Var det vänskap?

2023-03-21 Silvia Avallone: En vänskap (2020; svensk övers. Johanna Hedenberg, Natur & Kultur 2022; 493 s.). Silvia Avallones debutroman Stål (2010, på svenska 2012) blev en internationell bestseller. Under den röda tråden om två tonårsflickors vänskap i en proletär miljö låg hela tiden klassperspektivet och bidrog till romanens höga litterära värde. Här har vi åter en roman om två tonårsflickors vänskap, men klassperspektivet är nedtonat. Utöver den personliga relationen och latenta och uppblossande konflikter lyfter Avallone fram läsningens och litteraturens roll i förhållande till segertåget för internet och sociala medier – och det bytet är inte till fördel för den litterära kvaliteten.

I en ramberättelse händer senhösten 2019 något som får den 33-åriga jagberättaren, universitetsläraren Elisa, att i febrilt tempo skriva ner sina minnen från tonåren och förhållandet till den jämnåriga Beatrice. Huvudtexten i boken är Elisas berättelse, men kommentarer om dess framväxt återkommer regelbundet. Meta-inslaget fungerar som en förstärkning av illusionen av verklighet.

Den fjortonåriga Elisa (Eli) flyttas abrupt och mot sin vilja från en småstad i Piemonte, där hon levt med sin stökiga, men älskade, mor och där hon haft sin tryggaste tillvaro på biblioteket, till en kuststad i Toscana och sin pappa, en intellektuell universitetslärare som hon knappast känner. Hennes självkänsla är i botten i den främmande omgivningen, och hon blir ett lätt byte när klassens coolaste tjej, Beatrice (Bea), till klasskamraternas förvåning gör henne till sin väninna. Det är en ”vänskap” på mycket ojämlika villkor, och den vuxna Elisa sliter boken igenom med frågan: varför stod jag ut? Det som binder dem samman är utanförskapet – Beatrice är inte omtyckt – och att bägge har läshuvud och litteraturintresse. Men medan Elisa läser av kärlek till litteraturen och drömmer om att bli författare är Beas mål att bli berömd, något som hennes ambitiösa mamma gör allt för att bana vägen för. När Elis pappa introducerar flickorna för internet och tipsar dem om att starta en blogg förstår Bea instinktivt nätets möjligheter. Under deras första studentår i Bologna kommer det till en total brytning. 13 år senare har Beatrice blivit superkändisen och influencern ”La Rosetti”, och Elisa bereder sig för att få henne ur sitt blodomlopp en gång för alla.

Det här blir tyvärr en alldeles för lång och därmed rätt seg berättelse. Jag läste ungefär halva boken med stort intresse. Handlingen drevs på och läsningen gick lätt – inte minst tack vare Johanna Hedenbergs lysande svenska språkdräkt – men intresset mattades efter hand, och de sista 100 sidorna var faktiskt rätt tröttsamma. Det jag tyckte bäst om i romanen var det psykologiska spelet mellan flickorna de första åren, skildringen av Elisas kluvna förhållande till sin hopplösa mamma och, inte minst, diskussionerna om litteratur och de ymniga litterära citaten och allusionerna.

Svensson, Carson och havet

2023-04-13 Patrik Svensson: Den lodande människan. Havet, djupet och nyfikenheten (Albert Bonniers Förlag 2022; 265 s.). Patrik Svenssons författardebut med Ålevangeliet (2019) var en pyramidal succé, krönt med Augustpriset. Hur har han lyckats med den legendariskt svåra ”andraboken”? Mycket bra, får man säga. Den når kanske inte upp till ettans perfekta blandning av ålmystik, saklig vetenskapshistoria och personliga minnen. Det här är dock en ganska annorlunda bok, där det personliga är nedtonat och historien framlyft.

Undertiteln är talande. Det är människan inför, på och i havet det handlar om. Det handlar om människans nyfikenhet, det kanske medfödda behovet att veta och förstå och vilka katastrofala konsekvenser det inte sällan för med sig: för koloniserade och förslavade människor och för livets alla former, här särskilt förstås det marina.

