Historien ser oss, men ser vi historien?

2017-10-27 Maja Hagerman: Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige (Norstedts 2019). Maja Hagerman är i grunden journalist, men som sådan har hon skrivit så mycket och så länge om historiska ämnen att hon blivit en av Sveriges mest kända och respekterade populärvetenskapliga författare på området. Respekterad är hon även av den akademiska forskningen: hon blev 2011 hedersdoktor i Uppsala, där man framhöll hennes: “i bästa mening kritiska förhållningssätt till humanistisk forskning och sin insats att popularisera densamma”.

Efter flera stora verk om Sveriges medeltid och senast biografin över den märklige rasbiologen Herman Lundborg har hon nu gett en ut en mindre, mer reflekterande och essäistisk volym, koncipierad och delvis skriven under föredragsturnéer runtom i Sverige, där hon talat på regionala museer, i hembygdsföreningar, på folkbibliotek och liknande. Resorna bildar bokens ram, med konkreta och sinnliga beskrivningar av landskap, bygder och byggnader. Tonen är lågmäld och sympatisk, stilen ganska talspråksnära, framställningen flytande och lättläst. Det är en älskvärd men också allvarlig bok.

Bokens ämne, som ges naturligt av det myckna resandet, är det synliga kulturarvet: kyrkor, gravhögar förstås men också mindre storslagna byggnader och föremålssamlingar. Hagerman reflekterar över hur de bevaras och vårdas men också vanvårdas och glöms bort. Bland mycket annat som sätter i gång Hagermans tankar finns gamla tvättstugor, Hjalmar Brantings skrivbord, hällristningar, modern museipedagogik … På ett djupare plan handlar boken om hur historien använts, och förvanskats, i olika politiska syften, så att historieämnet råkade i vanrykte i det moderna Välfärdssverige som hellre såg framåt än blickade bakåt. Nu när historien åter är trendig ser hon farorna i att den än en gång kidnappas för att legitimera en svenska folkets och nationens gamla nationella gemenskap – som aldrig har funnits. Och det handlar inte bara om Sverigedemokrater. I ett avsnitt skriver hon om vurmen för att genom dna-test få reda på sin genetiska härstamning och vart den kan leda om den övertolkas i biologisk riktning. Rasbegreppets återkomst, om än i lite annan form än hos de gamla rasbiologerna är det hon starkast varnar för i boken.

Bokens drygt 300 sidor är uppdelade i 20 kapitel. Genom denna uppläggning kan läsningen kännas lite splittrad med täta hopp mellan olika ämnen, men i grunden är det ett väl sammanhållet, välskrivet och viktigt verk som man önskar många läsare.

Romanen om svenskan i Finland

2019-10-23 Finländsk svenska från medeltid till 1860 och Finländsk svenska från 1860 till nutid (Svenskan i Finland – i dag och i går III:I–2, red. Marika Tandefelt, Svenska litteratursällskapet 2019). Med dessa två samtidigt utgivna volymer avslutas detta stora forskningsprojekt. Den som främst ska äras för att ha seglat skeppet i hamn är professor em. Marika Tandefelt, som varit projektledare samt redaktör för fem av de sex volymerna och skrivit ett stort antal av artiklarna. Men hon har haft god hjälp av kunniga och i de flesta fall välskrivande medarbetare. (Nedan skriver jag, mer kortfattat, om de tidigare volymerna.)

