Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.

Minnena kommer glimtvis åter

2022-01-07 Göran Greider: Barndomsbrunnen. En historia om sjukdom och minne i brutna rader (Ordfront 2021; 349 s.). I ett efterord klargör Göran Greider hur han redan från början bestämt sig för att vara öppen med den cancersjukdom han diagnostiserades med på hösten 2020 efter att ha lidit av andra symtom under året. Öppen har han också varit i tidningsartiklar och intervjuer. Men aldrig så öppen som i denna bok.

Barndomsbrunnen är genreöverskridande på flera sätt. Till innehållet är den en blandning av sjukdagbok och självbiografiska anteckningar med tonvikt på barndomen. Till formen är den i huvudsak poesi (undertitelns ”brutna rader”) men med prosastycken inlagda på flera ställen. Mot slutet försöker Greider sig på bunden och rimmar vers på några ställen (med blandat resultat får jag säga), men till helt övervägande delen är det konventionellt modernistisk obunden vers. Inga skiljetecken, men versal där ny mening sammanfaller med radbörjan. På några ställen bryts textflödet av fristående dikter, med titel och konventionell interpunktion. Språket är genomgående konkret och mer prosaiskt än poetiskt men ändå sinnligt och inbjudande.

Greider låter oss ta del i detalj av sina sjukdomstillstånd och sina behandlingar. Han är rationell och utan självömkan, visar ingen rädsla. Han ogillar att vara svag och beroende men är tacksam mot dem som vårdar honom, främst undersköterskorna, och mot hustrun Berit, som boken är en enda lång kärleksförklaring till. Sjukdomen får honom också att ta itu med existensens grundläggande frågor, med ett nyvaknat intresse för religionen.

Och så är det minnena, som bara kommer till honom och pockar på att skrivas ner. Uppväxten i Vingåker med en respekterad men distanserad far, em älskad mor och två äldre halvbröder på hennes sida samt två yngre bröder. Betydelsebärande episoder ur vardagslivet, familjen, småortstillvaron med kamrater och grannar som man inte alltid drog jämt med. Klassperspektivet är ständigt närvarande. Kontinuiteten fram till dagens Göran tas till vara i dikter om tonårstiden och från den yngre vuxenåldern, men tyngdpunkten på barndomsvärlden är stark.

Göran Greider har ju i många år varit en färgstark och allestädes närvarande debattör, som jag uppfattat som en sympatisk person, humoristisk och självironisk, men vars åsikter jag oftast inte delat. I denna av naturliga skäl mycket personliga bok kommer jag honom än närmre in på livet utan att min uppfattning jävas. Det är en varm och paradoxalt trösterik text, som dessutom är mycket vacker. Jag är väldigt förtjust i den här boken.

Jag avslutar med att återge en dikt, vald lite på måfå men, tycker jag, hyfsat representativ. Teckningen som omtalas har blivit omslagsbild till boken.

Min lärarinna var nog mer kristen än skolan krävde
Men jag blir rörd, jag har ju allt det där kvar i mig
som ett brus från orgeln hon trampade på
På själens väggar hänger den goda moralen
som barnteckningar det ej går att värja sig mot
Och så ser jag den där ladusvalan i vaxkrita
som jag ritade i andra klass
hisnande störta genom de gula pappren

Röster i radio – hur ska det låta?

2021-08-13 Åke Jonsson: Radion och språket. Om lyssnare, hallåmän, språkvård, dialekter och svordomar (Morfem 2021; 208 s.). Som man kan ana av undertiteln är detta en bok som drar åt lite olika håll. Det är helt följdriktigt med tanke på författarens bakgrund. Åke Jonsson, född 1941 och uppvuxen i Holmsund, var i tjugoårsåldern hallåman och medarbetare på radions sportredaktion. Han återvände norrut och doktorerade på Sven Jerrings radiospråk. Mellan 1981 och 1991 var han radions första fast anställda språkvårdare för att än en gång återvända till Umeå och universitetet. Radiot har han varit sedan han var fem.

