En poetisk entreprenör

2023-01-29 Ralf Andtbacka: Bok av tröst och Bönematriserna (Duck Press 2023; 132 resp. 68 s.). Ralf Andtbacka är inte bara en av Svenskfinlands, för att inte säga hela det svenska språkområdets, främsta poeter, han är också en litterär entreprenör. På sitt förlag Ellips ger han ut kollegers verk och på Duck Press egna i sparsmakat exklusiva upplagor. De här är volym 4 och 5 av aviserade sex. De två närmast föregående, Avnämnandet och Bok av råd från 2020 har jag skrivit om tidigare. Den yttre formen är densamma: kvadratiskt format med ett gammalt konstverk som omslagsbild, begränsad satsyta i förhållande till formatet. Innehållet och diktformerna varierar, även inom de enskilda verken, men det finns en kontinuitet, särskilt tydlig från Avnämnandet till Bönematriserna.

I Bok av tröst står på vänstersidorna bara orden ”Tänk på:” På högersidorna finns dikterna som meddelar vad som ska tänkas på. Till vem riktar sig uppmaningen? Det ”du” som ofta förekommer tycks ibland vara läsaren, ibland en vidare krets, ibland en enskild, verklig eller fiktiv interlokutör men stundom poeten själv. Och det är mycket man bör tänka på: från naturens minsta beståndsdelar till världsrymdens oändlighet, från tillvarons alldagliga händelser till de stora existentiella frågorna. Andtbacka har en enastående förmåga att konkretisera det abstrakta, att hitta ord som inte bara står för det betecknade utan har en verkan i sig. Det finns hos Andtbacka en språkmaterialistisk sida som han odlar med viss försiktighet men som därför fungerar desto bättre när han sätter den sidan till. Här ett exempel:

Det alltid pågående, själva
fallandet, ut i rymden, faller ut,
länge, svindlande, faller ut
ur dina händer, ur munnen,
mellan sönderfallande läppar,
mellan expansionskärlet och
släcksatsen, ur svalflamman
och svavelboet, genom fönster-
imman och immaterialiteten,
ut ur dårkistan och smitt-
kedjan, genom dödsarbetet
och arbetsskyggheten, genom
maskregnet, radioskuggan
och vårdinnehavarens svagt
självlysande piktur, sedan ut i
Oise, Oder, eller Glötanviken.

I Bönematriserna återkommer den dragning till barocken som Andtbacka gett prov på tidigare. I första avdelningen är dikterna figurdikter, alltså dikter vars typografiska utformning avbildar ett föremål eller en form. Här genomgående ellipsoider med lite varierande proportioner. Under dikterna, i mindre stil följer ordlekande verser med dragning åt nonsenspoesi. I figurdikterna beskrivs en naturprocess baklänges, som i en bakåtspolad film. Andra avdelningen består av dikter numrerade från XIV till I, alla i tretton lika långa rader. Här tar språkspelet överhanden, och det är svårare att utläsa ett innehåll; kanske spårar man en fascination över naturens mångfald och en oro för vad som ska hända den. Tredje delen, ”Tllägnan”, har dikter numrerade från VII till I, alla sju rader långa, alla inledda med ordet ”För” följt av föremålet för tillägnan. ”Föremål” ska förstås i sin konkreta betydelse. Jag avslutar min anmälan av dessa betydande poetiska verk med den avslutande dikten ur Bönematriserna.

För smultronmunnen, smolkfågeln och mullskoveln.

För drönarna och dränen, för blocket och blacken.

För totalförmörkelsen, för blindspenen, för skaksållet.

För skallgången och galläpplet. För motfotingen.

För båsbalken och skållbaljan. För botövningen.

För nedsövningen. För jordbranden och dravelstingen.

För pilgrimsstavarna. För dig och för ingen.

