Ryssland med närhet och distans

2021-04-05 Anna-Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Förlaget M 2021; 201 s.). Dikotomier och paradoxer präglar Anna-Lena Lauréns beskrivning av Putins Ryssland. Den första finns redan i titeln. Presidenten är en diktator, men regimen är inte totalitär. Det går bra att vara kritisk mot makten utan att råka illa ut, men man får inte utmana den på allvar, som historikern Jurij Dimitrijev och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, om vilka Laurén skriver med stark känsla i bokens bästa kapitel. De makthavande ljuger och bedrar, men när de avslöjas slår de tillbaka med att det minsann är likadant i väst. Whataboutismen och relativiserandet är en omhuldad strategi. Förhållandet till väst är tvetydigt. Å ena sidan vill man bli beundrad och respekterad i väst; å andra sidan menar man att Ryssland är något alldeles speciellt och att väst är irrelevant. Systemet är på en gång segt, eftersom så många makthavare har ett personligt intresse av att det bevaras, och skört, eftersom det bygger på lögn och korruption. På frågor om man kan göra si eller så svarar anställda i både offentlig och privat tjänst reflexmässigt ”njet” även när det efter en stunds palaver visar sig att det går alldeles utmärkt. Som i alla auktoritära system premieras lojalitet före kompetens. Byråkrati och rättsväsen, som borde upprätthålla oväld och samhällsansvar, blir i stället maktens verktyg. Folkets frustration utmynnar i stridsvilja hos en del men uppgivenhet hos andra. Laurén är ändå optimist. Hon tror inte att Ryssland är predestinerat till auktoritärt styre. Men vägen till demokrati är lång, och Putin kommer inte att dra sig tillbaka frivilligt.

Anna-Lena Laurén är något av en dubbelnatur som Rysslandskännare. Å ena sidan är hon den utsända korrespondenten, som objektivt och analytiskt bevakar skeendena. Å andra sidan är hon en kvinna som lever vardags- och familjeliv inbäddad i det ryska samhället och umgås och diskuterar med ryska vänner. Och de två rollerna befruktar varandra och gör rapporteringen allsidig och fängslande. Det är inga vattentäta skott mellan dem: korrespondenten kan visa känslor och vardagskvinnan håller samtidigt en viss kritisk distans.

Sofi Oksanens senaste – nu på svenska

2021-04-01 Sofi Oksanen: Hundparken (2019; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2021; 425 s.). Det är år 2016. Olenka, en ukrainska i yngre medelåldern, sitter i en hundrastgård i Helsingfors när hon får syn på Darja, en landsmaninna från ett förflutet som hon trodde hon lyckats fly från. Vad gör kvinnorna i Helsingfors, varför möts de i hundparken?

Det är Olenka som berättar, i jagform, om vad som förde henne till Finland, men hon delar också med sig av sitt liv. Romanen växlar mellan flera tidsplan från Sovjetunionens sammanbrott och framåt; även nutidsplanet återkommer flera gånger. Huvuddelen av handlingen utspelar sig på platser i både västra och östra Ukraina. Olenka arbetar som koordinator i ett företag som förmedlar äggdonationer från ukrainska kvinnor till främst västerländska. Verksamheten går bra, och Olenka har det gott ställt. Redan hennes pappa hade gett sig in i ljusskygga affärer med fatalt resultat, och nu börjar också Olenka spela ett högt spel med i sista hand livet som insats.

Detta är grundhistorien. Den berättas som en spänningsroman med mystifikationer. Vem är det ”du” som Olenka återkommande vänder sig till i sin berättelse? En viktig person är död; mördad? Av Olenka?

Sofi Oksanen är en mycket skicklig författare, som kan handskas med thrillerelementen. Men dessa hotar att ta loven av den mycket viktigare och mer engagerande berättelsen: den om livet i forna sovjetstater som Ukraina och Estland (där Olenka växte upp). Slitna miljöer, omoderna industrier, tröstlösa levnadsvillkor, kvinnors utsatta situation, korruption och kriminalitet: allt sådant är Oksanen en mästerlig och unik skildrare av. De styrkor hon visat i Utrensning och När duvorna försvann finns även här men tillåts inte fylla sitt rättmätiga utrymme. Det är fortfarande en bra roman, inte tu tal om det, men på en så framstående författare som Sofi Oksanen tycker jag man kan ställa höga krav.

