Onkel Enver och jag

2022-07-10 Lea Ypi: Free. A Child and a Country at the End of History (W.W. Norton & Company 2021; 284 s.; utkommer i augusti i svensk övers. av Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag). Den här boken har fått mycket uppmärksamhet och beröm och nyligen belönats med Ondaatjepriset, som går till ett litterärt verk oavsett genre, som ”evokes the spirit of a place”. Och det gör denna verkligt läsvärda bok bok med besked! Platsen är Albanien och Tirana. Tiden är stalinistregimens sista år, omvälvningen 1990 och kriserna i dess spår fram till de väpnade konflikterna 1997. Författaren är född 1979, och det är sina egna upplevelser hon skildrar, uttryckligen icke-fiktivt. Lea Ypi är numera väletablerad professor i politisk teori vid London School of Economics och skriver på engelska.

Särskilt första halvan av boken, som berättar om året 1990, med tillbakablickar, har klara litterära kvaliteter. Den elvaåriga Lea är en klipsk flicka som undrar över åtskilliga konstigheter men är via skolan helt indoktrinerad av regimen och älskar ”uncle Enver”. Den vuxna Ypi ser med barnets ögon, men förtrycket, bristerna, köerna, rädslan skiner igenom. Föräldrarna, med sina underordnade jobb, framstår inte som några entusiastiska regimanhängare, men de är inte oppositionella. Den intressantaste i familjen är farmodern, Nini kallad, som kommer från Thessaloniki och har franska som förstaspråk, vilket hon också tvingar på Lea. Så här långt är boken ett mästerverk.

I slutet av 1990 imploderar regimen av det folkliga missnöjestrycket. Allmänna och fria val utlyses. ”Fria?” undrar Lea, till valen under den gamla regimen gick varenda människa frivilligt och röstade. Här börjar den diskussion som är bokens egentliga ärende. Vem är fri? Kan man vara fri om samhället är sådant att inte alla kan utnyttja sin frihet? I bokens andra del, som omfattar åren 1990–97, återkommer frågan då och då, men huvudsakilgen är den en skildring av den politiska och samhälleliga utvecklingen i Albanien fram till de förödande pyramidspelen, väpnade uppror och samhällskollaps. Nu får vi också veta allt om familjens bakgrund, som man förtigit för att skydda Lea. Familjerna på båda föräldrarnas sida var förknippade med den förkommunistiska tiden; deras ”biografi” (ett centralt ord) var alltså sådan att de inte kunde betros högre befattningar trots kvalifikationer. Nu kan fadern bli chef för Tiranas hamn, men att administrera den ”chockterapi” som påbjudits av internationella kreditgivare passar denne idealistiske liberal-socialist illa. Trots flera allmänna val med skifte vid makten blir inget bättre. År 1997, laglöshetens år, tar Lea studenten och reser till Italien för att studera filosofi. Denna del är också intressant, men står litterärt inte på samma nivå som den första. Inte minst saknar man den humor som gör sig gällande i första delen.

I en epilog berättar Lea Ypi om hur det gick sen, för henne själv och för familjen. Här återupptar hon diskussionen om friheten i olika samhällssystem. Till min förvåning har hon landat i att socialism är det system som maximerar människors frihet, medan hon är mycket kritisk mot liberalismen. Men man ska understryka att det är från teoretiska utgångspunkter hon hamnat där.

För några år sedan läste jag Peter Kadhammars Vi som var så lyckliga, som handlar om Enver Hoxha och hans kumpaner i den albanska Politbyrån. Läser man den och den här boken får man en fördjupad förståelse av modern albansk historia. Jag länkar till min anmälan av den: https://minlasning.blog/2019/08/22/totalitar-makt-en-fallstudie/ .