Finlandssvensk modernism i presentboksformat

2022-07-13 vara mänska. Kerstin Söderholm i urval (115 s.) & Mina lögner. Henry Parland i urval (106 s.), utgivna av Pieter Claes & Elisa Veit, inledning av Anna Möller-Sibelius (Söderholm) resp. Agneta Rahikainen (Parland); Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2022. Det här är två små eleganta volymer, utgivna i Litteratursällskapets serie SLS Varia, utan den sedvanliga vetenskapliga och textkritiska tyngden. De kan ses som komplement till just sådana utgåvor av Söderholms och Parlands verk. Återseendets glädje för en del, aptitretare till fördjupad läsning för andra.

Det senare torde i hög grad gälla Söderholmvolymen. Kerstin Söderholm (1897–1943) tillhör den finlandssvenska modernismen men är påfallande okänd jämfört med Södergran, Diktonius, Björling, Enckell eller Parland. Jag har känt till hennes namn men knappast läst något av henne tidigare. Söderholm var sjuklig och levde tillbakadraget och var knappast ett välbekant namn ens i sin samtid. Hennes produktion är inte stor: sex diktsamlingar mellan 1913 och 1941. Men från 1913 förde hon också dagbok fram till sin bortgång. På hennes uttryckliga begäran publicerades dagböckerna postumt och ger en fördjupad bild av författaren som person. Man gör också klokt i att läsa Anna Möller-Sibelius mycket upplysande inledning innan man ger sig i kast med själva texterna.

I urvalet blandas dikter och dagboksutdrag, även de senare ofta i diktform. De är grupperade i fyra tematiska avsnitt: Jag, Du, Han, Det. Ämnesvalet kan påminna om Södergrans, men Söderholm är mindre högspänd. Metern är fri och dikterna orimmade, men de är språkligt noga utformade och gör ofta starkt intryck:

Jag anade dig engång
hårda
ande
outsäglighet,
tagg i mitt bröst
bristningsfina tråd.

Jag lever för att jag aldrig sett dig.
Jag tror för att jag aldrig känt dig.
Jag förstår dig för att jag aldrig visste ditt namn.
(Ur Rödgula vägar, 1928).

Henry Parlands samlade skrifter gavs ut i textkritisk utgåva av SLS för några år sedan, och jag har skrivit om alla delarna på min blogg. Det här urvalet av dikter och novellfragment samt inledningen till romanen Sönder känns representativt i sin blandning av välkända och mindre kända texter.

Sammanfattningsvis två verkligt attraktiva små volymer, att njuta av själv eller varför inte ta med som gåbortpresent i stället för en flaska vin?

Poetiska läsäventyr

2021-01-16 Ralf Andtbacka: Bok av råd och Avnämnandet (Duck Press 2020; 81 resp. 72 s.). Ralf Andtbacka hör i dag till de stora poeterna som skriver på svenska. Bland kolleger och poesikännare är han uppskattad och ofta hyllad, medan den läsande allmänheten i Sverige knappast känner till honom. Det beror på de svenska kulturredaktionernas och de svenska förlagens relativa ointresse för den svenskspråkiga kulturen i Finland. Några lyckas ta sig över den osynliga barriären i Östersjön, bland poeter främst Tua Forsström och Claes Andersson, medan Andtbacka ännu inte gjort det. Inte ens den Runebergsprisbelönade Potsdamer Platz (2019) har fått annat en enstaka recensioner i Sverige.

De två nu föreliggande syskonvolymerna lär inte ändra på det förhållandet. De är nämligen exklusiva produkter, tryckta i vardera 65 numrerade exemplar och utgivna på författarens eget imprint Duck Press. Den subskriberade upplagan såldes slut omedelbart. Så det är kanske frustrerande för poesiälskare att läsa om diktböcker som blir svåra att få tag på, men jag tycker ändå jag bör redovisa mina intryck.