Åland i världspolitiken – för 100 år sedan

2021-03-25 Jerker Örjans: Ålandsfrågan mina herrar! (PQR-kultur 2020; 199 s.). En god vän uppmärksammade mig på professor Henrik Meinanders påfallande välvilliga recension i Hufvudstadsbladet av denna bok, skriven av en amatörhistoriker. Och den är verkligen läsvärd, även om man kan ifrågasätta dess komposition i fyra fristående delar; jag återkommer till det.

”Ålandsfrågan” har betytt lite olika saker under tidernas lopp; här handlar det om öarnas och dess invånares ”four years of fame” i världshistorien från den första viljeyttringen att ansluta sig till Sverige 1917 till Nationernas Förbunds (NF:s) beslut 1921 att landskapet skulle stanna i Finland men med vidsträckt självstyre och långtgående garantier för invånarnas svenskhet. Till grund för NF:s ställningstagande stod en rapport av tre välrenommerade politiker och ämbetsmän, en belgare, en schweizare och en amerikan. Det är de som är bokens huvudpersoner och deras rapport som är dess utgångspunkt.

Kompositionen är som sagt lite speciell. Del I är en teaterpjäs, som har fått ge namn åt hela boken. Här möter vi de tre rapportörerna på hemväg från Mariehamn efter väl förrättat värv, ombord på en ångbåt mot Stockholm. Denna sin sista kväll ihop ska de göra den slutliga finputsningen av rapporten, med välformulerade förslag som alla kan vara överens om. Stuerten ombord, den Ålandsfödda fru Sjöblom (en fiktiv gestalt), blir deras sista samtalspartner. De har att väga sympati för ålänningarna och deras sak mot genuin förståelse av Finlands ståndpunkter (medan man fäster mindre vikt vid Sveriges argument). När morgonen gryr är samförståndet totalt, och de kan skriva under rapporten med för ändamålet införskaffade nya, moderna amerikanska reservoarpennor. Stycket är föga dramatiskt och gör sig kanske inte så bra på en scen, men det är välskrivet, och jag tyckte om att läsa det.

Del II är en historik över Ålandsfrågan och rapportörernas arbete och en diskussion om motiven och krafterna bakom förslaget. Argumenten som olika intressegrupper genom påtryckningsarbete och lobbying förde fram redovisas, och det är intressant läsning. Den privata s.k. Finlandskommittén, bestående av framstående finlandssvenskar som var mot åländsk utbrytning, framhålls särskilt. Det är en vanlig uppfattning att frågan var avgjord på förhand: särskilt Storbritannien skulle se ett farligt prejudikat som kunde gynna irländsk separatism om man lät ålänningarna bestämma sin statstillhörighet. Örjans argumenterar i mitt tycke övertygande att detta inte var avgörande och att rapportörerna agerade helt självständigt utan ovidkommande hänsyn. Han lyfter fram själva rapporten, som han menar varit förbisedd i den historiska diskussionen, där ren maktpolitik tillåtits spela alltför stor roll.

Del III är själva rapporten. Den återges i den officiella svenska översättningen från år 1921 av det franska originalet. Den långa och utförligt argumenterande texten visar hur seriöst de tre rapportörerna tog på sin uppgift. I den första, deskriptiva delen är det slående med vilken värme och sympati som både det åländska landskapet och dess bebyggare beskrivs. Den andra delen är en genomgång av den politiska historien. Här konstateras, med en knäpp på näsan åt den svenska ståndpunkten, att Åland administrativt hört till den finska riksdelen åtminstone sedan 1634, men båda sidors historiska argument anses som ovidkommande. Det avgörande är de politiska och juridiska, folkrättsliga förhållandena. Här landar man i att en folkgrupp som inte är förtrycket eller på annat sätt illa behandlad inte kan kräva att bryta sig loss bara för att man är främmande för majoritetsfolket och dess kultur. Finland har också vid den här tiden erbjudit landskapet vidsträckt självstyrelse. Det är bra, säger rapportörerna, men – och detta framställs som ett ultimatum – Finland måste också ställa långtgående garantier för det svenska språket, den svenska kulturens fortlevnad och jordens behållande i åländska händer. Och så blev det, och efter den första besvikelsen insåg de flesta snart att ålänningarna dragit en riktig vinstlott.

