Nöjsamt men inte angeläget

2023-03-25 René Nyberg & Nils Torvalds: Vägen till NATO. En brevväxling om Ryssland (Förlaget M 2023; 220 s.). De två finländska brevskrivarna är väl inte så kända i Sverige. René Nyberg (f. 1946) var finsk toppdiplomat och är numera flitig författare, debattör och bloggare. Nils Torvalds (f.1945) är journalist och samhällsdebattör, i ungdomen längst ut på vänsterkanten, nu europaparlamentariker för Svenska folkpartiet.

För att börja med genren: offentlig brevväxling mellan två bemärkta personer, menad att utges i bokform, är en vansklig litteraturtyp. Den är konstlad, bygger på en överenskommelse eller en beställning, och en tredje kontrahent, den blivande bokläsaren, är ständigt närvarande. Brevskrivaren vänder sig ofta till denne i stället för till brevvännen, och därigenom kommer de att tala förbi varandra. Den här boken är typisk för genren, kort sagt.

Både Nyberg och Torvalds har djup kunskap om Ryssland och stor personlig erfarenhet av landet, och tanken var nog att det personliga meningsutbytet skulle vara ett grundtema i boken. Men det är bara Torvalds som tar detta ad notam. Nyberg skriver som den gamla diplomat han är, vilket faktiskt, ungefär mitt i, gör Torvalds så frustrerad att han säger ifrån. Det är enda gången temperament kommer fram, men när en något sårad Nyberg försvarat sig glöms snabbt den lilla misshälligheten.

De synpunkter, ståndpunkter och förklaringar som framförs är väl kända. Torvalds söker sig gärna bakåt i Rysslands historia, medan Nyberg mer uppehåller sig vid skeendena efter Sovjetunionens upplösning. De är överens om att det är Ryssland som driver Finland i armarna på NATO, men Nyberg medger att han var mot så sent som 2016. Liksom alla som diskuterar detta komplex frågar de sig vad vi inte såg, eller inte ville se, redan 2014, eller kanske borde ha sett redan 2008 eller rentav 2007, efter Putins tal vid säkerhetskonferensen i München. Liksom ingen annan har de något bra svar.

Det här är en ganska tunn bok, som visst håller för ett par timmars läsning, nöjsamt som det kan vara att följa ett par äldre, bildade och verserade herrars samtal, men angelägen saklitteratur är det inte.

Bland boulevardliberaler, rävar och igelkottar

2023-03-01 Gina Gustavsson: Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal Debatt/Fri Tanke 2923; 202 s.). ”Sinnelag”, ett fint ord, inte så ofta använt. I Karl Poppers berömda verk, som titeln alluderar på, heter det ju ”det öppna samhället”. Skillnaden är tydlig. Gina Gustavsson för ner (eller är det upp?) liberalismen på en etisk individnivå från en ideologisk samhällsnivå. Ett ord besläktat med ”etik” är ”etos”. Bonniers svenska ordbok ger definitionen ”sed, sedlighet; etisk (grund)åskådning; moralisk halt”. Gustavsson använder ordet ofta, i ungefär samma betydelse som ”sinnelag” men med en starkare klang av fackterm. Gustavsson är docent i statsvetenskap i Uppsala, och boken är en studie av ett utsnitt ur den politiska idéhistorien men minst lika mycket en plaidoyer för hennes ideal som hon uppfordrar personer med liberalt sinnelag att anamma även i politiken. Idéhistoriskt innehåller boken också en intressant uppvärdering av romantiken, på bekostnad av upplysningen, som grundval för ett liberalt etos.

Det är nöjsamt att följa hur Gustavsson bygger upp sin framställning. Hon är systematisk och pedagogisk och förtjust i att ge målande benämningar åt de kategorier hon ställer upp. Först tar hon itu med den sorts ”torra” liberala teoretiker hon ogillar och klassificerar dem som salongsliberaler: ironiska, distanserade, lätt föraktfulla (typfall Voltaire och Tingsten); boulevardliberaler: temperamentslösa, iakttagande, nyttoinriktade (typfall Per Svensson); och alléliberaler: abstrakta, teoretiska, antiemotionella (typfall Lena Andersson). Jag förenklar Gustavssons utförliga resonemang till förvanskningens gräns, men hoppas jag förmedlar något av kärnan i det. Värt att notera är att hon i fallen Svensson och Andersson utgår från böcker av dem i samma serie, Liberal idédebatt, som hennes egen bok.

