Kategori: Albaniens historia

Onkel Enver och jag

2022-07-10 Lea Ypi: Free. A Child and a Country at the End of History (W.W. Norton & Company 2021; 284 s.; utkommer i augusti i svensk övers. av Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag). Den här boken har fått mycket uppmärksamhet och beröm och nyligen belönats med Ondaatjepriset, som går till ett litterärt verk oavsett genre, som ”evokes the spirit of a place”. Och det gör denna verkligt läsvärda bok bok med besked! Platsen är Albanien och Tirana. Tiden är stalinistregimens sista år, omvälvningen 1990 och kriserna i dess spår fram till de väpnade konflikterna 1997. Författaren är född 1979, och det är sina egna upplevelser hon skildrar, uttryckligen icke-fiktivt. Lea Ypi är numera väletablerad professor i politisk teori vid London School of Economics och skriver på engelska.

Särskilt första halvan av boken, som berättar om året 1990, med tillbakablickar, har klara litterära kvaliteter. Den elvaåriga Lea är en klipsk flicka som undrar över åtskilliga konstigheter men är via skolan helt indoktrinerad av regimen och älskar ”uncle Enver”. Den vuxna Ypi ser med barnets ögon, men förtrycket, bristerna, köerna, rädslan skiner igenom. Föräldrarna, med sina underordnade jobb, framstår inte som några entusiastiska regimanhängare, men de är inte oppositionella. Den intressantaste i familjen är farmodern, Nini kallad, som kommer från Thessaloniki och har franska som förstaspråk, vilket hon också tvingar på Lea. Så här långt är boken ett mästerverk.

I slutet av 1990 imploderar regimen av det folkliga missnöjestrycket. Allmänna och fria val utlyses. ”Fria?” undrar Lea, till valen under den gamla regimen gick varenda människa frivilligt och röstade. Här börjar den diskussion som är bokens egentliga ärende. Vem är fri? Kan man vara fri om samhället är sådant att inte alla kan utnyttja sin frihet? I bokens andra del, som omfattar åren 1990–97, återkommer frågan då och då, men huvudsakilgen är den en skildring av den politiska och samhälleliga utvecklingen i Albanien fram till de förödande pyramidspelen, väpnade uppror och samhällskollaps. Nu får vi också veta allt om familjens bakgrund, som man förtigit för att skydda Lea. Familjerna på båda föräldrarnas sida var förknippade med den förkommunistiska tiden; deras ”biografi” (ett centralt ord) var alltså sådan att de inte kunde betros högre befattningar trots kvalifikationer. Nu kan fadern bli chef för Tiranas hamn, men att administrera den ”chockterapi” som påbjudits av internationella kreditgivare passar denne idealistiske liberal-socialist illa. Trots flera allmänna val med skifte vid makten blir inget bättre. År 1997, laglöshetens år, tar Lea studenten och reser till Italien för att studera filosofi. Denna del är också intressant, men står litterärt inte på samma nivå som den första. Inte minst saknar man den humor som gör sig gällande i första delen.

I en epilog berättar Lea Ypi om hur det gick sen, för henne själv och för familjen. Här återupptar hon diskussionen om friheten i olika samhällssystem. Till min förvåning har hon landat i att socialism är det system som maximerar människors frihet, medan hon är mycket kritisk mot liberalismen. Men man ska understryka att det är från teoretiska utgångspunkter hon hamnat där.

För några år sedan läste jag Peter Kadhammars Vi som var så lyckliga, som handlar om Enver Hoxha och hans kumpaner i den albanska Politbyrån. Läser man den och den här boken får man en fördjupad förståelse av modern albansk historia. Jag länkar till min anmälan av den: https://minlasning.blog/2019/08/22/totalitar-makt-en-fallstudie/ .

Totalitär makt: en fallstudie

2019-08-21 Peter Kadhammar: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur och Kultur 2017). Peter Kadhammar är en av Aftonbladets stjärnreportrar med utrikesreportage som specialitet och författare till flera böcker bland annat från Balkan. Den här boken är resultatet av några resor till Albanien efter kommunistregimens fall och intervjuer med ett stort antal ledande figurer i regimen och deras barn och barnbarn samt några mer tjänande personer som diktatorn Envar Hoxhas livläkare och premiärminister Mehmet Shehus livvakt.

Albanien är ett litet land och den politiska eliten utgjorde en liten men mycket tätknuten krets. Alla ledarna i Hoxhas generation var hans stridskamrater under partisankampen på 1940-talet. De var ingifta i varandras familjer, och alla bodde i ett slutet område, kallat Kvarteret. Till en början verkar deras tillvaro närmast idyllisk: ”Vi som var så lyckliga!”

Texten består till allra största delen av de intervjuades utsagor, en serie monologer. Författarens sammanbindande eller reflekterande texter är få och korta. Det här är ett problem, särskilt i bokens första del. Jag vet inte exakt hur Kadhammar gått till väga eftersom det inte finns något efterord e.d. som förklarar det. Men jag antar att intervjuerna har gjort med hjälp av tolk, kanske i något fall direkt på den albanska elitens favoritspråk franska, och översatts till svenska. Det gör att alla intervjuade talar med samma röst, vilket gör framställningen monoton och läsningen tråkig. I bokens senare del räddas läsningen av det gastkramande innehållet. På 70-talet drabbas Hoxha av paranoia, och ledarna rensas ut en efter en. Många avrättas, deras familjer deporteras till landsbygden och får dela den vanliga befolkningens hårda villkor. I denna tätt sammanvävda krets lever makthavarna i ständig skräck: vem är näst i tur? Ett litet misstag kan bli ödesdigert. Räkna inte med att någon tar dig i försvar. Tvärtom kommer din bästa vän att rösta mot dig. Här talar berättelserna för sig själva; att de saknar litterär finess blir betydelselöst.

Bokens självklara huvudperson är Enver Hoxha, en absolut härskare, en Stalin i ett land med ett par miljoner invånare. I samstämmiga vittnesmål framstår han som en dubbelnatur. Hemma och i umgänget med de andra koryféerna en vänlig, människointresserad och omtänksam fadersgestalt, en Gudfader. I utrensningarna verkade han i bakgrunden, yttrade sig inte mycket på politbyråmötena utan lät underhuggarna anklaga och döma. Han var bildad och frankofil och hade ett jättestort bibliotek. Ett fascinerande personporträtt.

Berättelserna formar sig till en fallstudie över hur ett totalitärt system fungerar. Den ideologi som man bekänner sig till spelar egentligen ingen roll. Ledaren bestämmer allt. Ändrar sig ledaren ändrar sig alla andra. Det går alltid att hitta något stöd i de kanoniska skrifterna. I detta ligger bokens kanske största värde.