Som framgår av titlarna är greppet här historiskt. Liksom i hela serien är det också språksociologiskt: det är svenskan och dess funktioner i det finländska samhället som hela tiden är i förgrunden. Och det är ingen sammanhållen kronologisk beskrivning utan belysande nedslag i olika verksamheter, ibland till och med inzoomning på enskilda skribenter, som medeltidsmunken Jöns Budde, ”Finlands första författare” (Lars Wollin), 1700-tals professorn Pehr Kalms brev till kollegan Carl Fredrik Mennander (Ann-Marie Ivars), en östnyländsk adelsfrökens dagbok (Kerstin Thelander och Henrika Tandefelt), Runebergs finlandismer (Charlotta af Hällström-Reijonen), Topelius med stavningsproblem (Jennica Thytlin-Klaus) och Tavaststjerna (af Hällström-Reijonen) och Jac. Ahrenberg (Julia Tidigs) med deras förment dåliga språk. Marika Tandefelt har förstås skrivit om språket i Viborg och Max Engman om kampen mellan de tre språken i storfurstendömet, där svenskan klämdes mellan överhetsspråket ryska och den uppåtstigande finskan. I den andra delen får den finlandssvenska språkvården stort utrymme, där i flera artiklar utvecklingen från Hugo Bergroth till i dag, men även tidigare, tecknas av främst Jennica Thylin-Klaus och Charlotta af Hällström-Reijonen. Emigrantspråk (Ann-Marie Ivars), modernisternas språk (Clas Zilliacus) och litteratur på dialekt (Barbro Wiik) får också sitt, liksom scenspråket, som bestås en mycket läsvärd artikel av Marika Tandefelt. Onämnda artiklar och deras författare är inte sämre, men exemplifieringen måste få ett slut.

Här i Sverige har vi varit rätt dåliga på att uppmärksamma vår gamla riksdel. Och vad de flesta svenskar inte vet om svenskan i Finland kan fylla många fler volymer än detta projekt. Mycket av innehållet i de här böckerna har i och för sig varit känt tidigare. Men det är oerhört värdefullt att få det samlat på det sätt som nu skett. En from förhoppning, förmodligen fåfäng, är att det får läsare i Sverige utöver de redan intresserade

”Läser du de här böckerna som du slukar en roman?” frågade min fru när hon såg hur långt jag kommit i boken på kort tid. Ja, det kan man nog säga. Här finns en bra grundstory, intressanta bihistorier, färgstarka personer, allt mycket väl och underhållande berättat. Med tillfredsställelse och saknad lägger jag ifrån mig romanen om svenskan i Finland.

***

2016-05-04 Gruppspråk, samspråk, två språk (red. Marika Tandefelt). Detta är den andra volymen i Svenska litteratursällskapets forskningsprojekt ”Svenskan i Finland – i dag och i går” (den första var Ann-Marie Ivars magistrala kartläggning av Svenskfinlands samtliga dialekter [som jag inte har anmält]). Här handlar det om det talade standardspråket och hur det ter sig framför allt som samtalsspråk. Huvudansatserna är språksociologi och pragmatism, dvs. samtalsforskning. Ett par roliga kapitel handlar om slang. Särskilt det där (väl egentligen utanför bokens ram) Heikki Paunonen beskriver finlandssvenskans inflytande på den finska stadsslangen. Finskans inflytande på olika nivåer belyses förstås, och i bokens viktigaste och bästa kapitel behandlar Marika Tandefelt tvåspråkigheten, dels som teoretiskt begrepp, dels, och framför allt, vad tvåspråkighet innebär i praktiken i Finland.

Boken vänder sig inte bara till specialister, men kan heller inte kallas populärvetenskaplig. Termer och begrepp förklaras bra, vilket inte hindrar att texten emellanåt bjuder på läsmotstånd. En viktig och lärorik bok är det hur som helst.

2017-07-29 Marika Tandefelt (red.) Språk i prosa och press (Svenskan i Finland – i dag och i går II:1). Det här är tredje volymen i Litteratursällskapets stora projekt om svenska språket i Finland ur allehanda aspekter. I denna del kartläggs den skönlitterära prosan och tidningsspråket från slutet av 1800-talet till idag. Tyngdpunkten ligger på förekomsten och frekvensen av finlandismer och reaktioner på dem, både producenters (författare, förlagsfolk, journalister, ledarskribenter, radio- och tv-talare) och konsumenters (bokläsare, tidningsläsare, radiolyssnare, tv-tittare), i första hand förstås i Finland men även i Sverige.