I nästa avdelning lyfter hon fram några som hon menar borde vara liberala förebilder. Det är den berömda Madame de Staël och hennes i dag mindre kända partner Benjamin Constant, vilkas liberalism inte härrör ur upplysningen utan snarare ur romantiken; det är 1800-tals- och socialliberalismens stora namn John Stuart Mill och inte minst hans partner Harriet Taylor, för vilka individens framsteg lägger grunden för samhällets; och det är hennes verkliga idol, 1900-talstänkaren Isaiah Berlin, som lanserade de två politisk-ideologiska personlighetstyperna: räven, nyfiken och öppen för förändringar, och igelkotten, som inte kan rucka på sina uppfattningar och tenderar att sluta sig inför den farliga eller oförståeliga omvärlden. Räven är naturligtvis Berlins, och Gustavssons, ideal, men den senare är noga med att poängtera att de flesta av oss är både räv och igelkott, fast i olika proportioner hos olika människor.

Hur ser då den liberala politik ut som grundar sig på det öppna sinnelagets etos? Gustavsson resonerar om detta i bokens avslutande kapitel men med föga konkretion. Det är en något snopen avslutning på en i övrigt intressant bok, välskriven, inte utan humor. Starkast i minnet stannar de biografiska avsnitten om de öppna sinnelagets hjältar.

Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.

Högt betyg för kvalitet

2022-01-29 Jan Sundberg & Stefan Sjöblom: Det åländska självstyrets kvaliteter. Demokrati, resurser och kompetens (Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag, Stockholm 2021; 180 s.). Förra året läste jag en originell och mycket intressant bok av en åländsk amatörhistoriker, Jerker Örjans: Ålandsfrågan, mina herrar. Den gav den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse. Denna bok, av två professorer, beskriver från ett statsvetenskapligt perspektiv dels den åländska autonomins särdrag i förhållande till andra autonomier i världen, dels hur självstyret har utvecklats över tid internt på Åland och i relation till den finländska ”kärnstaten”. Den som tillägnat sig innehållet i båda böckerna besitter gedigen kännedom om Ålands samhällsskick och politiska kultur.

Framställningen sönderfaller i två ganska olika delar. Den första, som omfattar en tredjedel av boken, diskuterar vad som kännetecknar en autonomi eller ett självstyrt område, vilka typer det finns, hur de förhåller sig till sin kärnstat (moderland) och var Åland hör hemma i detta sammanhang. De viktigaste jämförelseobjekten, här och i hela boken, är de andra två autonomierna i Norden, Färöarna och Grönland, med några historiska exkurser till Island före 1944 och Finland som ryskt storfurstendöme. Ansatsen är teoretisk, med mycket facktermer och referenser till annan forskning. Men resonemangen är inte svåra att följa, och bakgrunden är bra att ha när man kommer till bokens huvuddel.

Denna del har en mycket annorlunda karaktär. Den är deskriptiv och empirisk och följer självstyrets faktiska utveckling fram till de senaste åren. Utvecklingen studeras i de tre dimensionerna inflöde, utflöde och utfall, som kort kan förklaras som politik och självstyrelseorganisation, lagstiftning och förhållandet till moderlandet resp. tilltron till självstyret i befolkningen.

De första decennierna av självstyre var snarast apolitiska. Landstinget (numera lagtinget) var närmast korporativt sammansatt, politiska partier fanns inte, landskapsstyrelsen var ett tjänstemannakollegium och dess ordförande lantrådet satt på obestämd tid. Intressant nog är det precis så man kan se storfurstendömets styre under de första decennierna. Där började en politisering med lantdagens återuppståndelse 1863; på Åland med att politiska partier och val infördes omkring 1970 och fortsatte med professionalisering av landskapsstyrelsen, som numera kallas regering och är parlamentariskt ansvarig inför lagtinget. I och med denna utveckling har också valdeltagandet, som tidigare var mycket lågt, ökat till normala finländska nivåer.

