Lär känna S.A. Hedlund

2020-04-20 Olle Gellerman: S.A. Hedlund. Legendarisk tidningsman och liberal politiker (Atlantis 1998; 235 s.). Den här boken väckte inte så stor uppmärksamhet när den kom ut. Jag har inte hittat en enda recension i någon större dagstidning. Själv köpte jag den på förlagets flyttrea för ca fem år sedan, och den har blivit liggande till nu. Den är helt klart värd ett bättre öde än att bli begravd i tysthet.

S(ven) A(dolf) Hedlund (1821–1900) är väl I dag, om han alls är ihågkommen, nästan enbart känd som mångårig huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och som Viktor Rydbergs gynnare och vän. Men Olle Gellerman, själv på 1870- och 80-talen politisk redaktör på den segrande lokalkonkurrenten Göteborgs-Posten, visar att Hedlund var mycket mer än så. Han uppehåller sig faktiskt mindre vid dennes publicistiska gärning än vid hans politiska, som riksdagsman i växelvis andra och första kammaren från representationsreformen 1866 till 1889, med avbrott. Ska man ge honom ett enda ideologiskt epitet blir det liberal, men den partipolitiska liberalismen sökte ännu sin form. I början av sin karriär var Hedlund starkt påverkad av februarirevolutionen, som han bevittnat på plats i Paris 1848, och han hade socialistiska idéer, dock ej marxistiska. Han var en stark förespråkare för religionsfrihet (själv varmt, icke-dogmatiskt troende) och frihandel. I unionsfrågor var han Norgevän. Hans misstro mot storkapitalister, ivran för sparsamhet med statliga medel och antimilitarism fick honom att ansluta sig till Lantmannapartiet i andra kammaren. När partiet sprängdes på tullfrågan 1888 hade Hedlund gjort sitt i rikspolitiken. Gellerman ger en utmärkt och värdefull lektion i tvåkammarriksdagens funktionssätt under dess första tid, när parlamentarismen inte ännu gjort sitt intåg. Lantmannapartiet var andra kammarens i särklass största parti men hade ingen åstundan att bilda regering, i kontrast till sin motsvarighet i Norge, Venstre.

En mycket viktig insats, både som publicist och politiker, gjorde Hedlund genom att helhjärtat stödja finansminister J.A. Gripenstedts linje för finansiering av stambanorna med utlandslån. Det politiska motståndet var starkt, men Hedlunds envisa argumentation och personliga övertalningsförmåga bidrog verksamt till att bryta det.

I kommunalpolitiken i Göteborg arbetade Hedlund intensivt för skapandet av en högskola i staden. En sådan kom också till stånd. Den var dock mycket mer konventionell än Hedlunds drömda ”Fria akademi”, men han fann sig i detta utan protester.

Olle Gellermans läsvärda och välskrivna biografi handlar påfallande lite om personen S.A. Hedlund. Han levde ett lyckligt familjeliv med hustrun Stina, född Rudenschöld, och de fem barnen och längtade ständigt hem under riksdagssejourerna i Stockholm. Engagemanget i hans hjärtefrågor var allt uppslukande. Han hade ett hetsigt temperament, som han kunde ha svårt att tygla, blev gärna långrandig och docerande i sina tal men var annars en älskvärd och social person, som de flesta tycks ha uppskattat, även meningsmotståndare. Mer än så behöver man knappast veta.

 

Läsvärt om livet i Mugabes Zimbabwe

2020-04-15 Petina Gappah: An Elegy for Easterly 2009; pocketutgåva Faber & Faber 2010; 277 s.). Ytterligare en volym i mitt afrikanska pocketbibliotek. Denna gång från Zimbabwe. Petina Gappah är född 1971, jurist och internationellt verksam som advokat. Denna novellsamling är hennes mycket uppmärksammade litterära debut, som har följts av en roman och ytterligare en novellsamling. Den här och romanen finns på svenska: Sorgesång för Easterly resp. Memorys bok, båda på Albert Bonniers Förlag.

Med ett undantag utspelar sig novellerna i Salisbury/Harare med omgivande landsbygd, de flesta under tiden som det självständiga Zimbabwe, några i Ian Smiths Rhodesia. Personkretsarna är vanligen utbildad medelklass (läkare, lärare, jurister), vars ekonomi och trygghet gröps ur av hyperinflationen. I några är den korrupta politiska nomenklaturan måltavla för skarp satir. Endast den tragiska och gripande titelnovellen utspelar sig i ett slumområde. Temat för hela samlingen är den tilltagande frustrationen över tillståndet i landet under Robert Mugabes alltmer diktatoriska styre.