Sakkunnigt, stimulerande – men saknar helhetsgrepp

2022-06-30 Per-Arne Bodin: Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland (2016; nytryck 2021 Artos & Norma bokförlag; 288 s.). Per-Arne Bodin, professor emeritus i slaviska språk, är Sveriges främsta kännare av den rysk-ortodoxa kyrkan och andligt liv i anslutning till den. Det har han visat i många böcker, bland annat denna, som är ett oförändrat omtryck från 2016. Titeln är missvisande (undertiteln pekar mer rätt). Boken är inte en krönika över 1 000 år av rysk ortodoxi utan ett antal fristående essäer om olika aspekter på denna för oss västerlänningar så främmande andlighet. Det kan handla om ceremonier som åsnevandring, fottvagning och bad i isvak, en symbol som dubbelörnen eller Ivan den förskräckliges galna ögon på den kända målningen av Ilja Repin, där Ivan just har dräpt sin son. Ett intressant kapitel handlar om ikonens status: som beläte eller en verklig representation av det gudomliga. Här drar Bodin in franska tänkare som Lacan och Baudrillard. Moskvas tunnelbana som konstverk och symbol bestås ett roligt kapitel. Allvarligare är det om Moskvarättegångarna som iscensatta skådespel. Det mycket intressanta slutkapitlet handlar om tidiga (1500–1700-tal) svenska Rysslandsresenärer, deras syn på samhället i allmänhet och kyrkan i synnerhet. Den senare var betydligt mer positiv än man kanske tänker sig, vilket till en del nog avspeglar genuin vilja till förståelse men också det faktum att den romersk-katolska kyrkan var bådas huvudfiende.

Stimulerande och lärorikt alltså, om än en smula splittrat. Skulle jag önska mig något är det att Bodin lagt ner lika mycket på formen som på innehållet. Språket kunde vara mer stringent, och slavistprofessorn mer konsekvent i sin transkribering/-litterering av ryska namn. Ett allvarligt sakfel på s. 14 måste påtalas. Den lagbok som den ryka dubbelörnen försöker slita ur den finska möns händer i Istos berömda målning påstås vara ”frihetstidens svenska författning”. Verkligen inte. Titeln ”Lex” på bokpärmen avser 1734 års lag, alltså de vanliga lagarna. 1720 års regeringsform ersattes av Gustav III:s auktoritära regeringsform av 1772 och den diktatoriska förenings- och säkerhetsakten från 1789, och de var de som utgjorde det autonoma Finlands statsrättsliga bas. Vilket nog var tur för Finland. Ett storfurstendöme med oinskränkt ständervälde hade knappast Alexander I gått med på ens i sina mest liberala ögonblick.

Berättelser ur deras levnad

2022-06-23 Rachel Cusk: Konturer (2014; svensk övers. Rebecca Alsberg, Albert Bonniers Förlag 2018; 200 s.). Det här är en bok jag inte blir riktigt klok på. Tillsammans med de två andra delarna i trilogin, Transit och Kudos, väckte den stor uppmärksamhet när den kom ut, men nu tycker jag inte man hör så mycket om den. Kanske för att man insett att den var något av en luftpastej?

Boken kallas roman, men som roman i egentlig mening är den dötråkig. Jagberättaren reser till Aten på en vecka, träffar och samtalar med ett antal människor, britter och greker, och reser hem igen. Men man ska förstås läsa den för interlokutörernas berättelser, som Cusk återger ömsom i direkt anföring, ömsom i kommenterande referat. Sedd så är boken snarast en novellsamling med dragning åt det essäistiska. Temat är krisande familjerelationer, mellan makar och mellan föräldrar och barn, och de som berättar är personer som berättarjaget träffar i olika sammanhang, den första redan på flyget till Aten, en man som förlorat sin förmögenhet efter två katastrofala äktenskap; han blir något av en genomgående figur. Andra är vänner och kolleger som hon träffar på kaféer. En tredje, rätt intressant grupp är de elever berättaren undervisar i novellskrivande (anledningen till hennes Atenvistelse), som får berätta muntligt i stället för att skriva. Det är alls inte dåligt, men knappast någon av berättelserna tar riktigt tag, och hela läsningen blir därefter: ganska långtråkig. Det mer essäistiska draget av introspektion, som interfolierar de externa berättelserna, förhöjer inte läsvärdet för denne för dagen griniga anmälare.

Tredje riket inifrån – utifrån

2022-06-16 Kirsten Thorup: Intill vanvett, intill döden (2020; övers. Helena Hansson, Albert Bonniers Förlag 2022; 382 s.). Att läsa denna roman är som att dras in i ett svart hål – men komma ut på andra sidan. Textens dragningskraft är oemotståndlig, uppslukandet är totalt. Hur har hon burit sig åt?

