Ett spel för de invigda?

2026-08-15 Glaspärlespelet. Försök till en levnadsteckning över magister Josef Knecht jämte Knechts efterlämnade papper utgivna av Hermann Hesse (1943; svensk övers. Nils Holmberg, dikterna tolkade av Irma Nordvang, Albert Bonniers Förlag 1952; 566 s.). Ordet glaspärlespel har kommit att stå för en inåtvänd teoretisk verksamhet helt utan relevans för den yttre världen, eller, som jag själv formulerat det i Bonniers svenska ordbok: ” intellektuellt avancerad men i grunden meningslös sysselsättning”. Begreppet härstammar förstås från denna Hesses märkligaste roman, som själv kunde liknas vid ett sådant spel med sina förklädnader och metanivåer. Men man ska nog se verket främst som en allegori, där romanens två fysiska världar symboliserar två förhållningssätt till tillvaron. Och redan nu bör påpekas att Hesse inte tar entydig ställning till någondera.

Vi befinner oss flera hundra år framåt i tiden. En okänd författare har tagit till uppgift att skriva en biografi över en legendarisk stormästare i glaspärlespelkonsten, magister ludi Josef Knecht. Men först ger han en historisk bakgrund. I sviterna av tidigare århundradens krig och konflikter och inte minst kulturens förfall till s.k. feuilletonism (väl ungefär ’ytlig kulturjournalistik’) har uppkommit en ny, förandligad kultursyn, inkarnerad i en klosterliknande orden i en självstyrande provins, Kastalien, och symboliserad av glaspärlespelet. Kulturen är tillbakablickande och uppehåller sig främst vid sådant som kan uttryckas i siffror, symboler och regler, viktigast matematik och musik men även t.ex. astronomi och lingvistik (i boken kallad filologi). Traditionell västerländsk filosofi föraktas, medan österländska vishetsläror beundras. Nyskapande kultur, som att skriva poesi, står lågt i kurs.

Begåvade pojkar från hela riket (som tycks omfatta en stor del av Europa) sätts i skola i Kastalien, och om de håller måttet och är villiga tas de ut för högre utbildning och kan göra karriär inom orden. Josef Knecht är en sådan. Som magister ludi (spelmästare) borde han vara den mest inåtvände, men tvärtom är han en av de ledande kastalier som har haft mest kontakt med omvärlden. Det får honom att börja tvivla på ordensverksamhetens nytta och nödvändighet och ger upphov till konflikter både inom honom själv och mellan Knecht och hans kolleger och överordnade och som manifestas i långa monologer och dialoger. Konflikten utlöser det händelseförlopp som, på relativt få sidor, avslutar romanen.

Det här är inte science fiction. Framtiden är symbolisk, några tekniska framsteg har inte ägt rum, katolska kyrkan och påven i Rom sitter i orubbat bo. Manssamhället har snarast stärkt sitt grepp (jag tror jag aldrig har läst en roman där kvinnor är så totalt frånvarande, förutom en, alldeles mot slutet). Naturen, alplandskapet, spelar en viktig roll, men det är personerna och idéerna som är det viktigaste. Personteckningen är djup och visar på påverkan från Freud och Jung. Skriven mitt under andra världskriget är verket, som jag läser det, dock främst en essä om kulturens ställning i tiden och de intellektuellas ansvar för den. Och, det förtjänar att upprepas, Hesse lämnar frågan obesvarad.

Glaspärlespelet är ovedersägligen en klassiker, i jämnhöjd med t.ex. Thomas Manns Doktor Faustus, som den på flera sätt liknar. Den är inte alldeles lättläst; särskilt den långa inledningen frestar på. Därefter växlar mer lättillgängliga berättande partier med återgivande av långa brev, samtal och dylikt. Men jag rekommenderar den till alla seriöst litteraturintresserade.