Boken avslutas med en epilog, där några verkliga ålänningar (till skillnad från den fiktiva fru Sjöblom) får sin historia berättad. Den tillför knappast något av värde och kunde ha utgått. Det hindrar inte att denna kombination av lokalhistoria och storpolitik är ett värdefullt tillskott i historien om Ålandsfrågan och ett nöje att läsa.

(Boken kan beställas från Mariehamns bokhandel, men köpare i Sverige ska vara medvetna om att svensk tull och moms tillkommer med drygt 100 kr., eftersom Åland inte ingår i EU:s frihandelsområde. – Så kan det gå!)

KLassikernas klassiker – tidsbunden och tidlös

2021-03-20 Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (ca 1320; svensk övers. Ingvar Björkeson, Natur och Kultur 1983; 525 s. inkl. inledning av Olof Lagercrantz, kommentarer och bibliografi). Som mina läsare kanske minns läste jag nyligen litteraturvetaren Conny Svenssons De läste Dante, som refererar och kommenterar tidigare Danteuttolkare. Det kändes som en utmaning, och nu har även jag läst La Commedia (divina ’den gudomliga’ är ett mycket senare tillägg). Med sina 100 sånger om totalt mellan 14 000 och 15 000 femtaktiga jambiska versrader, grupperade i treradiga strofer kallade terziner, är det som Olof Lagercrantz framhåller i sin inledning ”ingen överväldigande textmassa”. Men, fortsätter Lagercrantz, ”dikten är trots detta svårframkomlig därför att Dantes framställning är så komprimerad och laddad. Läsningen fordrar en långsammare takt än vad du troligen är van vid.” Att ”recensera” Komedin efter en genomläsning i en takt på 6–7 sånger om dagen är sålunda omöjligt och meningslöst. Jag får nöja mig med ett antal spridda observationer.

Men först en kort sammanfattning. Berättaren har gått vilse i en mörk skog och hotas av farliga djur. Då dyker en skuggestalt upp som visar sig vara den romerska diktaren Vergilius, sänd av berättarens avlidna älskade, Beatrice. Vergilius ledsagar berättaren först allt djupare genom Helvetets (Infernos) kretsar: ju längre ner, desto större förbrytare och syndare och desto svårare eviga straff. Därnäst bestiger de Skärseldsberget (Purgatorio) och möter själar på väg uppåt, mot frälsning. På toppen av berget får berättaren återse Beatrice, som blir hans ledsagarinna genom Paradisets kretsar tills de slutligen når den högsta, Empyrén, där han får skåda Gud.

Beskrivningarna av miljöer och gestalter är åskådliga, dialogerna känns naturliga, även om de dödas andar ofta talar i gåtor. Men ska man fatta detta konkret, kan Dante ha föreställt sig att det hinsides faktiskt såg ut så här? Nej, är mitt svar. Den tydligaste läsanvisningen ges redan i den allra första terzinen:

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Det är en Dante i den yngre medelåldern som i landsflykt efter en felslagen politisk kalkyl vill göra upp räkningen – med sina fiender men inte minst med sig själv. De helvetesstraff han tänker ut åt fienderna speglar deras försyndelser och bör ha varit lätta att förstå för tidens läsare. (Man noterar det paradoxala i hur hårt tidsbunden denna tidlösa klassikernas klassiker faktiskt är.) Men sedan säger Dante farväl till politiken och låter sin pilgrim börja en andlig utveckling som gör honom värdig att frälsas. Ju längre fram vi kommer, desto säkrare är berättaren att han är på rätt (andlig) väg. När han först träffar Beatrice framstår hon som en rätt sträng lärare som går till rätta med berättarens högmod och andliga okunnighet, men längre fram kan han i en kombination av ödmjukhet och självsäkerhet tillfredsställande besvara apostlarna Petrus och Jakobs frågor om trons resp. hoppets mysterium. En obesvarad fråga är själva slutet. Det understryks genom hela verket att berättaren i motsats till alla dem han möter är en levande människa av kött och blod. Men är han det även sedan han sett Gud? Beskriver han i de sista raderna sin egen död? Men vem har i så fall på jorden nedtecknat berättelsen?

