Kriminalroman, satir och moralitet

2020-11-10 Friedrich Dürrenmatt: Der Richter und sein Henker (1952; pocketutgåva Rowohlt 1955, 147 s.; ny svensk övers. av Ola Wallin Domaren och hans bödel, Ersatz 2020). Jag hörde om den nya översättningen och påminde mig då att jag läste romanen på tyska i gymnasiet 1960. Otroligt nog hade jag mitt exemplar kvar, på rätt plats i bokhyllan. Nu har jag läst om den; det var som om det var första gången. Möjligen läste jag aldrig ut den. Språket tycks mig nu ganska enkelt, och narrationen är rättfram, men kanske var det ändå för avancerat för en andraringare.

Vad är det för sorts bok? På ytan är det en kriminalroman. Schmied, en lovande ung kriminalassistent vid polisen i Bern, hittas mördad. Hans chef, den gamle, och mycket sjuke, kommissarie Bärlach får hand om fallet men låter en annan yngre assistent, Tschanz, sköta utredningen. Trådar löper till en tillbakadragen rik man, Gastmann, med oklar bakgrund, som bjuder in notabiliteter till sin palatsliknande villa på landsbygden men förvånande nog även polisassistenten Schmied. Gastmann visar sig ha förbindelser i det schweiziska näringslivets och politikens toppskikt, och Bärlach beordras ligga lågt med utredningen, vilket han till sin chefs förvåning accepterar utan protester. Så småningom står det klart att Bärlach och Gastmann har något gemensamt som går 40 år tillbaka i tiden … Mot slutet visar det sig att man har läst en kriminalroman av annan art än vad som först syntes. Det är mycket snyggt komponerat av Dürrenmatt och visar vilken hantverksskicklig författare han var.

Men kriminalromanen är ändå bara en form. Det är otroligt vad mycket en skicklig författare kan få in på bara 150 sidor. Dürrenmatts beskrivningar av naturen i Juraområdet i kantonen Bern är mästerliga. Satirikern Dürrenmatt gisslar snikenhet hos affärsmän, karriärism hos politiker och omoral hos jurister; moralisten Dürrenmatt diskuterar frågor om rättskipning utanför lagen och domstolarna. Det är dock svårt att i en anmälan gå på djupet med detta centrala tema, eftersom det kunde förstöra spänningen för den som ännu inte läst boken. Vilket många borde göra!

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Mysrysigt med Nesser – men han kan bättre

2020-08-20 Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster (Albert Bonniers Förlag 2020; 397 s.). Här finns mycken bråd död, men oavsiktlig. Titelpersonen, busschauffören Albin Runge har kört av vägen med sin buss varvid 18 människor, 17 av dem skolbarn, omkommit. Polisen Gunnar Barbirottis numera sambo Eva Backman skjuter ihjäl en bilbrännare som håller på att tända på en bil med två människor i (hon siktar lågt men han råkar böja sig ner i skottögonblicket). Deras vägar korsas när Runge går till polisen med några anonyma brev som hotar honom till livet. Och han försvinner också från en Finlandsfärja, men kroppen hittas inte. Har den anonyma brevskrivaren lyckats i sitt uppsåt?

Trots den lugubra bakgrunden är det som alltid trivsamt att läsa Håkan Nesser. Han behärskar sin komplicerade historia så bra att läsaren utan svårighet hänger med, och han lägger ut lite ledtrådar här och där liksom i förbigående. Eller är det kanske villospår? Nesser har suverän kontroll över det svenska språket och gestaltar sina personer genom dialogen, mer än han beskriver dem. Miljöskildringen från hösten på Norra Gotland (där Nesser är bosatt) och Fårö är på pricken. Allt detta gör denna bok till en gammaldags mysdeckare som man läser med nöje, och den är också så spännande att man ogärna lägger boken ifrån sig.

Ändå känner jag en vag otillfredsställelse. Håkan Nesser är en så skicklig författare, han borde kunna åstadkomma något mer, gå lite mer på djupet. I några böcker har han gjort det. Kanske är han för produktiv för sitt eget bästa, minst en bok om året sedan 1993.