Rent tekniskt är frågan lått att besvara. Berättelsen strömmar fram i ett ohejdat flöde där jaget beskriver det som sker i samma ögonblick det händer, sömlöst blandat med sina reflexioner.  Meningarna är korta, mest bara huvudsatser. Dialog återges direkt utan anföringssatser eller citattecken (vilket ibland gör det svårt att veta vem som talar). Styckeindelning saknas, och de rubriklösa avsnitten kan vara flera tiotal sidor långa. Ändå är romanen inte det minsta svårläst. Jag tror det beror på föreningen av författarens totala identifikation med sin huvudperson, intensiteten i uttrycket, berömvärt omhändertagen i den svenska översättningen, och den spännande handlingen.

Handlingen utspelar sig hösten 1942. Jagberättaren Harriet är danska, 33 år, änka, med två små pojkar, efter Gerhard, som av idealistiska skäl kämpat mot Sovjetunionen i Finlands vinterkrig och som frivillig även i fortsättningskriget hamnat i Luftwaffe, i vars tjänst han stupat. Båda är i första hand antibolsjeviker, inte nazister, men de sympatiserar med Tysklands sak. Harriet är nedbruten av sorg efter den make hon älskat ”intill vanvett, intill döden”. För att komma på fötter antar hon en inbjudan från ett par flyktigt bekanta, Luftwaffegeneralen Klaus, och hans danska hustru Gudrun, att bo hos dem i München under några månader. Pojkarna får bo på barnhem under tiden. Romanen börjar med den helvetiska tågresan genom Tyskland, och sen blir det i princip bara värre. Generalsparet lever visserligen det ombonade liv som tillkommer en så högt uppsatt person, men Tyskland är långt ifrån det välordnade samhälle som det framställts som i det tyskockuperade Danmark. Varubristen är kännbar även i värdfamiljen, och värdinnan Gudrun är spänd, neurotisk och mycket ombytlig till humöret. I hushållet finns två ”frivilliga” Ostarbeiter, unga ukrainskor som kallas Ludmilla fast ingen heter så. De kan tyckas haft tur som inte hamnat i den tunga industrin men är i själva verket i livsfara även inom hemmets väggar. Levnadsförhållandena i Tyskland hösten 1942, på väg mot Stalingrad, är helt enkelt urusla, men att inte tro på Endsieg är defaitism och kan medföra dödsstraff. Allt detta noterar Harriet med rätt oförvillad blick, och påtalar missförhållandena för väninnan Gudrun, som slår ifrån sig. Harriet försöker hjälpa där hon kan, men medmänsklighet står inte högt i kurs. Uttalad regimmotståndare blir hon inte, ens inför sig själv.

Romanens första kulmen är en middag för högt uppsatta koryféer som värdparet ordnar när Klaus är hemma på permission. Att säga att den urartar är ett grovt understatement. Efter det förlorar skildringen en del i intensitet, men den återkommer med full kraft på slutet, som en pendang till inledningen.

Allt ses alltså enbart med Harriets blick. Den framstående författaren Kirsten Thorup lyckas ändå gestalta psykologin inte bara hos Harriet utan även hos uttalade nazister, medlöpare, tvivlare, regimmotståndare och slavarbetare. Det är urstyvt!

Kirsten Thorup var 78 år när roman kom ut i Danmark. Jag tror bara en författare med så gedigen erfarenhet kunde har rott detta stora och svåra projekt i land – och med så lysande litterärt resultat. Av eftertexten framgår vilken oerhörd research som ligger bakom, och litteraturlistan är värdig ett akademiskt historieverk. För att öka berättelsens autencitet och närvaro finns många ord, fraser och till och med meningar på tyska i texten. Till icke tyskkunnigas hjälp finns dessa översatta i ett appendix i boken.

Att den svenska översättningen utkommer samtidigt som Ukraina åter drabbats av krig är förstås en tillfällighet, men det gör denna roman ännu mer samtida än den redan är i sig själv.

