Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Voltaire i kortformat

2022-07-31 Zadig, Micromégas et autres contes par Voltaire. Texte établi et présenté par Pierre Grimal (Librairie Armand Colin 1961; 285 s.). Inspirerad av läsningen av Stellan Ottossons Voltairebiografi (se min förra text) plockade jag fram denna lilla volym från min studietid. Vilket nöje att återse de gamla berättelserna (även om jag nog inte läste riktig alla när det begav sig)! Av Voltaires skönlitterära prosa är väl bara romanen Candide känd och läst i dag, men han skrev många längre och (oftast) korta berättelser under senare delen av sitt liv. De gavs ut anonymt, men tendensen, språket och stilen är så oefterhärmligt Voltaireska att knappt någon torde ha misstagit sig på deras upphovsman. De flesta utspelar sig i orientaliska miljöer och är tydligt influerade av Tusen och en natt, som kom ut i fransk översättning i början av 1700-talet. Det är också tydligt att Voltaire med behållning läst Montesquieus Lettres persanes (”Persiska brev”), där denne låter två persiska ädlingar förundra sig över samhällsskick och seder i det samtida Frankrike. Även för Voltaire är Orienten i många fall ett Frankrike i förklädnad, ibland, som i ”Le monde comme il va” (Världen som den är) så genomskinlig att man ser framför sig en parisisk salong snarare än ett orientaliskt harem. När han inte gisslar det franska samhället, den katolska kyrkan och dess koryféer, satiriserar han gärna över olika filosofiska skolor, som de som utgår från Descartes eller Leibniz, medan han är mer positiv till Locke och den brittiska empirismen. Så inte minst i den verkligt roliga, Rabelaisinspirerade ”Micromégas”. Denne är en superjätte från en planet runt Sirius som besöker jorden och finner till sin förvåning att de myrlika krypen där faktiskt har tankeförmåga. En udda berättelse till stil och ämnesval är ”Jeannot et Colin”, som utspelar sig i fransk samtid och är en moralitet om hur plötslig och oförtjänt rikedom korrumperar, medan välstånd förvärvat genom hederligt arbete gör människan god och generös. Jag uppfattar den närmast som en parodi på sedelärande berättelser, lite av samma slag som Falstaff, fakirs ”Den olydige Konrad” m.fl.

De många korta berättelserna, på två till fyra sidor, närmast skisser eller historietter, där Voltaire varierar sina teman, hoppar jag över här. Utrymme måste nämligen ägnas den längsta (80 s.), ”Zadig ou La destinée” (Zadig eller Ödet). Den handlar om en god man med många talanger, men när han får göra bruk av dem blir han oftast illa lönad och hamnar i stora svårigheter under sina irrfärder i Orienten. Det är ödets ironi som uttrycks med Voltaires berömda dito. Man kan se denna berättelse från 1747 som en förstudie till den 12 år yngre Candide, men ”Zadig” är betydligt godmodigare; dess värld är inte helt uppfylld av skurkar utan rymmer även ett antal goda människor.

Med sitt enkla, direkta läsartilltal är Voltaires franska inte svår om man väl lärt sig språket en gång. Icke franskkunniga måste jag tyvärr göra besvikna: vad jag kan se finns inte en enda av berättelserna tillgänglig i svensk översättning. Men Candide finns i flera utgåvor, så läs den, du som ännu inte gjort det!

En klassiker, men vem läser?

2021-06-11 Anatole France: Les opinions de M. Jérôme Coignard (1893, nytryck ca 1900 Calmann-Lévy Éditeurs; 290 s.). Anatole France är kanske inte bortglömd, men nog förpassad till periferin, och hans böcker läses väl inte mycket. I DN:s digitala arkiv kan man hitta en graf över omnämnanden genom åren. Den når sin topp årtiondena efter hans död 1924 för att från 1970-talet sjunka brant till nivån i dag, ett par tre förekomster om året, vanligen i förbigående. Mest typiskt nämns han som en av Hjalmar Söderbergs förebilder och idoler. Söderberg översatte också en av hans mest kända romaner, Drottning Gåsfot. Mitt intryck från franskstudierna på 1960-talet är att France också ses över axeln av den franska akademiska litteraturexpertisen, som en underhållare utan större djup. Helt klart är att han på sin tid retade gallfeber på det konservativa etablissemanget med sin kulturradikalism, framförd med subtil ironi och stilistisk briljans. Hans svenska discipel Hjalmar Söderberg har mött ett gunstigare öde.