Professor em. Marika Tandefelt är inte bara volymens redaktör utan också dess huvudförfattare (skrivit fem kapitel ensam och medförfattat ytterligare ett, av sammanlagt tio). Övriga skribenter, språkvårdarna Mikael Reuter, Charlotta af Hällström-Reijonen och Anna-Maria Gustafsson skriver också väl, men Tandefelt är en sällsynt välskrivande och medryckande akademisk författare, som också kan konsten att vara lite personlig utan att det går ut över akribin. Jag tror att målgruppen förutom akademiska kolleger främst är professionella skribenter av alla slag och svensklärare i Finland. Sådana som sysslat med bokutgivning, som jag själv, bör förstås också vara intresserade. För egen del blev jag glad och stolt över att vara refererad till i två av artiklarna: ”Språkval i finlandssvensk skönlitterär prosa” och ”Författaren, förläggaren och språket”. Det var ett föredrag om en rikssvensk förlagsmans syn på några samtida finlandssvenska författares språk som jag höll på Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag 1998 och som sedan trycktes.

2017-11-06 Marika Tandefelt (red.) Språk i skola och samhälle (Svenskan i Finland – i dag och i går II:2). I våras läste (och anmälde) jag den föregående volymen ”Språk i prosa och press”. Den här är upplagd på liknande sätt, men här handlar det om lagspråk, myndighetsspråk och språk i näringslivet. Av de tio kapitlen handlar, trots titeln, bara ett om språk i skolan, och det är en mycket speciell studie av samtal om skrivande mellan lärare och elever i en klassrumssituation. Det är en artikel som bara kan uppskattas av specialister på modersmålets didaktik. För vanliga läsare faller den ur ramen. De andra har däremot stort allmänintresse och är alla välskrivna, med en extra stjärna till tidigare lagstiftningsrådet Sten Palmgren för hans artikel om lagspråket i Finland och hur man arbetar med att få de svenska lagtexterna att spegla de finska utan svenskan blir finskpåverkad. Över huvud taget är det påfallande i hur hög grad svenskt offentligt språk i Finland är avhängigt finskan och hur stor andel av skrivandet på svenska består av översättning. Kapitlen om hur finska, svenska och engelska används i företag med verksamhet i både Finland och Sverige är värdefullt, inte minst för den genomgående höga uppskattningen av svenskkunskaper, och vilket smörjmedel i informella kontakter svenskan kan vara jämfört med när båda parter talar ”bad English”.

Woyzeck – ett tema med många variationer

2019-10-07 Steve Sem-Sandberg: W (Albert Bonniers Förlag 2019). “Ta ifrån en människa allt och se så konstigt hon beter sig”. Denna diktrad av Claes Andersson kunde ha stått som motto för Steve Sem-Sandbergs nya roman. Den handlar om en verklig person, den f.d. soldaten Johann Christian Woyzeck som 1824 avrättades i Leipzig för mord på sin ex-älskarinna. En första litterär version av händelsen var Georg Büchners drama ”Woyzeck”, ofullbordat vid författarens död 1837. Pjäsen var i sin tur förlaga till Alban Bergs opera ”Wozzeck” från 1922. Dessa verk

avviker i sin handling rätt mycket från de verkliga händelserna. Sem-Sandberg däremot har gått till de ganska rikhaltiga källorna. Citat ur dem dyker upp på flera ställen i romanen, och ligger till grund för ramberättelsen. Men sedan har hans fantasi tagit över!

Sem-Sandbergs ”W” är en förlorare från början. Tidigt föräldralös, utan målinriktning och med svag självkänsla drivs han med tidens vindar. Längsta tiden är han soldat framför allt som deltagare i Napoleons katastrofala fälttåg mot Ryssland 1812. Han överlever, fysiskt i stort sett oskadd men med djupa sår i själen. Tillbaka i Leipzig förfaller han alltmer och blir gravt alkoholiserad. Hans bindning till den äldre änkan Johanna är svårbegriplig för alla, och när hon till slut avvisar honom sticker han ner henne.

Men är han i sina sinnens fulla bruk när han begår sitt dåd? Därom tvistade man årslångt i dåtiden. Bokens ramberättelse utgår från de utfrågningar som läkaren Clarus höll med W för att fastställa hans sinnesförfattning. Citaten från förhören och Sem-Sandbergs utbroderingar är bokens allra starkaste sida. Till slut kom man fram till att W var vid sina sinnens fulla bruk, och dödsdomen kunde gå i verkställighet.