Den långsiktiga utvecklingen har varit att självstyret utökats till alltfler områden. Landstinget stiftar egna lagar för Åland, men dessa måste godkännas dels av den partssammansatta Ålandsdelegationen, dels av presidenten, men kan i kontroversiella fall även hänskjutas till Högsta domstolen, som kan förkasta en lag eller en del av en lag om den bedöms strida mot Finlands grundlag (jämför även här förhållandet storfurstendömet – kejsarmakten). I boken refereras några sådana fall, där åländsk strävan till flexibilitet (nödvändig i ett ”land” med bara 30 000 invånare) stöter mot de högsta rättstillämparnas formella synsätt. I den här delen skiner författarnas sympati för Åland igenom, och explicit kritiseras Finland för de allt sämre kunskaperna i svenska i den finländska centralförvaltningen. Åland har nämligen fördragsenlig rätt att avhandla sina ärenden med Riket på svenska, men den rätten blir alltmer naggad i kanten. En jämförelse med Danmark, som inte prövar färöiska lagar, utfaller också till Finlands nackdel.

En kvarstående tvistefråga är beskattningen. Åland kan inte disponera sina skatteintäkter, utan de betalas till Riket, som i sin tur fördelar en fast andel av statsinkomsterna till landskapet. Då den åländska ekonomin utvecklats bättre än moderlandets får ålänningarna allt mindre tillbaka av vad de levererar in. Men på nationell nivå i Finland är man benhårt emot en förändring.

Sammanfattningsvis är Ålands självstyre en succé. I dag finns inga röster för återförening med Sverige och bara några få för full suveränitet. Det åländska självstyrets kvaliteter får högt slutbetyg av författarna, och de och boken får detsamma av mig.

Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Ryssland med närhet och distans

2021-04-05 Anna-Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Förlaget M 2021; 201 s.). Dikotomier och paradoxer präglar Anna-Lena Lauréns beskrivning av Putins Ryssland. Den första finns redan i titeln. Presidenten är en diktator, men regimen är inte totalitär. Det går bra att vara kritisk mot makten utan att råka illa ut, men man får inte utmana den på allvar, som historikern Jurij Dimitrijev och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, om vilka Laurén skriver med stark känsla i bokens bästa kapitel. De makthavande ljuger och bedrar, men när de avslöjas slår de tillbaka med att det minsann är likadant i väst. Whataboutismen och relativiserandet är en omhuldad strategi. Förhållandet till väst är tvetydigt. Å ena sidan vill man bli beundrad och respekterad i väst; å andra sidan menar man att Ryssland är något alldeles speciellt och att väst är irrelevant. Systemet är på en gång segt, eftersom så många makthavare har ett personligt intresse av att det bevaras, och skört, eftersom det bygger på lögn och korruption. På frågor om man kan göra si eller så svarar anställda i både offentlig och privat tjänst reflexmässigt ”njet” även när det efter en stunds palaver visar sig att det går alldeles utmärkt. Som i alla auktoritära system premieras lojalitet före kompetens. Byråkrati och rättsväsen, som borde upprätthålla oväld och samhällsansvar, blir i stället maktens verktyg. Folkets frustration utmynnar i stridsvilja hos en del men uppgivenhet hos andra. Laurén är ändå optimist. Hon tror inte att Ryssland är predestinerat till auktoritärt styre. Men vägen till demokrati är lång, och Putin kommer inte att dra sig tillbaka frivilligt.

Anna-Lena Laurén är något av en dubbelnatur som Rysslandskännare. Å ena sidan är hon den utsända korrespondenten, som objektivt och analytiskt bevakar skeendena. Å andra sidan är hon en kvinna som lever vardags- och familjeliv inbäddad i det ryska samhället och umgås och diskuterar med ryska vänner. Och de två rollerna befruktar varandra och gör rapporteringen allsidig och fängslande. Det är inga vattentäta skott mellan dem: korrespondenten kan visa känslor och vardagskvinnan håller samtidigt en viss kritisk distans.

Vart är vi på väg?