Jag nämnde Drottning Gåsfot (La rôtisserie de la Reine Pédauque, 1893). I denna kombinerade idéroman och pikaresk introduceras författarens språkrör abbé Jérôme Coignard, som meddelar sin elev Jacques Stekvändare sina oförgripliga åsikter i tidens frågor om politik, moral och religion. Tiden är visserligen 1700-talet, men att det är Frances egen tids eliter och deras hyckleri han vänder sig mot är uppenbart.

De åsikter M. Coignard får framföra i romanen var tydligen inte tillräckligt, för redan samma år, 1893, utkom denna följevolym, som i en tunn fiktiv dräkt låter abbén ytterligare, och mer oförblommerat, lägga ut texten, vanligen i dispyter med representanter för etablissemanget. Ironin är bitskare och antar stundom rent Voltaireska former, och samhällskritiken går djupare, är mer desillusionerad, ibland på gränsen till cynisk. T.ex. är det engelska systemet, där partier fredligt växlar om vid makten, meningslöst då institutionerna ändå inte rubbas. I bokens längsta och tyngsta del går abbén tillrätta med juridiken: lagstiftningen och rättskipningen, som han finner vara till inte för att skipa rättvisa på det individuella planet utan för att upprätthålla samhällsordningen. (Ett känt citat från annan bok av France, Le lys rouge, lyder: « [L]a majestueuse égalité des lois […] interdit au riche comme au pauvre de coucher sous les ponts, de mendier dans les rues et de voler du pain ».)

Den här boken är nästan helt förbisedd i översikter av Anatole Frances författarskap, vilket är begripligt eftersom den skönlitterära fernissan är så tunn och innehållet, med kännedom om författarens åsikter, tämligen förutsebart, vilket gör läsningen stundom tröttande trots det eleganta språket.

Lätt läsning som gör ont

2021-02-05 Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1986, 1988 resp. 1991; svensk nyövers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2019; 431 s.). ”Tvillingtrilogin”, som den också kallas, gavs ut som tre separata romaner, men det är helt rätt att samla dem i en volym, dels eftersom det totala omfånget inte är mer än en vanlig lång roman, dels eftersom de hör nära ihop. Det är nämligen samma historia som berättas tre gånger.

Det är dock inte fyra olika röster (den tredje boken har i sin tur två delar) som berättar samma historia, utan de historier som berättas kan inte alla vara sanna samtidigt.

Vi befinner oss i ett namnlöst land under ett obenämnt krig i en inte angiven tid. Landet behärskas av en utländsk krigsmakt som sägs vara en allierad men snarare har drag av ockupationsmakt. En annan främmande, fientlig makt kommer att invadera och ta över makten i landet. Det är svårt att inte tänka Ungern, Tyskland, Sovjetunionen 1944–45, men det är i grunden oväsentligt. I Den stora skrivboken lämnas ett par tvillingpojkar i sexårsåldern av sin mamma, som inte kan försörja dem i Den stora staden, hos sin mormor i en by nära gränsen till ett annat land. De namnlösa pojkarna berättar själva, i konsekvent vi-form, om alla svårigheter de har att övervinna, vilket de gör genom begåvning, födgeni och osannolik tåga. De härdar sig till den grad att de är i stånd att begå meningslösa grymheter, fast de i grunden vill göra gott. Titelns skrivbok är ett slags dagbok där de berättar om allt de gör, rakt på sak och helt utan känslouttryck eller andra subjektiva skrivsätt. Sådant är också språket i boken. Är det i själva verket skrivboken vi läser?

Den stora skrivboken står bra på egna ben. Det är en enastående stark skildring av utsatta människor i en hård tid: hur de deformeras och utför grymma handlingar men hur det också finns plats för godhet och altruism. Kärlek tycks dock vara en omöjlighet. Ohyggligheterna framstår desto starkare genom det korthuggna, avskalade språket. Jag läste med alla sinnen på helspänn och kände mig helt matt när boken var slut.