Till formen är det två tunna volymer i nästan kvadratiskt format, eleganta omslag med gamla bokillustrationer som pärmbild. Avnämnandet är en diktsamling med relativt lite text på sidorna, dock med mycket varierande radantal och radlängd. Ansatsen kan väl beskrivas som språkmaterialistisk (även om Andtbacka i en formulering i Bok av råd problematiserar termen) med utgångspunkt dels i Adams benämnande av djuren i Första Mosebok, dels i den amerikanske poeten Edward Hirschs dikt ”The Unnaming”, alltså avnämnandet. På de första sidorna avnämner poeten orter, personer och andra företeelser i sina hemtrakter vid Kronoby i Österbotten. Paradoxen är att förstås att han först måste nämna orden, och på så sätt framkallar han levande bilder av en försvinnande värld där hans släkt levt och verkat i generationer. Namnen och orden, ibland på dialekt, är det som utgör själva poesin, alltså ett typiskt språkmaterialistiskt drag. Diktformen och diktionen varieras med den sanna poetens mästerskap och gör läsningen till en njutning.

Som kontrast är Bok av råd en samling av 65 exakt lika långa prosadikter: 13 rader med rak högermarginal och alltid full radlängd även i sista raden. Den är svårare att beskriva. Undertiteln Ett bestiarium passar bara på en del av texterna. Det tycks som om Andtbacka använt den fasta formen för att härbärgera de mest skilda tankar och reflexioner. Texterna kan vara mer eller mindre sammanhållna, men ofta associerar poeten fritt. Många av texterna kan läsas som in absurdum reducerade essäer. Hela boken är ett läsäventyr. Man borde läsa den om och om igen, för i varje läsning kommer man att hitta nya guldkorn, nya ahaupplevelser.

En stor poet i retrospektiv

2019-11-01 Tua Forsström: Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003; nyutgåva Schildts & Söderströms 2019). Tua Forsströms diktsamlingar har ofta så vackra och suggestiva titlar (hämtade från dikter i samlingen). Så titeln på denna samlingsvolym, där Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) ingår, liksom genombrottssamlingen Snöleopard (1987) och Parkerna (1992); En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2012 saknas av naturliga skäl. Urvalsvolymen kompletteras med diktsviten ”Mineraler”, som jag antar nyskrevs för den.

Det är just det vackra, välljudande språket som är poeten Forsströms främsta kännemärke. Dikterna är en njutning att läsa, och det borde vara det än mera att höra dem reciteras. Ett annat särmärke är dikternas sinnliga, främst visuella, konkretion: man ser scenen en dikt utspelas på tydligt framför sig. Det är oftast i naturen, gärna på sjön. Vädret spelar stor roll, ofta regnar eller snöar det, vilket kan ses som illustration av olika själstillstånd. Metaforer och explicita liknelser lyser med sin frånvaro. Ett tredje karakteristikum är tilltalet. Många dikter har en adressat. Det kan vara namngivna besläktade konstnärssjälar, som filmaren Tarkovskij och den svenske poeten Werner Aspenström i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Men ofta är det ett anonymt ”du”. Ordet adressat är adekvat, för dessa dikter ter sig ofta som brev. I en rolldikt i Snöleopard är det en mordbrännare som skriver från mentalsjukhuset eller fängelset.

Dikterna pendlar ofta mellan olika känslolägen: ljus – mörker; glädje – sorg; förtröstan – förtvivlan. Känslorna är starka men uttrycket återhållsamt, inte sällan ironiskt. Varje enskild dikt kanske inte berör på djupet, men en hel diktsamling gör det.

Tua Forsström (f. 1947) är en av de allra främsta poeterna på svenska språket, bekräftat i år genom det unika invalet av denna finlandssvenska i Svenska Akademien. Desto märkligare att inget svenskt förlag har ansett det befogat med en rikssvensk delupplaga (utgåvan från 2003 gavs ut av Bruno Östlings Symposion i Lund).