En annan paradox (utöver den tidsbundna tidlösheten) är den fromme katoliken Dantes ständiga åberopande av gestalter ur den antika mytologin. De är inte direkt agerande men används i bilder och liknelser, och det är inte lätt att hänga med. För en humanistiskt bildad florentinare var det kanske förståeligt, men 700 år senare är de snarare som fornisländska kenningar.

Ingvar Björkesons översättning är ett omvittnat storverk. Han har avstått från rim (det är mycket lättare att rimma på italienska än på svenska) för att kunna återge texten desto trognare. De elva stavelserna i raden följer han undantagslöst, men svenskans ordbetoningar bryter inte sällan mot den jambiska rytmen. Det är dock en småaktig anmärkning. Ett storverk är också Björkesons kommentarer till enskilda textställen, vilka förekommer många gånger i varje sång. Kommentardelen i liten stil omfattar 116 sidor, helt nödvändiga för förståelsen av verket.

Nyttig historielektion

2021-03-07 Andreas Karlsson: Sydafrikas historia (Historiska Media 2016; 333 s.). Sydafrika är inte Afrikas största land men ett av de viktigaste av många skäl. Det är den största ekonomin, det har ett helt dominerande parti men en press- och yttrandefrihet som hör till de främsta i världen, enorma ekonomiska klyftor och omfattande kriminalitet men ändå ett exempel för världen på fredlig samlevnad.

Andreas Karlsson är en svensk journalist sedan länge bosatt i Sydafrika. Hans bok uppehåller sig föga vid dagens förhållanden (det är också fem år sedan den kom ut), desto mer vid vad som lett dit.

För att ta det från början ståtar landet med de äldsta lämningarna på människosläktets, hominidernas, utvecklingslinje, och det tycks ha varit kontinuerligt bebott sedan dess. Men av ursprungsfolken av vår egen art, jägarna-samlarna san och herdefolket khoi-khoi, återstår bara spillror, även om många i den spretiga s.k. färgade folkgruppen i dagens Sydafrika har khoi-khoi-blod i sina ådror. De ”svarta” boskapsskötande bantufolken invandrade i vågor från ca år 1000 och framåt och slog sig ned till att börja med främst i öster, i vad som i dag är Östra Kapprovinsen och KwaZulu-Natal. Européerna, som hade etablerat sig i Kapområdet vid nya tidens början hade både fredliga och våldsamma kontakter med khoi-khoi, men det dröjde till 1770-talet innan de stötte på bantufolken i sydöst. Då var det nederländare, som hade etablerat de första permanenta bosättningarna av européer i Kapprovinsen, ett faktum av helt avgörande betydelse för landets senare historia. Nederländarna, boerna, kom snart att uppfatta sig som vita afrikaner och kallade sig själva afrikaaner, på svenska ”afrikander”, en benämning som Karlsson föredrar framför ”boer”. De flesta var enkla, gudfruktiga, tämligen illitterata bönder och hamnade snabbt i underläge inför de välutbildade engelsmän med en stormakt i ryggen som etablerade sig i Kap från början av 1800-talet. För att värna sin livsstil och sitt oberoende drog afrikanderna norrut, i det legendomspunna Groote trek i slutet av 1830-talet och grundade två egna stater, Transvaal och Oranjefristaten. Under samma tid hade zulu stigit upp som en svart stormakt i sydöst, och krigisk konfrontation med européerna stod för dörren, en konflikt som zulu var dömda att förlora men först efter hårda strider. På europeiskt område fanns också ättlingar till asiatiska slavar och indisk billig arbetskraft, basen i gruppen ”färgade”. Svarta i europeiska samhällen, främst lantarbetare och tjänare, var en utnyttjad underklass. Fröet till apartheid finns redan här även om de behandlades något bättre av de engelskspråkiga än av afrikanderna.