Men med de två följande böckerna visar Agota Kristof att hon också vill något annat. I Beviset, som berättas i tredje person. är en av pojkarna, Lucas, ensam kvar sedan brodern Claus (lägg märke till anagrammet!) lyckats fly över gränsen. Mormodern och föräldrarna är också döda, så han får klara sig själv, vilket han gör bra. Han tar sig an en kvinna som gjorts med barn av sin egen far, och när kvinnan försvinner uppfostrar han pojken som sin egen son. Så småningom smygs det in tvivel på sanningen i den första boken. Var den gamla kvinnan faktiskt hans mormor, och har han någonsin haft en bror?

I Den tredje lögnen drivs handlingen av att den landsflyktige brodern kommer tillbaka. Den berättas i jag-form, i första halvan av den ene brodern, i den andra av den andre. Men nu är det flyktingen som heter Lucas och brodern Klaus, med K. Deras familjebakgrund blir än mer tragisk. Ingenting av det som berättats i de två första böckerna verkar längre vara sant, även om vissa detaljer känns igen. Hela romanverket är förstås fiktion, men inuti den ställs frågan om vad av det vi läst som är sant, om ens något.

Jag tror inte man ska söka logiska förklaringar. Det labyrintiska berättandet med sina irrgångar och återvändsgränder är Agota Kristofs sätt att framhålla krigets vanvett och tillvarons omöjlighet under de betingelserna. Trilogin är ett djupt tragiskt och djupt pessimistiskt verk som är lätt att läsa samtidigt som det gör väldigt ont.

(Agota Kristof, 1935–2011, var ungerska i exil och skrev på franska. Jag har tidigare i detta forum skrivit om romanen Igår.)

En stor liten roman

2020-12-17 Agota Kristof: I går (1995, Hier, svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2020; 102 s.). Agota Kristof (1935–2011) upplever en postum berömmelse, inte bara i Sverige. Det gäller främst hennes trilogi från 1985–91 Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen när de kom i svensk nyöversättning förra året (jag har inte läst dem). Trilogin omfattar i en volym 431 sidor, så hon skriver koncentrerat, och denna lilla roman går ännu längre och lyckas gestalta flera livsöden på bara 100 sidor. Den är välskriven och spännande, och man läser den fortare än man nog borde.

Agota Kristof var ungerska som 1956 flydde med sin man och hamnade i Neuchâtel i den franskspråkiga delen av Schweiz. Trots att hon sagt att hon aldrig känt sig hemma i exillandets språk började hon skriva skönlitteratur på franska. Jag vet inte hur hennes franska ter sig, men att döma av översättningen är hennes språk ganska rakt och enkelt, vilket passar bra till den historia hon berättar.

Romanen berättas i jagform av en ung man, Sandor, som rymt hemifrån efter ett våldsdåd och hamnat i exil i ett annat land, där han har ett monotont arbete på en urfabrik. Vilka länderna är skrivs aldrig ut, men det är inte svårt att tänka sig Ungern respektive Schweiz. Han växte upp i en liten by som son till en halvt utstött prostituerad med antydd romsk bakgrund. När han får klart för sig att byns respekterade skollärare är hans far brister något i honom, särskilt som han är förtjust i lärarens dotter, som han kallar Line. I sin nya tillvaro har han sex på helgerna med Yolande, som han inte älskar, men han drömmer om Line. Så dyker Line plötsligt upp i samma stad, med man och halvårsgammal dotter. Sandors och Lines återseende och hur deras relation utvecklas är romanens huvudmotiv. Båda är känslomässigt skadade men av olika anledningar, och Sandor mer än Line, och även här ligger katastrofen på lut.

Att Agota Kristof med hela sin varelse visste vad landsflykt och exil innebar är uppenbart, och hon lyckas också förmedla dessa känslor i gestaltningen av den unge mannen liksom av de landsmän som är hans enda umgänge. Det är en mästerlig och fullödig roman trots sitt ringa omfång.