Lärdom och tankeflykt i snårig form

2022-06-06 Torbjörn Elensky: Absolut text. Om att läsa världen (Fri Tanke 2021; 199 s.). Torbjörn Elensky är en intellektuell med vida intressen och brett register som essäist, debattör, kritiker och skönlitterär författare. Han har en flödande penna och hans textproduktion är omfattande. Jag har inte läst någon hel bok av honom tidigare men skulle säga att den är representativ för hans förhållningssätt till världen och skrivandet.

Om jag har haft problem med boken torde det bero i första hand på mina egna tillkortakommanden men nog också på framställningen. Elensky har ett associativt skrivsätt, där en tanke föder en annan, och tankeflödet omsätts genast i text. Boken är uppdelad i tematiska kapitel: Ordet, Språket, Kunskapen etc., men jag har svårt att se att de skiljer sig mycket åt. Teman, detaljer, tankegångar återkommer genom hela boken, som är en lång, vindlande essä. Det går inte att referera innehållet på ett begränsat utrymme.

En annan svårighet är att syntaxen vindlar med tankegångarna. Elensky skriver gärna långa meningar utformade som klassiska perioder, men det skapar inte klarhet, ofta tvärtom. Och han går själv ibland vilse bland sina satser. På flera ställen gör han sig skyldig till anakoluter. Som här, där det inledande subjektet saknar finit verb:

Insikten att vi sitter i strukturer som vi inte kommer ur, som vi inte kan veta om det är vi själva som skapat eller om de faktiskt finns i världen, omöjligheten att veta vad vi missar för att vi ser det vi tittar efter, för att våra tankar, sinnen, språkspel låser oss i förhållande till en verklighet som det inte går att få direkt tillgång till, och även om vi skulle få det egentligen inte förstå i dess helhet, annat än via glimtar, i fragment, tolkning som aldrig blir färdig.

Nu undrar du, otåliga läsare, med all ätt vad boken handlar om. Citatet ovan ger kanske en antydan. Det är filosofins eviga grundfråga: hur är världen egentligen beskaffad, hur och på vad sätt kan vi veta något om den och hur och med vilka verktyg kan vi uttala oss om det vi tror oss veta. Bidrar språket, genom att det låter oss namnge och kategorisera, till klarhet eller lägger det sig tvärtom som en slöja mellan verkligheten och vår förståelse? Kan vi läsa naturen som vi läser text? Elenskys text formar sig till en idéhistorisk genomgång och diskussion av dessa frågor med vidast tänkbara utblickar i rum och tid. Det är, med mina reservationer ovan, ofta nöjsamt och stimulerande att läsa. Bäst är Elensky när han stannar upp vid olika företeelser eller gestalter ur historien. Jag lärde mig en del om Spinoza och Leibniz, jag fick något att fundera på när han går in på några författarskaps förhållande till verkligheten: Flaubert, Joyce, Thomas Mann. Mystik och mystiker spelar en framträdande roll, med exempel främst från det gamla Egypten: Isis med sin slöja, Hermes Trismegistos. Det finns mycket att hämta, men en del man kan sakna. I en bok om språket och världen hade jag nog väntat mig mer om Wittgenstein och skillnaden mellan den tidige och den sene W., men han berörs bara ytligt. Ett personligt önskemål hade varit en diskussion om hur lexikografin speglar språket och världen genom ordböcker och allmänna uppslagsverk. Det är en fråga jag sysselsatt mig mycket med under mitt yrkesliv. Andra recensenter har efterlyst annat.

Sammanfattningsvis har Torbjörn Elensky skrivit en bok med mycken lärdom och digert tankestoff, men formen har gjort den onödigt otillgänglig för en större läsekrets.