Framställningen fortlöper i stort sett kronologiskt, med ett antal nedslag i jordens, havets, de geografiska och de vetenskapliga upptäckternas historia. Polynesiernas kanotfärder i Söderhavet (nej, Heyerdahl, de kom inte från Sydamerika), de första sjökorten och de portugisiska pionjärerna, Magellans världsomsegling (nja, han själv dog på vägen), den stora valfångstepoken på 1800-talet. Sedan går vi under ytan: under 100 m djup är havet praktiskt taget outforskat än i denna dag även om man först lodat och sedan sökt sig ner till allt större djup, med Piccards batyskaf Trieste som omvändning av kulmen när den 1960 nådde botten av Challengerdjupet, 10 911 m. De här avsnitten är väl berättade och god populärhistoria.

På slutet kommer två biografiska kapitel om ett par på olika sätt udda forskare, två som förkroppsligar det obändiga sökandet efter kunskap, i bådas fall på bekostnad av trygghet i tillvaron. Det är ”bagaren från Thurdo” (i Skottland), Robert Dick, på 1800-talet. Ett läshuvud som inte fick studera vidare men i stället ägnade varje ledig minut, ofta hela nätter, åt att samla naturalier av olika slag. Han fick en kontakt i forskarvärlden som förstod att sätta värde på den originelle mannen, men Dick levde ändå på existensminimum om ens det. Hans berömmelse blev postum, när man insåg att han upptäckt världens äldsta varelse som fortplantade sig sexuellt, pansarhajen Microbrachius dicki.

Bokens sista kapitel och, misstänker jag, det som varit viktigast för Patrik Svensson att skriva är ägnat Rachel Carson, amerikanskan som brann för naturvetenskapen men fick ta på sig rollen som hemmadotter i stället för att göra akademisk karriär. Mot alla odds skapade hon sig en bana som (populär)vetenskaplig författare med hjälp av djupa kunskaper och briljant språk. Erkänd av akademin blev hon aldrig, och hennes liv blev svårt även om hon hade goda inkomster. Carsons mest kända verk är boken om Havet och väckarklockan Tyst vår. Hennes litterära språk är med allt sitt sakinnehåll även genomsyrat av känsla, och så skriver också Patrik Svensson. Jag kan tycka att det blir lite för mycket ibland, men det är knappast något som stör läsningen av denna rika bok, som uppfyller högt ställda förväntningar.

”Sliding doors” igen och igen

2020-03-09 Kate Atkinson: Liv efter liv (2013; svensk övers. Anna Strandberg, Massolit Förlag 2015; 543 s.). Det är märkligt att läsa denna roman så snart efter läsningen av Kristoffer Leandoers Den oavslutade litteraturen. För här vimlar det av slut som inte är några riktiga slut. Det börjar nämligen om igen och igen. En liten ändring av begynnelsevillkoren, och livet tar en annan vändning. Vi kan kalla det en utforskning av parallella världar, en lek med kontrafaktiskt berättande eller ett litterärt experiment. I ett efterord ställer Kate Atkinson frågan men besvarar den inte. Ett tankeexperiment är hur som helst inledningsscenen, där en ung engelsk kvinna redan 1930 mördar Hitler. Om det varit så, hade då andra världskriget och Förintelsen blivit av?

I romanens huvudhandling följer vi Ursula Todd, född en snöstormig natt år 1910. Nej, i första ansatsen är hon dödfödd, då förlossningsläkaren inte kunnat komma fram. I omstarten hinner han och flickan överlever. Så fortsätter det. Ursula drunknar eller räddas, faller från hustaket eller ger sig aldrig ut på det. Det är annars en godmodigt satirisk skildring av en uppväxt i en väldigt engelsk medelklassfamilj, med trygg pappa, neurotisk mamma, syskon av olika karaktär och en excentrisk faster, därtill barsk kokerska och en irländsk jungfru, till att börja med naiv och obildad men småningom av författaren utrustad med karaktär och åtminstone hjärtats bildning. Det är gediget underhållande i bästa brittiska tradition, så omkastningen blir desto häftigare.