Tyskt trettiotal i moraliserande backspegel

2020-01-23 Éric Vuillard: Dagordningen (2017; svensk övers. Lotta Riad, Lind & Co 2019; 123 s.). Trots att den belönades med det skönlitterära Goncourtpriset 2017 (originaltiteln är L’ordre du jour) är Dagordningen ingen roman utan helt baserad på fakta som de är kända från dokument, dagböcker och memoarer. Det litterära ligger i framställningssättet, en konstprosa som ligger långt från sakprosan men knappast heller är vanlig i genomsnittlig fiktionslitteratur. Författaren kallar boken ”récit”, som väl bäst återges med ”berättelse”. Och det som berättas är några steg på vägen till makten för de tyska nazisterna och Nazityskland. Den börjar med mötet mellan Hitler och 24 tyska storföretagsledare, som lovar ge partiet ekonomiskt stöd inför valet i mars 1933. Huvuddelen av boken ägnas tiden närmast före Österrikes Anschluss till Tredje Riket 1938, där tyngdpunkten ligger på de scener där den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg hunsas av naziledningen men också de som visar att den tyska krigsmakten så sent som i mars 1938 var en koloss på lerfötter som hade stora problem med invasionen trots att man inte mötte något militärt motstånd. Ett slags komiskt mellanspel är kapitlet med Ribbentrop på avskedslunch som tysk ambassadör i London hos Chamberlain. Mitt under måltiden får Chamberlain ett viktigt meddelande men kan av etikettsskäl inte avvisa Tysklands nyutnämnde utrikesminister, som drar ut på tiden som lunchgäst så länge han kan, tomt pladdrande om tennis i allmänhet och den store amerikanen Bill Tilden i synnerhet. På så vis lyckas Ribbentrop fördröja den brittiska reaktionen på Anschluss med åtskilliga timmar.

Jag har så långt redogjort för innehåll och form så objektivt jag kan, för nu måste jag tyvärr säga att jag inte alls tycker om den här boken. Det jag kallar ”konstprosa” ovan är ett svulstigt blomsterspråk, fullt av långa uppräkningar och upprepningar, och tonen är av en med-facit-i-hand-moraliserande sort, som jag – och flera fackhistoriker har jag sett – har väldigt svårt för (tänk Maria-Pia Boëthius upphöjd till två). Det finns också sakfel. T.ex. var Lord Halifax besök hos Göring och Hitler 1937 inte privat; det var inofficiellt men på uppdrag av den brittiska regeringen.

Dessutom (och det är jag ledsen över att behöva säga) har översättningen brister. Lotta Riad har mycket gott renommé som översättare av fransk skönlitteratur, men den historiska materian har hon haft svårare för. T.ex. sägs konferensen med företagsledarna ha hållits i ”talmannens riksdagspalats”, vad det nu skulle vara. Den rätta översättningen torde vara ”i riksdagens talmans residens”. Den ovannämnde Lord Halifax kallas ”konseljpresident”, vilket var titeln för Frankrikes regeringschef vid den här tiden. Halifax var ”Lord President of the Council”, lordpresident (på franska Lord président du conseil), i huvudsak en honorärtitel för en viss medlem av kabinettet. Landsdelen ”Moravien” i Tjeckoslovakien heter ju Mähren på svenska. Sådana och liknande fel hade en sakgranskare lätt kunnat råda bot på; det är en annars skicklig översättare värd.

För balansens skull måste jag nämna att de flesta recensioner, i alla länder, varit mycket positiva. Och visst, finner man språket tjusigt och moraliserandet helt i sin ordning kan man säkert tycka om den här boken. Men Goncourtpriset – det kan jag inte förstå.

Mellanspel med feelgood

2019-12-07 Antoine Laurain: Presidentens hatt (2012; svensk övers. Oskar Séverac, Lavender Lit 2014). På väg till Stockholm i går med pendeltåget tog batteriet i min läsplatta slut. Vad göra? Jag hade flera timmar mellan två evenemang som jag tänkt ägna åt läsning. På NK:s bokhandel hittade jag denna 200-sidiga feelgoodroman som kunde utgöra ett kort mellanspel innan läsplattan återfått sin kraft.

Det är inget fel med ett par timmars ren underhållning, om det är en bra story och välskriven. Storyn här är en variation på ett klassiskt sagotema: det magiska föremålet som bringar sina ägare lycka. I romanen är det president Mitterrand som glömmer sin hatt på en restaurang. Bordsgrannen lägger beslag på den, och med presidentens hatt på huvudet får han ett mod och en självsäkerhet han aldrig haft förut. Den lägre tjänstemannen börjar uppträda med pondus på jobbet och blir befordrad till en chefspost på annan ort, men på tåget dit glömmer han kvar hatten. Den hittas av en ung kvinna, som med hatten på huvudet får förmåga att förändra sitt liv, och så rullar det på med ytterligare ett par innehavare. Det är smart och roligt och känns mycket franskt. Upplösningen är lite segdragen, men det räddas av en skicklig och överraskande epilog.

