Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.

Ett polyfoniskt verk

2020-08-30 Kjell Westö: Tritonus. En skärgårdsberättelse (Albert Bonniers Förlag 2020; 381 s.).

”Har du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende, du där sett vandra,
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör,
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.”

Inledningsstrofen till Runebergs ”Fänrikens hälsning” kunde stå som motto till ett av temana i en på sådana mycket rik roman: den gryende vänskapen mellan de omaka männen stjärndirigenten och kosmopoliten Thomas Brander och amatörmusikern och den platsbundne skärgårdsbon Reidar Lindell. Brander har byggt en jättevilla, Casa Tritonus, på ön Ravais, och Lindell är hans närmaste granne. Båda har problem med sig själva. Brander har stagnerat i sin karriär och dumpats av sin unga älskarinna, violinisten Krista, som dessutom skickar honom taskiga sms om sitt nya förhållande med en yngre dirigent på uppåtgående. Lindell kan inte komma över sorgen efter sin döda hustru. Den ömsesidiga sympatin finns där redan vid deras första möte, men båda är reserverade och lite misstänksamma, och romanen går mot sitt slut innan de byggt upp ett förtroende. Det är en vacker skildring av två män i Westös egen ålder, som börjat fundera på sitt åldrande. Kanske inte det rent fysiska – ingen av dem är ännu 60 – men hur grunden vacklar under deras tidigare så starka fäste i yrkesliv och samhälle.

En roman rik på teman, ja. Ett framgår av undertiteln: den finländska skärgården. Boken innehåller fina naturbeskrivningar, men det är skärgårdssamhället som är huvudmotivet. De fåtaliga människornas beroende av varandra och de konflikter som ändå uppstår, de långa avstånden och det ständiga färjandet mellan öarna, dragkraften från fastlandet som gör det allt svårare att upprätthålla alla samhällsfunktioner. Miljöerna är fiktiva, men mycket konkreta. Jag har svårt att inte läsa in Väståbolands stora öar och storstaden Åbo i namnen Askinge, Ravais, Bergskär, Reto och Olofshamn.

Men först som sist är detta en musikroman. Kjell Westö har alltid vävt in musik i sina romaner, och här gör han det fullt ut. Branders och hans kollegers klassiska musik refereras, analyseras och kommenteras på ett så inträngande och detaljerat sätt att jag häpnar. Även Lindells och hans vänners musik i deras amatördansband får stort utrymme, men här lägger min egen okunnighet på området hinder för förståelsen. Musiken står inte för sig själv i berättelsen utan ackompanjerar och förklarar skeenden och stämningar i berättelsen.

Kärlek, och sex, är också ett tema. Brander har haft många affärer (och en av dem kostar honom ett chefsdirigentjobb i Stockholm på grund av en metoo-liknande anklagelse); Lindell och bandets vokalist Annette finner varandra i sin ensamhet, men det är komplicerat; en annan bandmedlems hustru är otrogen. Och det inte av en slump som Westö döpt viken vid vilken huvudpersonerna bor till Pungviken.

Ett sidotema, för att låna en musikterm, är generationsgapet. Både Brander och Lindell har komplicerade förhållanden till sina respektive endabarn, Branders son Vincent och Lindells dotter Maja. De får ganska mycket utrymme i Ravais skärgårdssommar för att ställa föräldragenerationen till svars. Båda har valt helt andra liv än sina fäder och ser på världen med andra ögon. I Majas väninna Sandy Miller återser vi en gestalt från Westös förra roman, Den svavelgula himlen, Stella Rabells dotter Sandrine.

Några ord också om ett i sista stund inkastat tema: världen efter pandemin. Romanen har efter en sen bearbetning flyttats några år framåt i tiden, när coronapandemin är överstånden. Det mesta har återgått till det normala, men något har hänt, lite oklart vad. I mina ögon var detta en onödig retusch, särskilt som tidsmarkörerna i övrigt inte är så tydliga. Och om det går bra att skapa en fiktiv spelplats, varför inte en fiktiv speltid också? Detta är min enda invändning mot romanen.