I det längsta och mest genomarbetade alternativscenariot blir Ursula, 16 år gammal, våldtagen av en kamrat till sin äldre bror. Hon blir gravid, gör abort och sedan är hela hennes tillvaro förstörd och hon går onda öden till mötes. I omtaget lyckas hon avvärja övergreppet och får en helt normal tillvaro. Eller inte så normal kanske, eftersom kriget bryter ut. Ursula deltar i en bombskyddsgrupp som tvingas ta hand om döda och skadade vid tyska bombanfall. Den långa och detaljerade skildringen av blitzens härjningar i London är romanens centrala parti och mycket stark läsning.

Att det är Ursula som skjuter Hitler 1930 är förstås klart från början. Hur hon får den möjligheten är en spännande alternativhistoria, som inte ska avslöjas här. Det som kan tilläggas är att det inte alltid är helt stängda dörrar mellan de olika världarna, för Ursula tycks åtminstone ibland vara synsk och ha déjà-vu-upplevelser av katastrofalternativen och välja att undvika dem, både för sig själv och för andra. Det lägger ytterligare en dimension till denna rika, tankeväckande och mycket läsvärda roman.

Bland boulevardliberaler, rävar och igelkottar

2023-03-01 Gina Gustavsson: Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal Debatt/Fri Tanke 2923; 202 s.). ”Sinnelag”, ett fint ord, inte så ofta använt. I Karl Poppers berömda verk, som titeln alluderar på, heter det ju ”det öppna samhället”. Skillnaden är tydlig. Gina Gustavsson för ner (eller är det upp?) liberalismen på en etisk individnivå från en ideologisk samhällsnivå. Ett ord besläktat med ”etik” är ”etos”. Bonniers svenska ordbok ger definitionen ”sed, sedlighet; etisk (grund)åskådning; moralisk halt”. Gustavsson använder ordet ofta, i ungefär samma betydelse som ”sinnelag” men med en starkare klang av fackterm. Gustavsson är docent i statsvetenskap i Uppsala, och boken är en studie av ett utsnitt ur den politiska idéhistorien men minst lika mycket en plaidoyer för hennes ideal som hon uppfordrar personer med liberalt sinnelag att anamma även i politiken. Idéhistoriskt innehåller boken också en intressant uppvärdering av romantiken, på bekostnad av upplysningen, som grundval för ett liberalt etos.

Det är nöjsamt att följa hur Gustavsson bygger upp sin framställning. Hon är systematisk och pedagogisk och förtjust i att ge målande benämningar åt de kategorier hon ställer upp. Först tar hon itu med den sorts ”torra” liberala teoretiker hon ogillar och klassificerar dem som salongsliberaler: ironiska, distanserade, lätt föraktfulla (typfall Voltaire och Tingsten); boulevardliberaler: temperamentslösa, iakttagande, nyttoinriktade (typfall Per Svensson); och alléliberaler: abstrakta, teoretiska, antiemotionella (typfall Lena Andersson). Jag förenklar Gustavssons utförliga resonemang till förvanskningens gräns, men hoppas jag förmedlar något av kärnan i det. Värt att notera är att hon i fallen Svensson och Andersson utgår från böcker av dem i samma serie, Liberal idédebatt, som hennes egen bok.

I nästa avdelning lyfter hon fram några som hon menar borde vara liberala förebilder. Det är den berömda Madame de Staël och hennes i dag mindre kända partner Benjamin Constant, vilkas liberalism inte härrör ur upplysningen utan snarare ur romantiken; det är 1800-tals- och socialliberalismens stora namn John Stuart Mill och inte minst hans partner Harriet Taylor, för vilka individens framsteg lägger grunden för samhällets; och det är hennes verkliga idol, 1900-talstänkaren Isaiah Berlin, som lanserade de två politisk-ideologiska personlighetstyperna: räven, nyfiken och öppen för förändringar, och igelkotten, som inte kan rucka på sina uppfattningar och tenderar att sluta sig inför den farliga eller oförståeliga omvärlden. Räven är naturligtvis Berlins, och Gustavssons, ideal, men den senare är noga med att poängtera att de flesta av oss är både räv och igelkott, fast i olika proportioner hos olika människor.