Som ”bonusmaterial” innehåller boken vad som sägs vara Josef Knechts efterlämnade texter. Det är ett antal dikter, förtjänstfullt tolkade av Irma Nordvang, samt tre ”levnadslopp”, berättelser om tre personer från olika tider som Knecht skall ha skrivit som övningsuppgifter. Här är det dock mycket tydligt att det är Hesse som stått bakom dessa mytiska, legendartade och orientaliserande berättelser, som alla är mycket läsvärda.

Kracht förnyar sig – men varför?

2026-02-16 Christian Kracht: Air (2025; svensk övers. Anna Bengtsson, Ersatz 2025; 206 s.). Trots att vi diskuterat den i min bokcirkel (innan jag själv hunnit läsa den) hade jag inte förstått vad det var för slags bok. En blandning av realism och fantastik av ett slag som jag inte riktigt trivs med. Air påminner lite om en annan roman som jag skrivit om, Murakamis Staden och dess ovissa mur. Renodlad fantasy är en annan sak, men att blanda så här …

Det börjar i en rätt trivial verklighet. Inredningsarkitekten Paul från någonstans på den europeiska kontinenten (kanske Schweiz) har bosatt sig på Orkneyöarna för en eremittillvaro som han eftersträvat. Faktum är att han drömmer om ett än mer isolerat tillhåll. Han skapar sig ett visst namn som färgexpert, och när han får en inbjudan från en tidskrift med redaktion i Stavanger tackar han omedelbart ja. På plats i Norge möter han ett annat original, utgivaren Cohen (det finns ingen förklaring till att han bär detta typiskt judiska namn). När Paul besöker den enorma datorhall som han ska färgsätta drabbas den av en kraftig elektromagnetisk puls, och Paul försvinner spårlöst.

Men redan innan Paul avrest till Stavanger förs läsaren in i en annan värld. Där har den föräldralösa men mycket kapabla flickan Ildr med pilbåge vådaskjutit en man i tron att han var ett rådjur. Hon vårdar mannen och läker hans sår. Men hertigens män är ute efter mannen som besitter märkliga kunskaper, och efter en blodig strid tvingas de båda fly under förfärliga strapatser. Att mannen är Paul förstår man så småningom, och därmed är kopplingen mellan världarna gjord.

Jag återger inte mer av handlingen i det som i fortsättningen är en rätt renodlad fantasyroman och som sådan välgjord och spännande. Men jag måste erkänna att jag inte förstår författarens intentioner. Temat om våld och rätt tillförs inget nytt. Att hålla ihop i grupp är bättre än att isolera sig och ger större chanser att överleva mot svåra odds, jovisst. Jag har svårt att förstå att just denna roman, som helt saknar Krachts vanliga humor, blivit hans största framgång. Eurotrash, som jag skrev om nyligen, är bra mycket bättre i mina ögon.

Autofiktiv roadtrip

2026-02-04 Christian Kracht: Eurotrash (Kiepenheuer & Witsch 2021; 210 s). Jag tror det var när den här boken kom ut på svenska som jag först uppmärksammade Christian Kracht. Jag har varit nyfiken på den, och på honom, men nu skulle jag egentligen ha läst hans senaste, Air, i en bokcirkel jag är med i. Bibliotekskön var dock för lång, så jag fick ta en annan bok: Eurotrash, i original på tyska, som råkade finnas inne. Jag blev inte besviken.

Detta är autofiktion. Huvudpersonen Kristian Kracht, hans föräldrar och mor- och farföräldrar har i boken biografier som överensstämmer med författarens och hans anhöriga. Och det är viktigt. C.K, den verklige och den fiktive, försöker komma till rätta med att hans morfar var en ledande nazist, som slapp lindrigt undan i denazifieringen efter kriget, och att hans far, i egenskap av tidningskungen Axel Springers högra hand kunde bygga upp en stor förmögenhet med hus runtom i Europa och en värdefull samling av tyska expressionister. Föräldrarna var tyskar, men Christian växte upp i Schweiz, ett land han innerligt avskyr: dess penningdyrkan, dess brist på kultur och till och med vanlig hyfs. I avskyn till sitt hemland kan han påminna om grannlandet Österrikes Thomas Bernhard, men Krachts svartsyn är inte lika djup.

