Svensk efterkrigstid för lösa tyglar

2023-02-08 Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967 (red. Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky; Timbro 222; 533 s.). Som framgår av titeln är det ett väldigt ämne utgivarna har velat omfamna, och det har avsatt sig i form av en både till omfång och innehåll imponerande volym. Det senare har fördelats på 24 essäer av lika många författare, varav många kända namn. Uppdraget till skribenterna var uttryckligen att skriva essäistiskt, inte akademiskt, och det har dessa tolkat på skilda sätt. Några ligger ändå nära det akademiska skrivsättet, medan andra i varierande grad gått utanför ämnets ramar och skrivit subjektivt och personligt. Upplägget är tematiskt, så, lite tillspetsat, historien upprepar sig 24 gånger, men de varierande ansatserna och skrivsätten gör att läsningen ändå inte blir repetitiv.

Artiklarna är grupperade i tre avdelningar. I den första behandlas kulturen i trängre mening: litteratur, bildkonst, teater, musik, film etc. Den andra, som skulle kunna kallas etnologisk-sociologisk, ser på människors livsvillkor och levnadsförhållanden ur olika synvinklar, medan den tredje tar upp ett antal politiska frågor.

Boktitelns avantgarde är egentligen tillämpligt bara på den första avdelningen men är där desto mer framträdande. Det är påtagligt hur sammanflätade de konstnärliga genrerna var och hur samma namn, med Öjvind Fahlström och Moderna museet i spetsen, återkommer gång på gång. Det avantgardistiska kulturlivet på 1940- och 50-talet är enormt vitalt och makalöst framgångsrikt. Baksidan är en marginalisering jämnåriga traditionalister, som tonsättaren Bo Linde. Framträdande namn bland skribenterna är Birgitta Holm (litteratur), Thomas Millroth (konst), Karin Helander (teater). De flesta sympatiserar med sina föremål, och det finns föga av kritik. En lite udda artikel är skriven av Kalle Lind, som analyserar Hasse och Tages tidiga revyer och ser dem som inspirationskälla till 70-talets fria teatergrupper.

Bland andra avdelningens artiklar om boende, heminredning, livsstil och resande finns en tungviktare: Yvonne Hirdmans ”Konsten att vara kvinna”, om hur medvetenheten om kvinnors underläge både i familjen och på arbetsmarknaden ökar först långsamt på 40- och 50-talet för att bli en het fråga på 60-talet, med Eva Mobergs ”Kvinnans villkorliga frigivning” som tändande gnista och lägga grunden till 70-talets jämställdhetsreformer. Även i denna avdelning är skribenterna i huvudsak positiva till den utveckling de skildrar.

Med den tredje avdelningen ändrar boken karaktär, och man förstår varför ett så ideologiskt präglat förlag som Timbro velat ge ut den. Här läser författarna med högerglasögon politiken under perioden som ett vänsterprojekt eller åtminstone styrd av en hegemonisk socialdemokrati som man är kritisk till. Det är det övergripande intrycket och gäller inte alla artiklarna. T.ex. Åsa Nilsonne och David Thurfjell beskriver informativt utvecklingen inom psykiatrin resp. religionen och religionskritiken. Men Bo Wennström om straffrätten och synen på brottslingen, Bengt G. Nilsson om Lamco och Håkan Lindgren om tredje ståndpunkten framstår mest som partsinlagor.

Den omfångsbegränsning som jag ålägger mig tillåter inte att jag går in på varje artikel, så ovanstående får ses som några, förhoppningsvis representativa, nedslag. Sammanfattningsvis är det ett stimulerande verk som påminner om sådant som legat halvt bortglömt i minnesskrymslena och som till en del väcker frågor och invändningar. Redaktörerna har uppenbarligen gett författarna lösa tyglar på gott och ont. Läsningen blir varierad och aldrig tråkig, men den stilistiska spännvidden är stor, och skrivförmågan brister betänkligt hos ett par skribenter. Dessutom har artiklarna tydligen gått till tryck utan någon som helst korrekturläsning. Det vimlar av triviala skrivfel, och det finns ett antal sak- och namnfel som enkelt kunde har korrigerats. Jag nämner bara ett exempel. ”Mats Larsson (Verkstadsföreningens ordförande)” hette i själva verket Matts Bergom-Larsson och var Verkstadsföreningens verkställande direktör.

Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.

Ett nytt standardverk

2021-12-30 Carl Henrik Carlsson: Judarnas historia i Sverige (Natur & Kultur 2021; 399 s., rikt illustrerad). Denna bok fyller, som det heter, ett länge känt behov. Dess föregångare, Hugo Valentins bok med samma namn, utkom redan 1924 och i en utökad upplaga, Judarna i Sverige, 1964. Som historiker med personhistoria och genealogi som viktig inriktning och själv med en judisk gren i sitt stamträd är Carlsson den rätte att gå i Valentins fotspår. Det har blivit en bred, utförlig och detaljrik berättelse med inte minst en mängd intressanta personporträtt, men där problematisering och analys fått stå något tillbaka.

Framställningen är kronologisk, indelad i åtta kapitel som vart och ett omfattar ett skede i den judiska historien i Sverige, från förhistorien, den första judiska tiden från 1774, uppbyggnad fram till emancipationen 1870, konsolidering och ”guldålder” och östjudisk invandring fram till första världskriget, över mellankrigstidens ökande antisemitism och osäkerhet till andra världskrigets katastrofer med Sveriges först stängda gränser, följt av ett omfattande mottagande av flyktingar och räddade ur lägren, till sökandet efter en ny normalitet efter kriget och förhållandet till den nya judiska staten Israel. Det pånyttfödda judiska kulturlivet de senaste decennierna, och Majoritetssveriges intresse för detta, får också utrymme och blir ett led i författarens avslutande reflexioner om judarnas och det judiskas fortsatta existens i Sverige.

Inom kapitlen återkommer Carlsson till de centrala teman han linjerar upp i ett inledningskapitel. Ett första är relationen, det ”sociala kontraktet”, mellan det svenskjudiska kollektivet och majoritetssamhället, som går från tolerans till integration och ställning som nationell minoritet. Det andra är de inomjudiska relationerna, som har kunnat vara nog så konfliktfyllda men i allmänhet kunnat biläggas med ömsesidig god vilja. En central fråga har rört förhållandet mellan etablerade och nyinvandrade judar, i slutet av 1800-talet, efter första och efter andra världskriget. Just judisk immigration är ett annat centralt tema, som har varit aktuellt under snart sagt alla perioder. Nära knutet till det är anpassningen till majoritetssamhället, med i många fall assimilation som (av många oönskat) slutresultat. Utvecklingen av och i de enskilda församlingarna runtom i Sverige får också stort och detaljerat utrymme. Och allt detta genomsyras av en stark personcentrering: hela historien speglas i enskilda personers insatser och öden. Antisemitismen och dess yttringar, judarnas eviga följeslagare, är också ständigt närvarande i boken.

Den judiska historien i Sverige är en framgångssaga på nästan alla samhällsområden, väl berättad av Carl Henrik Carlsson. Men med hans ambition att få med allt blir framställningen stundom väl katalogartad. En brist på fördjupning och problematiserande analys vidlåder dock texten och gör också att vissa avsnitt känns för korta. Carlsson skriver inte dåligt men har inte haft några högre stilistiska ambitioner, vilket gör texten lite glanslös. Men ett gediget, faktatätt och auktoritativt verk, ett nytt standardverk, har han åstadkommit, vilket är gott nog och mer än så.

En sträng men rättvis lärare

2021-11-18 Ola Larsmo: Tio lektioner i svensk historia (Kaunitz-Olsson 2021; 198 s.). Ola Larsmo är en mångsidig författare och publicist, men historien är närvarande i det mesta, vare sig han skriver skönlitterärt eller dokumentärt. Sverige före och under andra världskriget har han skildrat i flera romaner, bl.a. Förrädare (2012), och i essäboken Djävulssonaten (2007) om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, som i Uppsalastudenternas namn uttalade sig mot inresetillstånd för tio judiska läkare.