Hur ser då den liberala politik ut som grundar sig på det öppna sinnelagets etos? Gustavsson resonerar om detta i bokens avslutande kapitel men med föga konkretion. Det är en något snopen avslutning på en i övrigt intressant bok, välskriven, inte utan humor. Starkast i minnet stannar de biografiska avsnitten om de öppna sinnelagets hjältar.

Hon ger röst åt Lapplandskrigets flyktingar

2023-02-24 Rosa Liksom: Älven (2021; svensk övers. Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2023; 258 s.). Människors flykt undan krig och förhärjade hemtrakter: Rosa Liksom kunde knappast ana vilken aktualitet hennes senaste roman skulle få något år efter utgivningen. Det är förstås omöjligt att läsa den utan att ha det ukrainska folket i tankarna, men här handlar det om skeenden i andra världskrigets slutskede och med vårt eget land högst involverat.

Vapenstilleståndet 1944 efter fortsättningskriget ålade Finland att bryta med Tyskland och driva ut de manstarka tyska trupperna ur landet. I det s.k. Lapplandskriget retirerade tyskarna långsamt mot norr men brände det mesta i sin väg. Civilbefolkningen, huvudsakligen småbönder, tog sig själva och sin boskap, men inte mycket annat, över Torneälven, som utgör gräns mellan Finland och Sverige. Evakueringen omfattade över 50 000 människor och mer än 20 000 kor, en enorm uppgift för flyktingmottagandet i Sverige. Efter stridernas upphörande på våren 1945 kunde de evakuerade återvända.

Detta skeende är ämnet för Älven, som bygger på evakuerades egna berättelser. Att episoden inte var den solskenshistoria vi gärna velat tro i Sverige är en lärdom av denna roman, som också är något av ett pionjärarbete.

Älven är berättad i första person. Bokens jag är en aldrig namngiven flicka i yngre tonåren. Hennes far är vid fronten, och den psykiskt labila modern har gett sig av utan dottern men i sällskap med Farbror, vän i familjen med en tvetydig relation till modern. Flickan får ta ansvaret för boskapen och gör den mödosamma resan tillsammans med ungdomar från granngårdar. Hennes läggning är optimistisk, och hon tål strapatser, men hon är ändå nära att ge upp några gånger. Hon hålls uppe av kamratskapet men framför allt av sin kärlek och personliga relation till var och en av korna, kvigorna och kalvarna. Det är ett vackert drag i en skildring som annars närgånget skildrar de rent fysiska påfrestningarna, leran, smutsen, såren, oländiga sovplatser kalla höstnätter under bar himmel.

Sällskapet hittar till slut ett tryggt ställe för sig själva och djuren, men flickan ger sig i väg på nya strapatser för att leta efter sin mamma. Hon hittar henne till slut i det stora ”centrallägret”, där förhållandena är mycket svåra. Lägret är en karantän som flyktingarna inte får lämna. Ändå hittar difterismitta in och dödar 17 små barn, däribland flickans nyfödda lillebror. Rosa Liksom skildrar flickans förtvivlan över denna och andra olyckor återhållsamt, men själva detta händelseförlopp och andra hemskheter desto mer detaljrikt och åskådligt. Det är berättarkonst på hög nivå, och Liksom bekräftar sin ställning som en av Nordens ledande författare.

Berättelsen fortsätts ända till hemkomsten, då flickan mognat till ung kvinna, men jag avslöjar inte mer om innehållet. Boken är skriven på Rosa Liksoms (hon heter egentligen Anni Ylävaara) modersmål meänkieli (tornedalsfinska), som måste ha varit en svår nöt att knäcka för Janina Orlov, men hon har förstås klarat uppgiften strålande med ett levande, talspråksnära språk men i stort sett utan dialektinslag. Det är en roman som jag rekommenderar varmt, för innehållet, för det historiska intresset, för de litterära kvaliteterna.

