Från demokrati till diktatur på fyra veckor

2023-01-26 Uwe Wittstock: Februari 33. Litteraturens vinter (2021; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2022; 366 s.). Det råder ingen brist på litteratur om tiden runt Machtübernahme och människorna som agerade eller drabbades. Häromåret kom Feber. Berlins universum 1930–1933 av Peter Walther, som porträtterade några av de centrala förövarna och offren, och nu föreligger denna mycket omskrivna och hyllade bok. Wittstocks fokus är på dem som drabbas, och han poängterar det utomordentligt snabba förloppet: från (visserligen bräcklig) demokrati till full nazistisk diktatur på fyra veckor. Boken kunde ha handlat om många andra kategorier av yrkesutövare eller politiker, men Wittstock valde författarna eftersom deras öden är så väldokumenterade i samtida källor, inte minst brev och dagböcker. Och kanske också för att så många av dem är kända namn: Heinrich, Thomas, Klaus och Erika Mann, Erich Kästner, Gottfried Benn, Carl von Ossietzky, Else Lasker-Schüler, Ricarda Huch, Joseph Roth, Ernst Toller, Egon Erwin Kisch, Bertolt Brecht, Alfred Döblin, Carl Zuckmayer …

Berättelsen börjar 28 januari med ett ”alla var där”-party, Berlins stora Presseball, där vi presenteras för ett flertal av protagonisterna, samtidigt som den nya regeringen med Hitler som rikskansler börjar ta form. Sedan skildras utvecklingen dag för dag med korta avsnitt om de enskilda personerna, korsklippta med utvecklingen i maktens centrum. Varje dagskapitel avslutas med notiser om våldsdåd och dödsoffer, med ett allt brutalare SA som snart tar överhanden.

Genom att Weimarrepublikens författning ger presidenten (i det här fallet den gamle och senile Hindenburg) befogenhet att utlysa nödläge kan nazisterna snabbt sätta demokratin ur spel. Några, som Joseph Roth inser direkt vad klockan är slagen och lämnar Tyskland på en gång, vilket ännu går att göra under ordnade former; inte så få avvaktar i tron på att det är en övergående kris men flyr senare när det redan har blivit svårare att lämna landet; åter andra stannar kvar, vissa för att de sympatiserar eller åtminstone inte direkt motsätter sig regimen, andra, som Carl von Ossietzky, i full medvetenhet att de står på nazisternas svarta lista. Sätten att undkomma polisens och SA:s nattliga påhälsningar är många, och bitvis läser man boken nästan som en spänningsroman. Många grips förstås också och tas, om de har tur, till den vanliga polisen eller om de har otur till SA:s ”vilda” fängelser, där fångarna behandlas så brutalt att till och med Gestapochefen Rudolf Diels till slut reagerar mot barbariet. Det drabbade t.ex. Ernst Toller och Egon Erwin Kisch, men då de var tjeckoslovakiska medborgare utvisades de i stället för att sättas i koncentrationsläger.

Ett återkommande ämne i boken är förvecklingarna inom Preussische Akademie der Künste och speciellt dess litterära sektion. Ska man följa signalerna från den nya regimen eller göra motstånd och riskera suspendering? Läsaren bestås en provkarta på förhållningssätt: kröka rygg, försöka förhandla, göra passivt eller aktivt motstånd, lämna akademin för att rädda sitt eget skinn. Jag skulle tro att samma dilemma gäller och har gällt inom många organisationer under liknande omständigheter.

Metoden att berätta historia genom att välja ut en kort tidsperiod och skildra den bit för bit har varit populär en längre tid. Oftast har det handlat om ett år som skildrats månad för månad. Att det fungerar lika bra med en dryg månad, dag för dag, visar Uwe Wittstock med denna engagerande, välskivna och viktiga bok.