Detta är en ytterst välkomponerad och välskriven roman, med ett vackert och rikt varierat språk. I stort sett varje romanperson har begåvats med en personlig diktion. Det är en glädje att läsa boken, trots att tidens och händelsernas brutalitet återges utan minsta försköning. Inte en enda person är skildrad med sympati, men läsaren känner medlidande med den ständigt hunsade och förödmjukade W. Det är inte bara kriget som skapar människan till människans varg, tror jag Steve Sem-Sandberg vill säga. Det är lika mycket en följd av klassamhälle och ståndshögfärd. Med eller utan budskap – detta senaste tillskott till litteraturen om Johann Christian Woyzeck mänskligt gripande och konstnärligt högtstående. Det lär komma flera variationer på temat W, men denna blir svår att överträffa.

Kan Ryssland tänkas utan Putin?

2019-09-28 Stig Fredrikson: Ryssland utan Putin. Friare, fredligare & rättvisare (Carlsson Bokförlag 2019). Det här är en till det yttre anspråkslös bok, 162 sidor med inte så mycket text per sida. Men eftersom författaren är en av Sveriges främsta Rysslandskännare väger den ändå tungt. Stig Fredrikson beskriver, vältaligt och mycket läsvärt, Vladimir Putins levnadshistoria och karriär, hans drivkrafter och hur hans styre påverkat det ryska samhället och Rysslands förhållande till omvärlden. Det som titeln utlovar kommer först i bokens slutkapitel med samma namn, visserligen en dryg tredjedel av hela texten.

Dessförinnan har vi alltså fått ett detaljerat porträtt av Putin ur olika vinklar. Fredrikson är skoningslös i sin kritik av bristen på demokrati och rättssäkerhet och av den grasserande korruptionen, som allt härleds till det styrelseskick som Putin byggt upp med hjälp av lojala medarbetare och kontroll av ledande massmedier. Han identifierar två grundläggande drivkrafter. En ideologisk, där målet är ett starkt och i omvärlden respekterat Ryssland som aldrig i något sammanhang får visa svaghet. Därför krävs ett auktoritärt styre där demokratin sätts på undantag, vilket också rättfärdigar sådant som offentliga lögner och valfusk. Därför måste också omvärlden, särskilt EU och alldeles särskilt USA, utmålas som Rysslands fiender, och därför kan inte Ukraina ”släppas” till Väst. Den andra drivkraften är krass: i den ryska kleptokratin kan den styrande klicken inte ge ifrån sig makten, för då riskerar den bli av med de enorma ekonomiska tillgångar som de roffat åt sig, och kanske rentav sättas i fängelse. Vladimir Putin själv framstår som en cynisk och känslokall maktmänniska utan försonande drag.

I det sista kapitlet lyfter Stig Fredrikson fram alla de goda, inneboende krafter som han menar finns i det ryska samhället och vilken roll de skulle kunna spela i ett icke-auktoritärt Ryssland. Sådana krafter undertrycks under den nuvarande regimen, men den är trots allt inte totalitär. Det finns modiga journalister och politiska opponenter, och de låter sig inte tystas. Oddsen kan synas dåliga, men författaren är optimist och tror på rysk demokrati i det långa loppet. Frågan är hur lång det loppet blir.

Monika Fagerholm är sig lik – och olik

2019-09-25 Monika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Förlaget M/Albert Bonniers Förlag 2019). En ny roman av Monika Fagerholm är en litterär händelse. Det är sex år sedan den förra, Lola uppochner, kom ut. Den nya har höjts till skyarna av kritiken i både Finland och Sverige och på så sätt ökat förväntningarna. Blir de uppfyllda? Nej, inte riktigt, måste jag nog säga.

Spelplanen och förutsättningarna känns igen: det lilla samhället, ett brott i det förgångna och vad det gör med människorna och samhället. Här en brutal gruppvåldtäkt år 2008, samma år som den stora ekonomiska krisen utbryter (det är inget slumpartat sammanträffande). Bokens huvudperson Gusten Grippe grips av ruelse och går till polisen, mot till och med våldtäktsoffrets vilja. De rättsliga påföljderna blir mycket ringa, men händelsen sätter djupa spår hos många fler än de direkt inblandade.

