En stor poet i retrospektiv

2019-11-01 Tua Forsström: Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003; nyutgåva Schildts & Söderströms 2019). Tua Forsströms diktsamlingar har ofta så vackra och suggestiva titlar (hämtade från dikter i samlingen). Så titeln på denna samlingsvolym, där Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) ingår, liksom genombrottssamlingen Snöleopard (1987) och Parkerna (1992); En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2012 saknas av naturliga skäl. Urvalsvolymen kompletteras med diktsviten ”Mineraler”, som jag antar nyskrevs för den.

Det är just det vackra, välljudande språket som är poeten Forsströms främsta kännemärke. Dikterna är en njutning att läsa, och det borde vara det än mera att höra dem reciteras. Ett annat särmärke är dikternas sinnliga, främst visuella, konkretion: man ser scenen en dikt utspelas på tydligt framför sig. Det är oftast i naturen, gärna på sjön. Vädret spelar stor roll, ofta regnar eller snöar det, vilket kan ses som illustration av olika själstillstånd. Metaforer och explicita liknelser lyser med sin frånvaro.  Ett tredje karakteristikum är tilltalet. Många dikter har en adressat. Det kan vara namngivna besläktade konstnärssjälar, som filmaren Tarkovskij och den svenske poeten Werner Aspenström i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Men ofta är det ett anonymt ”du”. Ordet adressat är adekvat, för dessa dikter ter sig ofta som brev. I en rolldikt i Snöleopard är det en mordbrännare som skriver från mentalsjukhuset eller fängelset.

Dikterna pendlar ofta mellan olika känslolägen: ljus – mörker; glädje – sorg; förtröstan – förtvivlan. Känslorna är starka men uttrycket återhållsamt, inte sällan ironiskt. Varje enskild dikt kanske inte berör på djupet, men en hel diktsamling gör det.

Tua Forsström (f. 1947) är en av de allra främsta poeterna på svenska språket, bekräftat i år genom det unika invalet av denna finlandssvenska i Svenska Akademien. Desto märkligare att inget svenskt förlag har ansett det befogat med en rikssvensk delupplaga (utgåvan från 2003 gavs ut av Bruno Östlings Symposion i Lund).

I en lyrikanmälan hör det till att citera. Jag avlutar med en dikt ur Parkerna:

Jag stannade för länge
i skogen, det gäller att inställa
sig, inte tala så mycket. Då kan man
lika gärna vara ett sådant klädskåp som
påträffas på landsortshotell. Man plockar
upp något och släpper det igen. Oreda,
motsättningar är allt jag ser. Förr ägde
jag några böcker, ett grönt rum. Och genom
mörkret glänser: Jag studerade för länge
sedan vid en underbar fakultet. Här intill
finns en sjö som inger den förbifarande
svindel, dess yta förefaller sväva över den
låga stranden. Det är smärtsamt att inte längre
minnas med smärta. Och jag fick syn på
dem, jag såg ett ögonblick hur förfärade
de var: jägarna vid nattens rand.

 

En av de tidigt döda

2018-12-07 Henry Parland: Dikter (Henry Parlands skrifter 1, utg. Per Stam, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2018). Under sitt korta liv (1908–30) gav Henry Parland ut bara en tunn diktsamling, ”Idealrealisation” (1929) och publicerade ytterligare en handfull dikter i tidningar och tidskrifter. Nu föreligger hans samlade dikter i en volym på 872 sidor. Hur är detta möjligt?

Frågan har två svar. Dels lämnade Parland efter sig en stor mängd manuskript i olika stadier av färdigställande (två volymer prosa är aviserade efter denna volym). Här har allting som av utgivaren betecknats som poesi tagits med, även ofullbordade fragment och sådant som säkert inte varit avsett att publiceras. Dels är detta en vetenskaplig utgåva av högsta halt med en extremt detaljerad textkritisk apparat, kommentarer till varenda dikt och två register. Därtill en 80-sidig inledning, som både redogör för arbetet med utgåvan och utgör en minibiografi över Parland. Dikterna upptar drygt hälften av sidantalet, men textmassan är förhållandevis liten. Det är en dikt per sida, och dikterna är sällan mer än 10–12 rader, ofta kortare. Ett fåtal texter har klassats som prosalyrik och upptar två sidor var.

Henry Parland föddes in i en kosmopolitisk miljö i S:t Petersburg, i en familj med skotsk-tysk-rysk bakgrund. Familjen (med de två yngre bröderna Oscar och Ralf, även de blivande författare) kom som flyktingar till Finland efter ryska revolutionen. Svenska lärde sig Henry först som 14-åring i skolan i Grankulla. Efter studentexamen läste han juridik i Helsingfors men ägnade sig mer åt sina litterära intressen, varvat med ett utsvävande krogliv. Viktigt för hans litterära utveckling var mötet med Gunnar Björling. För att rädda Henry till en mer stadgad tillvaro skickades han 1929 av familjen till en morbror i Kaunas, vid den tiden Litauens huvudstad, där han fick en tjänst vid det svenska konsulatet. Bara ett år senare dukade han under för scharlakansfeber.

Men vad är det för sorts poesi som samlats inom pärmarna? Henry Parland var ett yngre skott på den finlandssvenska modernismens träd men med en omisskännligt egen röst. Han skrev om det som omgav honom i den urbana miljön: bilar, konsumtionsartiklar, reklam, krogmiljöer, unga kvinnor. Han skriver kort, koncentrerat, ironiskt, ibland med ett stänk av ruelse som han snabbt skakar av sig, som i den kända:

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skola vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

Han har en förkärlek för att animera tingen runtomkring sig:

Tåget

hamrar   sin   hårda   rytm

i blodet.

Ej om människor

är dess sång

ej Gud eller kärlek,

den är om järn,

och av järn.

Här är påverkan av futurismen tydlig.

Parland skyr för den skull ingalunda de stora existentiella frågorna. Här är en i mitt tycke formfulländad dikt, utan ett onödigt ord:

En väg

en riktning

men

– ett mål?

En dröm

en verklighet

men

– ett liv?

Ett hav

en evighet

men

– en Gud?

Det säger sig självt att inte allt är mästerverk i denna osovrade totalitet, men det var en glad överraskning för mig att hitta så mycket verkligt bra poesi i denna bok. Henry Parland har inte bara sin tidiga bortgång att tacka för sin nästan mytiska berömmelse; han hann på bara några år visa att han också var en framstående författare. Jag ser fram mot de två volymerna prosa, där bl.a. den fascinerande romanen ”Sönder” ingår.