”Babylon Berlin” i verkligheten

2022-02-12 Peter Walther: Feber. Berlins universum 1930–1933 (2020; svensk övers. Anna Hörmander Plewka, Lind & Co 2021; 383 s.). Franz von Papen, Heinrich Brüning, Kurt von Schleicher … Kända namn från historien om Weimarrepublikens kris och kollaps mellan 1930 och 1933, eller kanske lika gärna 1934, när kretsen kring Hitler likviderar all opposition inom nazistpartiet (NSDAP). Men människorna bakom dessa och andra namn från samma tid har åtminstone jag inte vetat så mycket om. Det är om dem denna bok handlar, samtidigt som den ger en närbild av upplösningen.

Peter Walther (född 1965) har en bakgrund som konst- och litteraturkritiker och har gett ut biografier över bl.a. Goethe, Thomas Mann och Hans Fallada. Här ger han sig in på mer renodlad historisk mark. Boken har en originell disposition. I första halvan biograferas de nio huvudpersonerna i tur och ordning. I den andra skildras händelseförloppet ur dessas perspektiv, även om flera andra personer dras in i berättelsen. Personerna är dels sådana som var aktörer i skeendet på högsta nivå, som de ovan nämnda liksom kommunistledaren Ernst Thälmann, dels kritiska betraktare som pacifisten och publicisten Carl von Ossietzky (även om fokus ställs in på hans brittiskfödda hustru Maud) och den amerikanska journalisten Dorothy Thompson, dels ett par mer perifera figurer: illusionisten Erik Jan Hanussen med band till högt uppsatta nazister trots att han var jude, och SA-koryfén greve Wolf Heinrich von Helldorff. En gestalt som också får fylligt utrymme utan att ha ett eget biografiskt kapitel är den gamle fältmarskalken och numera rikspresidenten Hindenburg, som bestås ett påfallande välvilligt porträtt. Av de icke nazistiska politiska aktörerna ser Walther med sympati även på Brüning och Schleicher, medan han är kritisk mot Thälmann och totalsågar von Papen.

Den andra delen är ett enda accelerando i åtta satser som avslutas med ett ”Finale furioso” (kapitelrubriken). De etablerade partierna Zentrum (i boken genomgående kallat ”det katolska centrumpartiet”, som om det inte var ett riktigt partinamn) och SPD misslyckas med att häva depressionen, ytterkantspartierna vinner mark och våldet ökar stadigt. Jag måste erkänna att jag inte hade klart för mig omfattningen av blodigt och dödligt våld, orkestrerat främst av SA, under dessa år. Brüning håller sig heroiskt kvar i kanslersstolen i två år, medan efterträdarna von Papen och Schleicher blir kortvarigare. Riksdagen upplöses gång på gång och NSDAP blir allt starkare men får ett märkbart bakslag i november 1932. Högernationalister intrigerar fram Hitler till rikskanslersposten i januari 1933 i en regering med bara tre nazister. Men riksdagshusbranden i februari spelar partiet i händerna, och Hitler tilltvingar sig de fullmakter han behöver för att snabbt etablera sin diktatur. Efter ett år är han så säker i sadeln att han kan göra upp med motståndare både utanför och inom partiet. I ”de långa knivarnas natt i juni 1934 mördas bl.a. Kurt von Schleicher, och vänsteroppositionen inom partiet, främst i SA, likvideras blodigt. Kommunistledaren Thälmann torteras men sparas som ett slags gisslan i fängelse och koncentrationsläger ända till 1944.

Det här person- och händelseorienterade sättet att skriva historia har blivit populärt på senare år (jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrik Berggrens Landet utanför och Per T. Ohlssons 1918), och Peter Walther varierar metoden fruktbart och framgångsrikt och skriver med närmast skönlitterära kvaliteter: en dokumentär spänningsroman, Babylon Berlin i verkligheten.