Vilken sorts svenska som skulle talas i radion var en central fråga från Radiotjänsts begynnelse 1925. Att programtjänstemän skulle tala en dialektfri standardsvenska var normen ända till 1970-talet, även om den inte alltid följdes till punkt och pricka. För radiotalare utanför bolaget var regeln inte lika strikt, men även dessa hade att hålla sig så nära riksspråket de kunde. Språkbruket var från början skriftspråksnära och manusbundet, till och med diskussioner och intervjuer gjordes med förberedda manus: ett slags radioteater, som Åke Jonsson skriver. Han tecknar en tämligen linjär utveckling mot allt större frihet: regional variation, mer talspråksnära. Men med det talade språkets spontanitet blir språkriktighets- och språkvårdsfrågorna allt flera. Svordomar i radio, de, di eller dom (var sitt helt kapitel), artjitekt och dirisjent, fjord eller fjård, har alla gamla anor. I kapitlen om sina egna radioår blir Åke Jonsson mer personlig när han berättar om sitt arbete och om konkreta språkfrågor. Men författarens berättarglädje skiner igenom i hela texten, som dessutom är kryddad med allahanda anekdoter om radiolegendarer som Sven Jerring, Lars Madsén och Lennart Hyland och Jonssons mer jämnåriga sportkolleger Åke Strömmer, Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand.

Åke Jonsson har velat skriva (och Maria Sjödin på Morfem har velat ge ut) en underhållande bok om ett liv i radions tjänst, men en som samtidigt seriöst greppar historien om radion och språket och radiospråket. Både författaren och förlaget är att gratulera till det föreliggande resultatet!

Ett bokslut och ett avsked

2021-07-18 Karin Wiklund: En ordnad reträtt om arbete med bostäder 1963–1998 (egen utgivning; 100 s.). Det tar emot att skriva denna anmälan eftersom vår kära vän Karin gick bort 29 april i år, vilket meddelas i bokens sista mening. Karin hade gjort den helt klar men den var ännu inte utgiven. Hon hade varit sjuk i över tio år och beskriver, saklig som alltid, sin sjukdomshistoria i ett efterord med den bistert humoristiska titeln ”Karins samlade värk”. Boken är den avslutande delen i en trilogi, vars två tidigare delar jag skrivit om och för enkelhets skull återpublicerar nedan. Den första delen handlade om hantverkstraditioner i Karins hemtrakter Ådalen och Nolaskogs i Ångermanland, den andra om själva uppväxtmiljön. Denna handlar om hennes 35 år i bostadsbranschen.

Det är inga regelrätta memoarer, även om Karin släpper till en del minnesbilder. Talande är den från hösten 1959. Karin står framför porten till Handelshögskolan i Stockholm, där hon ska studera, men den småväxta bondjäntan får inte upp det massiva ekverket, inte ens med hjälp av (den lika småväxta) arbetartösen Monica från Norrköping. En vaktmästare hjälpte in dem med kommentaren:” Flickor, vart ska ni? Ni har förmodligen gått fel!” Där grundlades en livslång vänskap mellan Karin och Monica, sedermera Sundström och framgångsrik politisk tjänsteman och myndighetschef.

Men det är bostäderna som står i centrum: planering, byggande, boendemiljö. Genom sitt arbete på Svenska Bostäder tog Karin aktiv del i förverkligandet av miljonprogrammet, som hon beskriver i bokens längsta kapitel. Hon försvarar det för dess goda intentioner och för bostädernas höga standard. Ekonomen utvecklas alltmer till en humanist för vilken de mänskliga kvaliteterna i boendet blir det centrala. Sina visioner får hon förverkliga som vd i SKB, Stockholms kooperativa bostadsförening. Under hennes ledning färdigställs flera uppmärksammade och prisbelönade byggen i bl.a. Botkyrka, Grönviksvägen i Bromma och Sankt Eriks-området på Kungsholmen. Viktigt för Karin var t.ex. att anlita inredningsarkitekter redan på planeringsstadiet, vilket bl.a. bidragit till mer lättstädade badrum.

Det finns en feministisk vinkel, grundlagd på det mansdominerade Handels, på allt vad Karin gör, både på arbetsplatsen och i byggprojekten. I ett av bokens sista kapitel hävdar hon att bostäder är ”En perfekt bransch för kvinnor”. Jag tror inte man behöver vara särartsfeminist för att inse att kvinnor i gemen tänker mer på miljö och praktiska detaljer i bostaden, så viktigt för Karin. Och fastighetsbranschen har verkligen blivit ganska jämställd på alla nivåer: arkitekter, byggledare, bolagschefer.