Lärt och lustfyllt om litteraturens luftslott

2023-02-18 Kristoffer Leandoer: Den oavslutade litteraturen (Natur & Kultur 2023; 267 s.). Kristoffer Leandoer har sakta men säkert tagit sig fram till platsen som en av Sveriges främsta litterära essäister. Det bevisar han inte minst med denna bok. En typisk Leandoer har ett tema, som tolkas på vidast möjliga sätt och möjliggör utflykter i tid och rum och ger den tacksamma läsaren aha-upplevelser, oväntade insikter och, inte minst, storartad underhållning. Allt detta fanns i den förra boken, Längta hem, längta bort (2020), där det handlade om landsflykt och exil. Nu gäller det det för en litteraturvetare så udda ämnet: den text som aldrig blev skriven. Leandoer parafraserar Ulf Lundell: ”ett aldrig infriat löfte om en bok är också en bok”. Den bok som över huvud taget aldrig blev skriven är ju ett specialfall av oavslutad litteratur. På bokens första sidor refererar Leandoer en novell av Nathaniel Hawthorne: ”I detta luftslott […] ligger ett ovärderligt och helt bibliotek, vars hyllor uteslutande fylls av de böcker som författarna planerade att skriva, men aldrig faktiskt kom sig för att skriva.” Att detta imaginära bibliotek rymmer många volymer visar Leandoer med många representativa exempel, bland annat, i samma kapitel, två så olika författare som Truman Capote och Stig Dagerman. Ingen av dem kom i gång med sin stora roman, men av helt olika orsaker och med olika samvete i förhållande till erhållna förskott. I Dagermans fall slutade det ju djupt tragiskt.

Den vanligaste oavslutade litteraturen är ändå den som faktiskt blev skriven men inte fullbordad. Författaren kan dö hastigt, som Gösta Oswald under arbetet med Rondo, men litteraturfilosofiskt mer intressant är frågan: när är en roman eller en novell slut? Är inte en roman med ett ”öppet” slut lika ofullbordad som en vars upphovsman ofrivilligt lagt ifrån sig pennan? Hur skiljer sig Kafkas ”oavslutade” romaner från de konventionellt avslutade? Och inget har ju hindrat populära romaner med traditionella slut från att få fortsättningar av andra författare, som Borta med vinden, Ian Flemings James Bond-romaner eller Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Det oavslutade framstår, efter Leandoers lärda och spirituella relationer och reflexioner, som ett litterärt ideal. En genre som per definition är oavslutbar tas också upp: den fortlöpande publicerade dagboken à la Lundell eller Norén.

Jag har bara snuddat vid innehållet i detta verk, uppfyllt av författarens generöst meddelade lärdom. Läsningen är genomgående lustfylld och Leandoer skriver humoristiskt och ofta ironiskt distanserat. Desto starkare kontrast när han i ett avrundat avsnitt tar upp ett specialfall: författaren som tystnade i förtid. Essän om den nomadiska poeten och oroliga själen Anne-Marie Berglund (1952–2020), som tystnade vid 50 års ålder, är allvarlig, inkännande och grep mig djupt.

Lovande titel, men Virdborg kan bättre

2023-02-12 Jerker Virdborg: Cirkelns fyra hörn (Albert Bonniers Förlag 2023; 257 s.). Jerker Virdborgs specialitet är att skapa lätt kusliga, overkliga stämningar, som gör läsaren osäker om vad som egentligen pågår. Av de böcker jag har läst har resultatet blivit mycket lyckat i t.ex. Kall feber (2008) och Skyddsrummet Luxgatan (2015). I den här romanen tycker jag inte det har fungerat lika bra.

Berättarjaget Per får en fyra år försenad 40-årspresent av sin pappa, som han har rätt dålig kontakt med. Det är en guidad tur till sällsamheter i och kring Stockholm, bara de två i en minibuss körd av guiden Laura. Per låter sig något motvilligt skjutsas från det ena stället till det andra, där inspelade texter läses upp – och återges i boken. Välordnat och seriöst, fakta stämmer, men värderingarna av platsernas och händelsernas betydelse börjar snart motsäga varandra, till och med i samma text. Staden är naturtroget återgiven men beskrivs återkommande som nästan folktom, en söndagsförmiddag på försommaren. Och är den perfekta Laura kanske en humanoid? Därtill kommer faderns verkliga present: att Per ska få fråga ut honom om hans förflutna. Nå, det är snarare pappa Lennart som dukar upp en rätt osannolik historia: gift två gånger innan han träffade Pers mamma och hade en tidigare son, avliden, som också hette Per. Den aktuelle Per vill först inget veta men blir mot sin vilja nyfiken samtidigt som han är misstrogen. Hur det slutar ska jag inte avslöja.

