Ännu ett storverk av Göran Rosenberg

2021-09-22 Göran Rosenberg: Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek (Albert Bonniers Förlag 2021; 505 s.). Detta är en biografi över en märklig person, och ett återställande av hans delvis solkade eftermäle. Men det är också, och kanske främst, en lång essä där Göran Rosenberg går i närkamp med den judendom som Ehrenpreis representerade och sin egen. Det är en bok där det andliga hela tiden växelverkar med det världsliga. Marcus Ehrenpreis tvangs av de historiska omständigheterna att ägna sig mer åt världen än han hade velat.

Det är nog bara de med någon kännedom om judiskt liv i Sverige under 1900-talet för vilka Marcus Ehrenpreis är ett bekant namn. Han föddes 1869 i Lemberg (Lwów, Lvov, Lviv) i en centraleuropeisk judisk-ortodox miljö men blev mer liberal och västorienterad efter universitetsstudier i Berlin och utbildning till rabbin. Efter en första postering i Kroatien kom han som Bulgariens grandrabbi till Sofia år 1900. Med mycket goda kontakter i Bulgariens högsta kretsar (bl.a. som personlig vän till kung Ferdinand) blev han utöver sitt andliga ledarskap för judarna där även en talesman för Bulgariens nationella intressen. Hans ställning försvagades efter landets nederlag i det andra Balkankriget 1913, men det väckte ändå förvåning när han 1914 lämnade Bulgarien för det ur judenhetens synvinkel perifera överrabbinatet i Stockholm. Liksom tidigare i Kroatien och Bulgarien behärskade Ehrenpreis snabbt landets språk till fullo och fick en ställning som svensk kulturpersonlighet som gick långt över hans position som rabbin. Han var högt respekterad av företrädare för andra trosinriktningar, som ärkebiskopen Nathan Söderblom, men till sin besvikelse släpptes han och judendomen inte in i det ekumeniska arbete som nådde sin höjdpunkt vid världskyrkomötet i Stockholm 1925. Det antisemitiska bakgrundsbruset fanns alltid där, och även av välvilligt inställda betraktades judendomen och judarna som ett främmande inslag i Sverige, trots mer än ett halvsekel av framgångsrik emancipation och i många fall assimilation. Hans oreserverade kärlek till det svenska bevarades inte av svenskarna i förhållande till det judiska. Judisk assimilation benämnde Ehrenpreis ”lösryckthet”, och han såg som sin viktigaste uppgift att återföra församlingsmedlemmarna till de judiska rötterna.

Även den sionism som Ehrenpreis bekände sig till var andlig till karaktären, inte politisk. Judarna kunde visst få en plats på jorden att samlas på, men ett Eretz Israel (Landet Israel) som en stat och israeler som ett folk som alla andra i ett land som alla andra, kunde han inte godta. Hans Israel var i första hand en andlig gemenskap. Hans ideal, som han börjat utveckla och praktisera redan i Bulgarien, var en på religionen grundad judisk gemenskap kombinerad med patriotiskt engagemang i det samhälle, det land, där man var bosatt: diaspora som judenhetens naturliga tillstånd. Med första världskrigets (sällan omtalade) judiska katastrofer i Östeuropa, mellankrigstidens ökande antisemitism, nazismen och till sist Förintelsen, blev Ehrenpreis position allt svårare att försvara, och den politiska sionism som i början setts med djup misstro i etablerade judiska kretsar blev norm även i dessa. Efter kriget var Ehrenpreis krafter på upphällningen: han tog avsked 1948 och avled 1951.