Viktig forskning i läsvärd sammanfattning

2022-05-31 Reflektioner om svenskan i Finland – i dag och i går (red. Marika Tandefelt; Svenska litteratursällskapet i Finland 2022, fritt nedladdningsbar som e-bok på https://www.sls.fi/sv/utgivning/reflektioner-om-svenskan-i-finland-i-dag-och-i-gar ; 107 s. i e-pubformat). ”Svenskan i Finland – i dag och i går” var ett stort forskningsprojekt inom Svenska litteratursällskapet, lett av Marika Tandefelt och med sex volymer utgivna 2015–2019. I projektet behandlas svenska språket i Finland ur allehanda tematiska aspekter: dialekter, talspråk, samtalsspråk, språk i skola, samhälle, prosa och press och som avslutning två volymer om språkhistoria. (På min blogg har jag skrivit om språkhistorievolymerna.) Den nu föreliggande skriften är resultatet av ett uppföljande slutseminarium 2019. Innehållet spretar en del, beroende på dels att bidragsgivarna haft olika relationer till projektet, dels att de tycks ha uppfattat sin uppgift på olika sätt. Men boken innehåller mycken nyttig lärdom och kan rentav läsas som ett kompendium till de sex forskningsrapporterna.

Uppsalaprofessorn emeritus Mats Thelander tillhörde projektets styrgrupp men deltog inte aktivt i arbetet. Han ser projektet ”från sidan”, alltså som sverigesvensk, sammanfattar intressanta forskningsrön, nämner några få saker han saknar och finner det mesta ganska gott. Hans Stockholmskollega Olle Josephson, känd språkvårdare och språkdebattör, bekänner inledningsvis att han är avundsjuk: varför har inte ett sådant här projekt genomförts i Sverige? I sin artikel tar han ett i vid mening språkpolitiskt grepp när han jämför förhållandena i Finland – som de framkommer i projektet – med dem i Sverige. I slutet är han inte längre avundsjuk utan tacksam över vad detta projekt kan lära oss sverigesvenskar om vårt eget språk. Pirkko Nuolijärvi, professor i finska och mångårig chef för Forskningscentralen (numera Institutet) för de inhemska språken i Finland samt medlem av projektets styrgrupp, reflekterar över vad det svenska språket betytt och betyder för de finskspråkiga och vice versa, och över huvud taget vad samexistens mellan två språk i ett land betyder för respektive språkgrupp. Reflexionerna görs inom ramen för ett utförligt referat av de olika volymerna i projektet. Professor emerita Ann-Marie Ivars är den enda medverkande forskaren som medverkar i denna skrift. Hennes artikel formar sig till en sammanfattning av dialektsituationen i Finland, med sidoblickar på Sverige. Avslutningsvis redogör Nina Martola, lexikograf och tidigare föreståndare för Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken, för de många språkdatabaser och korpusar, både äldre och speciellt framtagna, som varit en förutsättning för projektets genomförande. Alla skriver väl, med ett brett läsartilltal, och boken borde kunna intressera många med intresse för svenska språket i allmänhet och svenskan i Finland i synnerhet.

”Karaktärer” av kött och blod

2022-05-28 Ia Genberg: Detaljerna (Weyler förlag 2022; 152 s.). Det här är inte en roman, inte heller en novellsamling, men fyra berättelser, personporträtt, sammanhållna av de porträtterades relation till jagberättaren. Hon är en medelålders, namnlös kvinna som under en sjukdom tänker tillbaka på sin ungdomstid decennierna runt sekelskiftet. Hon är i hög grad medagerande i sina nära relationer till dem hon berättar om, men det är de som är huvudpersonerna, hon själv förblir något konturlös: en ung kvinna som saknar målmedvetenhet och uthållighet och låter sig dras in i olika relationer.

Flickvännen Johanna är berättarens motsats: stadig, karriärlysten, av övre medelklass. De förenas av sin kärlek till litteraturen, men när Johanna gör mediekarriär passar inte berättaren längre in i bilden. Den berättelsen är en lite trevande upptakt till bolens bästa, den om den gränslösa väninnan Niki, som inte tål motgångar eller motsägelser. Hon och berättaren delar bostad tills Niki förälskar sig i en irländare och flyttar med honom till Galway utan att meddela adress eller telefonnummer. Skildringen av hur berättaren försöker leta rätt på Niki i Galway är livfull och dramatisk och bryter välgörande av mot berättartempot i övrigt. Här får också författarens humor mer spelrum än i resten av boken. ”Alejandro” är som ett intermezzo i en orkestersvit. Här är berättaren mera huvudperson i sin passion för den undflyende dansaren och popmusikern från Sydamerika. Den får en livsavgörande följd som Ia Genberg typiskt nog inte gör stor affär av. Den sista berättelsen, ”Birgitte” handlar om berättarens egen mor, vilket kommer som en överraskning en bit in i texten. Det är en gripande skildring av en orolig själ, som missbrukar bensodiazepiner för att hålla kaos borta. Som bonus får vi en inte okritisk men kärleksfull bild av att vara barn i 1970-talets bohemiska vänstermiljö. En viktig gestalt utan eget kapitel är bästa väninnan Sally, till vars stora villa på Lidingö berättaren alltid kan söka sig när vänskaper eller relationer kraschar.

