Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

Strålande roman om gycklare och krig

2020-02-23 Daniel Kehlmann: Tyll (2017; svensk övers. Jesper Festin, Albert Bonniers Förlag 2019; 333 s.). Till Eulenspiegel, med ett flertal namnvarianter, är den klassiska skälmen i tysk folklore sedan sen medeltid. Trettioåriga krigets fasor skildrades redan av samtida, som Grimmelshausen i Simplicissimus. I Tyll kombinerar Daniel Kehlmann de två motiven genom att placera 1300-talets skälm i krigets 1600-tal. Han förser sin huvudperson, här kallad Tyll Ulenspiegel, med en familjebakgrund och uppväxthistoria. Tyll är son till en mjölnare hemfallen åt ockultism och filosofiskt grubbel, vilket leder till dom och avrättning för häxkonster. Han flyr med en jämnårig flicka och sluter sig till kringvandrande marknadsgycklare, blir själv en sådan och gör lycka som lindansare och jonglör men framför allt som provokativ sanningssägare. Kriget pågår i Tyskland men Tyll blir alltmer efterfrågad, till sist av själva kejsaren i Wien. Mellan upptågen genomlever han åtskilliga äventyr. Ramhandlingen, så beskriven, är en klassisk pikaresk.

Beskrivningen ovan är dock förenklad. Faktum är att Tyll knappast ens är huvudperson i boken som bär hans namn. Och handlingen är uppsplittrad på ett antal fristående historier som inte är kronologiskt ordnade. Det bärande temat är kriget och vad det gör både med vanligt folk och med makthavare av olika rang. Minst lika framträdande roller som Tyll har den olycklige ”vinterkungen” av Böhmen, kurfurst Fredrik V av Pfalz, och allra mest dennes drottning Elisabet Stuart, vacker och begåvad dotter till Jakob I av England. Tyll får anställning som hovnarr vid deras minihov i exil i Haag men är en perifer figur i berättelserna om hur de avsatta furstarna försöker återfå om inte kungakronan så åtminstone. kurfurstvärdigheten. En höjdpunkt är mötet mellan Fredrik och en segerrusig och arrogant Gustav II Adolf, en annan Elisabets besök hos förhandlarna i Osnabrück inför westfaliska freden, bland andra de inbördes oeniga svenska delegaterna Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Tyll som person får man aldrig riktigt grepp om, vilket väl inte heller är meningen, men porträttet av Elisabet är vackert, nyanserat och trovärdigt. De flesta andra historiska personerna är mer av karikatyrer.

Utan att vara direkt arkaiserande har Daniel Kehlmann skrivit en roman som känns 1600-tal, komplett med fantastiska inslag som en talande åsna, en urgammal drake och fungerande magiska formler. Allvar och blodigt våld samsas med komik och satir. Jesper Festin har lyckats utomordentligt med överföringen till svenska.

Daniel Kehlmann slog igenom stort internationellt med Världens mått för en del år sedan. Efter ett par mellanböcker (i de flesta recensenters ögon) är han tillbaka med denna strålande konstsaga.

En outsider: vem, var och varför?

2019-12-28 Peter Handke: Långsam hemkomst (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist, Albert Bonniers Förlag 1981, nyutgåva 2019). Sorger, en man från Centraleuropa, befinner sig på en inuitbosättning vid polcirkeln. Han ska så småningom bege sig tillbaka till hemlandet, men det är oklart vad som väntar honom där. Sorgers faktiska hemlöshet är en tydlig bild för hans hemlöshet i tillvaron. Hans kontakter med andra människor är till synes normala, men de andra är i grund och botten främlingar för honom, även hans ”indianska” älskarinna. Hemresan går via en stor stad på amerikanska västkusten (kanske San Francisco), en skidort i Klippiga bergen och New York. På alla platserna uppehåller han sig en längre eller kortare tid. Sorgers grundstämning är melankolisk, men när han förmår ta in världen omkring sig ljusnar den. Ett möte i New York med en tvillingsjäl ger Sorger en avgörande impuls åt det ljusare hållet och han anträder den sista delen av resan.

Detta korta referat av handlingen gör givetvis inte denna korta men innehålls- och tankedigra roman rättvisa. Den har egenskaper som vållar läsaren svårigheter, åtminstone till en början. Först den språkliga formen, där långa vindlande meningar dominerar, heroiskt försvenskade av Margaretha Holmqvist. Man vänjer sig efter ett tag, men många gånger måste åtminstone jag läsa om en mening flera gånger för att reda ut syntaxen. Sedan framställningen, där läsaren bara långsamt släpps in i romanens värld. Vem Sorger är, var han är och varför, klarnar bara långsamt. Det vi småningom gissat bekräftas på de sista sidorna. Sorger skriver in sig i en rad av litterära outsiders, i efterföljd av t.ex. Camus och Sartre, och hans inre kamp är inte bara existentiell i allmänhet utan rent existentialistisk när han brottas med frågan hur han tagit ansvar för sitt liv. Parallell med berättelsen om Sorger, och nästan integrerad med den, är den minutiösa natur- och miljöskildringen. Den är storartad i sig, och i samspel med personporträttet är den litterära helheten av en mästarhand.

