Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Om Macchiarini et consortes

2021-05-17 Kjell Asplund: Fuskarna. Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen (Fri Tanke Förlag 2021; 288 s.). Kjell Asplund är läkare, professor, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, tidigare ordförande i Statens medicinsk-etiska råd (SMER) och utredare av Macchiariniskandalen vid Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset (KS). Det sistnämnda uppdraget fick honom att intressera sig djupare för forskningsfusk av olika slag, och man må säga att han med sin bakgrund är sällsynt lämpad att skriva om ämnet. Lägg därtill att han skriver utomordentligt väl, på en prosa som är ledig i stilen, neutral i berättandet med infogande av lagom mycket personliga erfarenheter, lågmäld i tonen utom när han ett fåtal gånger höjer rösten, vilket då blir desto mer verkningsfullt.

Boken har en intrikat berättelsestruktur. I inledningen presenteras tio forskare som ska bli föremål för Asplunds genomgång. Och de första kapitlen ägnas också två av dem i var sitt kapitel; den en är Macchiarini. Men sedan byter Asplund perspektiv. Alla följande kapitel utom det sista handlar om forskningsfuskets många olika aspekter, där fuskarna används som åskådningsexempel. De flesta återkommer flera gånger, och det blir naturligt nog en del upprepningar, men som pedagogisk teknik fungerar det. Kapitelrubrikerna är talande: Vad är forskningsfusk?; Vem fuskar och varför?; Högriskmiljöer och mentalt klimat; Rovtidskrifter och rovkonferenser (om oseriösa aktörer på fältet); Att avslöja forskningsfusk; Offren; Fuskjägarna; Vad hände med fuskarna? Dessa ämnen är onekligen viktigare än de enskilda personerna, men det är ändå de och deras drivkrafter som ger framställningen liv och märg.

Kjell Asplund målar upp ett globalt vetenskapssamhälle som alldeles för länge tagit för lätt på oredlighet (som det heter i svenskt lagspråk) i forskning. Det gäller särskilt hans eget område, medicinen. Både forskaren och hans institution drivs av akademisk prestige, och en avslöjad fuskare ger institutionen dåligt rykte. De vetenskapliga tidskrifternas peer review-system fungerar dåligt för att avslöja fusk, och mycket fusk har avslöjats av några få hängivna fuskjägare. Det omgivande samhällets längtan efter sensationella forskningsrön, mirakelkurer och liknande är också en drivkraft. Det är ingen tillfällighet att flera av fuskarna i boken ägnat sig åt ett område som lovat mycket de senaste årtiondena: stamcellsforskning. Däremot tycks ekonomisk vinning sällan vara en drivkraft. Ett undantag på Asplunds lista ägnas bokens sista kapitel: amerikanskan Elizabeth Holmes. Hon byggde upp ett storföretag och lockade investerare med storslagna löften om en epokgörande apparat för blodanalys, som med ett minimalt blodprov blixtsnabbt kunde göra mängder av analyser simultant. Men någon sådan apparat fanns aldrig, det blev konkurs, skandal och en flod av stämningar. Företagets respekterade forskningschef begick självmord när det stod klart för honom hur han utnyttjats. Bedrägerierna kräver sina offer även utanför bedragarnas krets. I de medicinska fallen drabbas förstås främst patienterna.