Detta är utgångspunkten, när upptäckten av diamanter och guld på afrikandernas områden sätter i gång en ny, dynamisk utveckling, pådriven av brittisk expansion i södra Afrika. Med den snabba försoningen efter boerkrigen och Sydafrikanska unionens upprättande 1910 stärks afrikandernas ställning, och de svartas försämras kraftigt genom restriktiva bosättningslagar 1912 och 1923. Apartheid institutionaliseras genom Nationalistpartiets valseger 1948 och förtrycket av de svarta förstärks gradvis av en alltmer maktfullkomlig regim. Jag behöver knappast referera de senare skeendena som leder fram till demokratins seger och de första fria valet 1994. De följande 20 åren behandlas rätt översiktligt.

Som enda brist noterar jag avsaknaden av kulturens roll i frihetskampen. Inte en enda författare är nämnd, till och med nobelpristagaren Nadine Gordimer lyser med sin frånvaro. Annars är det en mycket nyttig bok Andreas Karlsson har skrivit. Även med grundläggande kunskaper lär man sig mycket nytt och får en betydligt bättre förståelse för hur Sydafrika blivit det landet är i dag. Författaren är inte historiker men han är påläst och en god berättare.

Stor konst i litet format

2021-03-02 Jonas Gren: Tävlingsdräkten (efterskrift av Sverker Sörlin; Vendels Förlag 2021; 67 s.). Den här boken är uppbyggd av två närmast likvärdiga delar, sonettkransen ”Tävlingsdräkten” och en efterskrift som är en hel essä och upptar halva boken sidantal.

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett återkommer som första rad i nästa samt en avslutande ”mästarsonett” bestående av de övriga fjortons första rader. Det är en konstform som bara riktigt formsäkra poeter bör ägna sig åt. Jonas Gren är en sådan. Han har beviljat sig viss lättnad i rimflätningen – fyrradingarna flätas abab, cdcd i stället för abba, abba – och några rimord har smak av nöd, men metern flyter utan hack och sonettkransens särskilda krav på återkommande rader bemästrar han utmärkt. Det gör läsningen lätt och harmonisk.

Så mycket för formen. Till innehållet är det ett jag som står i en vallabod och omsorgsfullt och tålmodigt vallar sina skidor inför ett lopp. Det är konkret och åskådligt, vallatyper och redskap och själva arbetet beskrivs sakkunnigt:

Med strykjärn, borste, sickel, paraffin.
Att borsta hela undersidan blank.
Sen blocket mot det heta och magin
när smälta röda stängen löper slank

längs skidan …

Men tankarna mal: ska han hinna valla färdigt båda paren? Det är töväder på gång, har han egentligen någon chans att vinna? Tävlingsdräkten hänger i boden som en påminnelse. Segervilja och tvivel blandas. Obehaget växer när han blir varse ångorna från vallorna och börjar tänka på en väns pappa som dött i lungcancer av giftiga gaser på jobbet. Därifrån är steget inte långt till grubbel över existentiella frågor och mer konkret klimatkrisen (som Gren behandlat tidigare i diktsamlingen Antropocen). Och allt det som utvecklats i de fjorton första sonetterna sammanfattas perfekt i den femtonde. Det är mycket skickligt gjort, och hela långdikten en läsupplevelse.

Idéhistorikern Sverker Sörlin är en med poeten Gren besläktad ande, med vurm för längdskidåkning och engagemang i klimatfrågan – även han har skrivit en bok med titeln Antropocen (som jag har anmält i detta forum). Efterskriften har titeln: ”Medlevandekänslan – skidvallning mellan de kosmiska dödsrikena”. Den tar sin utgångspunkt i sonettkransen, som Sörlin hyllar: ”något liknande har jag aldrig läst förut”, och vars innehåll han kommenterar sakligt och med essäistisk briljans. Sedan utvecklar essän sig till en betraktelse över människans plats i två mycket smala zoner: dels den tunna biosfären, som vi håller på att föröda, dels den mikroskopiskt korta tid en människa lever, med ”evighet fram och evighet bak” för att låna Alf Henriksons formulering. Sörlin är en lysande stilist som det är en njutning att läsa. Sammantaget är Tävlingsdräkten ett litterärt verk av hög konstnärlig halt.