Boken hålls tematiskt samman av att den handlar om kvinnor nära, på eller över gränsen till sammanbrott De är levande gestaltade men också ”karaktärer”, fallstudier av olika neurotiska personlighetstyper. Boken är också en styv skildring av tiden, tidsandan och livsstilen runt millennieskiftet. Själva skiftet får också stort utrymme i ett av avsnitten. Ia Genbergs språk är genomarbetat och har ett väldigt fint flyt. Texten är satt i ofta flera sidor långa stycken, men det stör inte, för man vill bara läsa vidare.

Scener ur ett äktenskap

2022-05-24 Maria Vainio-Kurtakko: Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag, Stockholm, 2022; 416 s.). Titeln är välfunnen. Äktenskapsfrågan i de högre stånden under 1800-talets senare decennier är vad den här boken handlar om. Det är något av en övergångstid, där inklination börjar spela en roll även för resonemangspartierna. De senare gick ut på att bilda eller stärka familjeallianser, främst ekonomiskt men även politiskt. Nu tillkom ”tycke”.

Anna Elise, ”Ellan”, de la Chapelle (1857–1921) tillhörde en friherrlig familj med senatorer och höga ämbetsmän bland medlemmarna, med ordnad ekonomi, bl.a. ett lantgods, men inte direkt rik. Den lågadliga familjen Edelfelt hade flyttat till Finland från Sverige med Albert Edelfelts (1854–1905) far, som var arkitekt och ämbetsman. Familjen saknade förmögenhet, och livsstilen var mer borgerlig än aristokratisk. Ellan och Albert lärde känna varandra redan i barndomen, då familjerna bodde grannar i Helsingfors. De var goda vänner, men det tändes ingen ”gnista” mellan dem. Ellan var en bildad, självständig och frisinnad ung kvinna, stark nog att avfärda oönskade friare men inte tillräckligt stark för att bryta sig ur ståndsfamiljens bojor. Albert gjorde snabb och framgångsrik karriär som målare men var tvungen att leva på konstmarknadens villkor. Ellan var med sin börd, sin karaktär och sin omvittnade skönhet utan tvivel ett gott parti men inte alls pigg på att gifta sig och förlora sin självständighet. Inte heller Albert var intresserad av äktenskap. Som konstnär i Paris hade han en friare tillvaro. Han tycks ha varit varmt fäst vid sin modell och älskarinna Virginie, men att gifta sig med henne var förstås otänkbart. En förälskelse i en ung ryska av god och rik familj kunde ha resulterat i äktenskap, men det strandade på hennes familjs motstånd. Som en av Finlands främsta konstnärer var han ett gott parti; pengar och familjerenommé saknade han dock.

Men båda förväntades av sina familjer och av Helsingforssocieteten att gifta sig, och de pekades ut som lämpliga för varandra. Så till slut gav de efter, fattade, med viss ansträngning, tycke för varandra och gifte sig 1888 efter en kort förlovning. Familjen bosatte sig i Paris, där sonen Erik föddes 1889.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Ellan kände sig låst i rollen som konstnärshustru och otillräcklig som mor, och Albert led av den dåliga stämningen. Sjukdom och svåra penningproblem fördystrade tillvaron ytterligare Så småningom förbättrades ekonomin, och familjen uppnådde ett slags modus vivendi, där Albert tillbringade vintrarna i Paris, där han hade flera älskarinnor, men återförenades med hustru och son om somrarna. En hjärtinfarkt lade honom i graven redan 1905, och Ellan tvingades uppleva den gränslösa sorgen av sonen Eriks bortgång redan fem år senare. Hennes andra äktenskap, med gamla vännen Victor Magnus von Born, två gånger änkling och far till 13 barn, blev inte heller lyckligt. Ellan de la Chapelle avled 1921.