Familjebakgrunden och författarens/huvudpersonens reflexioner får vi läsare lära känna under resans gång, den resa runtom i västra Schweiz som Christian företar med sin mor (och som framstår som rent fiktiv). Modern, 80 +, bor i Zürich, är sjuklig och drog- och alkoholberoende. Christian besöker henne motvilligt men trevar efter något slags försoning. Han får idén att de ska ut och resa; de tar en taxi, först till banken, där modern tar ut 600 000 franc i kontanter, sedan mot Christians barndomsmiljöer i kantonen Bern, med linbana till en alpplatå för att se edelweiss i deras rätta miljö (vilket misslyckas), därefter till franskspråkiga Schweiz (Welschland): Montreux och Genève. Den senare staden är ännu värre än det avskyvärda Zürich: ”… diese furchtbare, verlogene, eiskalte protestantische Stadt, voller Angeber und Aufschneider [skrävlare] und Erbsenzähler [pedantiska snåljåpar]. Calvingrad hatten wir Genf immer gennant,”

Sådana tirader kunde bli outhärdliga i längden, men det som gör romanen njutbar är författarens humor. Det är helt enkelt en förbålt rolig bok, full av situationskomik och kvicka repliker i rapp dialog. Min studenttyska räckte ganska långt, men det fanns förstås en hel del ord jag inte kände till, och meningsbyggnaden i de berättande partierna var stundom rätt invecklad.

Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

”Alice i underlandet” för vuxna?

2023-08-12 Franz Kafka: Processen (skriven 1914–15, utgiven 1925, svensk övers. Karl Vennberg 1945; Månadens Bok 1986; 237 s.). Ingen av Kafkas tre romaner är fullbordad. I motsats till Amerika och Slottet är Processen däremot avslutad. Det är inne i verket det finns fragment, ett oavslutat kapitel och, vad det verkar, oskrivna sådana. (Den som intresserar sig för tillkomsthistorien hänvisar jag till tyska Wikipedias artikel om romanen.) Men frågan är om inte dessa lakuner bidrar till den absurda, surrealistiska stämningen.

Handlingen är ju väl känd. Josef K. grips en morgon, anklagad för något obekant, men får tills vidare behålla friheten. Under ett år stångas han mot en ansiktslös domstol, som har kanslier på vindsvåningar i nedgångna hyreskaserner, och domstolens hantlangare men kommer ingenstans. I sista kapitlet grips han igen, förs utanför staden och avrättas med knivhugg i hjärtat, ”som en hund”. Han är en betrodd banktjänsteman men får allt svårare att sköta jobbet. Han möter många skenbart välvilliga personer som säger sig kunna hjälpa honom genom kontakter i den osynliga domstolen, men inget händer. Han har en förvånansvärd dragningskraft på unga kvinnor, men inte heller det hjälper honom. Handlingen går i gång lite trevande, och K. tycks själv till att börja med inte ta sin situation på riktigt allvar, men förloppet accelererar och kulminerar i mötena med Advokaten, en sjuk gammal man som arbetar på en inlaga till domstolen för K. men som aldrig blir färdig med den. I näst sista kapitlet träffar K. en fängelsepräst som berättar parabeln ”Framför lagen” för honom, och vars innebörd de diskuterar. (Den skrevs för romanen men publicerades separat redan 1915).

I motsats till den tio år yngre Slottet, som är labyrintisk och svårtolkad även i den litterära formen, är Processen skriven på ett klart språk och rentav lättläst. Det finns inslag av absurd humor, och några av dialogerna fick mig att tänka på Alice i underlandet. Men den ogripbara hotfullheten dominerar förstås läsningen.

