Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s