Det solkade eftermälet då? Efter Machtübernahme i Tyskland 1933 och Anschluss av Österrike 1938 sökte judar i dessa länder i stor utsträckning lämna landet, men nästan överallt var de ovälkomna, inte minst i Sverige. Mosaiska församlingen i Stockholm och Marcus Ehrenpreis personligen översvämmades av böner om hjälp, och man gjorde vad man kunde, men svensk immigrationspolitik rådde man inte över, och man kunde inte hjälpa mer än i ett litet antal fall. Mot slutet av kriget spreds påståenden om att församlingen varit negativt inställd eller rentav motsatt sig att ta emot judiska flyktingar av rädsla för ökad antisemitism. Ryktena underblåstes av ett (försiktigt uttryckt) olyckligt uttalande av socialminister Gustav Möller i riksdagen 1945 och av den handlingskraftige baltisk-judiske immigranten Gilel Storch, som initierade stora svenska hjälpinsatser i krigets slutskede. Göran Rosenberg dokumenterar nu skickligt och eftertryckligt att påståendena, som i starkare eller svagare form ännu är i omlopp, saknar grund.

Det är ett storverk som Göran Rosenberg, än en gång, har utfört. En biografi som kommer både människan, tänkaren och den andliga ledaren Marcus Ehrenpreis nära. Men som också för en dialog (i bokens prolog och epilog bokstavligen, där Ehrenpreis blir ”du” och samtalspartner) om judendomens väsen, om judarnas plats, om sionism och diaspora. Genom att han för in sin far och dennes räddning byggs en bro till Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och det självbiografiska draget även i den nya boken blir manifest. Trots sitt intellektuella djup är boken lättläst, tack vare Rosenbergs stilkonst och klara språk. ”En bragd” skriver Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet. Jag instämmer.

Skickligt – men för mycket

2021-09-13 John Ajvide Lindqvist: Vänligheten (Ordfront 2020; 715 s.). Vad händer med ett samhälle om vänligheten människor emellan försvinner? Den frågan söker John Ajvide Lindqvist svara på i sin senaste roman. Samhället är ett högst konkret Norrtälje av år 2018. En container har i skydd av mörkret dumpats på kajen i Norrtälje hamn. När den äntligen öppnas görs det fasansfulla fyndet av 28 döda flyktingar. Dessutom rinner en illaluktande sörja ner i Norrtäljeån. Efter denna händelse börjar folk bli otrevliga mot varandra, först vardagsbuffligt men snart med handgemäng och våldsdåd, till och med mord. Är det emanationen från containern som är orsaken?

Detta är alltså bokens huvudärende, men Lindqvist tar i någon mån loven av det genom att infoga det i en annan historia, som verkar ha intresserat honom mera, och fått honom – det måste sägas på en gång – att skriva en alldeles för lång roman. Det handlar om sex unga människor som vi först möter i nedre tonåren, medan de i handlingens nutid är knappt 30. Det är den begåvade Max, son i en nyrik familj, hans vän Johan från en torftigare miljö med en psykiskt sjuk mamma, deras klasskamrat Marko från en kroatisk familj som flytt det jugoslaviska kriget, Markos lillasyster Maria, vacker och självsäker, den ordentliga Siw och hennes vilda väninna från den beryktade familjen Olofsson. De revanschdrivna Marko och Maria gör karriär som finansmäklare resp. internationell toppmodell, medan de övriga av olika skäl och i olika stadier av resignation blivit kvar i Norrtälje. Siw och Anna kände inte de övriga i ungdomen, men nu börjar de, lite av en händelse att umgås. De sociala olikheterna tycks omöjliggöra närmare vänskap, men något händer. Lindqvist har lyckats så utomordentligt väl att gestalta dessa sinsemellan så olika och i sig själva mångfasetterade personer att även läsaren får varma känslor för dem. Särskilt engagerar den spirande, men mycket tvekande, kärleken mellan Max och Siw.

Isolerad skulle denna tråd i handlingen kunna läsas som en feel good-roman, men eftersom den är skriven av John Ajvide Lindqvist har Max och Siw begåvats med den paranormala förmågan att kunna se olyckor i förväg, men ödesfrågan är om de i så fall också kan avvärja dem? Den tråden hör till en spänningsroman. Det finns – förstås – också flera gastkramande skildringar av skräck och fasa.