Detta får läsaren veta i tillbakablickar från romanens nutidsplan, som är år 2014.  Gusten har då etablerat sig som framgångsrik fastighetsmäklare i den lilla välmående villaförorten utanför Helsingfors, som är romanens scen. Språket är som vanligt hos Fagerholm, talspråksnära med uppbruten syntax, mycket upprepningar, fraser som återkommer liksom ledmotiv. Så långt allt väl, kan det tyckas, så vad är problemet?

Det viktigaste är att det dröjer innan berättelsen tar fart. De första 100 sidorna ägnas mest ett i och för sig typiskt Fagerholmskt tema: två flickors uppväxt och utveckling i relation till varandra med omväxlande närhet och konflikter. Båda är relevanta för Gustens historia, men deras egen lyfter inte, och här blir Fagerholms språk – så poetiskt i mästerverken Den amerikanska flickan och Glitterscenen – orytmiskt och haltande. Flickorna, senare de unga kvinnorna, Emmy och Saga-Lill kommer mig aldrig riktigt nära, som t.ex. Doris och Sandra i Den amerikanska flickan gjorde. Över huvud taget känns många av gestalterna här som karikatyrer. Det kan bero på att detta är Monika Fagerholms mest uttalat politiska roman, skriven från ett vänsterperspektiv under intryck av Juha Sipiläs misslyckade nyliberala regering 2015–19. Särskilt modern till Gustens vän Nathan (som var den drivande i våldtäkten), operativ chef på den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen, framstår som en nidbild av Björn Wahlroos i kombination med Anne Berner, kommunikationsminister i Sipiläs regering och ett särskilt omtyckt hatobjekt för Finlands vänstersinnade.

Detta är alltså inte riktigt den roman jag väntade mig. Det är förstås snarare mitt eget fel än Monika Fagerholms. Vem dödade bambi? är ändå en av höjdpunkterna i höstens romanutgivning.

Ett släktarv på gott och ont

2019-09-21 Lars Lönnroth: Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis 2019). Jag överdriver inte mycket om jag säger att Lars Lönnroth hör till mina favoritförfattare. Vare sig han skriver om norrön diktning (eller översätter den), om germaner, om Bellman, om sitt eget liv eller, som här, om andras, närmare bestämt om ättlingarna till Erik Gustaf Geijer, av vilka han själv är en, hittar han ett anslag, ett skrivsätt som gifter sig med innehållet och resulterar i lustfylld läsning. Så även i denna bok.

Det finns berömda anfäder i många släkter, men Geijergestalten och arvet efter honom verkar ha varit särskilt påtagligt bland Erik Gustafs efterkommande. Det har odlats främst på kvinnolinjen, med Geijers dotter Agnes Hamilton och dotterdottern Anna Hamilton-Geete som Geijerarvets ”prästinnor”, men en man står också fram, Agnes son Hugo Hamilton. Denne ledande politiker och ämbetsman i det oscarianska och tidigdemokratiska Sverige samlade sin stora familj av barn och barnbarn på sin herrgård Högfors i Västmanland, där humanistisk bildning, kultur och lekfullhet stod i centrum. Det var så Geijerarvet förstods och utövades. Tekniska och praktiska färdigheter stod inte lika högt i kurs. För eftervärlden är väl Hugo Hamilton mest ihågkommen för sina med godmodiga troll illustrerade nonsensverser, utgivna under titeln För barn och barnbarn. Illustrationerna färglades av herr Hugos dotter Florrie, som var den främsta vidareföraren av arvet i nästa generation.

Här blir också det andra, mörka, arvet tydligare, den psykiska skörhet som i många fall yttrat sig som bipolär sjukdom med förödande effekter för de drabbade och deras familjer, bland annat med flera självmord. I släkten har det kallats den lilljebjörnska sjukan eftersom det ansetts härröra från Geijers hustru Anna-Lisa Lilljebjörn. Det tycks ha slagit särskilt hårt mot kvinnor; kända fall är Geijers dotterdotterdotter Agnes von Krusenstjerna, Olof Lagercrantz mor Agnes (Lars Lönnroths mormor) och systrar Lottie Lagercrantz och Ebba Lönnroth, den senare Lars L:s mor. Den bipolära läggningen sägs gå hand i hand med intellektuell och konstnärlig kreativitet. En i boken flera gånger framförd – men av författaren problematiserad – teori är att sjukdomen brutit ut hos kvinnorna i släkten därför att deras kreativitet stäcktes när de gifte sig. Andra hypoteser ventileras också.