I en lyrikanmälan hör det till att citera. Jag avlutar med en dikt ur Parkerna:

Jag stannade för länge
i skogen, det gäller att inställa
sig, inte tala så mycket. Då kan man
lika gärna vara ett sådant klädskåp som
påträffas på landsortshotell. Man plockar
upp något och släpper det igen. Oreda,
motsättningar är allt jag ser. Förr ägde
jag några böcker, ett grönt rum. Och genom
mörkret glänser: Jag studerade för länge
sedan vid en underbar fakultet. Här intill
finns en sjö som inger den förbifarande
svindel, dess yta förefaller sväva över den
låga stranden. Det är smärtsamt att inte längre
minnas med smärta. Och jag fick syn på
dem, jag såg ett ögonblick hur förfärade
de var: jägarna vid nattens rand.

En av de tidigt döda

2018-12-07 Henry Parland: Dikter (Henry Parlands skrifter 1, utg. Per Stam, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2018). Under sitt korta liv (1908–30) gav Henry Parland ut bara en tunn diktsamling, ”Idealrealisation” (1929) och publicerade ytterligare en handfull dikter i tidningar och tidskrifter. Nu föreligger hans samlade dikter i en volym på 872 sidor. Hur är detta möjligt?

Frågan har två svar. Dels lämnade Parland efter sig en stor mängd manuskript i olika stadier av färdigställande (två volymer prosa är aviserade efter denna volym). Här har allting som av utgivaren betecknats som poesi tagits med, även ofullbordade fragment och sådant som säkert inte varit avsett att publiceras. Dels är detta en vetenskaplig utgåva av högsta halt med en extremt detaljerad textkritisk apparat, kommentarer till varenda dikt och två register. Därtill en 80-sidig inledning, som både redogör för arbetet med utgåvan och utgör en minibiografi över Parland. Dikterna upptar drygt hälften av sidantalet, men textmassan är förhållandevis liten. Det är en dikt per sida, och dikterna är sällan mer än 10–12 rader, ofta kortare. Ett fåtal texter har klassats som prosalyrik och upptar två sidor var.

Henry Parland föddes in i en kosmopolitisk miljö i S:t Petersburg, i en familj med skotsk-tysk-rysk bakgrund. Familjen (med de två yngre bröderna Oscar och Ralf, även de blivande författare) kom som flyktingar till Finland efter ryska revolutionen. Svenska lärde sig Henry först som 14-åring i skolan i Grankulla. Efter studentexamen läste han juridik i Helsingfors men ägnade sig mer åt sina litterära intressen, varvat med ett utsvävande krogliv. Viktigt för hans litterära utveckling var mötet med Gunnar Björling. För att rädda Henry till en mer stadgad tillvaro skickades han 1929 av familjen till en morbror i Kaunas, vid den tiden Litauens huvudstad, där han fick en tjänst vid det svenska konsulatet. Bara ett år senare dukade han under för scharlakansfeber.

Men vad är det för sorts poesi som samlats inom pärmarna? Henry Parland var ett yngre skott på den finlandssvenska modernismens träd men med en omisskännligt egen röst. Han skrev om det som omgav honom i den urbana miljön: bilar, konsumtionsartiklar, reklam, krogmiljöer, unga kvinnor. Han skriver kort, koncentrerat, ironiskt, ibland med ett stänk av ruelse som han snabbt skakar av sig, som i den kända:

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skola vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

Han har en förkärlek för att animera tingen runtomkring sig:

Tåget

hamrar sin hårda rytm

i blodet.

Ej om människor

är dess sång

ej Gud eller kärlek,

den är om järn,

och av järn.

Här är påverkan av futurismen tydlig.

Parland skyr för den skull ingalunda de stora existentiella frågorna. Här är en i mitt tycke formfulländad dikt, utan ett onödigt ord:

En väg

en riktning

men

– ett mål?

En dröm

en verklighet

men

– ett liv?

Ett hav

en evighet

men

– en Gud?

Det säger sig självt att inte allt är mästerverk i denna osovrade totalitet, men det var en glad överraskning för mig att hitta så mycket verkligt bra poesi i denna bok. Henry Parland har inte bara sin tidiga bortgång att tacka för sin nästan mytiska berömmelse; han hann på bara några år visa att han också var en framstående författare. Jag ser fram mot de två volymerna prosa, där bl.a. den fascinerande romanen ”Sönder” ingår.