Allt detta är mycket bra, och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Men man blir övermätt. Problemet är att Lindqvist velat få med för mycket. Det blir många och långa utvikningar om händelser i barndomen, Markos föräldrars flykt från krigets Mostar, en gangsterbror till Anna vars historia bara tangerar huvudberättelsen, med mera sådant. Dessutom får jag intrycket av att Lindqvist själv tröttnat och velat få slut på historien. På de sista ett par hundra sidorna berättar han mer än han gestaltar, och själva upplösningen känns nästan abrupt, särskilt i relation till romanens längd i övrigt. John Ajvide Lindqvist är en skicklig författare och jag hade nöje av boken, trots att genren egentligen är mig främmande, men den lider av svår övervikt. De genomgående populärkulturella referenserna till artisten Håkan Hellström och spelet Pokémon Go gick högt över huvudet på mig.

Förnöjer – men besviker

2021-09-04 Frans G. Bengtsson: För nöjes skull (Norstedts 1947; 215 s.). Det här blir kanske en orättvis betraktelse. Jag har aldrig haft något starkt förhållande till Frans G. Bengtsson. Visst, jag har läst Röde orm och Karl XII:s levnad och kan och tycker om några av hans mest kända dikter. Men essäer har jag bara läst några lösryckta under årens lopp. Med en vän kom jag att samtala om Bengtsson, och vi undrade hur han står sig i dag. Jag erinrade mig att jag i min ägo (hur den nu kommit dit) hade den sista av honom själv utgivna essäsamlingen. Det är tredje tryckningen redan under utgivningsåret, så Bengtsson hade en stor och trogen publik.

Min starkaste reaktion är besvikelse. Jag tror nog att några av samlingarna från 1920- och 30-talet, som Litteratörer och militärer och De långhåriga merovingerna, håller högre nivå, men dessa artiklar kan med ett par undantag inte ens kallas essäer, snarare förädlade kåserier och, mycket personliga, bokrecensioner. (I denna min uppfattning instämmer Dagens Nyheters recensent Ingemar Wizelius i sin anmälan i oktober 1947.) Kåserierna kan vara barndomsminnen eller betraktelser utgående från författarens landsortsliv i Gullspång. Ett humoristiskt radioföredrag: ”Hur jag blev författare” avslutar boken. Det är trivsam läsning, förvisso, och man njuter av Frans G: Bengtssons stilistiska mästerskap, men av en essä väntar man sig djupborrning i essäns ämne och tankeflykt ut i de luftlager som omger det. Sådant saknas här.

Bokens två längsta artiklar (47 resp. 20 sidor när genomsnittet i övrigt är på 9–10) må ändå karaktäriseras som essäer, men åtminstone i den längsta stannar texten på papperet. Det är en minibiografi över Wellington med tonvikt på dennes år som brittisk befälhavare på Pyreneiska halvön under Napoleonkrigens senare del. Lustigt nog kallar Bengtsson själv texten ”detta mitt mycket lilla kåseri”, en kanske inte helt uppriktig anspråkslöshet som han tillgriper i essäns sista stycke för att meddela att texten bygger på en enda källa. Bengtsson excellerar i elegant nedsablande omdömen om alla oduglingar som Wellington tvangs omge sig med, och man skrockar glatt, medan han är sämre på att leverera minnesvärda positiva omdömen. Det i mitt tycke bästa bidraget i boken är den tjugosidiga ”Om engelsk litteratur”. Inledningsvis ställer sig Bengtsson frågan hur det kommer sig att det engelska språket, som det enda jämte det grekiska, är av sådan beskaffenhet att allting kan uttryckas på det. Man må avvisa frågeställningens presuppositioner, men det är både lärorikt och underhållande att följa Bengtssons sökande efter svaret genom hans läsning av den engelska litteraturen från Chaucer och framåt. Detta är ju ett område som han behärskar i grund, vilket märks på textens alla plan. Dessvärre tilltror han läsaren samma bildning som han själv, manifesterat av mängden oöversatta citat utan nämnande av upphovsman och alla författare som nämns men inte presenteras.

Trots den inledande reservationen om den yngre författarens möjligen högre nivå måste jag ställa frågan: Var Frans G. Bengtsson inte djupsinnigare än så här? Kunde han något mer än engelsk litteratur eller levde han på lesefrüchte? Bländade han sin publik med sin exceptionella stilkonst och sina ämnesval? Ge mig gärna mothugg!