Hur Tyskland kom på fötter

2021-11-09 Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2019; svensk övers. Svenja Hums, Daidalos 2021; 398 s. Tack till Dag Sebastian Ahlander, som tipsade mig om boken!). Tyskland våren 1945. Ett land som har imploderat: den offentliga makten har upphört att existera, infrastrukturen i spillror, byggnader, kvarter, hela städer i ruiner. Hur ska människorna som överlevt kriget nu överleva freden? Hur ska städerna byggas upp igen? Hur ska samhällsfunktionerna återställas? Och viktigast, hur ska tyskarna omskolas till goda demokrater? Om hur man lyckades med detta, på märkvärdigt kort tid, handlar denna utomordentliga och mycket skickligt översatta bok.

Kulturjournalisten Harald Jähner börjar från början, med uppröjningen efter den ofantliga mängden sönderbombade hus, där varenda människa som stod på benen fick hjälpa till. Han fortsätter med hur människorna skaffade sig livets nödtorft när inget fanns i butikerna och den gamla riksmarken var en skakig valuta. Reservvalutan var amerikanska cigaretter; hade man sådana kunde man byta till sig livsmedel och varor mycket värdefullare än cigaretterna enligt åsatt pris. Annars var metoden stöld och plundring ur lager och förråd. Det var accepterat så länge man inte bestal sina medmänniskor. Den gamla lutherska moralen var satt på undantag. Segrarmakterna upprätthöll en nödtorftig ordning, administrativt och polisiärt, till att börja med var och en i sin zon. Snart slogs de tre västra zonerna ihop till en, medan Sovjetunionen höll kontrollen över den östra zonen. Förstadiet till de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och DDR, var därmed på plats, och de grundades formellt och reellt 1949. Den första stora sprickan mellan väst och öst uppstod 1948, när D-marken introducerades i väst, och Sovjetunionen blockerade Västberlin.

Den djupa klyftan mellan de båda halvorna av det forna tyska riket är tydlig också i Jähners disposition av boken. Den handlar nämligen till alldeles övervägande del om väst. Östzonen/DDR är förvisso inte bortglömt men används mer som kontrast till förhållandena i väst än som ett eget subjekt. Det är en brist, som hade varit enkelt avhjälpt med en lätt ändring av undertiteln: ”Livet i västra Tyskland …”.

Efter inledningskapitlet blir framställningen mer tematisk. Jähner uppehåller sig bl.a. vid de stora folkomflyttningarna både ut från Tyskland, av krigsfångar och tvångsarbetare, och in till landet av etniska tyskar som fördrivits från Sudetområdet och tidigare delar av Tyskland som nu blivit polska eller ryska. De oerhörda problemen med repatriering av displaced persons och integrering av die Heimatvertriebenen und Entrechteten belyses grundligt. Han behandlar återuppbyggnaden av industrin, med Volkswagenverken i Wolfsburg som åskådningsexempel, kulturlivets pånyttfödelse, med den abstrakta konstens genombrott, och heminredning i former som sägs vara tyska men för en skandinav påminner starkt om den danska och svenska 50-talsdesignen.

Och så den stora omskolningen. Att den gick så relativt lätt och snabbt är inte lätt att förklara, men Jähner anger några möjliga orsaker. En paradoxal orsak kan vara den halvhjärtade avnazifieringen. Många gamla nazister i statstjänst återfick rätt snart sina befattningar, nu under helt andra förutsättningar. Med det gamla idealet av opolitiska ämbetsmän kunde de lätt anpassa sig till det nya läget. Ett annat skäl var det förtroendefulla förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning. Våldtäkter och andra övergrepp – notoriska i öst – visst begicks sådana även i väst men i mindre omfattning. Och folk gillade det som framför allt den amerikanska militären hade med sig. Marshallhjälpen spelade förstås stor roll. Och valutareformen: det är knappast en överdrift att med den fylldes butikerna med varor över en natt.

Men viktigare ändå var nog tyskarnas uppfattning av sig själva som offer: man hade i tolv år bedragits av nazisterna, som lett landet i det totala fördärvet. Nu ville man se den tiden som en parentes och återuppväcka gamla tyska ideal som hederliga och bildade människor. Falskheten i denna självsyn blir tydlig när den offerroll tyskarna iklätt sig jämställdes med den judiska befolkningens. Bortträngningen av Förintelsen under flera decennier är det som för en sentida betraktare lyser starkast i denna briljanta historik, som uppmärksammats mycket och positivt i Tyskland men i Sverige, vad jag sett och hört, bara av Kulturnyheterna i SvT. Om jag kan utöka läsarskaran något med denna text har den fyllt sin uppgift.

