En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.

Marsch mot undergången

2014-02-21 Joseph Roth: Radetzkymarschen (1932; svensk övers. Hugo Hultenberg 1933, bearbetad av Lena Kamhed 2017; förord Stefan Jonsson; Lind & Co. 2018). Vi har alla våra litterära lakuner. Denna var till nu en av mina, trots att jag länge intresserat mig för tidens och områdets litteratur. Tiden är decennierna närmast före första världskriget och i någon mån mellankrigstiden, området är det habsburgska riket och Österrike. Till författarna hör höglitterära namn som Herman Broch, Robert Musil och Elias Canetti och mer lättillgängliga som Arthur Schnitzler, Stefan Zweig och Franz Werfel. Med ”Radetzkymarschen” lägger sig Joseph Roth någonstans mittemellan. För mig blev det en läsupplevelse av numera ovanligt slag.

Johann Strauss d.ä:s berömda marsch, tillägnad en framstående general, är romanens ledmotiv och symbol för Habsburgmonarkins storhet. Militärmusikkapellet i den lilla kretshuvudorten W. i Mähren inleder sina söndagskonserter med den. Bland åhörarna finns kretspresidenten baron Frans Trotta von Sipolje, och hans son kadetten, sedermera löjtnanten Carl Josef. För adelskapet och sitt relativa välstånd kan de tacka Frans far Josef, en ung officer med ursprung i en slovensk bondby, som med fara för eget liv räddar kejsar Frans Josef i slaget vid Solferino 1859. Där och då tar romanen sin början, men stamfaderns historia är raskt avklarad, även om han som hjältegestalt är ständigt närvarande. Huvuddelen av handlingen utspelar sig under sonsonens tid som löjtnant vid två olika regementen, det senare vid imperiets utpost i nordöst, om det nu är Galizien eller Karpatorutenien.

Handling, förresten. Faktum är att det inte finns så mycket av linjärt händelseförlopp, utan romanen utspelar sig i ett antal avrundade episoder. Oftast är vi hos löjtnanten på hans regemente, där de uttråkade officerarna fördriver tiden med brännvin, hasardspel och växelrytteri. Några gånger blir det dramatiskt: en duell med dubbelt dödlig utgång, ett självmord, en strejk som Carl Josef är med om att slå ner med vapenmakt, en stor skuld som regleras i sista minuten. Stundom är vi tillbaka hos den åldrande kretspresidenten och hans lilla entourage, där händelselösheten är påtaglig. Det är en utpräglat manlig värld. Mödrarna till både Frans och Carl Josef är tidigt döda, och sönerna har bara sin respektive far att ty sig till, men respektavståndet är mycket stort. I kretspresidentens hushåll finns en husföreståndarinna som spelar en perifer roll, särskilt i kontrast till den uppmärksamhet författaren ägnar familjens gamle trotjänare, betjänten Jacques. Övriga kvinnor är sådana som är föremål för löjtnantshjärtats ömma låga, varav dock ingen är en presumtiv hustru.

Ätten Trottas öde kan påminna om huset Buddenbrooks, men ska förstås läsas som en parallell till dubbelmonarkins. Regimen byggde på strikta principer men flexibel tillämpning. I varje fall i den österrikiska delen diskriminerades etniska och språkliga minoriteter mindre än kanske någon annanstans. Välståndet ökade. Det är en nostalgisk Joseph Roth som beskriver detta. (Vid den här tiden utvecklades han också till aktiv habsburgsk monarkist.) Men författaren är inte blind för avigsidorna: militarismen som genomsyrar samhället men urholkar det genom sin egen inkompetens och korruption, de sociala och ekonomiska klassklyftorna, oförmågan hos statsledningen att inse rikets prekära läge inför det annalkande kriget.

Joseph Roth skriver med samtidig empati och distans och en god portion ironisk humor, väl tillvaratagen av översättaren Hugo Hultenberg. Han växlar mellan berättande partier, där jag påmindes om Herman Brochs trilogi ”Sömngångare”, och mer reflekterande, som en populär version av Musils ”Mannen utan egenskaper”. Det var en oavbruten fröjd att läsa denna roman.