Genvägen till européernas historia

2021-08-29 Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren (Albert Bonniers Förlag 2015; 485 s.). Jag har tidigare läst Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren av Karin Bojs och Peter Sjölund (2016). Den kan ses som en inzoomning på ett delområde av det som denna ett år äldre Augustprisvinnande bok behandlar. Här tar Bojs nämligen ett större grepp på sitt ämne: hur modern dna-teknik kan visa hur Europa har befolkats och från vilka människogrupper dagens européer härstammar. Ordet ”min” i titeln är högst konkret. Bojs har dna-testat sig själv flera gånger, och för var gång har allt bättre, ”högupplösta” med hennes term, data framkommit. Hon fantiserar om en konkret anmoder i bokens inledning; eljest skriver hon sakligt men med sig själv som röd tråd. De resultat hon redovisar omfattas numera av de flesta i forskarsamhället. Dagens européer är ett resultat av tre distinkta invandrarvågor: under istiden jägare från Afrika med en liten inblandning av den äldre neandertalbefolkningen; bönder från Mellanöstern, som introducerade jordbruket för drygt 10 000 år sedan; och herdar från de östliga stäpperna som för 5 500 år sedan kom med bronsålder, nytt samhällsskick och religion och indoeuropeiskt språk.

Den långa vägen hit beskrivs i korta, personligt berättade kapitel. Karin Bojs reser runt till fyndplatser och till universitet och förundras. Hon intervjuar experter på olika delområden, refererar deras tankar och bygger sakta men säkert upp en sammanhållen historia. På vägen gör hon som en god essäist utflykter åt olika håll, t.ex. om domesticeringen av husdjur. Ansatsen är journalistisk men produkten är vetenskapligt hållbar. Inte för inte har Karin Bojs blivit hedersdoktor vid Stockholms universitet.

Bojs använder med förkärlek sina egna anfäder bortåt tio generationer bakåt. Det skapar konkretion och höjer läslusten. När hon kommer fram till sin far- och morföräldrageneration blir hon dock för utförlig och detaljerad för att man som läsare ska dras med. Det är egentligen den enda anmärkningen jag har mot denna mycket välskrivna och intressanta bok.

Dramatisk roman om vit makt-terror

2021-08-21 Andreas Norman: Svart sol (Albert Bonniers Förlag 2021; 350 s.; läst som följetong i Dagens Nyheter). Jag läser inte ofta spänningsromaner, men den här hade ett anslag som fångade in mig när den började som följetong i juni. Den är, vilket jag inte visste när jag läste den, den tredje fristående delen i den tidigare diplomaten Normans serie ”Veritas”, med spionen och Säpomedarbetaren Bente Jensen som återkommande huvudperson. Här är hon, nyskild, tillbaka från en agenttillvaro i Bryssel och ingår i Säpos enhet Författningsskyddet, som är en antiterroristgrupp inriktad på hot mot rikets centrala förvaltning, främst Regeringskansliet. Hon bevakar en vit makt-rörelse med stort våldskapital som tycks planera just ett sådant dåd, tvingas av omständigheterna infiltrera gruppen, varpå den dramatiska handlingen tar fart, med en våldsam kulmen. Men då har över halva boken gått. Det fungerar nog bättre om man kan läsa lite längre avsnitt än den dagliga dosen i en tidning, men jag var på vippen att tappa intresset. De som är roade av genren kommer säkert att uppskatta romanen. Den är ett mycket gott hantverk: väl uppbyggd intrig, trovärdiga gestalter och ett drivet språk.

Ishiguro är tillbaka till framtiden

2021-08-20 Kazuo Ishiguro: Klara och solen (2021; svensk övers. Niclas Hval 2021; 308 s.). Av Ishiguro har jag tidigare läst Never let me go, en fruktansvärd historia om människor som föds upp (ja, det är rätt ord) för att bli organdonatorer. Den är kuslig, lagom mystifierande och framförd av en berättarröst som hålls i strama tyglar. Jag var helt fascinerad. När han nu återkommer i samma genre finns alla ingredienserna med: dystopin, mystiken, den strama berättarrösten. Men fascinationen uteblir (för min del; många recensenter har varit förtjusta). Hur kommer det sig?