Alla teman flätar Kjell Westö ihop i ett händelseförlopp som utspelar sig under en senhöst och följande sommar. Berättarperspektivet växlar mellan Brander och Lindell; alla andra är bipersoner. Fokus ligger på deras väg till återvunnen balans och harmoni, men det händer saker hela tiden, som det ska i en episk berättelse, och ger belysning åt huvudhandlingen. Casa Tritonus (namnet efter ett beryktat intervall, överstigande kvart) med sina rumsvolymer blir en symbol för Branders tomhet. Det är ett detaljarbete där inget lämnats åt slumpen och som visar Kjell Westös storhet som romanförfattare.

 

God berättare, tveksam historiker

2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.

Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.

Mysrysigt med Nesser – men han kan bättre

2020-08-20 Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster (Albert Bonniers Förlag 2020; 397 s.). Här finns mycken bråd död, men oavsiktlig. Titelpersonen, busschauffören Albin Runge har kört av vägen med sin buss varvid 18 människor, 17 av dem skolbarn, omkommit. Polisen Gunnar Barbirottis numera sambo Eva Backman skjuter ihjäl en bilbrännare som håller på att tända på en bil med två människor i (hon siktar lågt men han råkar böja sig ner i skottögonblicket). Deras vägar korsas när Runge går till polisen med några anonyma brev som hotar honom till livet. Och han försvinner också från en Finlandsfärja, men kroppen hittas inte. Har den anonyma brevskrivaren lyckats i sitt uppsåt?

Trots den lugubra bakgrunden är det som alltid trivsamt att läsa Håkan Nesser. Han behärskar sin komplicerade historia så bra att läsaren utan svårighet hänger med, och han lägger ut lite ledtrådar här och där liksom i förbigående. Eller är det kanske villospår? Nesser har suverän kontroll över det svenska språket och gestaltar sina personer genom dialogen, mer än han beskriver dem. Miljöskildringen från hösten på Norra Gotland (där Nesser är bosatt) och Fårö är på pricken. Allt detta gör denna bok till en gammaldags mysdeckare som man läser med nöje, och den är också så spännande att man ogärna lägger boken ifrån sig.

Ändå känner jag en vag otillfredsställelse. Håkan Nesser är en så skicklig författare, han borde kunna åstadkomma något mer, gå lite mer på djupet. I några böcker har han gjort det. Kanske är han för produktiv för sitt eget bästa, minst en bok om året sedan 1993.

Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa).  Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?

Ett stort litet verk

2020-08-13 Steve Sem-Sandberg: Jägarna i Armentières. Büchnervariationer (Albert Bonniers Förlag 2020; 149 s.). Efter fjolårets magnifika litterära prestation W är Steve Sem-Sandberg tillbaka med en helt annan sorts bok, fyra noveller på tillsammans mindre än 150 sidor, tidigare publicerade i olika litterära kalendrar och magasin. Beröringspunkterna med gestalten Woyzeck och författaren Büchner är dock påtagliga. Det här är material som liksom blivit över, hopplockat ifrån Büchner och samtida författare och omformats av Sem-Sandberg. Den första novellen, ”Nålslukerskan” är kopplad till ”Büchner père”, läkaren Ernst Karl Büchner, som berättar om ett märkligt fall från sin praktik om en kvinna som i ett självmordsförsök svalt ett stort antal nålar men inte tagit någon skada av det. I den andra är det Marie, Woyzecks fästmö i Büchners pjäs, som för en monolog om sina erotiska behov. Texten är snarast ett prosapoem, där Maries svåra liv, mentalt och socialt, lyfts fram. Den tredje, titelnovellern ”Jägarna i Armentières” varierar ett tema från 1700-talsdramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz pjäs Die Soldaten. Den är i alla avseenden boken tyngst vägande text. Drygt 50 sidor lång och uppbyggd i många korta numrerade avsnitt är den en roman i miniformat med en blandad kör av röster, som berättar en grym historia om svek, sexuella övergrepp, blodig hämnd och död. Den fjärde novellen, ”Oberlin”, bygger i sin tur på Büchners berättelse Lenz, om den psykiskt instabile dramatikerns besök hos själasörjaren Oberlin i Elsass och hans långsamma sammanbrott där. Den är berättad i tredje person av en objektiv betraktare, vilket bildar en verkningsfull kontrast till de starka känslor som bemäktigar sig Lenz i hans själsliga upplösning.

