sitt liv. Politiskt var han ändå optimist, men privat var han en känslomänniska med ett behov av att vara omtyckt (därav bokens titel) och som kämpade med djupa depressioner och drabbades av svåra familjesorger.

Ett vimmel av personer, vänner och fiender, passerar revy, och Svenning döljer inte sina sym- och antipatier. Blandningen av det politisk-offentliga och det privata är välbalanserad, jag skulle vilja säga smakfull, och framställningen är gjuten i en stram stil, där få ord räcker för att författaren ska få sagt det han vill. Chapeau!

Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.

Personkult i teori och praktik

2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.

Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.

Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.

Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.

Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.

En institution fyller 140

2025-08-22 Victor Wilson: För kunskap och kultur. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2025; 310 s.).

(Transparens: jag har själv arbetat för SLS, både ideellt, i den allmänna prisnämnden, och arvoderat, som extern redaktionsmedlem i Biografiskt lexikon för Finland.)

Svenska litteratursällskapet (SLS) är en institution i Finland, i detta ords alla bemärkelser. För den finlandssvenska kulturen och de humanistisk-samhällsvetenskapliga disciplinerna spelar de ungefär samma roll som en kombination av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vitterhetssamfundet i Sverige. SLS är därtill mycket förmöget och förvaltar utöver egna medel den också mycket rika Svenska kulturfonden. Hur sällskapet på 140 år har hamnat där man är i dag är temat för den föreliggande boken.

En 140-årshistorik på 310 sidor får sägas vara kortfattad, en sammanfattning av utvecklingen internt och mot omvärlden. Från en blygsam början som en ideell förening bland andra till en forsknings- utgivnings- och prisutdelningsorganisation med eget hus och över 100 anställda. Årshögtiden med prisutdelning på Runebergsdagen den 5 februari gjorde SLS snabbt känt i Svenskfinland, men verksamheten hade en relativt blygsam omfattning till en bra bit efter krigsåren. På 1960-talet började en snabb expansion, möjliggjord av en kombination av framsynt finansförvaltning och ren tur (en tidig donation av en stor aktiepost i Nokia). Forskningsstöden fick fastare former och både den vetenskapliga verksamheten och finansskötseln professionaliserades. Prissummorna växte. Och där är vi i dag.

Det andra huvudtemat är hur SLS:s syfte och uppgift har uttryckts och tolkats genom tidens växlingar. Så här lyder portalparagrafen i stadgarna: ”Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., […] har till uppgift att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen, samt att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.” Från början handlade det främst om att försvara svenskheten i Finland mot fennomani, misstänksamma ryssar och senare äktfinskhet. Att söka bevara så mycket det gick av den genuina svenska kulturen och spara minnena av det som gått förlorat. Att upprätthålla svenskan som ett nationellt språk i Finland. Stöd till forskning och till (skön)litteratur var inte det centrala från början (ordet ”litteratur” i namnet hade en mycket vidare betydelse vid sällskapets grundande än vad det har i dag). Med större resurser har man kunnat bredda stödet till att gälla svenskspråkig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över lag, dels med bidrag till externa projekt, dels genom egna stora forsknings- och utgivningsprojekt. Här nämner Wilson bland annat Finlands svenska historia, som blev ett bokverk på fyra band, och den stora satsningen på Zacharias Topelius samlade skrifter i textkritiska utgåvor. Själv skulle jag tillägga Biografiskt lexikon för Finland i fyra tjocka band och den för förståelsen av den finlandssvenska modernismen väsentliga utgåvan av Henry Parlands samlade verk.

Med sitt begränsade omfång och överblickande hållning har detta blivit ett verk som bör vara tillgängligt och tilltalande för en stor läsekrets i Finland och Sverige. Det är också något som SLS blivit allt bättre på med åren: att göra sin egen verksamhet känd och uppskattad.

Ernst von Born, syskonen Vala och andra antifascister

2025-06-16 Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt, litteratur 1920–1950 (red. Anders Ahlbäck, Mattias Kaihovirta & Ylva Perera; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2025; 475 s.).

År 2018 utkom Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918-44 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka. Denna mycket intressanta och tankeväckande bok har nu fått en pendang i föreliggande verk, även om framställningen nu begränsats till finlandssvenska aktörer. Det är motiverat av att skiljelinjen fascism–antifascism ibland korsas av, ibland går parallellt med skiljelinjen äktfinskt– finlandssvenskt. Detta förhållande hör till det som blir bäst och mest allsidigt belyst i detta verk.

Definitionen av fascism är den bredast tänkbara. Rent logiskt är definitionen av antifascism också det. Lägg därtill att antifascismen enligt författarna har yttrat sig på många olika sätt och att boken är ett tvärvetenskapligt arbete med bidrag av både historiker och litteraturvetare blir synfältet brett och framställningen mångfokuserad. Någon artikel (Ylva Pereras om Mirjam Tuominen) är lite för teoristyrd för min smak, men över lag är texterna välskrivna och intresseväckande.