Den som för ordet är AV:n Klara. AV står för ”artificiell vän”, en typ av humanoidrobot speciellt skapad som sällskap åt tonåringar som inte längre går i vanlig skola utan undervisas på distans och alltså har ont om kamrater. De som visar prov på begåvning är också ”höjda” för att kunna utveckla sina talanger ytterligare. Vad det innebär, och särskilt vilken verkan det har i den mänskliga huvudpersonen Josies liv, klarnar så småningom men får inte alls samma effekt på läsaren som gåtan i Never let me go. Klara blir Josies AV. Hon har begränsad erfarenhet av världen och ett inte fullt utvecklat ordförråd, men hon är läraktig. Hennes främsta förmåga är att läsa av människors känslor och stämningar i möten mellan personer. Hon är också empatisk och satsar hela sin förmåga, och sin religiösa tro på Solen (som hon får sin livvskraft från), på att få den sjukliga Josie frisk. Ishiguro tecknar mycket skickligt, med Klaras egna ord som jagberättare, en fullödig karaktär som står i paradoxal kontrast till människorna runtomkring henne, som alla har sådana personlighetsdefekter att de framstår halvt om halvt som karikatyrer.

Att jag inte fångas av berättelsen tror jag har två orsaker. Den ena är att det händer ganska lite, man rycks inte in i historien. Den andra är motsägelsefullt nog språket. Ishiguro, och hans översättare Niclas Hval, har använt all sin skicklighet på att skapa ett trovärdigt språk åt Klara och lyckats lite för bra. Framställningen blir monoton, och tillsammans med den händelsefattiga intrigen gör det att mitt intresse svalnar. Det är kanske orättvist med tanke på Ishiguros obestridliga skicklighet, men på en nobelpristagare bör man kunna ställa höga krav.

Röster i radio – hur ska det låta?

2021-08-13 Åke Jonsson: Radion och språket. Om lyssnare, hallåmän, språkvård, dialekter och svordomar (Morfem 2021; 208 s.). Som man kan ana av undertiteln är detta en bok som drar åt lite olika håll. Det är helt följdriktigt med tanke på författarens bakgrund. Åke Jonsson, född 1941 och uppvuxen i Holmsund, var i tjugoårsåldern hallåman och medarbetare på radions sportredaktion. Han återvände norrut och doktorerade på Sven Jerrings radiospråk. Mellan 1981 och 1991 var han radions första fast anställda språkvårdare för att än en gång återvända till Umeå och universitetet. Radiot har han varit sedan han var fem.

Vilken sorts svenska som skulle talas i radion var en central fråga från Radiotjänsts begynnelse 1925. Att programtjänstemän skulle tala en dialektfri standardsvenska var normen ända till 1970-talet, även om den inte alltid följdes till punkt och pricka. För radiotalare utanför bolaget var regeln inte lika strikt, men även dessa hade att hålla sig så nära riksspråket de kunde. Språkbruket var från början skriftspråksnära och manusbundet, till och med diskussioner och intervjuer gjordes med förberedda manus: ett slags radioteater, som Åke Jonsson skriver. Han tecknar en tämligen linjär utveckling mot allt större frihet: regional variation, mer talspråksnära. Men med det talade språkets spontanitet blir språkriktighets- och språkvårdsfrågorna allt flera. Svordomar i radio, de, di eller dom (var sitt helt kapitel), artjitekt och dirisjent, fjord eller fjård, har alla gamla anor. I kapitlen om sina egna radioår blir Åke Jonsson mer personlig när han berättar om sitt arbete och om konkreta språkfrågor. Men författarens berättarglädje skiner igenom i hela texten, som dessutom är kryddad med allahanda anekdoter om radiolegendarer som Sven Jerring, Lars Madsén och Lennart Hyland och Jonssons mer jämnåriga sportkolleger Åke Strömmer, Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand.