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

Tyskt trettiotal i moraliserande backspegel

2020-01-23 Éric Vuillard: Dagordningen (2017; svensk övers. Lotta Riad, Lind & Co 2019; 123 s.). Trots att den belönades med det skönlitterära Goncourtpriset 2017 (originaltiteln är L’ordre du jour) är Dagordningen ingen roman utan helt baserad på fakta som de är kända från dokument, dagböcker och memoarer. Det litterära ligger i framställningssättet, en konstprosa som ligger långt från sakprosan men knappast heller är vanlig i genomsnittlig fiktionslitteratur. Författaren kallar boken ”récit”, som väl bäst återges med ”berättelse”. Och det som berättas är några steg på vägen till makten för de tyska nazisterna och Nazityskland. Den börjar med mötet mellan Hitler och 24 tyska storföretagsledare, som lovar ge partiet ekonomiskt stöd inför valet i mars 1933. Huvuddelen av boken ägnas tiden närmast före Österrikes Anschluss till Tredje Riket 1938, där tyngdpunkten ligger på de scener där den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg hunsas av naziledningen men också de som visar att den tyska krigsmakten så sent som i mars 1938 var en koloss på lerfötter som hade stora problem med invasionen trots att man inte mötte något militärt motstånd. Ett slags komiskt mellanspel är kapitlet med Ribbentrop på avskedslunch som tysk ambassadör i London hos Chamberlain. Mitt under måltiden får Chamberlain ett viktigt meddelande men kan av etikettsskäl inte avvisa Tysklands nyutnämnde utrikesminister, som drar ut på tiden som lunchgäst så länge han kan, tomt pladdrande om tennis i allmänhet och den store amerikanen Bill Tilden i synnerhet. På så vis lyckas Ribbentrop fördröja den brittiska reaktionen på Anschluss med åtskilliga timmar.

Jag har så långt redogjort för innehåll och form så objektivt jag kan, för nu måste jag tyvärr säga att jag inte alls tycker om den här boken. Det jag kallar ”konstprosa” ovan är ett svulstigt blomsterspråk, fullt av långa uppräkningar och upprepningar, och tonen är av en med-facit-i-hand-moraliserande sort, som jag – och flera fackhistoriker har jag sett – har väldigt svårt för (tänk Maria-Pia Boëthius upphöjd till två). Det finns också sakfel. T.ex. var Lord Halifax besök hos Göring och Hitler 1937 inte privat; det var inofficiellt men på uppdrag av den brittiska regeringen.

Dessutom (och det är jag ledsen över att behöva säga) har översättningen brister. Lotta Riad har mycket gott renommé som översättare av fransk skönlitteratur, men den historiska materian har hon haft svårare för. T.ex. sägs konferensen med företagsledarna ha hållits i ”talmannens riksdagspalats”, vad det nu skulle vara. Den rätta översättningen torde vara ”i riksdagens talmans residens”. Den ovannämnde Lord Halifax kallas ”konseljpresident”, vilket var titeln för Frankrikes regeringschef vid den här tiden. Halifax var ”Lord President of the Council”, lordpresident (på franska Lord président du conseil), i huvudsak en honorärtitel för en viss medlem av kabinettet. Landsdelen ”Moravien” i Tjeckoslovakien heter ju Mähren på svenska. Sådana och liknande fel hade en sakgranskare lätt kunnat råda bot på; det är en annars skicklig översättare värd.

För balansens skull måste jag nämna att de flesta recensioner, i alla länder, varit mycket positiva. Och visst, finner man språket tjusigt och moraliserandet helt i sin ordning kan man säkert tycka om den här boken. Men Goncourtpriset – det kan jag inte förstå.