Som vanligt tryfferar Karin sin framställning med korta utvikningar åt olika håll, vilket gör läsningen lustfylld. Det är en bonus, för hon skriver så bra, klart och lättfattligt, även i de mest seriösa avsnitten. Och liksom de andra volymerna är denna snyggt layoutad och rikt illustrerad, bl.a. med foton av dotterdottern Klara Genlund. Bokern borde spridas till en mycket bredare läsekrets än Karins vänner och bekanta. Inte minst borde den locka alla med intresse för samhällsplanering och stadsarkiteltur.

(Den som vill få tag på denna eller någon av de andra böckerna bör kontakta Karins make Esbjörn Olsson, Hemslöjdsvägen 4, lgh 1101, 167 31 Bromma.)

* * *

[2018-07-17] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (foto): En ordnad reträtt. Om slöjd återbruk och textil konst. Karin Wiklund, god vän till min fru och mig, är uppväxt på en gård i Ångermanland. Efter en karriär inom samhällsplanering och i bostadssektorn har hon efter pensionen återknutit till sin barndoms hantverkstraditioner och själv blivit en duktig väverska och sömmerska. Klara Genlund är hennes tonåriga dotterdotter som fotograferar som ett proffs. Bokens titel syftar på att den gamla hemslöjden varit under attack men reorganiserar sig och håller ställningarna. Det är en tunn, snyggt layoutad volym där olika aspekter på slöjden behandlas i korta kapitel, vanligen över ett eller två uppslag. Respekt för hantverket och kärlek till resultatet genomsyrar denna välskrivna och mycket sympatiska bok.

* * *

[2019-07-10] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (bilder): En ordnad reträtt till mitt Ådalen och mitt Nolaskogs (2019, eget förlag). Karin Wiklund (f. 1938) växte upp på en bondgård i Ådalen, söder om kultur- och språkbarriären Skuleskogen, med rötter också norr om skogen, Nolaskogs. Hon genomgick Handelshögskolan i Stockholm i början av 1960-talet som en av få kvinnor och hade en framgångsrik yrkeskarriär i bostadsbranschen. Hon är också en god vän sedan många år. Fotografen Klara Genlund, 19 år, är hennes dotterdotter.

Förra året gav samma duo ut en bok om traktens hantverkstraditioner; jag gentar min anmälan av den sist i denna artikel. Denna volym är mer personlig, men det är ändå inte Karin själv som står i fokus utan bygden och människorna som formade den och formades av den, i första hand Karins föräldrar och far- och morföräldrar. Det är minnesbitar som fogas samman associativt snarare än kronologiskt, och författaren gör en hel del exkurser om personer och händelser i trakten, som Ådalshändelserna 1931, dragspelstillverkning, Lubbe Nordström och Franz Berwald. De egna återupplevda minnena och episoderna beskrivs känslostarkt i sak men återhållet i form. Boken är snyggt utformad och illustreringen både instruktiv och originell. Karin lämnade bygden för att inte återvända, men hoppet om en framtid förkroppsligas i den unga Klara och hennes jämnåriga väninna Ida, som får komma till tals i slutet av boken.

Karin ställer i utsikt ytterligare en volym, som ska handla mer om henne själv och hennes yrkesliv. Jag ser fram mot den.

Memoar och manifest

2020-09-29 Bengt Westerberg: Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner (Fri Tanke 2020; 448 s.). Den här boken är en hybrid mellan memoarer och politiskt testamente. Det självbiografiska är nedtonat: ett rätt konventionellt inledningskapitel om uppväxt och utbildning och ett punktvis ”Mitt liv i korthet” samt brottstycken i den övriga framställningen. Boken är tematiskt organiserad, efter olika politiska ämnen. Efter ett par mer resonerande kapitel om principiella frågor som socialliberalism och välfärd följer kapitel om ett antal politiska sakfrågor som Westerberg själv arbetat med. Här kombineras redogörelser för hur frågorna behandlades i partiet, riksdagen och regeringar med diskussion om frågornas politiska innehåll: assistans till funktionsnedsatta, pappaledighet, skattereformer, migration, flyktingpolitik, främlingsfientlighet, kultur och mångfald. Det är alla frågor som legat den övertygade socialliberalen Bengt Westerberg varmt om hjärtat. Andra lyser med sin frånvaro: utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik, klimatet. Westerberg argumenterar klart och tydligt; boken är välskriven och lättläst. Inblickarna i det politiska spelet intressanta.