Åke Jonsson har velat skriva (och Maria Sjödin på Morfem har velat ge ut) en underhållande bok om ett liv i radions tjänst, men en som samtidigt seriöst greppar historien om radion och språket och radiospråket. Både författaren och förlaget är att gratulera till det föreliggande resultatet!

Maltes muntra apokalyps

2021-08-06 Malte Persson: Undergången (Albert Bonniers Förlag 2021; 176 s.). Man måste vika ut skyddsomslaget inklusive flikarna för att läsa tecknen: ”0 x 0 = 0”, ingenting gånger ingenting är ingenting. Det är precis vad denna tätt sammanhållna diktsamling handlar om: det som (inte) finns kvar när jorden, eller universum, försvunnit, tiden upphört. Vad vi som människor, med våra fem sinnen, går miste om förtecknar Malte Persson i ett slags katalog skriven på formfulländade sonetter, som dock skiljer sig från den klassiska normen genom att verserna är trokeiska och inte jambiska. Sonetterna, samlade i tre sviter med titeln ”Gudarna” (1, 2, 3), om vardera 22 nummer, utgör drygt en tredjedel av hela samlingen. Med verstekniskt och språkligt raffinemang, litterära allusioner och en god portion humor, svär egentligen formen mot innehållet men gör det samtidigt lättare för läsaren att tugga i sig det bakomliggande allvaret. Ett exempel (av hundratals möjliga), som kanske är en programförklaring:

Så: är detta sista chansen för en
dionysisk pessimism, och sista
tillfället för världskompositören,
fars- och versfäsören att bevista

föreställningen och höra kören
i den opera vi kommer mista?
Vem slår bortom dur- och mollhumören
sista spiken i pianots kista?

Sorg och glädjes sista sång blir sjungen,
forte och piano: bottenskrapen
av den stora och den lilla tersen.

Rimmet hulkar muntert. Jag är tvungen
ännu när den glada vetenskapen
hackigt sjunger på den sista versen.

Insprängda bland dessa 66 bilder av undergången finns dikter på andra klassiska versmått, som ger sidobelysning åt temat. Här märks främst ”Övergiven byggnad”, en längre dikt på terziner, med jambisk rytm, mörk och suggestiv. Dikten handlar om ett besök i en spökstad och är inspirerad av Tjernobylkatastrofen. På de sista 64 sidorna tar Malte Persson ett nytt grepp på sitt ämne. Sidorna fylls av en långdikt på blankvers, helt utan strofindelning, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”, som är mänsklighetens, jordens, kosmos historia baklänges, med början i nutid och slut i den singularitet som föregick big bang: ”… den punkt där tiden slutar äga rum, / den stund där rummet slutar ta sig tid, / och allt som återstår är möjlighet.” Det tar först emot att läsa historien på detta sätt, där företeelser upphör i stället för att inledas: ”Att solen rör sig omkring jorden vet man – / Kopernikus har slutat påstå annat. / Elisabet har lämnat Englands tron, / där Henrik snart får svårt att sitta still / och byter både fru och religion.” Men man vänjer sig och finner så småningom detta sätt att skriva historia helt naturligt. Utöver de litterära kvaliteterna, som jag berömt ovan, kommer en både humanistisk och naturvetenskaplig lärdom, lätt buren men som ger tyngd åt framställningen. Mixen av kunskap, fantasi och litterär virtuositet är helt enkelt oemotståndlig.

Prisbelönt avhandling med högt läsvärde

2021-07-30 Sophie Holm: Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (diss.; Finska Vetenskaps-Societeten 2020; 225 s.). Det är kanske för mycket att tala om en Helsingforsskola, men faktum är att ett flertal yngre, främst kvinnliga, historiker vid universitet därstädes har ägnat sig åt sådant som ligger bakom det som vi ser som historiens resultat: krig och politik, reformer och revolutioner. Hur gick det till, hur umgicks man, vilka normer, skrivna eller oskrivna, gällde i olika situationer och vad hände med den som bröt mot dem? Inte sällan har det svenska 1700-talet stått i blickpunkten: frihetstiden, upplysningen, gustavianismen. Exempelvis har Henrika Tandefelt skrivit om Gustav III:s hovceremoniel, Charlotta Wolff om den svenska adelns förbindelser med Frankrike och Johanna Ilmakunnas om familjen von Fersens livsstil. Till denna krets sällar sig nu Sophie Holm med denna mycket intressanta avhandling.