Det är alltså två hopvävda berättelser, båda med inbyggda osäkerheter. Texten ställer många frågor till läsaren men ger inga svar. Att lämna läsaren otillfredsställd kan vara ett litterärt grepp, men otillfredsställelsen gäller även det litterära. Virdborgs stil är effektiv, och läsningen går undan, men det händer för lite, både i berättelsen och i texten. Gillar man Virdborg sedan tidigare kan man gärna läsa även den här, men har man inte läst honom förut kan man avstå.

Svensk efterkrigstid för lösa tyglar

2023-02-08 Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967 (red. Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky; Timbro 222; 533 s.). Som framgår av titeln är det ett väldigt ämne utgivarna har velat omfamna, och det har avsatt sig i form av en både till omfång och innehåll imponerande volym. Det senare har fördelats på 24 essäer av lika många författare, varav många kända namn. Uppdraget till skribenterna var uttryckligen att skriva essäistiskt, inte akademiskt, och det har dessa tolkat på skilda sätt. Några ligger ändå nära det akademiska skrivsättet, medan andra i varierande grad gått utanför ämnets ramar och skrivit subjektivt och personligt. Upplägget är tematiskt, så, lite tillspetsat, historien upprepar sig 24 gånger, men de varierande ansatserna och skrivsätten gör att läsningen ändå inte blir repetitiv.

Artiklarna är grupperade i tre avdelningar. I den första behandlas kulturen i trängre mening: litteratur, bildkonst, teater, musik, film etc. Den andra, som skulle kunna kallas etnologisk-sociologisk, ser på människors livsvillkor och levnadsförhållanden ur olika synvinklar, medan den tredje tar upp ett antal politiska frågor.

Boktitelns avantgarde är egentligen tillämpligt bara på den första avdelningen men är där desto mer framträdande. Det är påtagligt hur sammanflätade de konstnärliga genrerna var och hur samma namn, med Öjvind Fahlström och Moderna museet i spetsen, återkommer gång på gång. Det avantgardistiska kulturlivet på 1940- och 50-talet är enormt vitalt och makalöst framgångsrikt. Baksidan är en marginalisering jämnåriga traditionalister, som tonsättaren Bo Linde. Framträdande namn bland skribenterna är Birgitta Holm (litteratur), Thomas Millroth (konst), Karin Helander (teater). De flesta sympatiserar med sina föremål, och det finns föga av kritik. En lite udda artikel är skriven av Kalle Lind, som analyserar Hasse och Tages tidiga revyer och ser dem som inspirationskälla till 70-talets fria teatergrupper.

Bland andra avdelningens artiklar om boende, heminredning, livsstil och resande finns en tungviktare: Yvonne Hirdmans ”Konsten att vara kvinna”, om hur medvetenheten om kvinnors underläge både i familjen och på arbetsmarknaden ökar först långsamt på 40- och 50-talet för att bli en het fråga på 60-talet, med Eva Mobergs ”Kvinnans villkorliga frigivning” som tändande gnista och lägga grunden till 70-talets jämställdhetsreformer. Även i denna avdelning är skribenterna i huvudsak positiva till den utveckling de skildrar.

Med den tredje avdelningen ändrar boken karaktär, och man förstår varför ett så ideologiskt präglat förlag som Timbro velat ge ut den. Här läser författarna med högerglasögon politiken under perioden som ett vänsterprojekt eller åtminstone styrd av en hegemonisk socialdemokrati som man är kritisk till. Det är det övergripande intrycket och gäller inte alla artiklarna. T.ex. Åsa Nilsonne och David Thurfjell beskriver informativt utvecklingen inom psykiatrin resp. religionen och religionskritiken. Men Bo Wennström om straffrätten och synen på brottslingen, Bengt G. Nilsson om Lamco och Håkan Lindgren om tredje ståndpunkten framstår mest som partsinlagor.