En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.

Marsch mot undergången

2014-02-21 Joseph Roth: Radetzkymarschen (1932; svensk övers. Hugo Hultenberg 1933, bearbetad av Lena Kamhed 2017; förord Stefan Jonsson; Lind & Co. 2018). Vi har alla våra litterära lakuner. Denna var till nu en av mina, trots att jag länge intresserat mig för tidens och områdets litteratur. Tiden är decennierna närmast före första världskriget och i någon mån mellankrigstiden, området är det habsburgska riket och Österrike. Till författarna hör höglitterära namn som Herman Broch, Robert Musil och Elias Canetti och mer lättillgängliga som Arthur Schnitzler, Stefan Zweig och Franz Werfel. Med ”Radetzkymarschen” lägger sig Joseph Roth någonstans mittemellan. För mig blev det en läsupplevelse av numera ovanligt slag.

Johann Strauss d.ä:s berömda marsch, tillägnad en framstående general, är romanens ledmotiv och symbol för Habsburgmonarkins storhet. Militärmusikkapellet i den lilla kretshuvudorten W. i Mähren inleder sina söndagskonserter med den. Bland åhörarna finns kretspresidenten baron Frans Trotta von Sipolje, och hans son kadetten, sedermera löjtnanten Carl Josef. För adelskapet och sitt relativa välstånd kan de tacka Frans far Josef, en ung officer med ursprung i en slovensk bondby, som med fara för eget liv räddar kejsar Frans Josef i slaget vid Solferino 1859. Där och då tar romanen sin början, men stamfaderns historia är raskt avklarad, även om han som hjältegestalt är ständigt närvarande. Huvuddelen av handlingen utspelar sig under sonsonens tid som löjtnant vid två olika regementen, det senare vid imperiets utpost i nordöst, om det nu är Galizien eller Karpatorutenien.

Handling, förresten. Faktum är att det inte finns så mycket av linjärt händelseförlopp, utan romanen utspelar sig i ett antal avrundade episoder. Oftast är vi hos löjtnanten på hans regemente, där de uttråkade officerarna fördriver tiden med brännvin, hasardspel och växelrytteri. Några gånger blir det dramatiskt: en duell med dubbelt dödlig utgång, ett självmord, en strejk som Carl Josef är med om att slå ner med vapenmakt, en stor skuld som regleras i sista minuten. Stundom är vi tillbaka hos den åldrande kretspresidenten och hans lilla entourage, där händelselösheten är påtaglig. Det är en utpräglat manlig värld. Mödrarna till både Frans och Carl Josef är tidigt döda, och sönerna har bara sin respektive far att ty sig till, men respektavståndet är mycket stort. I kretspresidentens hushåll finns en husföreståndarinna som spelar en perifer roll, särskilt i kontrast till den uppmärksamhet författaren ägnar familjens gamle trotjänare, betjänten Jacques. Övriga kvinnor är sådana som är föremål för löjtnantshjärtats ömma låga, varav dock ingen är en presumtiv hustru.

Ätten Trottas öde kan påminna om huset Buddenbrooks, men ska förstås läsas som en parallell till dubbelmonarkins. Regimen byggde på strikta principer men flexibel tillämpning. I varje fall i den österrikiska delen diskriminerades etniska och språkliga minoriteter mindre än kanske någon annanstans. Välståndet ökade. Det är en nostalgisk Joseph Roth som beskriver detta. (Vid den här tiden utvecklades han också till aktiv habsburgsk monarkist.) Men författaren är inte blind för avigsidorna: militarismen som genomsyrar samhället men urholkar det genom sin egen inkompetens och korruption, de sociala och ekonomiska klassklyftorna, oförmågan hos statsledningen att inse rikets prekära läge inför det annalkande kriget.

Joseph Roth skriver med samtidig empati och distans och en god portion ironisk humor, väl tillvaratagen av översättaren Hugo Hultenberg. Han växlar mellan berättande partier, där jag påmindes om Herman Brochs trilogi ”Sömngångare”, och mer reflekterande, som en populär version av Musils ”Mannen utan egenskaper”. Det var en oavbruten fröjd att läsa denna roman.