Jane Austens sista

2021-02-26 Jane Austen: Övertalning (Persuasion 1818, svensk övers. Jane Lundblad 1954; Modernista 2014; 272 s. Finns även i en nyare övers. av Maria Ekman, Albert Bonniers Förlag 2013). Jag är väl bekant med flera av Jane Austens romaner, men bara genom film och tv. Min fru har länge tyckt att jag borde läsa henne också. Nu har jag gjort det, och jag valde en som jag inte kände till för att inte i förväg veta hur det går. Övertalning blev Austens sista fullbordade roman, och hon var rätt sjuk redan när hon skrev den. Austenkännare menar att hon med den var på väg mot något nytt i författarskapet: grundtonen är allvarligare och berättelsen bygger mer på känsla än förnuft.

Också huvudpersonen Anne Elliot är annorlunda. Här är hon inte en dominerande storasyster, som t.ex. Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom, utan en förbisedd mellansyster, negligerad av fadern och storasystern och nedlåtande behandlad av den gifta lillasystern, något av en askunge faktiskt. Och det tar några kapitel innan läsaren inser att det är hon som är romanens huvudperson. Handlingen berättas sedan av den i grunden allvetande författaren nästan helt ur Annes perspektiv, även om den återkommande kommenteras av berättaren Austen.

När berättelsen börjar har det gått åtta år sedan den nittonåriga Anne övertalats att bryta sin förlovning med en ung man med osäkra framtidsutsikter, Frederick Wentworth. Vid 27 och farligt nära att hamna på överblivna kartan återser hon Wentworth, som gjort karriär i flottan under Napoleonkrigen och skapat sig en inte obetydlig förmögenhet. Han är också ogift, men har han kvar sina känslor för henne? Romanens röda tråd är hur förvecklingar, missförstånd och svartsjuka lägger hinder i vägen för deras återförening.

Handlingen utspelar sig på herrgårdar i Somerset, rekreationsorten Lyme vid Engelska kanalen och i fashionabla kvarter i Bath. Men miljöskildringar är inget för Jane Austen, interiörer och klädedräkt ignorerar hon helt (i motsats till alla tidstrogna filmatiseringar). Hennes intresse är människorna, både huvudpersonernas och de många bifigurernas, deras förtjänster och fel, deras bevekelsegrunder, deras samspel. Och hennes redskap är språket! Jag läste den första tredjedelen på engelska, där hennes språkliga mästerskap framträder än tydligare än i den i och för sig utmärkta översättningen. Bäst är hon som skarpögd iakttagare och skarp kritiker av mänskliga svagheter och karaktärsbrister. Ståndshögfärden hos Annes far sir Walter Elliot, baronet (det lägsta ärftliga adelskapet), och hennes äldre syster demaskeras i all sin uppblåsta tomhet. Det är roligt att läsa. Lite problematiskt är det att Anne själv, kapten Wentworth och flera andra gestalter är så perfekt goda, kloka och medkännande. Skuggor och dagrar hade kunnat vara bättre fördelade.

Jane Austen är en av de mest uppburna författarna i den brittiska litteraturhistorien. Lever Övertalning upp till de krav man kan ställa på en roman av en sådan? Nja, det som fungerar bra som kultiverad underhållning i en kostymfilm eller tv-serie räcker inte riktigt till när det kommer till den anspråksnivån. Det utsökta språket, de fina karaktärsteckningarna i all ära, Men Jane Austen lyckas inte helt övertyga mig om att hon har haft en historia värd att berättas.

Trauma som går i arv

2021-02-20 Margit Silberstein: Förintelsens barn (Albert Bonniers Förlag 2021; 190 s.). Böcker av barn till Förintelseöverlevare, såväl direkt överlevande från lägren som sådana som undkom i tid, har blivit något av en egen genre. Till författare som Göran Rosenberg, Kenneth Hermele, Elisabeth Åsbrink, Kaj Schueler sällar sig nu Margit Silberstein (född 1950), känd politisk journalist i bl.a. Svenska Dagbladet och på Sveriges Television. Man kan grovt indela författarna i två grupper: de som fokuserar nästan helt på föräldrarnas historia, som Rosenberg och Schueler, och de som skriver lika mycket om sig själva, som Åsbrink och Hermele. Silberstein hör mycket klart till den senare gruppen: föräldrarnas livsöde har så djupt präglat hennes egen tillvaro och känsloliv att hon inte kan låta bli att skriva om sig själv, ärligt och självutlämnande, även i en berättelse om föräldrarna.

