Höglitterärt underhållande

Ulf Peter Hallberg: Budbäraren från norr (Bokförlaget Polaris 2023; 236 s.). Det Köpenhamn som i slutet av 1880-talet förstod sig själv som Nordens Paris är en kronotop (Bachtins term) som Ulf Peter Hallberg gärna återvänder till. Jag har inte läst han tidigare bok Strindbergs skugga i Nordens Paris (2012), men vad jag förstår är den nya romanen en variation på den förra, med i stort sett samma gestalter, de flesta historiska som Strindberg med hustrun Siri von Essen, bröderna Brandes, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård. Boken titel är på metanivå. ”Le messager du Nord” är en av Strindberg planerad kulturtidskrift som ska ges ut på franska i Köpenhamn.

Teatern spelar en viktig roll i romanen. Strindbergs Fadren repeteras på Casinoteatern under författarens överinseende, och man förbereder urpremiären på Fröken Julie. Och bokens disposition kan ses som akter i ett skådespel med många korta scener i varje akt. Handlingen rör sig framåt i tiden, men berättelsen är inte linjär. Ett huvudtema är Victoria Bendictssons gradvisa sammanbrott och hennes – i detalj skildrade – självmord, ett annat Strindbergs äktenskapskris. Staden är ständigt närvarande, inte minst med precisa gatuadresser. Hallberg är en allvetande berättar på gott humör, som inte har så höga tankar om sina verkliga men fiktionaliserade personer, med undantag av Siri von Essen. Romanen är på ett sätt höglitterär, på ett annat synnerligen underhållande.

Som kontrast finns några fiktiva gestalter som har författarens sympati. Den ena är språkmannen Knud Wiisby (dokument om vilken påstås, föga trovärdigt, finnas i författarens familj), som är Strindbergs sekreterare under Danmarkssejouren men också rapporterar om dennes förehavanden till tidningen Politikens chefredaktör Edvard Brandes. Den andra är Anne Aretino, dansös och aktris och omsvärmad av flera män, särskilt Wiisby, vars tillbedjan hon i viss mån bejakar. Jag uppfattar henne som en manlig författardröm, en idealkvinna, av ett slag som man då och då träffar på i litteraturen. Ett par andra exempel är Tony Buddenbrook hos Thomas Mann och Lucie Lilliehielm i Kjell Westös Där vi en gång gått. Är de väl tecknade, som här, tar jag till mig dessa skapelser med förtjusning.