2020-12-16 Partiernas vägskäl. Ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland (red. Olof Ehrenkrona; Appell Förlag 2020; 171 s.). Bakom denna bok står Kulturfonden för Sverige och Finland, som låtit ge ut den samtidigt på svenska och på finska (Puolueet tienhaarassa, Scriptum). Bokens syfte är att på ett lättillgängligt sätt informera om hur yttre faktorer har påverkat och kommer att påverka politiken och beslutsfattandet i de två länderna. Viktigast är de förändringar som medlemskapet i EU har medfört. De flesta författarna är ledande forskare i statsvetenskap och angränsande ämnen. Artiklarna är korta, konkreta och sakliga. Den i förordet uttalad avsikten att de medverkande skulle skriva personligt och essäistiskt har inte infriats, men jag är inte säker på att det är en nackdel. Personligast och intressantast uttrycker sig de förra EU-kommissionärerna Jyrki Katainen och Cecilia Malmström, intervjuade av journalisten Annika Ström Melin i bokens slutdel.

Boken inleds med en översikt av valsystemen i Finland och Sverige, med tonvikt på den stora skillnaden: personval i Finland, listval i Sverige. Efter reflexioner om riksdagens och den representativa demokratins roll av respektive talman (f.d. i Finland, då Matti Vanhanen numera är finansminister) följer bokens huvuddel: fem ”teman”, där en svensk och en finsk expert behandlar var sin aspekt på temat i fråga. Temana rör vertikal och horisontell maktdelning, opinionsförskjutningar och nya partier, rättighetsfrågor och maktförskjutningen från politik till juridik, samt utrikes- och säkerhetspolitik. Volymen avrundas med intervjuerna med Jyrki Katainen och Cecilia Malmström samt en sammanfattande kommentar till hela boken av redaktören Olof Ehrenkrona. Det blir en bra och nyttig sammanfattning av politiska och samhälleliga trender under två decennier av 2000-talet, utan att just meddela några nyheter (vilket knappast heller var utgivarnas mening). Intressantast fann jag temat ”Politiken och rätten – rättighetsfrågornas nya roll i välfärdspolitiken” där juristerna Fredrik Bergman från Sverige och Emil Waris från Finland belyser sambandet mellan det ökade fokuset på individuella rättigheter och domstolarnas konstitutionella roll.

En fråga man kan ställa sig är vilken målgrupp utgivarna tänkt sig. Störst utbyte torde studenter i statsvetenskap och juridik på grundnivå ha, men jag misstänker att de flesta som nås av boken är redan någotsånär välinformerade, som jag själv. Om jag får tala för denna heterogena grupp är det trevlig läsning som jag gärna rekommenderar men som ger få nya kunskaper eller insikter.

Memoar och manifest

2020-09-29 Bengt Westerberg: Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner (Fri Tanke 2020; 448 s.). Den här boken är en hybrid mellan memoarer och politiskt testamente. Det självbiografiska är nedtonat: ett rätt konventionellt inledningskapitel om uppväxt och utbildning och ett punktvis ”Mitt liv i korthet” samt brottstycken i den övriga framställningen. Boken är tematiskt organiserad, efter olika politiska ämnen. Efter ett par mer resonerande kapitel om principiella frågor som socialliberalism och välfärd följer kapitel om ett antal politiska sakfrågor som Westerberg själv arbetat med. Här kombineras redogörelser för hur frågorna behandlades i partiet, riksdagen och regeringar med diskussion om frågornas politiska innehåll: assistans till funktionsnedsatta, pappaledighet, skattereformer, migration, flyktingpolitik, främlingsfientlighet, kultur och mångfald. Det är alla frågor som legat den övertygade socialliberalen Bengt Westerberg varmt om hjärtat. Andra lyser med sin frånvaro: utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik, klimatet. Westerberg argumenterar klart och tydligt; boken är välskriven och lättläst. Inblickarna i det politiska spelet intressanta.