Den omfångsbegränsning som jag ålägger mig tillåter inte att jag går in på varje artikel, så ovanstående får ses som några, förhoppningsvis representativa, nedslag. Sammanfattningsvis är det ett stimulerande verk som påminner om sådant som legat halvt bortglömt i minnesskrymslena och som till en del väcker frågor och invändningar. Redaktörerna har uppenbarligen gett författarna lösa tyglar på gott och ont. Läsningen blir varierad och aldrig tråkig, men den stilistiska spännvidden är stor, och skrivförmågan brister betänkligt hos ett par skribenter. Dessutom har artiklarna tydligen gått till tryck utan någon som helst korrekturläsning. Det vimlar av triviala skrivfel, och det finns ett antal sak- och namnfel som enkelt kunde har korrigerats. Jag nämner bara ett exempel. ”Mats Larsson (Verkstadsföreningens ordförande)” hette i själva verket Matts Bergom-Larsson och var Verkstadsföreningens verkställande direktör.

En poetisk entreprenör

2023-01-29 Ralf Andtbacka: Bok av tröst och Bönematriserna (Duck Press 2023; 132 resp. 68 s.). Ralf Andtbacka är inte bara en av Svenskfinlands, för att inte säga hela det svenska språkområdets, främsta poeter, han är också en litterär entreprenör. På sitt förlag Ellips ger han ut kollegers verk och på Duck Press egna i sparsmakat exklusiva upplagor. De här är volym 4 och 5 av aviserade sex. De två närmast föregående, Avnämnandet och Bok av råd från 2020 har jag skrivit om tidigare. Den yttre formen är densamma: kvadratiskt format med ett gammalt konstverk som omslagsbild, begränsad satsyta i förhållande till formatet. Innehållet och diktformerna varierar, även inom de enskilda verken, men det finns en kontinuitet, särskilt tydlig från Avnämnandet till Bönematriserna.

I Bok av tröst står på vänstersidorna bara orden ”Tänk på:” På högersidorna finns dikterna som meddelar vad som ska tänkas på. Till vem riktar sig uppmaningen? Det ”du” som ofta förekommer tycks ibland vara läsaren, ibland en vidare krets, ibland en enskild, verklig eller fiktiv interlokutör men stundom poeten själv. Och det är mycket man bör tänka på: från naturens minsta beståndsdelar till världsrymdens oändlighet, från tillvarons alldagliga händelser till de stora existentiella frågorna. Andtbacka har en enastående förmåga att konkretisera det abstrakta, att hitta ord som inte bara står för det betecknade utan har en verkan i sig. Det finns hos Andtbacka en språkmaterialistisk sida som han odlar med viss försiktighet men som därför fungerar desto bättre när han sätter den sidan till. Här ett exempel:

Det alltid pågående, själva
fallandet, ut i rymden, faller ut,
länge, svindlande, faller ut
ur dina händer, ur munnen,
mellan sönderfallande läppar,
mellan expansionskärlet och
släcksatsen, ur svalflamman
och svavelboet, genom fönster-
imman och immaterialiteten,
ut ur dårkistan och smitt-
kedjan, genom dödsarbetet
och arbetsskyggheten, genom
maskregnet, radioskuggan
och vårdinnehavarens svagt
självlysande piktur, sedan ut i
Oise, Oder, eller Glötanviken.

I Bönematriserna återkommer den dragning till barocken som Andtbacka gett prov på tidigare. I första avdelningen är dikterna figurdikter, alltså dikter vars typografiska utformning avbildar ett föremål eller en form. Här genomgående ellipsoider med lite varierande proportioner. Under dikterna, i mindre stil följer ordlekande verser med dragning åt nonsenspoesi. I figurdikterna beskrivs en naturprocess baklänges, som i en bakåtspolad film. Andra avdelningen består av dikter numrerade från XIV till I, alla i tretton lika långa rader. Här tar språkspelet överhanden, och det är svårare att utläsa ett innehåll; kanske spårar man en fascination över naturens mångfald och en oro för vad som ska hända den. Tredje delen, ”Tllägnan”, har dikter numrerade från VII till I, alla sju rader långa, alla inledda med ordet ”För” följt av föremålet för tillägnan. ”Föremål” ska förstås i sin konkreta betydelse. Jag avslutar min anmälan av dessa betydande poetiska verk med den avslutande dikten ur Bönematriserna.