Det har funnits många åsikter om vad Kafka menade med sin roman, och den har tolkats självbiografiskt, existentiellt och politiskt och som ett utslag av judisk mystik (”Framför lagen” kan nog vara inspirerad av den). Kritik av det habsburgska överhetssamhället tycker jag mig kunna läsa in. Men framför allt läser jag Processen som en parabel om tillvarons gåtfullhet och omöjligheten att nå kunskap om den.

En trovärdig fiktion

2023-08-01 Christa Wolf: Landet som icke är (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist 1982; nyutgåva med förord av Martin Lagerholm, Lind & Co 2022; 105 s.). Ett fiktivt möte mellan två av den tyska litterära romantikens unga, för egen hand döda: det låter som ett romanuppslag så självklart att man undrar varför det inte förverkligats tidigare. Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode alltså, på en tillställning år 1804 med flera andra av den tyska parnassens ledande namn: Clemens Brentano, hans systrar Bettina von Arnim och Gunda med make, den berömde rättslärde Carl von Savigny. Hölderlin nämns i förbigående och Goethes ande svävar över tillställningen. Det är som att man undrar vad stackars Novalis gjort för ont som inte ens är omnämnd.

Nu raljerar jag. Det är inte så att den östtyska författaren Christa Wolf velat skriva ett Hänt i Veckan-reportage. Tvärtom låter hon sina språkrör, dessa två litterära och sociala outsiders, samtala om livsviktiga existentiella frågor, och hon belyser deras roller i det konforma tyska samhället. Martin Lagerholm är i sitt förord något på spåren då han läser romanen som en förtäckt bild av Wolfs egen belägenhet i det monolitiska DDR. Men det kan man strunta i, för Wolf mejslar skickligt fram ett trovärdigt dubbelporträtt av två desperata människor som saknade riktning i sitt liv och som inte blev litterärt erkända förrän långt efter sin död. Hon skapar också en spänning i det att hon låter sina protagonister bara långsamt närma sig varandra medan det vittra sorlet fyller luftrummet.

Boken är inte alldeles lättläst. Wolf använder sig i ständig växling av sin egen berättarröst, direkt anföring, svävande anföring och inre monolog utan att detta markeras grafiskt. I synnerhet i början, innan det breda persongalleriet satt sig hos läsaren, verkar det förvirrande, och det är boken igenom stundom svårt att avgöra om det skrivna har sagts eller tänkts och vem som har sagt eller tänkt det. På slutet när det bara är Kleist och Günderrode som samtalar, är det lättare.

Margaretha Holmqvist, en av våra allra främsta översättare från tyska, har överfört Christa Wolfs text till ett konstspråk som ligger så nära tyskan som möjligt utan att för den skull vara det minsta osvenskt. Bland annat har hon konsekvent använt imperfekt konjunktiv (finge, fölle, vunne etc.), som var så gott som obrukliga i svensk normalprosa redan 1982. Det är en bonuspoäng till denna mycket läsvärda men kanske lite i onödan svårlästa lilla roman.

Kärlek och politik i DDR:s dödsryckningar

2023-01-20 Jenny Erpenbeck: Kairos (Penguin Verlag 2021; 382 s. Finns i svensk övers. av Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Förlag 2022). Kairos är det förbiilande ögonblickets gud. Det gäller att fånga hans pannlock i flykten, för på bakhuvudet är han skallig. Just det gör den nittonåriga Katharina och den 34 år äldre författaren och radiomannen Hans när deras ögon möts på en buss i Östberlin en regnig dag hösten 1986. Tillfälligheten stryks under med tjocka streck av berättaren Erpenbeck: hade inte bussföraren väntat på den springande Katharina hade de två aldrig mötts.