Det här kan låta enahanda, men novellerna är så varierade till innehåll och stil att läsningen är oavbrutet underhållande. Trots att de flesta innehåller både tragik och allvar är de skrivna med en humoristisk underskruv som ytterligare förhöjer läsvärdet.

Jag vill lägga till en detalj som intresserade mig som språkvetare: den ömsesidiga misstro som tydligen finns mellan talarna av de mycket närbesläktade språken shona, i Harare, och ndebele, på landsbygden och som spelar en inte oväsentlig roll i några av novellerna.

Viktigt och välskrivet om folkmord och folkrätt

202004-10 Philippe Sands: Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (2016; svensk övers. Manne Svensson, Albert Bonniers Förlag 2018; 431 s.). Begreppen ”folkmord” och ”mänskliga rättigheter” är numera så invanda att man kan tro att de ha gammal hävd. Men så är ingalunda fallet. De är produkter av 1900-talets krigskatastrofer och kan sägas ha kristalliserats vid Nürnbergrättegången 1945–46 mot de främsta nazistledarna. I varje fall det senare, med brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten”; begreppet och termen ”folkmord” hade svårare att göra sig gällande där och fick sina första kodifieringar i en FN-konvention 1948 och Europakonventionen 1950. Boken handlar om uppkomsten av de två begreppen och om de två män som låg bakom dem, Raphaël Lemkin resp. Hersch Lauterpacht, och sammanvävt därmed också författarens egen familjehistoria, utgående från hans morfar Leon Buchholz. Ramen är en metaberättelse, där Philippe Sands, brittisk advokat och folkrättsjurist, född 1960, redogör för den forskning och de undersökningar som lett fram till denna viktiga och välskrivna bok.

Verket har fyra huvudpersoner och ett myller av bipersoner (att personregister saknas är en stor nackdel). Utöver de tre nämnda är det naziockuperade Polens generalguvernör Hans Frank en centralfigur. Gemensamt för dem alla är staden med de många namnbytena och statstillhörigheterna: som österrikisk eller tysk Lemberg, som polsk Lwów, som sovjetrysk Lvov, som ukrainsk (numera) Lviv.

Inbjuden att hålla föredrag i Lviv börjar Sands fundera över sin morfar, som kom från trakten. Han kommer snart underfund med att morfadern var samtida med de båda folkrättspionjärerna, som hade studerat för samma lärare på universitetet. Alla tre var judar. Morfadern flyttade till Wien och bildade familj där. Han lyckades ta sig till Paris efter Anschluss 1938, fick dit sin dotter Ruth, Sands mamma, ett år senare, medan hustrun Rita blev kvar i Wien till 1941, då hon i sista sekunden slapp ut och återförenades med make och dotter. Detta mysterium i familjehistorien reder Sands ut parallellt med de andra berättelserna.

Lauterpacht flyttar också till Wien och redan 1925 vidare till Cambridge, där han gör karriär som akademisk jurist, medan Lemkin blir kvar i Lwów och flyr först 1939 via Litauen och Sverige till USA. Jämfört med den etablerade Lauterpacht förblir Lemkin en outsider, som få i justitiedepartement och juridiska fakulteter bland de allierade var beredda att lyssna till.

År 1941 knyts Hans Frank till historien, då Östra Galizien, där Lwów (Lemberg) är huvudstad, införlivas med Generalguvernementet. Den nazistiska utrotningspolitiken leder till att både Lauterpacht och Lemkin förlorar hela sina familjer, för vilket Hans Frank bär det högsta ansvaret. Porträttet av denne ledande nazibödel får djup genom Sands samtal med Franks son Niklas, som tagit totalt avstånd från sin far. Vi får följa Franks öde ända fram till hängningen i Nürnberg 1946.