För smultronmunnen, smolkfågeln och mullskoveln.

För drönarna och dränen, för blocket och blacken.

För totalförmörkelsen, för blindspenen, för skaksållet.

För skallgången och galläpplet. För motfotingen.

För båsbalken och skållbaljan. För botövningen.

För nedsövningen. För jordbranden och dravelstingen.

För pilgrimsstavarna. För dig och för ingen.

Från demokrati till diktatur på fyra veckor

2023-01-26 Uwe Wittstock: Februari 33. Litteraturens vinter (2021; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2022; 366 s.). Det råder ingen brist på litteratur om tiden runt Machtübernahme och människorna som agerade eller drabbades. Häromåret kom Feber. Berlins universum 1930–1933 av Peter Walther, som porträtterade några av de centrala förövarna och offren, och nu föreligger denna mycket omskrivna och hyllade bok. Wittstocks fokus är på dem som drabbas, och han poängterar det utomordentligt snabba förloppet: från (visserligen bräcklig) demokrati till full nazistisk diktatur på fyra veckor. Boken kunde ha handlat om många andra kategorier av yrkesutövare eller politiker, men Wittstock valde författarna eftersom deras öden är så väldokumenterade i samtida källor, inte minst brev och dagböcker. Och kanske också för att så många av dem är kända namn: Heinrich, Thomas, Klaus och Erika Mann, Erich Kästner, Gottfried Benn, Carl von Ossietzky, Else Lasker-Schüler, Ricarda Huch, Joseph Roth, Ernst Toller, Egon Erwin Kisch, Bertolt Brecht, Alfred Döblin, Carl Zuckmayer …

Berättelsen börjar 28 januari med ett ”alla var där”-party, Berlins stora Presseball, där vi presenteras för ett flertal av protagonisterna, samtidigt som den nya regeringen med Hitler som rikskansler börjar ta form. Sedan skildras utvecklingen dag för dag med korta avsnitt om de enskilda personerna, korsklippta med utvecklingen i maktens centrum. Varje dagskapitel avslutas med notiser om våldsdåd och dödsoffer, med ett allt brutalare SA som snart tar överhanden.

Genom att Weimarrepublikens författning ger presidenten (i det här fallet den gamle och senile Hindenburg) befogenhet att utlysa nödläge kan nazisterna snabbt sätta demokratin ur spel. Några, som Joseph Roth inser direkt vad klockan är slagen och lämnar Tyskland på en gång, vilket ännu går att göra under ordnade former; inte så få avvaktar i tron på att det är en övergående kris men flyr senare när det redan har blivit svårare att lämna landet; åter andra stannar kvar, vissa för att de sympatiserar eller åtminstone inte direkt motsätter sig regimen, andra, som Carl von Ossietzky, i full medvetenhet att de står på nazisternas svarta lista. Sätten att undkomma polisens och SA:s nattliga påhälsningar är många, och bitvis läser man boken nästan som en spänningsroman. Många grips förstås också och tas, om de har tur, till den vanliga polisen eller om de har otur till SA:s ”vilda” fängelser, där fångarna behandlas så brutalt att till och med Gestapochefen Rudolf Diels till slut reagerar mot barbariet. Det drabbade t.ex. Ernst Toller och Egon Erwin Kisch, men då de var tjeckoslovakiska medborgare utvisades de i stället för att sättas i koncentrationsläger.

Ett återkommande ämne i boken är förvecklingarna inom Preussische Akademie der Künste och speciellt dess litterära sektion. Ska man följa signalerna från den nya regimen eller göra motstånd och riskera suspendering? Läsaren bestås en provkarta på förhållningssätt: kröka rygg, försöka förhandla, göra passivt eller aktivt motstånd, lämna akademin för att rädda sitt eget skinn. Jag skulle tro att samma dilemma gäller och har gällt inom många organisationer under liknande omständigheter.

Metoden att berätta historia genom att välja ut en kort tidsperiod och skildra den bit för bit har varit populär en längre tid. Oftast har det handlat om ett år som skildrats månad för månad. Att det fungerar lika bra med en dryg månad, dag för dag, visar Uwe Wittstock med denna engagerande, välskivna och viktiga bok.