Den kritiska synen på Sveriges hållning i slutet av 30-talet och under kriget har genomsyrat den allmänna opinionen på senare år så mycket att motbilderna har suddats ut. Det är inte minst denna snedvridning som Larsmo vill rätta till. En utlösande faktor verkar ha varit Sverigedemokraternas lögnaktiga valfilm 2018, där Socialdemokraterna görs ensamma ansvariga för det medlöperi som Sd förljuget målar upp. I de tio ”lektionerna”, kapitel på tio till tjugo sidor, undervisar Larsmo effektivt, pedagogiskt och stilsäkert om hur det egentligen var. Viktigast är att det inte fanns en svensk hållning utan flera samtidigt. De främlingsfientliga, till och med antisemitiska åsikterna var starka, i riksdagen främst inom Högern och Bondeförbundet och i högernationella kretsar som Sveriges Nationella Förbund m.fl. Aktiva flyktingvänner återfanns bland socialdemokrater och liberaler (folkpartister). Vid sidan av de mer kända Torgny Segerstedt och Ture Nerman lyfter Larsmo fram i dag rätt bortglömda som liberalerna Israel Holmgren och Mia Leche Löfgren och socialdemokraten Georg Branting. 1937 års utlänningslag och undfallenheten mot Nazityskland de första krigsåren var det pris statsminister Per Albin Hansson var beredd att betala för att hålla ihop sina regeringar och hålla Sverige utanför kriget. Det var inte heroiskt, men vem kan klandra en statsledning som gör sitt bästa för att hålla sitt land utanför ett storkrig? Det fanns inte heller en, enhetlig hållning under hela perioden. Under intryck av de norska judarnas öde hösten 1942 lade Sverige om sin politik helt och blev en aktiv, för att inte säga aktivistisk flyktingräddare. Vid samma tid, hösten 1942, stod också klar, för den som ville och kunde ta in det, omfattningen av det tyska mördandet av Europas judar.

Ola Larsmo berättar inget nytt, men den koncentrerade formen gör boken till en utmärkt repetitionskurs för oss som tror oss veta och en lika utmärkt grundkurs för de ignoranta (om de nu läser sådana böcker). Det är livfullt och personligt, och Larsmo har också infogat några upprörande levnadsöden och ett indignerat avsnitt om motståndet i Stockholm mot de s.k. snubbelstenarna, minnesstenar över deporterade och mördade judar infällda i trottoaren utanför deras bostäder. Som väntat går han också hårt åt sina favoritantipatier inom unghögern Arvid Fredborg, Åke Th. Leissner och Gunnar Unger. Att Fredborg och Unger kunde fortsätta efter kriget som respekterade och framgångsrika journalister ter sig med dagens ögon som mycket anmärkningsvärt.

Våra värsta år

2021-10-09 Magnus Västerbro: Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII (Albert Bonniers Förlag 2021; 510 s.). Sverige under stora nordiska kriget 1700–1721. Men själva krigshändelserna är mestadels långt borta. Det är livet i Sverige, det hårda, prövande, som är bokens ämne. Hur levde man? Hur överlevde man? Genom enskilda levnadsöden från torpstugor till adelspalats får skildringen pregnans. Det politiska spelet blir också väl belyst, men fältslagen lyser med sin frånvaro.

Jag har inte läst Magnus Västerbros förra bok, den Augustprisbelönade Svälten, men känner igen framställningssättet från andra nutida historiska berättare, som Henrik Berggren i hans serie Landet utanför, om Sverige under andra världskriget. Tidens händelser bildar fond, men tas med bara så mycket som behövs för kontinuiteten och för att man ska förstå huvudberättelsen om tillståndet i landet. Och vad är det för bild av Sverige som Västerbro frammanar?