Bengt Westerberg och jag har en hel del gemensamt. Vi är nästan jämnåriga, från Stockholmsområdet (han växte upp i Södertälje, där jag bor nu), tog studenten samma år och slöt oss tidigt till liberalismen och Folkpartiet (jag redan som 15-åring, Bengt först i 20-årsåldern, när jag redan slutat med den aktiva politiken, så vi träffades inte då). Vi är präglade av samma liberala generation och jag delar hans åsikter till nästan hundra procent. Så jag är nog en dålig granskare av denna bok. Han (och jag) står kvar vid ett socialliberalt program som partiet, numera Liberalerna, har övergivit, där Socialdemokraterna är naturligare samarbetspartner än Moderaterna och där samarbete med Sverigedemokraterna är självfallet omöjligt eftersom SD är ett uttalat illiberalt parti. Han (liksom jag) tycker det är dags att slå ihop de två liberala partierna Centern och Liberalerna för att stärka mittenalternativet i svensk politik, särskilt mot bakgrund av den nya höger som håller på att formera sig. Hans politiska credo sammanfattas på fyra sidor i slutet av boken under rubriken ”Socialliberalt manifest”.

Efter avgången som partiledare 1995 var Bengt Westerberg ledamot, ofta ordförande, i en oöverskådlig mängd styrelser för såväl statliga myndigheter som kulturella och ideella organisationer av olika slag. Med sitt engagemang för framför allt funktionsnedsatta och dyslektiker framstår han som en äkta idealist och kulturälskare. Stilenligt avslutar han boken med en dikt av Bodil Malmsten, tillägnad Bengt på hans 50-årsdag 1993:

Det är inte storleken det kommer an på –
det är kärligheten
Inte makten men ärligheten
Inte kvinnligheten
Inte manligheten
Inte mor-samheten
Inte far-ligheten
Det är mänskligheten
älskligheten

Det är inte storleken
                men kärligheten
Inte trenden men värdigheten
Inte makten
                men ärligheten
                varar längst =
                Bengt

Resan mot högeravgrunden

2020-09-18 Anne Applebaum: Twilight of Democracy. The Failure of Politics and the Parting of Friends (Allen Lane 2020; 206 s. Svensk övers. Margareta Eklöf: Demokratins skymning, Albert Bonniers Förlag, utk. 29/9 2020). Anne Applebaum är en amerikansk historiker och politisk journalist. Hon beskriver sig som center-right, liberalkonservativ, och var tidigare anhängare av Republikanerna i USA. Men när partiet villigt anslöt sig till trumpismen, och flera av hennes politiska och personliga vänner följde med, stannade Applebaum kvar i sin gamla position, och vännerna är numera ovänner. Applebaum är gift med en meningsfrände, Polens tidigare utrikesminister Radosław (Radek) Sikorski och har mycket goda förbindelser i särskilt Polens och Ungerns politiska och journalistiska kretsar. Eller ska vi säga ”hade”? I bokens inledning berättar Applebaum målande om en nyårsfest hon och maken höll i sitt hem i Polen 1999. Då var alla glada åt Polens och Centraleuropas demokratiska framsteg efter frigörelsen från Sovjetkommunismen, men tio år senare hade många av festdeltagarna övergått till de auktoritära högerpartierna Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen. Och I Storbritannien, där Applebaum arbetat på den konservativa The Spectator, blir tidigare middle-of-the-way-Tories anhängare av den extrema brexitrörelsen och drar efter folkomröstningen partiet med sig. Ledande bland dem är paret Applebaum-Sikorskis gamle vän Boris Johnson.

I denna uttalat personliga och icke-objektiva bok ger Anne Applebaum sitt svar på frågan hur det kunde gå så här. Varför har auktoritära högerrörelser fått ett sådant uppsving, och varför har så många tidigare demokratianhängare attraherats av dem? Utan att undanhålla grunder för faktiskt missnöje koncentrerar hon sig på det personliga. Via typfall som hon behandlar mer ingående – en polsk tv-chef, en talesperson för Orbánregimen, en programledare i Fox-tv, Boris Johnson – och mera generella iakttagelser drar hon några slutsatser. De auktoritära rörelserna är inte missnöjesrörelser skapade underifrån utan tvärtom framdrivna av missnöjda eller besvikna personer ur eliten. Det kan röra sig om vad Applebaum efter den rysk-amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym kallar restorative nostalgia, ungefär det var bättre förr och vi måste göra något åt det. Eller ett mer personligt missnöje, som att man inte nått det inflytande eller den position man anser sig ha rätt till. Eftersom auktoritära rörelser premierar lojalitet framför kompetens har sådan människor fått det lättare att avancera. Om omvändelsen inte bottnar i genuin övertygelse blir resultatet cynism och relativisering av sanningen.