Maria Vainio-Kurtakko berättar denna historia i huvudsak utifrån bevarade brev, främst från Albert till hans mor Alexandra och från Ellan till hennes kusin och förtrogna Hulda von Born (gift med Victor Magnus). Av brev mellan makarna finns nästan inget bevarat. Vittnesmål från samtida, avgivna flera decennier senare, använder hon också, med försiktighet. Över huvud taget övertolkar Vainio-Kurtakko inte sina källor utan lämnar många frågetecken. Hon får ändå till stånd en tydlig bild av makarna, deras åsikter och karaktärer. Porträttet av Ellan, en helgjuten personlighet, blir vackert och gripande – och korrigerar en del äldre beskrivningar, som sett henne mer med hennes berömde makes ögon. Boken ger också en utmärkt bild av hur ett litet ståndssamhälle, där alla kände alla, fungerade vid den här tiden. Skildringen får på så vis allmängiltighet utöver de biografiska porträtten av två var på sitt sätt märkvärdiga människor.

Förutom smärre sakfel, som att den svensk-judiske skalden och kritikern Levertin kallas Isaac och inte Oscar, som hans tidstypiska modenamn löd, störde jag mig på en sak: manin att omnämna alla personer (utom ”Edelfelt”) genomgående med deras fullständiga namn. Det är väldigt tröttsamt att läsa om ”Ellan de la Chapelle” tre, fyra gånger på varje sida, och närmast komiskt när den lille sonen nämns som ”Erik Edelfelt”. Jag har noterat fenomenet i andra texter av finländska akademiker. Undviker man ensamma förnamn för att inte bli alltför intim med sitt föremål?

Hjalmar Bergman föregriper sig själv

2022-05-15 Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910, i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, red. Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949; 234 s.). Efter avhandlingen om den determinerade Markurell kände jag för att läsa något av Hjalmar Bergman själv. Denna, som jag inte läst tidigare, är en något udda roman i Hjalmar Bergmans produktion sett till tillkomsttid, innehåll och stil. Både före och efter 1910 skrev Bergman mest allvarliga saker, som Savonarola (1909), Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918) eller lyriskt tragiska ”Komedier i Bergslagen” som Två släkter (1914) och Dansen på Frötjärn (1915). Först 1919 ändrar författarskapet karaktär med den burleska, publiktillvända Markurells i Wadköping. Hans nåds testamente föregriper både bergslagskomedierna och de senare romanerna. Här möter vi samma herrgårdsmiljöer som i komedierna (delvis samma gårdar och samma familjer), en burlesk men i grunden tragisk huvudperson som i Markurells, vilken liksom herr Markurell ägnar sig åt ekonomiska manipulationer som han inte fullföljer. Liksom i Markurells är handlingen kronologisk och utspelar sig under en begränsad tid med tillbakablickar. Romanen fick i huvudsak goda recensioner, men sitt publika genombrott fick Hjalmar Bergman vänta på i ytterligare nio år.

Hans nåds testamente är onekligen nöjsam och lätt att läsa även efter mer än 100 år, framför allt för sitt original till huvudperson, friherre Roger Bernhusen de Sars: egensinnig, frispråkig, oförskämd men också ömsint och lätt att beveka. Kring honom grupperar sig tjänstefolk på olika nivåer, alla med sin egen karaktär, ”krumelurer” med baronens favoritord, hans tillresta syster änkedomprostinnan Hyltenius och hennes söner, som fikar efter arvet, och de två ungdomarna Blenda, 15, och Jakob, 19. Det yttre händelseförloppet är föga dramatiskt, så när som på ett skott som avlossas mot slutet av boken. Handlingen drivs i stället fram genom dialogen, som är mästerlig, för att använda ett alltför svagt ord. Personerna får sin karaktär genom sitt sätt att tala, det behövs inga yttre beskrivningar. Inte att undra på att pjäsversionen blivit mer omtyckt än romanen.