Bengt Westerberg och jag har en hel del gemensamt. Vi är nästan jämnåriga, från Stockholmsområdet (han växte upp i Södertälje, där jag bor nu), tog studenten samma år och slöt oss tidigt till liberalismen och Folkpartiet (jag redan som 15-åring, Bengt först i 20-årsåldern, när jag redan slutat med den aktiva politiken, så vi träffades inte då). Vi är präglade av samma liberala generation och jag delar hans åsikter till nästan hundra procent. Så jag är nog en dålig granskare av denna bok. Han (och jag) står kvar vid ett socialliberalt program som partiet, numera Liberalerna, har övergivit, där Socialdemokraterna är naturligare samarbetspartner än Moderaterna och där samarbete med Sverigedemokraterna är självfallet omöjligt eftersom SD är ett uttalat illiberalt parti. Han (liksom jag) tycker det är dags att slå ihop de två liberala partierna Centern och Liberalerna för att stärka mittenalternativet i svensk politik, särskilt mot bakgrund av den nya höger som håller på att formera sig. Hans politiska credo sammanfattas på fyra sidor i slutet av boken under rubriken ”Socialliberalt manifest”.

Efter avgången som partiledare 1995 var Bengt Westerberg ledamot, ofta ordförande, i en oöverskådlig mängd styrelser för såväl statliga myndigheter som kulturella och ideella organisationer av olika slag. Med sitt engagemang för framför allt funktionsnedsatta och dyslektiker framstår han som en äkta idealist och kulturälskare. Stilenligt avslutar han boken med en dikt av Bodil Malmsten, tillägnad Bengt på hans 50-årsdag 1993:

Det är inte storleken det kommer an på –
det är kärligheten
Inte makten men ärligheten
Inte kvinnligheten
Inte manligheten
Inte mor-samheten
Inte far-ligheten
Det är mänskligheten
älskligheten

Det är inte storleken
                men kärligheten
Inte trenden men värdigheten
Inte makten
                men ärligheten
                varar längst =
                Bengt

Ål och människor

2019-09-03 Patrik Svensson: Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (Albert Bonniers Förlag 2019). Den här boken var en internationell sensation redan innan den kommit ut. Nu är rättigheterna sålda till över 30 länder. Det är mycket ovanligt att en svensk faktabok blir en sådan framgång, som jag tror beror på en kombination av faktorer. Först att ämnet i sig är lockande för många läsare. Och ålen har fascinerat naturfilosofer, forskare och vanliga människor sedan antiken. Att läsa om ålforskningens historia från Aristoteles och framåt är som att läsa en spänningsroman. Inte minst sista (senaste?) kapitlet: hur dansken Johannes Schmidt tålmodigt i flera decennier sökte efter mindre och mindre ålyngel i västra Atlanten tills han till slut, på 1920-talet, menade sig kunna fastslå att den europeiska ålen fortplantar sig i Sargassohavet och bara där. De vuxna djuren dör och ynglen förs med havsströmmarna till Europas kuster, där de som glasålar vandrar upp i vattendragen till insjöarna och blir till gulålar. Efter många år har de ätit upp sig till feta blankålar, slutar äta och lever på fettreserverna under tillbakavandringen till lekplatserna i Sargassohavet.

Ålen har också stor plats i folkliga föreställningar, och ål har ätits och äts på många olika sätt världen över. Även detta berättar Patrik Svensson om levande och intresseväckande, liksom, förstås, om det akuta hotet mot ålen på grund av överfiske och miljöförändringar.

Men Ålevangeliet hade bara varit en fackbok bland andra om det inte varit för det personliga anslaget. Författaren växte upp med ålfiske från tidig ålder. Hans far var ivrig ålfiskare, tog med sonen på fisket och lärde honom alla knepen. Fadern älskade ålen både som levande och som mat, och kärleken till den levande ålen har sonen ärvt. Hans fascination inför ålens mystiska natur infogas i en kärleksfull men inte okritisk berättelse av en son om en far. Den sakliga rapporten och den personliga berättelsen flyter utan skarvar över i varandra. Författaren är litteraturvetare och litteraturkritiker. Detta är en faktabok – given Augustpriskandidat – men med stora litterära kvaliteter.

