2023-01-02 Maria Turtschaninoff: Arvejord (Förlaget M 2022; 371 s.). Svenskfinlands sentida svar på Selma Lagerlöf? Ja, så känns det faktiskt ibland vid läsningen av denna utomordentliga roman. Maria Turtschaninoff är med rätta prisad som författare av fantasyromaner för ungdom, men steget över till vuxenlitteratur har hon tagit på lätta fötter i denna krönika över människorna på och naturen runt en gård i Österbotten under närmare 400 år.
Jag skulle kanske ha nämnt naturen först. För den är bokens huvudrollsinnehavare. Inte en kuliss mot vilken de mänskliga rollerna rör sig utan en aktör i egen rätt, särskilt när den representeras av den mytomspunna och skrämmande mossen som är skogsråets domän, vilken hon värjer med naturväsendets betvingande kraft. Fantasyförfattaren sätter de övernaturliga krafterna i rörelse, mest under de första tvåhundra åren. Ju närmare nutiden vi kommer, desto mer träder de i bakgrunden. Det är i människornas verkliga eller inbillade möten med dessa som det Lagerlöfska tonar fram som starkast.
Vi möter soldaten Mats Mattsson som vid mitten av 1600-talet tar marken, hemmanet Nevabacka, i Mellersta Österbotten i besittning, och det är hans och hans ättlingars historia, släktled för släktled, som berättas på släktkrönikans vis. Förlaget kallar boken ”episodroman”. Det är en bra benämning, för varje kapitel är en avrundad historia, och sedan går berättelsen vidare till en ny generation och en ny historia, där kanske den som var barn i förra kapitlet är vuxen eller gammal i nästa. Så det är ingen jämnt framåtflytande skildring. Tvärtom har Maria Turtschaninoff lagt ner hela sin författarskicklighet på att variera episoderna, narrativt och språkligt. Några episoder är särskilt lyskraftiga och kunde utan vidare publiceras som separata noveller. Dels ”Fågelflickan”, som består av de brev som den 16–17-åriga Alina skriver till sin jämnåriga väninna i Helsingfors år 1898–99. Man glömmer den häpnadsväckande skickligheten att skriva som en svärmisk tonåring från den tiden för den skönhetstörstande Alidas fåfänga längtan till ett annat liv. Lika bra, fast på ett helt annat sätt, är ”Sommaren med Doris”, där tioåringen Stina i mitten av 1950-talet berättar om sin sommar på gården, dit Helsingforsflickan motvilligt förts av sin mor som vuxit upp där. I början avskyr hon det mesta, men vägledd av sin moster, hemmadottern Doris, lär hon sakta men säkert lära känna gården och älska skogen, och det visar sig i följande kapitel att Nevabacka blir hennes fasta punkt i tillvaron.
Nevabacka är en värld i sig. Omvärlden är närvarande bara om den påverkar tillvaron på gården. Stora ofreden och krigen 1939–44 är betydelsefulla, medan finska kriget och rikssprängningen inte nämns alls, liksom inte heller ofärdsåren från 1899, och inbördeskriget nämns en enda gång.
Maria Turtschaninoff är kanske ingen djuplodande psykolog, men de många personerna i boken är pregnant gestaltade och rikt varierade, vilket höjer läsvärdet. Men viktigast för humanekologen Turtschaninoff tycks ändå vara budskapet: människan är inte, som kyrkan en gång hävdade, satt att tukta naturen utan är själv en del av den och ska umgås med den som med en jämlike. Budskapet framförs tydligt – övertydligt skulle kanske några säga – men det förtar inget av den höga konstnärliga kvaliteten på denna roman.
Min läsning 