Ja, det är snarast den av ett totalitärt och genommilitariserat samhälle. Karl XII hade ärvt det av hans far Karl XI införda enväldet med det militära indelningsverk som skulle garantera hög militär beredskap men som ålade praktiskt taget varenda fri bonde att stå för personalen genom rotar, rusthåll och båtsmanstorp. Att ifrågasätta kungens absoluta makt kunde medföra dödsdom eller åtminstone långvarig inspärrning. Det förra drabbade t.ex. fältskären Johan Schönheit, som i landsflykt i Hamburg i en pamflett kritiserat enväldet, kidnappats av svenska agenter och dömts till livstid på Marstrands fästning. Då han därifrån fortsatte sin verksamhet dömdes han till döden och avrättades på ett även för sin tid ovanligt brutalt sätt. På fästning sattes också prosten Jakob Boëthius från Mora. Då han inte bättrade sig spärrades han in på Danvikens hospital, en metod att oskadliggöra som även nutida diktaturer använt. Den traditionella svenska termen ”envälde” döljer, menar Västerbro, samhällsordningens verkliga natur, som är tyranni, i Karl XII:s fall förstärkt av hans totala ovilja att lyssna till råd eller rätta sig efter omständigheterna och hans på religion och moral grundade övertygelse att hans fiender måste besegras militärt i stället för att pacificeras med en fred som åtminstone fram till 1707 hade blivit gynnsam för Sverige.

Så kriget fortsatte och folkets nöd tilltog. Soldater dog i förskräckande antal och lämnade kvinnor och gamlingar att sköta jorden. Från sina kvarter nere i Europa krävde kungen ständig påfyllning av manskap, men varifrån skulle knektarna tas? Indelningsverket fungerade nog bra i fredstid, men för ett långvarigt krig var det helt otillräckligt. På något sätt skakades de i alla fall fram, till pris av att eländet tilltog och Sveriges ekonomi kördes i botten. Med kungen så långt borta försökte rådet föra en egen politik, och inkallade till och med riksdagen två gånger, men när det kom till kritan vågade man ingen riktig revolt.

Med hjälp av brev, domstolsprotokoll och annat källmaterial låter Magnus Västerbro detta elände förkroppsligas i enskilda individer. Här finns kända namn som Christina Piper, som kan förmera familjens förmögenhet medn maken Carl är i rysk fångenskap, och poeten Sophia Elisabet Brenner, som skriver hyllningsdikter till kungen medan hon tvivlar innerst inne. Men de flesta är okända namn: soldatänkor, prästfruar, ogifta mödrar, självstympare, självspillingar. Starkast berörs man av dem som kan skriva med egna ord, som officeren Jon Stålhammar i en ström av brev till hustrun Sofia Drake. Först optimistiskt om att kriget snart är över, så småningom alltmer dystert, med funderingar om att lämna tjänsten. Men det blir inte av, och 1708 stupar han. Då har redan parets son dött av sårfeber efter att ha skadats i strid. Lite bättre tur har Märta Hagman, två gånger prästänka men varje gång lyckligt omgift med makens efterträdare. Värre blir det för Anna i Bråbo som blir våldtagen av en soldat. Han nekar och bevis saknas, så Anna blir i stället dömd till döden för hor; lyckligtvis undanröjer hovrätten domen. Exemplen är hämtade från det nuvarande Sverige. Lite synd att Västerbro utelämnat stora ofredens Finland. Där hade funnits mycket att hämta, men boken är förstås lång nog ändå.

Detta må räcka som exempel på bredden och djupet i Magnus Västerbros berättelse. Svensk historiografi har fått en krönikör av hög klass, och jag ser fram mot hans nästa bok. Det enda jag skulle önska är att han slipade på sina stilistiska verktyg. Han skriver ledigt, och språket flyter, men det gnistrar inte. Det kunde åtminstone få glimma till här och där. Det är dock bara ett mindre skönhetsfel i ett storartat verk.