Som framgår av den teoretiska diskussionen i avhandlingen ansluter den sig till en ny, mer nyanserad syn på diplomati under den tidigmoderna epoken. Det diplomatiska umgänget var mer mångfasetterat och sändebudens personliga egenskaper mer betydelsefulla än man tidigare tänkte sig. Äldre studier av diplomati var också främst teleologiska: diplomaters verksamhet studerades i förhållande till de resultat de uppnådde. Den riktning Sophie Holm bekänner sig till studerar handlingsmönster och tänkesätt som subjekt i sig.

Den svenska storhetstiden i Europas historia var över, men Sverige behandlades fortfarande med respekt av stormakterna, där konjunkturerna just då var sådana, under de avslutande åren av österrikiska tronföljdskriget, att Frankrike och Preussen stod mot Storbritannien och Ryssland. Sveriges granne Danmark sökte inta en medlande hållning men var av hävd rysksinnat. Det handlade alltså om att vinna vänner och inflytande i det svenska riksrådet och i riksdagen, särskilt dess sekreta utskott. Ett vänskapligt förhållande till Ryssland var mössornas linje, medan hattarna var Frankrikevänner. Styrkeförhållandet var till att börja med oklart, men mot slutat av 1746 stod det klart att hattarna var i majoritet och kunde besätta riksrådet med sina män.

Sverige var trots sin förlorade stormaktsställning och trots den katastrofala utgången av det nyligen avslutade hattarnas krig en makt att räkna med, så sändebuden i Stockholm var inga duvungar. Frankrike (eller rättare sagt det franska hovet) representerades av den snart sextioårige markisen av Lanmary; det femtioåriga brittiska sändebudet Melchior Guy Dickens hade en lång tjänstgöring i Berlin bakom sig innan han kom till Stockholm; Niels Krabbe Vind från Danmark var bara drygt 40 men hade hunnit med posteringar i både London och Paris och ett par hovcharger före Stockholmssejouren; och det nyutnämnda ryska sändebudet, den tyskbaltiske baronen Johann Albrecht von Korff hade just anlänt från en lyckosam tioårsperiod som sändebud i Köpenhamn. Det är dessa fyra som Sophie Holm uppehåller sig vid, även om flera andra också förekommer i berättelsen. Det fanns inte mer än ett tiotal fasta diplomatiska representationer i Sverige.

Stockholm 1746–47: diplomater, riksråd, riksdagsmän. Det är ett mikrokosmos som är Holms studieområde, men genom sitt teoretiska perspektiv och sin systematiska analys förlänar hon sina resultat viss allmängiltighet. Det handlar om sådant som status och värdighet och vem som är ens förhandlingspart (hovet eller rådet?) men också om mer handfasta frågor som postgången, ofta långsam och osäker, eller tillgången på tolkar och översättare – franskan var vid den här tiden ingalunda så allenarådande som diplomatins lingua franca som man ofta föreställt sig. Det kanske viktigaste kapitlet rör konflikthantering, med ett par belysande exempel. Både Guy Dickens och von Korff, som representerade de stormakter som var i underläge i Stockholm, klagade högljutt och ofta på påstådda lögner om deras länder, dåligt bemötande med mera, medan svenskarna å sin sida anklagade sändebuden för brott mot de diplomatiska normerna. (Jag fick Kinas Stockholmsambassadör i tankarna.) För von Korffs del slutade det med att han av kejsarinnan Elisabet sändes tillbaka till Köpenhamn. För det brittisk-svenska förbindelserna blev det en total krasch genom den s.k. Springeraffären. Christoffer Springer, en mössorna närstående köpman hade i hemlighet samarbetat med von Korff och fängslats, rymt ur fängelset, sökt asyl hos brittiska ambassaden men utlämnats, enligt Guy Dickens inför hot om våld, ett grovt brott mot den diplomatiska immuniteten. Konflikten kunde inte biläggas, och förbindelserna bröts under 17 år.