Här samsas artiklar om dagspress, partitidningar och fackföreningspress med kapitel om Svenska folkpartiets utveckling och studier om Finlands svenska författareförening och om enskilda författarskap. Utan att gå in på enskilda bidrag kan man dra upp några huvudlinjer. En är hur ett inledande, nyfiket positivt intresse för fascismen under 1920-talet, särskilt i dess italienska tappning, förbyts i allt större skepsis och direkt motstånd efter Lapporörelsens excesser och slutliga kollaps efter Mäntsäläupproret 1932. Ett annat är insikten att finsk fascism gick hand i hand med äktfinskhet, vilket hindrade många finlandssvenskar från att ansluta sig till organiserade fascistiska eller fascistoida rörelser, som Lappo-efterträdaren IKL (Fosterländska folkrörelsen). Fascistmärkta finlandssvenskar fanns det förvisso ändå, som författarna Bertel Gripenberg och Örnulf Tigerstedt och den intellektuella krets som kallade sig Svarta gardet.

Två artiklar sticker ut i mina ögon. Den ena är Kasper Braskéns om Ernst von Born och Svenska folkpartiets väg. Sfp var på 1920-talet ett starkt konservativt parti, men med Ernst von Born i ledningen tar det en annan väg. von Born var ingen radikal men laglighetsman av ungfinskt snitt, som insåg faran, inte minst för det finlandssvenska, om fascistiskt tänkande slog igenom. Det fanns motstånd inom partiet, men von Born drev igenom sin linje, som sedan dess har varit Sfp:s.

Den andra artikel som jag vill lyfta fram är av Ainur Elmgren och handlar om syskonen Erkki och Katri Vala, den ene främst journalist, den andra mest känd som en framstående poet, båda förgrundsfigurer i den litterära kretsen Tulenkantajat (Eldbärarna). De kan tyckas falla ur ramen då deras offentliga verksamhet gick helt på finska, men de var genuint tvåspråkiga (och hette egentligen Erik och Karin Wadenström). De var politiskt radikala, Erkki länge organiserad kommunist, men deras antifascism färgades också starkt av en hembygdskänsla från gränstrakter som finska Tornedalen, Karelen och den svensk-finska språkgränsens Borgå. Mycket spännande läsning, som sagt lite udda i sammanhanget, men jag hade inte velat vara utan den.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

Från förlovat till förlorat

2025-02-16 Göran Rosenberg: Det förlorade landet. Israel – en personlig historia (1996; reviderad nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2024; 547 s.). Göran Rosenberg och Israel har haft en mycket lång relation. Det är en affär fylld med starka känslor, men Rosenberg är också en intellektuell, faktastyrd historiker och politisk analytiker, och det är från spänningen mellan känsla och intellekt som hans bok får sina stora litterära kvaliteter. Rosenberg är helt enkelt en väldigt bra författare, rättmätigt belönad med det skönlitterära Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012).

Den litterära gestaltningen gör det lättare att ta till sig det tunga sakliga innehållet, och den personliga ansatsen gör läsningen engagerande.

Det finns en tidslinje, som beskriver Rosenbergs väg från 14-årig sionistpionjär, över uppvaknandet 1967 till insikt om Palestinakonfliktens olösliga natur och Israels stora andel av skulden till det, till den sorgset vredgade kritiker av Israels politik som 1996 för första gången gav ut denna bok. Enstaka tidiga övergrepp kan förklaras, om än inte ursäktas, med att det pågick ett krig där Israel blivit angripet, men palestinierna har behandlats illa genom sionismens hela historia, menar Rosenberg. Orsaken stavas JORD. För att tillägna sig landets jord har alla medel varit, ja, kanske inte tillåtna men dock använda.

För att förklara varför det blivit så gör Rosenberg en gedigen genomgång av sionismens och det moderna Palestinas historia. Viktigt för förståelsen är t.ex. de många olika sorters sionism som har legat bakom den judiska invandringen. Ben Gurions och Golda Meirs arbetarsionism präglade statens första decennier, men den numera dominerande högernationalistiska sionismen har också gamla anor. De få som har talat eller talar för förnuft, moderation och försoning har tystats, mördade som Yitzhak Rabin eller marginaliserade. Den Göran Rosenberg som lagt handen vid den nya upplagan ser i ljuset av Hamas pogrom den 7 oktober 2023 och Israels mått- och vettlösa vedergällning inget hopp.

Det här är bara några få reflexioner efter läsning av denna rika och viktiga bok. Skulle jag ha önskat mig något mer hade det varit att Rosenberg ägnat störres utrymme åt arabsidans skuld, som också är stor: anfallskriget 1948; hållandet av palestinier i permanent flyktingskap i flera generationer; Egyptens resp. Jordaniens annektering av Gaza resp. Västbanken; fördrivningen av hundratusentals judar från arabländerna. Detta får heller inte glömmas.

Historia – men så aktuell

2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.

Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)

Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.

System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.

Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.