Margit Silbersteins föräldrars historia är till det yttre rätt lik Göran Rosenbergs. Ernst Silberstein och Ili Grunzweig, ungerskspråkiga judar i Transysylvanien, Rumänien, är ett ungt par som skils åt av krigshändelserna år 1944. Ernst tvingas till slavarbete och hamnar i rysk fångenskap i Sibirien; Ili förs med modern och två systrar till Auschwitz, där modern omedelbart mördas. Syskonen drivs i den ökända dödsmarschen till Bergen-Belsen, men bara Ili lever när lägret befrias. Hon hamnar i Sverige, i Norrköping. Ernsts lycka när han återkommer till Rumänien och får veta att Ili lever är gränslös. Hans många passionerade brev till henne, fram till återföreningen 1948, som Margit och hennes bror Willi nu låtit översätta, är bokens nav, kring vilket berättelsen rör sig. I breven visar fadern en för Margit helt okänd sida, för hon minns honom som tillknäppt och fåordig. Han berättade aldrig vad han varit med om. Modern tycks däremot ha varit öppnare än de flesta om de fasansfulla upplevelserna i lägren, vilket på djupet påverkat och plågat Margit i hela hennes liv. Därtill kom tyngden av att vara föräldrarnas allt, bokstavligen; alla andra nära anhöriga var döda (Margit uppkallades efter moderns älsklingssyster). Överbeskyddad och med känslor av otillräcklighet och skuld och med en känslighet där gråten alltid låg på lur hade Margit helt klart en svår uppväxt. Ett stort värde med boken är att den tydligt visar hur Förintelseöverlevares trauman går i arv till deras barn. Och även, om än i mindre mån till barnbarnen: Silbersteins kärleksfulla relatering av samtalen med hennes egna två pojkar hör till bokens höjdpunkter.

Inträngande partier om livet med och relationen till föräldrarna varvas med mer alldagliga berättelser om livet som flicka i 1950- och 60-talets Norrköping. I motsats till Elisabeth Åsbrink försöker inte Margit Silberstein skriva ”litterärt”, utan hon berättar rättframt och konstlöst. Även det är en konst.

En novellmästare är tillbaka

2021-02-16 Kjell Lindblad: Bågskytten (Schildts & Söderströms 2021; 179 s.). När jag 1997 övertog Samfundet Sverige-Finlands litteraturafton efter min hastigt bortgångne far visste jag inte mycket om det i stort sett egna kretslopp som är den finlandssvenska litteraturen, om det inte var författare som utkom i rikssvensk delupplaga, och det var inte många (och är det alltjämt inte). En av mina första ”upptäckter” var en novellist, Kjell Lindblad, vars samlingar blev en ögonöppnare: så här bra kan författare skriva på svenska och ändå vara helt okända i Sverige! (Lindblad hade faktiskt fått ett par tidiga samlingar utgivna av Daniel Hjorth på förlaget Alba, men de tycks ha blivit föga uppmärksammade.) Efter sekelskiftet har det blivit glesare mellan hans verk, men ett par fina romaner med självbiografisk bakgrund har det blivit. Och nu är Lindblad tillbaka i god form med en ny novellsamling.

Man känner igen honom: hans luggslitna gestalter, dysfunktionella förhållanden, för mycket cigaretter och alkohol. Temana är desamma, men de har fått nya variationer. Det har ofta smugit sig in ett drag av overklighet, av dröm, i Lindblads novellkonst. Här är detta drag mer uttalat, och dröm blir mardröm. Det gäller särskilt samlingens längsta och bästa av de tio novellerna, ”Det andra språket”. En man vaknar upp efter en hjärnoperation och tycker sig ha hamnat i en främmande värld: han förstår inte språket som talas, en kvinna och en pojke dyker upp på sjukhuset och hälsar honom som sin make resp. far, fast mannen är säker på att han är ensamstående. Han rehabiliteras till något slags normalitet i den nya miljön, men människor och händelser runtomkring honom ter sig alltmer mystifierande, samhället alltmer diffust och hotfullt, och tillvaron rämnar. Jag tänker förstås på Kafka, men det är inget epigoneri utan helt enkelt Kjell Lindblad när han är som allra bäst.