En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.

En judisk familjehistoria

2019-08-06 René Nyberg: Sista tåget till Moskva. Två väninnor, två öden, en judisk familjehistoria (2015; svensk övers. Geo Stenius, Förlaget M i distribution 2019). René Nyberg (f. 1946) är en av Finlands ledande diplomater i sin generation med ambassadörsposter i bl.a. Moskva och Berlin. Han gick i Tyska skolan i Helsingfors och lärde sig ryska som student. Hans språkkunskaper har varit en viktig faktor bakom den här boken. Den är en familjehistoria, delvis självupplevd men framför allt sedd från hans mors, en morskusins och en sysslings perspektiv. Den är också ett verk av en historiker som har grävt i arkiv i Finland och Ryssland och tillgodogjort sig mycken facklitteratur på området.

Bokens centrala historia är Nybergs morskusin Masja Jungmans öde. Modern Feige (Fanny) och Masja var döttrar till två bröder Tokazier (Tukatsier) från Orsja i Vitryssland. Meier T. hamnade i Finland och Abram i Lettland. Familjehistorien ger Nyberg tillfälle att måla upp judarnas historia i det ryska kejsardömets utkanter Finland och Baltikum. Masja växte upp i det självständiga Lettland och gifte sig med den likaså judiske violinisten Josef Jungman. När tyskarna marscherade in sommaren 1941 kunde Masja och Josef fly till Sovjetunionen med det sista tåg som lämnade Riga, medan resten av hennes familj mördades av tyskarna. I Sovjetunionen levde de ett omväxlande liv innan de 1944 kunde återvända till Riga och bosätta sig i familjens gamla stora lägenhet, där till och med Blüthnerflygeln stod oskadd kvar. Lägenheten delades dock snart upp till en typisk sovjetisk komunalka för tre familjer, och familjen, som utökats med dottern Lena 1945, flyttade småningom ut. Antisemitismen blev efter hand alltmer besvärande, och 1971 tilläts familjen flytta till Israel. Dottern Lena blev kvar där, men Josef och Masja trivdes aldrig. Paradoxalt nog fick paret en tryggad pensionärstillvaro i Tyskland, sedan Josef kunnat styrka tysk nationalitet och därmed var berättigad att bosätta sig i och åtnjuta sociala förmåner från Förbundsrepubliken.

En parallell historia handlar om Nybergs mor Feige, som försköts totalt av sin familj när hon 1937 gifte sig med den icke-judiske Bruno Nyberg, och om det judiska talades det mycket lite under Renés uppväxt. Men det var Bruno som lyckades återknyta förbindelserna till släkten i Riga genom att han som hög idrottsledare vid ett besök i Sovjetunionen 1957 fick förmånen att få resa vart han ville och då valde Riga, där han med KGB:s hjälp hittade Masja och hennes familj.

Det är dramatiska och på många sätt tragiska historier René Nyberg berättar. Problemet är att han berättar så mycket annat också som är perifert i förhållande till huvudhistorien. Jag tycker inte heller att dramatiken tillvaratas i texten, men det kan möjligen bero på översättaren. Jag har under åren läst en hel del judiska familjehistorier av detta slag. Kanske är jag besviken därför att den här boken inte håller vad titeln – och flera recensioner – utlovar, men i mina ögon är den inte en av de starkaste.

Om Ådalens poesi

2019-07-10 Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (bilder): En ordnad reträtt till mitt Ådalen och mitt Nolaskogs (2019, eget förlag, kontakt k.m.w.@telia.com). Karin Wiklund (f. 1938) växte upp på en bondgård i Ådalen, söder om kultur- och språkbarriären Skuleskogen, med rötter också norr om skogen, Nolaskogs. Hon genomgick Handelshögskolan i Stockholm i början av 1960-talet som en av få kvinnor och hade en framgångsrik yrkeskarriär i bostadsbranschen. Hon är också en god vän sedan många år. Fotografen Klara Genlund, 19 år, är hennes dotterdotter.

Karin ställer i utsikt ytterligare en volym, som ska handla mer om henne själv och hennes yrkesliv. Jag ser fram mot den.

* * *