2023-01-20 Jenny Erpenbeck: Kairos (Penguin Verlag 2021; 382 s. Finns i svensk övers. av Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Förlag 2022). Kairos är det förbiilande ögonblickets gud. Det gäller att fånga hans pannlock i flykten, för på bakhuvudet är han skallig. Just det gör den nittonåriga Katharina och den 34 år äldre författaren och radiomannen Hans när deras ögon möts på en buss i Östberlin en regnig dag hösten 1986. Tillfälligheten stryks under med tjocka streck av berättaren Erpenbeck: hade inte bussföraren väntat på den springande Katharina hade de två aldrig mötts.
Med den ögonblickliga förälskelsen inleds ett fyra år långt, småningom alltmer dysfunktionellt förhållande mellan den unga, men sexuellt inte oerfarna, typograflärlingen Katharina och den medelålders, gifte kulturmannen Hans. Samtidigt går den kommunistiska diktaturstaten DDR med accelererande fart mot sin upplösning. De två förloppen flätas samman och speglas i varandra i den skickliga romanförfattaren Erpenbecks händer. Katharina är hennes uppenbara jämnåriga språkrör, rentav hennes alter ego. Hans har nog drag av flera framstående kulturpersonligheter i DDR. (Att förebilden skulle vara dramatikern Heiner Müller har Jenny Erpenbeck bestämt förnekat.) Trots den ömsesidiga förälskelsen är förhållandet svårt ojämlikt. Kulturmannen Hans docerar om musik och poesi för den ingalunda obildade Katharina. Han lever ett ordnat familjeliv som han inte tänker avstå från, samtidigt som han ser med misstänksamhet och svartsjuka på Katharinas fria studenttillvaro, där även manliga vänner ingår. När Katharina flyttar till Frankfurt an der Oder, bara en timmes tågresa bort, för att studera scenografi, leder Hans självömkan nära nog till en brytning, och Katharina begår en enstaka otrohet med en jämnårig teaterman. Hans straffpredikningar, inlästa på timslånga kassettband, är raffinerad psykisk tortyr. Katharina är förtvivlad men finner sig undergivet. Förhållandet repareras hjälpligt men blir inte detsamma.
Båda har önskat sig grundläggande reformer i landet, men utvecklingen efter murens fall och DDR:s upplösning blir inte vad någondera tänkt sig. Erpenbecks kritik av Förbundsrepubliken hantering av ”återföreningen” är svidande. Händelsernas gång kommer också att få avgörande betydelse för Katharinas och Hans relation.
Erpenbeck skriver ett skenbart enkelt språk, med raka satser och med upprepningar som ett ofta använt stilmedel. I början kändes det lite som att läsa en elementär läsebok i tyska, men i takt med att huvudpersonernas relation kompliceras gör även språket det i viss mån. Bortsett från de rätt många ord som var okända för en som har sin tyska från gymnasiet åren runt 1960 hade jag inga problem med språket i boken, men det blev inte den djupa läsupplevelse som en bra översättning ger.
Jenny Erpenbeck är en av de mest betydande tyskspråkiga författarna i sin generation och kanske den främsta av dem som vuxit upp i DDR. Med denna roman befäster hon sin ställning. Jag rekommenderar den varmt men tillråder Ulrika Wallenströms prisade översättning för dem som inte är helt och hållet hemma i tyskan.
Min läsning 