Det är en myllrande rik bok Lars Lönnroth har skrivit, och man är tacksam för släktträdet i bokens början. Många intressanta personer utöver de mer kända lyfts fram, som den hårdkokta amerikanska thrillerförfattaren Donald Hamilton, son till den till USA utvandrade pediatrikern Bengt Hamilton, som var son till Hugo Hamiltons bror Knut. En för mig sorglig upplysning var att Adolf Hamilton, ökänd överste i den svenska frivilligkåren i finska inbördeskriget, ansvarig för mordet på sju föregivet röda i Jakobstad, var en son till Hugo Hamilton. Lars Lönnroth försöker på intet viss släta över detta dåd, som han med rätta kallar krigsförbrytelse.

Bokens tillkomst går tillbaka till 1980, då Lönnroth skickade ut ett frågeformulär om Geijerarvets betydelse till alla ättlingar han kunnat hitta. Många av dem är nu döda, men deras enkätsvar har haft stor betydelse för framställningen, liksom vittnesbörd från mer sentida ättlingar, som Lars egna syskon och kusinen David Lagercrantz. I ett introspektivt kapitel mot slutet av boken försöker Lars Lönnroth analysera sitt eget Geijerarv och sitt förhållande till det. Med en blandning av vemod och lättnad konstaterar han till sist att i den nuvarande yngsta vuxna generationen har arvet dunstat bort. Många har inte vetat om sitt släktskap med den store, och några har över huvud taget inte hört talas om Erik Gustaf Geijer.

Geijerarvet är ett ymnighetshorn för alla som är intresserade av svensk kulturhistoria och läslust från början till slut.

Tidigare av Sirpa Kähkönen

2017-10-07 Sirpa Kähkönen: Granitmannen (2014; svensk övers. 2017 Janina Orlov). Den här romanen nominerades till både Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris, och jag undrar varför den inte vann. Berättelsen om de unga finska röda idealisterna Ilja och Klara som tar sig till Petrograd 1922 för att bygga kommunismen är hjärtskärande men skriven på en skimrande vacker prosa, särskilt i bokens första två tredjedelar, där Klara själv för ordet. Omkring henne och maken grupperar sig en krets vänner, som alla är ytterst pregnant karaktäriserade: karriäristen Tom, konstnären och idealisten Galkin, Jelena som tar sig fram med sin skönhet, NEP-tidens entreprenör Henrik Gustafsson, cirkusballerinan Sjura med flera. Ett har de gemensamt: de älskar var och en på sitt sätt Klara, som inte förstår det.  Hon och Galkin driver en verksamhet för Petrograds/Leningrads gatubarn, och två av dem tar hon trots makens motstånd till sig som hittebarn. De har det rätt bra fram till dess att orosmolnen börjar hopas mot slutet av 1920-talet, även om Klaras idealism redan då fått många törnar. I slutet av den delen av boken får vi veta att Klara skrivit ner sina minnen 1935, när den stora terrorn står för dörren.

Sista tredjedelen av romanen har en annan karaktär. Här sitter det flesta av bokens personer i en datja utanför Leningrad och inväntar sitt öde; det är 1 maj 1935. I korta omväxlande avsnitt ser vi deras tillvaro genom vars och ens ögon. Jag tyckte stämningen påminde lite om den i Michalkovs film ”Brända av solen”. Och i två mycket korta slutkapitel förs vi fram till 1937, när utrensningarna drabbat kretsen, och 1945, när spillror återstår efter krigets slut. Jag förstår att författaren har velat föra sin berättelse till ett naturligt slut, men efter den underbara, gripande huvudberättelsen blir slutdelen ett antiklimax. Det är ändå en mindre anmärkning för en så storartad roman.

2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)

Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.

Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.

Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.