Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Topelius levererar

2020-11-22 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4 Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Den här förnämliga utgåvan av den första i bokform utgivna upplagan av Topelius storverk (det publicerades först som tidningsföljetong) har stått i min nybokhylla i två år. Jag har nog tänkt läsa den, men det var med Per T. Ohlssons Albert Bonnier-biografi som jag fick den riktiga impulsen. Topelius var Albert Bonniers storsäljande favoritförfattare och goda vän, och Fältskärns berättelser Topelius största succé och en kassako för förlaget. Kan man läsa verket i dag och förstå dess framgång? I tolvårsåldern läste jag en förkortad ungdomsversion, vilket gjort mig extra nyfiken på den verkliga varan.

Jag har nu läst första bandet, som omfattar en 65-sidig, mycket nyttig inledning plus noter samt de fem första av verkets femton ”berättelser”. Verket är indelat i fem ”cykler”, med vardera tre ”berättelser”, uppdelade på ett antal kortare kapitel. Först i verket och mellan varje berättelse löper ramberättelsen, där den gamle apotekaren och fältskären Andreas Bäck för en skara lyssnare i allra åldrar, från gamla mormor till busfrön i tioårsåldern, någon gång på 1830-talet berättar om stora händelser och vardaglig tillvaro från Sveriges och Finlands gemensamma historia 1631–1772; första bandet sträcker sig till 1671. Syftet är patriotisk-pedagogiskt. Metoden är att ställa två släkter mot varandra: den nobiliserade, ursprungligen österbottniska bondesläkten Bertila/Bertelsköld och den borgerliga familjen Larsson (Topelius tycks inte ha haft klart för sig att son-namn inte användes som familjenamn på 1600-talet). Skildringar från trettioåriga kriget och Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark varvas med hemmascener i Finland, först hos bondekungen Aron Bertila i Storkyro, sedan hos Bertelsköldarnas slott Majniemi nära Åbo.

Jag tänkte återkomma med en mer analytisk text när jag läst hela verket. Så här efter en tredjedel vill jag bara säga att det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag är ånyo en bokslukande tolvåring. Berättelserna är så fantastiska, gestalterna så levande, språket så rikt och läsartillvänt och därtill humoristiskt. Jag är otålig att få återvända till boken och få veta hur det går. Det är klart att det finns en hel del svåra ord och begrepp (dock en omfattande kommentar till enskilda ställen), och Topelius stavning är mycket egen. Men för mig har det varit lätt att sätta mig över sådana svårigheter för drivet och schvungen i Topelius prosa. Hade Fältskärns berättelser varit skrivna på något av de stora kulturspråken hade de tillhört världslitteraturen.

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

God berättare, tveksam historiker

2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.

Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.

Historien ser oss, men ser vi historien?

2017-10-27 Maja Hagerman: Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige (Norstedts 2019). Maja Hagerman är i grunden journalist, men som sådan har hon skrivit så mycket och så länge om historiska ämnen att hon blivit en av Sveriges mest kända och respekterade populärvetenskapliga författare på området. Respekterad är hon även av den akademiska forskningen: hon blev 2011 hedersdoktor i Uppsala, där man framhöll hennes: ”i bästa mening kritiska förhållningssätt till humanistisk forskning och sin insats att popularisera densamma”.

Efter flera stora verk om Sveriges medeltid och senast biografin över den märklige rasbiologen Herman Lundborg har hon nu gett en ut en mindre, mer reflekterande och essäistisk volym, koncipierad och delvis skriven under föredragsturnéer runtom i Sverige, där hon talat på regionala museer, i hembygdsföreningar, på folkbibliotek och liknande. Resorna bildar bokens ram, med konkreta och sinnliga beskrivningar av landskap, bygder och byggnader. Tonen är lågmäld och sympatisk, stilen ganska talspråksnära, framställningen flytande och lättläst. Det är en älskvärd men också allvarlig bok.

Bokens ämne, som ges naturligt av det myckna resandet, är det synliga kulturarvet: kyrkor, gravhögar förstås men också mindre storslagna byggnader och föremålssamlingar. Hagerman reflekterar över hur de bevaras och vårdas men också vanvårdas och glöms bort. Bland mycket annat som sätter i gång Hagermans tankar finns gamla tvättstugor, Hjalmar Brantings skrivbord, hällristningar, modern museipedagogik … På ett djupare plan handlar boken om hur historien använts, och förvanskats, i olika politiska syften, så att historieämnet råkade i vanrykte i det moderna Välfärdssverige som hellre såg framåt än blickade bakåt. Nu när historien åter är trendig ser hon farorna i att den än en gång kidnappas för att legitimera en svenska folkets och nationens gamla nationella gemenskap – som aldrig har funnits. Och det handlar inte bara om Sverigedemokrater. I ett avsnitt skriver hon om vurmen för att genom dna-test få reda på sin genetiska härstamning och vart den kan leda om den övertolkas i biologisk riktning. Rasbegreppets återkomst, om än i lite annan form än hos de gamla rasbiologerna är det hon starkast varnar för i boken.

Bokens drygt 300 sidor är uppdelade i 20 kapitel. Genom denna uppläggning kan läsningen kännas lite splittrad med täta hopp mellan olika ämnen, men i grunden är det ett väl sammanhållet, välskrivet och viktigt verk som man önskar många läsare.