Med den ögonblickliga förälskelsen inleds ett fyra år långt, småningom alltmer dysfunktionellt förhållande mellan den unga, men sexuellt inte oerfarna, typograflärlingen Katharina och den medelålders, gifte kulturmannen Hans. Samtidigt går den kommunistiska diktaturstaten DDR med accelererande fart mot sin upplösning. De två förloppen flätas samman och speglas i varandra i den skickliga romanförfattaren Erpenbecks händer. Katharina är hennes uppenbara jämnåriga språkrör, rentav hennes alter ego. Hans har nog drag av flera framstående kulturpersonligheter i DDR. (Att förebilden skulle vara dramatikern Heiner Müller har Jenny Erpenbeck bestämt förnekat.) Trots den ömsesidiga förälskelsen är förhållandet svårt ojämlikt. Kulturmannen Hans docerar om musik och poesi för den ingalunda obildade Katharina. Han lever ett ordnat familjeliv som han inte tänker avstå från, samtidigt som han ser med misstänksamhet och svartsjuka på Katharinas fria studenttillvaro, där även manliga vänner ingår. När Katharina flyttar till Frankfurt an der Oder, bara en timmes tågresa bort, för att studera scenografi, leder Hans självömkan nära nog till en brytning, och Katharina begår en enstaka otrohet med en jämnårig teaterman. Hans straffpredikningar, inlästa på timslånga kassettband, är raffinerad psykisk tortyr. Katharina är förtvivlad men finner sig undergivet. Förhållandet repareras hjälpligt men blir inte detsamma.

Båda har önskat sig grundläggande reformer i landet, men utvecklingen efter murens fall och DDR:s upplösning blir inte vad någondera tänkt sig. Erpenbecks kritik av Förbundsrepubliken hantering av ”återföreningen” är svidande. Händelsernas gång kommer också att få avgörande betydelse för Katharinas och Hans relation.

Erpenbeck skriver ett skenbart enkelt språk, med raka satser och med upprepningar som ett ofta använt stilmedel. I början kändes det lite som att läsa en elementär läsebok i tyska, men i takt med att huvudpersonernas relation kompliceras gör även språket det i viss mån. Bortsett från de rätt många ord som var okända för en som har sin tyska från gymnasiet åren runt 1960 hade jag inga problem med språket i boken, men det blev inte den djupa läsupplevelse som en bra översättning ger.

Jenny Erpenbeck är en av de mest betydande tyskspråkiga författarna i sin generation och kanske den främsta av dem som vuxit upp i DDR. Med denna roman befäster hon sin ställning. Jag rekommenderar den varmt men tillråder Ulrika Wallenströms prisade översättning för dem som inte är helt och hållet hemma i tyskan.

Kriminalroman, satir och moralitet

2020-11-10 Friedrich Dürrenmatt: Der Richter und sein Henker (1952; pocketutgåva Rowohlt 1955, 147 s.; ny svensk övers. av Ola Wallin Domaren och hans bödel, Ersatz 2020). Jag hörde om den nya översättningen och påminde mig då att jag läste romanen på tyska i gymnasiet 1960. Otroligt nog hade jag mitt exemplar kvar, på rätt plats i bokhyllan. Nu har jag läst om den; det var som om det var första gången. Möjligen läste jag aldrig ut den. Språket tycks mig nu ganska enkelt, och narrationen är rättfram, men kanske var det ändå för avancerat för en andraringare.

Vad är det för sorts bok? På ytan är det en kriminalroman. Schmied, en lovande ung kriminalassistent vid polisen i Bern, hittas mördad. Hans chef, den gamle, och mycket sjuke, kommissarie Bärlach får hand om fallet men låter en annan yngre assistent, Tschanz, sköta utredningen. Trådar löper till en tillbakadragen rik man, Gastmann, med oklar bakgrund, som bjuder in notabiliteter till sin palatsliknande villa på landsbygden men förvånande nog även polisassistenten Schmied. Gastmann visar sig ha förbindelser i det schweiziska näringslivets och politikens toppskikt, och Bärlach beordras ligga lågt med utredningen, vilket han till sin chefs förvåning accepterar utan protester. Så småningom står det klart att Bärlach och Gastmann har något gemensamt som går 40 år tillbaka i tiden … Mot slutet visar det sig att man har läst en kriminalroman av annan art än vad som först syntes. Det är mycket snyggt komponerat av Dürrenmatt och visar vilken hantverksskicklig författare han var.