Som lekmannaläsare behöver man inte fördjupa sig i det teoretiska, även om det måste vara intressant för historiker av facket. Den målande berättelsen om det diplomatiska livet i Stockholm under 1746–47 års riksdag är skäl nog att läsa denna dissertation, vars författare tilldelades Statsrådet Mauritz Hallbergs pris för 2020 som går till en ”forskare som i ett vetenskapligt arbete, utgivet i original på svenska i Finland, visat prov på särskilt framstående forskning”.

Carina Burmans debut

Carina Burman: Min salig bror Jean Hendrich (Albert Bonniers Förlag 1993, e-bok 2014; 344 s. i originalutgåvan). Jag har med förtjusning följt Carina Burmans författarskap, både det skön- och det facklitterära, nästan ända från början. Men jag missade den här boken, som var hennes skönlitterära debut och blev en stor framgång hos kritik och publik.  Hennes senaste roman, God natt Madame (anmäld för en tid sedan i detta forum) har en hel del gemensamt med debuten, som jag alltså nu äntligen har läst. Båda utspelar sig på Gustav III:s tid och har en historisk person i kungens närhet som huvudperson, och i båda spelar erotiken en viktig roll, i debutboken rentav huvudrollen. Båda har sakkunniga och levande beskrivningar av tiden, dess människor och miljöer, och både är välskrivna och spirituella med inslag av tidens språk och många franska lånord.

Men medan God natt Madame berättas i jagform av huvudpersonen själv, är denna boks centralgestalt, skalden Johan Henric Kjellgren, skildrad av två personer som stod honom nära, brodern prosten Jonas Kiellgren och älskarinnan Hedda Falk. Allt Kellgren gör, säger, skriver, tänker filtreras genom dessa två iakttagare, själva skickligt gestaltade genom subtila skillnader i deras språkbruk. Fiktionen är att de efter skaldens död ombetts av dennes vän Nils von Rosenstein att teckna ned sina minnen av honom, men att de gör det så frispråkigt att manuset hålls hemligt och hittas först av ”utgivaren” Burman” år 1992. De två porträtten motsäger inte varandra, utan olikheterna ligger i deras olika relationer. Genom brodern får vi följa Jean (som han faktiskt var döpt till) från tonåren i prästgården i Västergötland, deras gemensamma tid som studenter i Åbo, Jeans försök att slå igenom som vitter intellektuell i Stockholm och hans inträde i Svenska Akademien. Hedda Falk träffar honom 1779, och deras relation pågår, med avbrott, nästan ända till Kellgrens död. Vi lär känna honom som livsnjutare, fritänkare och diktarbegåvning och hans sociala ambitioner. Men framför allt, och till övermått måste jag säga, särskilt i bokens första hälft, hans minst sagt vidlyftiga sexualliv. Det är pigor i tonåren, grevinnan i familjen där han är informator, och sexscenerna är ofta rätt explicita. Prosten Kiellgren bekänner egna ”synder”, och grosshandlarfrun Falk döljer inget av sitt erotiska samliv med Jean. Bokens andra halva är mer balanserad. Man lär bättre känna Kellgren som ämbetsman och publicist och även skald. Mycket fina är genrebilderna från broderns prästgård i Småland och Heddas sommarställe i Sickla utanför Stockholm, med interiörer som målade av Pehr Hilleström. Av bifigurerna är väl bara ungdomsvännen Abraham Niclas Clewberg (adlad Edelcrantz) mer pregnant tecknad, och kungastyret, politiken och kriget 1788–90 mest en fond.

Att en vördig prost och en borgarmatrona skulle skriva så öppet om både egna och andras sexuella eskapader är inte realistiskt och förtar en del av fiktionen med det upphittade manuskriptet. Men en stark debut blev det för Carina Burman, och hon har med sina senare verk visat att det inte var någon tillfällighet.