Bokens huvudämne är ändå konflikten mellan de två folkrättsuppfattningar som hävdades av de båda huvudpersonerna: Lauterpachts om skydd för individen mot statliga övergrepp och Lemkins om skydd för grupper mot etnisk eller religiöst baserad förföljelse (genocid, folkmord). Lauterpacht har gehör för sin linje hos åklagarna i Nürnberg, medan Lemkin har det betydligt svårare med sin, trots outtröttliga ansträngningar, som hotar slå över i monomani och halsstarrighet. Det är en av bokens stora förtjänster att vanskligheten i begreppet folkmord görs begriplig.

Philippe Sands skriver som en fullfjädrad thrillerförfattare (jag kom att tänka på Frederick Forsyth, han med Schakalen) och binder ihop sina teman till en sömlös helhet. Han förmedlar en myckenhet ny kunskap och hans budskap är viktigt. Det här är en av de senaste årens verkligt väsentliga böcker, som knappast har fått den uppmärksamhet den förtjänat.

Läsvärd långdikt – men opoetisk

2020-04-01 Marit Kapla: Osebol (Teg Publishing 2019; 811 s. som pappersbok, 148 s. som e-bok). Osebol är en liten by i Klarälvsdalen i norra Värmland, numera med ett fyrtiotal invånare. Marit Kapla, själv född och uppvuxen i byn men sedan länge bosatt i Göteborg, har återvänt och intervjuat alla invånarna om deras liv. Intervjusvaren, uppställda som dikter, bildar bokens text. Ett antal stämmor, orkestrerade av Kapla, som själv kommer till tals bara i ett kort efterord.

Den poetiska ansatsen fungerar bara här och var. Oftast är berättelserna för prosaiska för att läsas som dikt; täta radbrytningar har ingen effekt. Men berättelserna är i hög grad värda att lyssna på. Inte bara ger de en bild av hur det är att leva i glesbygden som en storstadsbo, som jag, har svårt att föreställa sig. De avslöjar också ett annat sätt att tänka och förklarar kanske varför stads- och glesbygdsbor har så svårt att förstå varandra. Om nedläggningar, om industrialiseringen av skogsbruket, om vargen. Och mycket annat. Särskilt intressanta blir de sidobelysningar som inflyttare från andra länder, som Danmark, Nederländerna och Ungern, ger.

Osebol påminner förstås mycket om 2018 års Augustprisvinnare Aednan. Man påminns också om Svetlana Aleksijevitjs böcker. Den litterära nivån är dock klart högre hos de senare. Det är ingen kritik av Marit Kaplas bok, som har stora förtjänster, däremot av Augustprisjuryn som utnämnde den till årets skönlitterära bok 2019. Det är den inte

En storyteller intar scenen

2020-03-28 Nina Wähä: Testamente (Norstedts 2019; 437 s.). Först som sist: detta är en fantastisk berättelse, Nina Wähä är en urstyv berättare, en storyteller i stort format. Man hör rösten som talar till läsaren, hur hon ibland söker ord eller ändrar en formulering under gång, blandar in jargong och engelska ord och fraser, ja till och med några franska. Men det är förstås ett konstspråk, som hon behärskar till hundra procent.

Wähä har heller inte gjort det lätt för sig med storyn, som är intrikat flätad med många personer och hopp fram och tillbaka i tiden. Det handlar om familjen Toimi i finska Tornedalen. Namnet är ironiskt. Det kan översättas med ”fungerar”, men det är just vad familjen, pappa Pentti, mamma Siri och deras tolv barn, inte gör. Ramhandlingen utspelar sig under bara ett drygt halvår, från juletid 1981 till sensommaren 1982, men vi hinner lära känna föräldrarna och alla barnen från barndom till ramhandlingens tid; barnen är från drygt 30 till 6 år gamla. Alla personerna är försedda med en tydlig och trovärdig karaktär och personlighetsutveckling. Syskonrelationerna är komplicerade men klara i Wähäs framställning, känslorna mellan föräldrarna sinsemellan och mellan dem och barnen likaså. Den som driver handlingen, och får mest utrymme, är äldsta dottern Annie, bosatt i Stockholm och gravid, men i sin helhet är detta en kollektivroman.