Under den litterära variationsformen ligger den tematiska, som är densamma som i W: mänskligt lidande, utsatthet och ensamhet. Helheten upplever jag som sammansatt som ett större orkesterverk, fast i okonventionell ordning: först ett scherzo, följt av ett lyriskt adagio. Titelnovellen utgör ett allegro furioso och avslutningens Oberlin ett molto vivace. Ett stort verk i litet format, alltså.

Meinander x 2

2020-08-07 Henrik Meinander: Samtidigt. Finland och omvärld 1968 (Schildts & Söderströms 2019; 408 s.) och 2020-08-11 Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms 2020; övers. av original på finska och engelska Tobias Pettersson; 345 s.). När det kommer till produktivitet och vilja att föra ut forskning i omvärlden är Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, ett föredöme. Hans forskningsobjekt är nästan alltid Finland, men, i motsats till mycken äldre forskning i hans hemland är den programmatiskt icke-nationalistisk och sätter alltid in den finländska historien i en internationell kontext. Känd är t.ex. hans ovilja att benämn händelserna 1918 för något annat än en del av första världskriget. Detta dubbla perspektiv är allestädes närvarande i båda de verk som behandlas här.

Meinander har redan tidigare skrivit en monografi över ett bestämt år: 1944. Krig, samhälle, känslolandskap (2009). Den var som de flesta liknande årtalsböcker kronologiskt upplagd, månad för månad. Den nya boken Samtidigt är däremot tematiskt disponerad, där året 1968 förvisso är i fokus, men blickar bakåt och framåt är legio. Dispositionen är samtidigt rätt schematisk: tio kapitel med vartdera tre avsnitt, alla av ungefär samma längd, tio till tretton sidor. Boken är tämligen fylligt illustrerad, så texterna är ännu något kortare än vad sidantalet ger vid handen, vilket tillsammans med Meinanders läsartilltal gör boken lättläst. Författaren börjar med att sätta in Finland på dess plats i omvärlden, fortsätter med presidenten och finsk inrikespolitik, gör sedan utblickar i omvärlden (Biafra, Vietnam, Moskva) för att, nedtonat, skildra 68-rörelserna och den speciella riktning dessa tog i Finland. Därefter övergår han till vardagslivet, medierna och kulturen och avslutar med att reflektera över årets betydelse i eftervärlden. Boken är en gedigen lektion i Finlands hela efterkrigshistoria, inte bara året 1968.

Henrik Meinander är en historiker som aldrig bara berättar, utan han kontextualiserar och problematiserar ständigt. Det blir särskilt tydligt i Kalejdoskopet, en samling artiklar och essäer från olika håll och tider. Tio av de femton bidragen är översatta från finska (sju) eller engelska (tre). Flera artiklar behandlar klassiska tvistefrön i finländsk historia, som jägarrörelsens betydelse, fortsättningskriget som ett finskt separatkrig, Kekkonen och Sovjetunionen och den finsknationella historieuppfattningen. Några bidrag behandlar enskilda personer men aldrig som isolerade utan insatta i sin samtid. Det gör texterna om Risto Ryti och Johannes Virolainen mycket läsvärda. Bokens centrala kapitel, och dess i särklass längsta (50 sidor mot genomsnittligt 15–20) heter ”Det långa 1900-talet” och är en jämförande studie av Finlands och Sveriges demokratiska utveckling från 1890 till i dag. Meinander visar på likheterna men framhäver, trogen sitt program, de skillnader som betingas av ländernas olika historia och geopolitiska situation. Det är f.ö. påfallande hur ofta just Sverige får utgöra jämförelseobjekt i Meinanders studier, kanske naturligt för innehavaren av den svenskspråkiga historieprofessuren i Helsingfors. Som naturligt med den här sortens hopplock kan helheten te sig lite splittrad, men vart för sig är bidragen intressanta. Den som inte läst Meinander tidigare skulle jag i första hand rekommendera Samtidigt.

