2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.
Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.
Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.
Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.
Min läsning 