Huvudintrigen är att barnen, av vitt skilda anledningar, går samman för att modern äntligen ska skiljas från sin dystre och hårde make. Soldaten Pentti från Lappland hade under vinterkriget träffat den glada femtonåriga tösen från Karelen, och de gifte sig snabbt och bosatte sig i Penttis hemby. Äktenskapet blev inte bra, men Siri intalade sig att det inte kunde vara på något annat sätt, och småningom gick all tid åt till barnen. De två första barnen dör som små, vilket sätter outplånliga spår i båda föräldrarna och slår in en kil mellan dem. Uppväxtmiljön för barnen blir därefter; Siri försöker, men har inte orken att ge dem en ordentlig uppfostran. Det går bra till det yttre för flera av dem, men alla har psykiska problem av olika slag, utom kanske den yngste, Onni (som betyder ”lycka”). För Siri kan det finnas en framtid efter skilsmässan, för Pentti finns det ingen och för barnen …? Slutet är öppet.

Allt detta skrivs alltså fram av en allvetande berättare som vet vad som rör sig i hjärta och hjärna hos alla sina fjorton huvudpersoner. Nina Wähä gestaltar inte, dialogen är sparsam. Det är en begränsning hos en begåvad författare men nog bra att hon själv inser den. För när hon i ett enda längre avsnitt vill låta en person, fadern Pentti, tala med egen röst fungerar det inte utan han talar med författarens röst. Det är synd, men ändå en lite anmärkning i förhållande till allt som är så sensationellt bra i denna roman.

Henry Parlands skrifter – utgåvan fullbordad

2020-03-19 Henry Parland: Kritik och Brev (Henry Parlands skrifter 3 resp. 4, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag 2019 resp. 2020). Detta är de två sista delarna i bokform av den textkritiska utgåvan av Henry Parlands samlade verk. Jag har tidigare skrivit om Dikter och Prosa. Utvidgade versioner av alla delarna finns digitalt på https://parland.sls.fi , där man också hittar en femte del, romanen Sönder, vars textkritiska utgåva kom i bokform redan 2005. Det är beklagligt, om än förståeligt, att inte Sönder fått utkomma i samma förnämliga tryckta form som de övriga skrifterna.

Det finns nämligen en tydligt fallande angelägenhetsordning i utgåvan. Viktigast är utan tvivel Dikter; som poet var Parland helt klart en nydanare. Nummer två är Sönder, som ehuru ofullbordad visar vilken prosadiktare Parland kunde ha blivit. Därnäst kommer Prosa, där man kan följa en ung författares intressanta utveckling.

I Kritik finns många stycken som visar på Parlands exceptionella begåvning och brådmognad, men stilistiskt är han här ännu outvecklad; de flesta artiklarna höjer sig knappt märkbart över de, visserligen utmärkta, skoluppsatser som tagits med. Alla artiklarna är skrivna i Kaunas av en 21–22-åring och är av två skilda slag: artiklar på svenska om litauiska eller sovjetryska ämnen, skrivna för en läsekrets i Finland, och artiklar skrivna på tyska (och översatta till litauiska) om förhållanden i Finland och avsedda för läsare i Litauen. Den förra kategorin är avgjort intressantast. Den läsande allmänheten i Finland visste knappt någonting om sovjetisk kultur, så här gjorde Parland verkligen en insats. Särskilt artiklarna om sovjetisk film, ställd mot Hollywoodfilmen är nydanande i sin teoretiska förståelse av filmens egenart som konstform. Även en artikel om den judiska teatern i Kaunas är ytterst läsvärd än i dag. Artiklarna om finlandssvensk, finsk, svensk och skandinavisk samtidslitteratur är läsvärda men föga originella, medan de om politiska och samhälleliga förhållanden i Finland har mest akademiskt intresse.

Brev borde nog helst läsas i den digitala versionen, där kallad Korrespondens, eftersom den även innehåller brev till Henry Parland (det har jag dock inte gjort). En ohjälplig brist är att Parlands brev till Gunnar Björling saknas (de brann upp vid ett bombanfall under fortsättningskriget), men i den digitala utgåvan finns i alla fall Björlings brev till Parland. I boken är det brev av två slag, till vänner, främst den jämnårige blivande konstnären och kritikern Sven Grönvall, och till föräldrarna. I de förra, i språk och jargong rätt typiska för brev mellan tonårspojkar, känner man igen författaren Parland, medan breven till föräldrarna, i huvudsak från Kaunas, är konventionella och mest går ut på att förklara att han mår bra.

Det är ett viktigt arbete som utgivarna, under ledning av Per Stam, och Litteratursällskapet nu slutfört. Jag skulle dock inte rekommendera dessa två avslutande delar till några andra än Henry Parland-nördar.

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.