Men kriminalromanen är ändå bara en form. Det är otroligt vad mycket en skicklig författare kan få in på bara 150 sidor. Dürrenmatts beskrivningar av naturen i Juraområdet i kantonen Bern är mästerliga. Satirikern Dürrenmatt gisslar snikenhet hos affärsmän, karriärism hos politiker och omoral hos jurister; moralisten Dürrenmatt diskuterar frågor om rättskipning utanför lagen och domstolarna. Det är dock svårt att i en anmälan gå på djupet med detta centrala tema, eftersom det kunde förstöra spänningen för den som ännu inte läst boken. Vilket många borde göra!

En betydande (anti)krigsroman – 65 år försenad

2020-09-15 Siegfried Lenz: Der Überläufer (Hoffmann und Campe 2016; pocketutgåva DTV 2017; 337 s. + 27 s. efterskrifter.). Denna roman har en märklig utgivningshistoria, tacknämligt redogjord för i efterskrifterna. Siegfried Lenz (1926–2014) var en av de främsta företrädarna för den (väst)tyska efterkrigslitteraturen; många av hans romaner finns på svenska. Der Ûberläufer skrevs redan 1951 men gavs aldrig ut och upptäcktes först i hans efterlämnade arkiv. Skälet tycks ha varit att ämnet, en tysk soldat som deserterar till sovjetiska partisaner, var för känsligt i det hårdnande kalla kriget på 1950-talet. Någon Sovjet- eller kommunistvänlig tendens finns dock inte i romanen, snarare tvärtom.

Det här är en krigsroman, med en sådans starka stridsskildringar. Det är också en antikrigsroman, med udden riktad mot ”die Klicke” enligt ordboken enbart Clique, med fransk stavning), det nazistiska ledarskapet, som sänder massor av människor mot en säker död. Soldattillvaron i de östpolsk-vitrysk-ukrainska sumpmarkerna, med hetta och myggor på sommaren, fuktig iskyla på vintern, beskrivs i åskådlig vedervärdighet.

Här hamnar huvudpersonen, soldaten Walter Proska från en gård i Masurien i Ostpreussen, av en tillfällighet efter ett tågsabotage sommaren 1944. Förbandet är bara en skyttegrupp, under ledning av en grobian till korpral, som spanar efter partisaner från ett primitivt träfort som de själva byggt. Alla är mer eller mindre udda människor, och Proska passar dåligt in. Han blir dock god vän med en verklig oliktänkare, Wolfgang, och börjar så småningom anamma dennes tänkande. Proskas förändrade hållning skildras mästerligt i växelvis dialoger och Proskas inre monologer. När de tillfångatas av partisanerna undgår de att skjutas genom att gå över till deras sida. Till Proskas beslut bidrar starkt att han förälskat sig i en partisankvinna, Wanda, som han mött redan på det sedan förolyckade tåget. Bokens andra del handlar om slutstriderna i kriget – med en mycket tragisk enskild händelse – och om Proskas tilltagande desillusion i den sovjetiska ockupationszonen (sedermera DDR) efter kriget.

Ett märkligt drag hos romanen är att namnen Tyskland och Sovjetunionen aldrig nämns, inte heller nazism eller kommunism. Geografin är också otydlig, utom i Proskas egna hemtrakter. Tanken är väl att förläna skildringen större allmängiltighet men det bidrar till viss förvirring. Fast till den bidrar säkert också min ovana vid att läsa skönlitteratur på tyska: här var många ord som var obekanta för mig, och allt orkar man inte slå upp. Att det är en betydande roman hade jag dock ingen svårighet att konstatera, och vore väl värd en översättning till svenska. Berättelsen har fått ny aktualitet under året, då det gjorts en tysk tv-film i två delar, som kan ses på SvT Play, med (den missvisande) titeln ”Kappvändaren”. Den ska vara mycket bra, men jag kände inte till den när jag skaffade boken i våras på rekommendation av en god vän som är mer insatt i modern tysk litteratur

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.