Att denna resa mot högeravgrunden startats av cyniska elitister är för mig den viktigaste lärdomen av denna bok, även om det förstås inte förklarar allt. Man måste vara tacksam mot Anne Applebaum för hennes mod att skriva den, också som en sorgbearbetning. Trots det allvarliga budskapet trivs man i hennes sällskap, med hennes berättelser och reflexioner utan anspråk på vetenskaplighet. Hon bjuder in läsaren till sitt intressanta liv utan att någon gång bli privat. Det lätt personliga språket, rätt olikt hennes stil som historiker, harmonierar med innehållet.

Rösträttshistoria med tonvikt på kvinnorna

2020-05-26 Rösträttens århundrade. Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin (red. Ulrika Holgersson & Lena Wängnerud; Makadam Förlag i samarbete med Riksbankens jubileumsfond 2018; 460 s., stort format, rikt illustrerad). Riksbankens jubileumsfond tog initiativ till och finansierade detta verk, som härigenom kunde få både ett gediget innehåll och en praktfull form, allt för att fira genomförandet av den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor till såväl riksdag som landsting och kommuner. Vilket år som ska firas är inte självklart. Det krävdes tre omröstningar i riksdagen, 1918, 1919 och 1921, innan reformen var slutgiltigt genomförd, men det var genom det första principuttalandet hösten 1918 som första kammarens långa och hårdnackade motstånd bröts, så det är rimligt att det året framstår som det viktigaste. I Per T. Ohlssons 1918 kan man följa det dramatiska händelseförloppet fram till omröstningen nästan dag för dag.

Det här verket, med artiklar av främst historiker och statsvetare men även ekonomer, medieforskare, genusforskare och konstvetare, tar ett bredare grepp. I tre delar, ”Kampen”, ”Utvecklingen” och ”Framtiden” ges historisk, politisk och social bakgrund, diskuteras reformens genomslag och den kommande utvecklingen med särskild hänsyn till Sveriges medlemskap i EU. Av de trettio medverkande, alla akademiskt meriterade forskare och många kända namn, är sjutton kvinnor, vilket borgar för att genusaspekterna är väl tillgodosedda. Eftersom allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare hade genomförts redan 1909 ligger tonvikten i första delen vid kampen för kvinnlig rösträtt. I andra delen är huvudfrågan varför det sedan dröjde så länge tills kvinnorna verkligen tog plats i de politiska församlingarna; först på 1970-talet började jämställdheten öka även på detta område, parallellt med samhällsutvecklingen i övrigt. Artiklarna i denna del är väl de med de tydligaste feministiska förtecknen och de som erbjuder den intressantaste läsningen. Tredje delen har lite vagare anknytning till bokens huvudämne. Här lyfts blicken utanför Sveriges gränser, dels till EU, dels till läget för demokratin och den allmänna rösträtten i världen i stort. I bokens sista kapitel görs den intressanta iakttagelsen att i länder med stabil demokrati, som de i Skandinavien och Storbritannien, kom vanligen andra medborgerliga fri- och rättigheter före den allmänna och lika rösträtten, medan i nyare självständiga stater förhållandet vanligen är det omvända: formell allmän rösträtt men bristfällig eller ingen demokrati.

Detta är som sagt ett praktverk, snyggt formgivet, många och genomtänkta illustrationer, men det är ingen coffee table book utan är avsedd att läsas. Och texterna har genomgående ett bra läsartilltal som knappast avskräcker någon som är intresserad av ämnet. Men tyngden, 1,7 kg, och formatet är ett rent praktiskt problem: volymen är väl tung att hålla i händerna, och att ligga och läsa i sängen visade sig nästan omöjligt. Visst är rösträtten värd att fira med ett påkostat bokverk, men lite synd att det går ut över läsbarheten.