Problemet med romanen, som jag ser det, är grundkonceptionen med de två ungdomarna. De är båda utomäktenskapliga barn, Blenda till baronen och en försvunnen mor, Jakob till husföreståndarinnan fru Enberg och den italienske tjänaren Toni, som båda är kvar på gården. De lever en paradisisk tillvaro före syndafallet, utan krav på skola eller arbete, oskuldsfulla naturbarn, vars tillvaro rämnar när de dras in i Hans nåds testamentariska dispositioner. Baronen har insatt Jakob som sin universalarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, men Blenda vill inte alls gifta sig och dras dessutom till domprostinnans son Per. Och så är hon ju bara 15 år. Blendas och Jakobs tillblivelse och tillvaro är dock svåra att ta på det allvar som god fiktion kräver, och därmed svajar hela konstruktionen. Det tycks som om Bergman själv haft svårighet med romanbyggnaden, för han har inte fått till slutet, tycker jag. Sammanfattningsvis är Hans nåds testamente läsvärd för sin berättarglädje, sin humor och sina pregnanta karaktärer, men som helhet kan romanen inte räknas till hans främsta. – En Bergmanexpert som Erik Hjalmar Linder har en helt annan mening.

Gediget och lärorikt – men inte så läsartillvänt

2022-05-10 Inger Borgström: Den determinerade Markurell. Den fria viljan, kärleken och övermänniskan i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping och hans novell Herr Markurells död (Ekerlids Förlag 2019; 384 s.). Att Hjalmar Bergman var determinist i sin livsåskådning är omvittnat och kommenterat av praktiskt taget alla litteraturvetare som intresserat sig för hans verk och liv. Den är alltså grunden på vilken gymnasieläraren Inger Borgström bygger denna bearbetade och utvidgade version av sin licentiatavhandling från 2004 på, utgiven till romanens hundraårsjubileum (novellen kom tre år senare). Här analyserar hon hur determinismen (varje verkan har en orsak och kan inte påverkas av den fria viljan), och dess specialfall fatalismen (tron på ett styrande ”öde”) och apokatastasis (alltings återställelse till den goda grunden) gestaltas konstnärligt. Det är förstås de båda verken om Markurell, romanen och novellen, sedda som en helhet, som står i förgrunden, men Borgström tar också upp många andra Bergmanverk.

Framställningen är snarast multimetodologisk, med åberopande av teoretiker som Bachtin och Foucault, tillämpning av teorier som intertextualitet och både komparativa och biografiska metoder och Bergmans egen påverkan av auktoriteter som Spinoza, Schopenhauer och Nietzsche. Borgström tycks hundraprocentigt inläst på tidigare Bergmanforskning, som hon refererar till på snart sagt varje sida, ibland för att styrka sina egna uppfattningar, ibland för säga emot, vanligen med den försynta frasen ”Här vill jag invända att …”. Ämnet belyses i många olika aspekter, innehållsliga som viljans frihet, arv och miljö, barndomstrauman, kärlekens omöjlighet, övermänniskogestalten samt språklig-stilistiska som humor, intermediala och bibliska inslag, realism mot fantasi. Ett särskilt kapitel ägnas Bergmans egna adaptioner av romanen för radio, scen och film, i syfte att få fram de budskap som för författaren var de väsentligaste. Det är gediget, detaljerat och lärorikt. .

Men jag tycker det är synd att Inger Borgström, inför möjligheten att ge ut boken på ett välrenommerat allmänutgivande förlag, inte bearbetat sin avhandling till att appellera till en större läsekrets. Nu har texten kvar sin karaktär av akademiskt lärdomsprov, med allt vad det innebär av detaljredovisningar, referenser och, framför allt, ideliga upprepningar av författarens teser jämte belägg i texten. Några särskilt centrala citat återkommer många tiotals gånger. Det är synd, för det Inger Borgström har att meddela om Hjalmar Bergman och hans verk är kanske inte vetenskapligt banbrytande men en utmärkt introduktion till och sammanfattning av författarskapet. Den lärdomen får dock läsaren vaska fram själv.