Folkhemmet står pall i Landet utanför

2021-04-23 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1940–1942 (Norstedts 2021; 486 s.). Det här är andra delen i Berggrens planerade trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur min anmälan från januari 2019. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Det som präglar den nu utkomna andra delen är att den behandlar de tyngsta krigsåren 1940–42. Det gör den mer dramatisk och direkt spännande att läsa. Själva krigshändelserna beskrivs kortfattat och placeras som en fond mot vilken den svenska regeringen och myndigheterna agerar och Astrid Lindgren, Karin Bergman och den nya bekantskapen hemmafrun Rut Berggren (ej släkt med författaren) i Sandviken kommenterar. Det här är åren då den fria opinionsbildningen är under hård press. På tidningar som uttryckt sig alltför kritiskt eller nedsättande om Tyskland och dess regim tillämpar justitieminister K.G. Westman obskyra paragrafer i tryckfrihetsförordningen som transportförbud och regelrätta beslag. Men Berggren lyfter förtjänstfullt fram orädda antinazistiska röster och rörelser: Torgny Segerstedt och Handelstidningen, Tisdagsklubben ledd av Amelie Posse, Ture Nerman Med Trots Allt! och föreningen och tidskriften Nordens Frihet, där bl.a. Eyvind Johnson (som 1941 publicerar sin första beredskapsroman Grupp Krilon) och bokförläggaren Kaj Bonnier, min morfar, var verksamma. Den gradvisa omsvängningen under 1942 mot en tro på allierad seger i kriget kommer fram fint i Berggrens framställning. Vad de tyska judeförföljelserna, även i ockuperade länder i Västeuropa, egentligen innebär börjar gå upp för allt fler under 1942; i Sverige är deportationerna av judarna i Norge en ögonöppnare och den direkta orsaken till att Sverige helt lägger om sin dittills ytterst restriktiva flyktingpolitik. Mot slutet av året har tyskarna drivits bort från Nordafrika och en allierad invasionsarmé landstigit i Marocko och Algeriet, en tysk armé är inringad i Stalingrad och USA har hejdat Japans expansion i Stilla havet i slaget vid Midway. Med den cliffhangern slutar denna del av Henrik Berggrens mäktiga verk.

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Topelius levererar

2020-11-22 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4 Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Den här förnämliga utgåvan av den första i bokform utgivna upplagan av Topelius storverk (det publicerades först som tidningsföljetong) har stått i min nybokhylla i två år. Jag har nog tänkt läsa den, men det var med Per T. Ohlssons Albert Bonnier-biografi som jag fick den riktiga impulsen. Topelius var Albert Bonniers storsäljande favoritförfattare och goda vän, och Fältskärns berättelser Topelius största succé och en kassako för förlaget. Kan man läsa verket i dag och förstå dess framgång? I tolvårsåldern läste jag en förkortad ungdomsversion, vilket gjort mig extra nyfiken på den verkliga varan.

Jag har nu läst första bandet, som omfattar en 65-sidig, mycket nyttig inledning plus noter samt de fem första av verkets femton ”berättelser”. Verket är indelat i fem ”cykler”, med vardera tre ”berättelser”, uppdelade på ett antal kortare kapitel. Först i verket och mellan varje berättelse löper ramberättelsen, där den gamle apotekaren och fältskären Andreas Bäck för en skara lyssnare i allra åldrar, från gamla mormor till busfrön i tioårsåldern, någon gång på 1830-talet berättar om stora händelser och vardaglig tillvaro från Sveriges och Finlands gemensamma historia 1631–1772; första bandet sträcker sig till 1671. Syftet är patriotisk-pedagogiskt. Metoden är att ställa två släkter mot varandra: den nobiliserade, ursprungligen österbottniska bondesläkten Bertila/Bertelsköld och den borgerliga familjen Larsson (Topelius tycks inte ha haft klart för sig att son-namn inte användes som familjenamn på 1600-talet). Skildringar från trettioåriga kriget och Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark varvas med hemmascener i Finland, först hos bondekungen Aron Bertila i Storkyro, sedan hos Bertelsköldarnas slott Majniemi nära Åbo.

Jag tänkte återkomma med en mer analytisk text när jag läst hela verket. Så här efter en tredjedel vill jag bara säga att det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag är ånyo en bokslukande tolvåring. Berättelserna är så fantastiska, gestalterna så levande, språket så rikt och läsartillvänt och därtill humoristiskt. Jag är otålig att få återvända till boken och få veta hur det går. Det är klart att det finns en hel del svåra ord och begrepp (dock en omfattande kommentar till enskilda ställen), och Topelius stavning är mycket egen. Men för mig har det varit lätt att sätta mig över sådana svårigheter för drivet och schvungen i Topelius prosa. Hade Fältskärns berättelser varit skrivna på något av de stora kulturspråken hade de tillhört världslitteraturen.

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

God berättare, tveksam historiker

2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.

Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.