Samlingen är väl hophållen genom sina likartade stämningar och sitt liksom nollställda språk, utan starka uttryck. Men berättelserna varierar, så läsningen blir aldrig monoton. Om jag ska anmärka på något är det att novellerna ibland har ett alltför abrupt slut.

Filosofer skriver brev

2021-02-12 ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958 (utg. av Bernt Österman under medverkan av Fredrik Hertzberg och Niklas Toivakainen, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2020; 284 s.). ”Den okände von Wright” heter ett forskningsprojekt inom Svenska litteratursällskapet, med utgivning av material som tidigare varit okänt för allmänheten och obeaktat av forskningen. Denna bok är den första produkten från projektet. Eino Kaila (1890–1958) var en internationellt känd filosof av den analytiska skolan, professor i Helsingfors och von Wrights lärare. Mellan lärare och lärjunge etablerades snabbt ett förtroende som övergick i en varm vänskap som varade till Kailas bortgång. De skrev flitigt till varandra när de vistades på olika håll. Tyngdpunkten ligger på de två perioder när von Wright vistades i Cambridge, som 23-årig doktorand 1939 och som professor och Ludwig Wittgensteins efterträdare 1948–51. Annat som kunde skilja dem geografiskt var gästprofessurer och semesterresor. De långa tider när båda var i Helsingfors skrev de inte till varandra.

Och vad skrev de om? Alldagliga ting, som brevväxlande vänner gör, vilket ger en god uppfattning om arten av deras förhållande. Oförblommerade synpunkter på kolleger. Men två tyngre ämnen dominerar. Det ena är tjänster och tjänstetillsättningar. Wright hade med tvekan antagit kallelsen till professuren i Cambridge och var ytterst ovillig att kapa banden till Helsingfors, där han redan var professor. Ledighet från den tjänsten kunde inte beviljas hur länge som helst, och många brev handlar om hur frågan ska lösas. Svärdshugget som löste den gordiska knuten blev att von Wright tog avsked från Cambridge efter bara tre år och återvände till Helsingfors. Flera gånger diskuterar herrarna andra ledigblivna tjänster och hur dessa ska kunna besättas med kolleger i deras smak, eller framför allt hur vissa misshagliga personer ska kunna hållas borta. En inte så vacker bild av akademiskt intrigspel. Är det t.ex. etiskt försvarbart att två sakkunniga dryftar sina kommande utlåtanden privat för att vara säkra på att gynna sin egen kandidat så mycket som möjligt?

Det tyngsta ämnet i breven är dock de egna forskningarna. I breven från Cambridge 1939 ger von Wright en utförlig disposition av sin blivande avhandling om induktionens logik, och Kaila kommenterar. Och Kaila redovisar i flera brev sina tankar om en filosofi för den nya fysiken, speciellt kvantmekaniken. Det är intressant att få en inblick i hur filosofer arbetar, men själva frågeställningarna ligger långt över denne anmälares nivå. Nytta har man otvivelaktigt av utgivaren Östermans hundrasidiga inledning, men det räcker inte. Jag förstår faktiskt inte hur utgivarna har tänkt när man i den tryckta utgåvan utelämnat de för förståelsen helt nödvändiga kommentarerna och hänvisar läsarna till den digitala. Vilka är då målgruppen för den tryckta boken?

Svaret blir tyvärr hängande i luften. Vi som inte kan finska kan glädjas åt att lära känna Eino Kaila, som tidigare, åtminstone för mig, bara varit ett namn. Georg Henrik von Wright framstår tydligare i sin självbiografi Mitt liv som jag minns det och i brevväxlingen med bäste vännen Göran Schildt, En livslång vänskap. Intressant är dock att genom dessa två filosofer följa den analytiska filosofins (i sin mest hårdnackade form kallad logisk empirism eller logisk positivism) segertåg i Västeuropa och USA. Att den senare kommit att ifrågasättas är en annan historia. Och man ångrar aldrig en läst bok.