En sydafrikansk klassiker

2020-08-01 Alan Paton: Cry, the Beloved Country (1948, 3:e uppl. 1987, Vintage Classics 2002; 240 s.; finns I svensk övers.: På lösan sand). Lägg märke till utgivningsåret! Det var året när Nationalistpartiet tog makten i Sydafrika och institutionaliserade apartheid. Boken kom ut före valet och utspelar sig 1946, så den handlar om ett delvis annat land, men ett land där rasåtskillnad och diskriminering ändå är centrala företeelser. Romanen gavs ut i USA, väckte stor internationell uppmärksamhet och blev den första mer spridda skönlitterära skildringen av den sydafrikanska rasproblematiken.

Låt mig säga på en gång att detta är en helt underbar bok. Trots sitt tragiska händelseförlopp är den full av humanism, människokärlek och en paradoxal hoppfullhet. Till dess kvaliteter hör också språket: enkelt, nästan naivistiskt i narrationen; om möjligt ännu enklare i dialogen, som jag tror ska ses som zulu på engelska; poetiskt i avsnitt som beskriver landet och landskapet, dess skönhet och förfall.

Författaren är vit men perspektivet är det proletariserade zulufolket, utfattiga bönder hemma i Natal eller på drift i Johannesburg. Huvudpersonen, prästen Stephen Kumalo reser från sin hemby till Johannesburg för att ta reda på sin vinddrivna syster Gertrude och sin son Absalom. Med prästkollegan Msimangu som sin Vergilius företar han en veritabel infernovandring i Johannesburgs slum och kåkstäder. Han räddar systern och dennas lilla dotter, men sonen hittar han inte trots att han är hack i häl på honom. Därigenom kan inte den stora tragedin undvikas. Men händelseförloppet visar ändå att det finns möjlighet till försoning, det är Patons budskap.

Den engelskspråkige Alan Paton ger nog en lite förenklad bild av rasistiska afrikaner (boer) och visserligen patriarkala men välmenande engelsktalande. Det må vara förlåtet en författare till ett sådant mästerverk.

(Det här var den åttonde och sista boken i mitt afrikanska bibliotek, ett antal pocketböcker som jag fick av min dotter och dotterson till min 75-årsdag förra året. Jag har skrivit om alla på min blogg; man kan söka dem i kategorin Afrikansk litteratur.)

Lever vi i människans epok?

2020-07-22 Sverker Sörlin: Antropocen. En essä om människans tidsålder (Weyler 2017; 230 s.). Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Han är en produktiv forskare, debattör och välskrivande popularisator. I denna bok kombinerar han sina roller; det har blivit en lärd och stilistiskt briljant essä om en grundläggande existentiell fråga, riktad till en bred läsekrets.

Om man snävar in ordet är ”antropocen” en föreslagen term i den geologiska tidsskalan för den epok som följer på holocen och alltså är den vi lever i nu. Tanken är att människan numera är den starkast verkande kraften på jordklotet, som bidrar till en ny lagerföljd som kommer att tydligt kunna avläsas för all framtid. Termen är inte helt ny, men startåret för dess spridning brukar sättas till år 2000, då den fördes fram av den nederländske, i Sverige utbildade, meteorologen och nobelpristagaren Paul Crutzen. Antropocen har ännu inte antagits officiellt eftersom det finns vitt skilda meningar om när epoken ska anses börja: redan vid den agrara revolutionen, eller vid den industriella revolutionen, eller efter andra världskriget? (Det finns andra förslag.) Startpunkten får förstås betydelse för den innehållsliga definitionen.