Berättandet är effektivt, även om författaren har lite för stor kärlek till onödiga detaljer och utbyggda liknelser. Översättningen är habil men tyngs av en del slarvfel.

Fransk kulturparnass föremål för rolig satir

2019-04-20 Laurent Binet: La septième fonction du langage (Grasset/Livre de Poche 2015; finns i svensk övers. av Sara Gordan, ”Språkets sjunde funktion”, Albert Bonniers Förlag 2019). Den berömda franska litteraturteoretikern och semiotikern Roland Barthes blev överkörd av en lastbil i Paris i februari 1980 och avled på sjukhus en månad senare. Detta faktum är utgångspunkten för en både lärd och rolig och alldeles vildsint roman som föga bekymrar sig, nej snarare gör en poäng av att inte bry sig, om historisk fakticitet. Enligt Laurent Binet blev nämligen Barthes mördad, och det av någon av de med namns nämnande handlande personerna i samma filosofiska och litteratur- och språkteoretiska krets. Här framställs som konspiratörer, spioner, sexgalningar och drogmissbrukare representanter för den franska kultureliten som Michel Foucault, Jacques Derrida, Bernard-Henri Lévy, Gilles Deleuze, Hélène Cixous med flera. Ett särskilt gott öga har Binet till det äkta paret Julia Kristeva och Philippe Sollers. Det som den 30–40 år yngre författaren främst vill åt, tycks det, är det abstrakta och ofta dunkla teoretiserandet utan verklighetskontakt som han (och många med honom) anser vidlåda hela denna krets. Som en klarhetens motpol, och sympatisk person, framställs den italienska semiotikern Umberto Eco.

Vad var då motivet till ”mordet” på Roland Barthes? Ja, här är det bra att behärska elementa av allmän språkteori och särskilt talaktsteori, men det är inte nödvändigt för att ha nöje av romanen. Den berömda ryska lingvisten Roman Jakobson postulerade sex funktioner för språket, men Binet låter honom ha funnit en sjunde, som han hemlighöll för att den var farlig. Det handlar om en funktion som direkt påverkar den tilltalade. Den påminner om funktioner som återkommer i anglosaxisk talaktsteori, lanserad av namn som J.L. Austin och John Searle (den senare agerande i boken), språkets performativa eller perlokuta funktion, där ett språkligt yttrande har en direkt utomspråklig verkan. Exempel: om en chef (i USA) säger till en anställd ”Du är avskedad”, så är den anställde faktiskt avskedad. Den som kan få denna funktion att fungera mer allmängiltigt skulle kunna få väldig makt. Så när ett dokument med den sjunde funktionen dyker upp i Paris blir både filosofer och statsmän – presidenten Giscard d’Estaing och hans utmanare Mitterrand – ytterst angelägna om att lägga vantarna på det.

Mordutredningen läggs i händerna på ett udda par, den garvade, reaktionära poliskommissarien Bayard och den unge semiotikern och vänstermannen Simon Herzog. Bayard står för det vanliga polisarbetet, och Simon blir hans hjälpreda i den lingvistiska och semiotiska snårskogen. Utredningen tar formen av en roadmovie, som för paret till Cornell-universitetet i USA, till Bologna, Venedig och Neapel. Berättelsen är ironisk och satirisk när den rör sig i akademiska kretsar, dramatisk och spännande när utredarna konfronteras med yrkesmördare och andra kriminella. En speciell krydda, säkert inspirerad av Dan Brown, är en hemlig orden med högt uppsatta personer som medlemmar, där man stiger i graderna genom att utmana högre rankade på en verbal duell. Ett i sammanhanget drakoniskt straff väntar den utmanare som förlorar duellen.

Boken är en lek med romanformen och övergår ibland i metaroman, som när huvudpersonen Simon funderar över om han finns på riktigt eller är en gestalt i en roman. För att poängtera fiktionen lägger Binet in flera direkta faktafel. Bland annat låter han två filosofer dö, av vilka den ene dog långt senare och den andre ännu är i livet. Och som alla tennisintresserade vet förlorade inte Björn Borg det femte och avgörande setet i finalen mot Ivan Lendl i Franska öppna mästerskapen 1981 utan vann sin sjätte och sista seger i turneringen. Man kan diskutera det etiska i att låta verkliga, ännu aktiva personer spela skurkroller i en roman, men det fungerar som satiriskt grepp och är mycket underhållande.