Om begreppets uppkomst och utveckling och om debatten om den får vi lära av idéhistorikern Sörlin, men miljöhistorikern och debattören tar oss vidare. Han ser antropocen som ett nyckelbegrepp för ett holistiskt synsätt på mänskligheten och den planet den bebor, och allas vårt ansvar för utvecklingen. Ordet har väl hittills mest haft negativa associationer: mänsklig miljöförstöring, människans ansvar för klimatkrisen, men man kan vända på detta och se ansvaret som något positivt, när det gått in i allas medvetande. Sörlin är kanske inte direkt optimistisk, men lämnar ändå en strimma hopp.

Sverker Sörlin är suveränt inläst på sitt material. Han refererar till och citerar hundratals auktoriteter från historien och nutiden, och litteraturlistan är 20 sidor lång. Men han bär sin lärdom lätt, och resultatet har blivit en bok som på en gång är allvarlig och underhållande.

Den unge Musils debut

2020-07-19 Robert Musil: Den unge Törless förvillelser (1906; svensk övers. 1969 Lars W. Freij; Lind & Co 2001; 173 s.). Robert Musil, mest känd för sitt jätteverk Mannen utan egenskaper debuterade som 26-åring med denna till formatet anspråkslösa roman. Jag har känt till titeln, men att det var en internatskoleskildring kom som en överraskning när jag började läsa. Sådana finns det ju gott om, alltsedan Thomas Hughes Tom Brown’s School Days 1857, och i sin berättelse om grov pennalism är väl denna en på många sätt typisk representant för genren. Romanen har hämtat inspiration från Musils egen tid på en internatskola i Mähren i mitten av 1890-talet men är knappast rent självbiografisk.

Huvudpersonen Törless (hans efternamn; något förnamn nämns aldrig) är en i grunden vek och känslig pojke som för att skydda sig söker sig till skolans två värsta översittare, Reitling och Beineberg. De avslöjar en fjärde elev, Basini, som tjuv, men i stället för att anmäla honom trakasserar de honom grovt under förevändning av kamratuppfostran. Törless är helt med på noterna till en början, spelar sedan dubbelt som Sabinis skyddsvakt för att mot slutet helt ta avstånd från behandlingen, som övergått från psykisk till fysisk misshandel. Men då är det för sent, skolledningen får reda på förhållandena och det blir räfst och rättarting. Det finns ingen social kritik eller systemkritik i romanen, utan övergreppen beskrivs som individuella förvillelser.

Vore det bara för den yttre handlingen skulle denna roman knappast ha klassikerstatus. Utan det är för karaktärsteckningen av Törless och skildringen av hans tanke- och känslovärld. Törless grubblar över tillvaron och sin plats i den, han reflekterar över sin identitet som man och samhällsvarelse och experimenterar med sin sexualitet. Han diskuterar gärna med både kamrater och lärare, men ingen tar hans grubblerier på allvar. Allt detta gestaltar Musil med en ordrikedom som kan kännas bedövande och som gör läsningen långsammare, men inga ord är valda av en slump utan är en medveten konstnärlig metod. I Mannen utan egenskaper storknade åtminstone jag av ordsvallet; här är det lättare att ta till sig, men det är inte en form av prosa som jag älskar.

Tilläggas bör att både denna roman och Faulkners Ljus i augusti, som jag skrev om härom veckan, ingår i Lind & Co:s ambitiösa serie ”Nittonhundra” med återutgivning av viktiga verk från förra seklet. Det finns många andra pärlor i den.