Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Läsvärt trots missvisande titel

2021-05-05 Göran Rydeberg: Utrikes- och säkerhetspolitikens historia från 1800 till idag. En studie i svenska och nordiska perspektivförskjutningar (Hans Blix Centrum vid Stockholms universitet/Santérus Förlag; 129 s.). Det utgivande forskningscentret har det fullständiga namnet Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia, och detta är första numret i centrets skriftserie. Jag köpte boken i tron att få läsa en framställning av det som titeln tycks erbjuda, men titeln är vilseledande. Boken är i själva verket en sammanställning av och redogörelse för befintlig forskning på området och ett program för fortsatt forskning. Författaren vänder sig uppenbart till kolleger, men boken kan läsas med viss behållning även av intresserade lekmän om man tar den som ett jämförande kompendium över de nordiska ländernas olika mål och metoder i utrikes- och säkerhetspolitiken, med inslag av försvarspolitik och handelspolitik. Referaten av äldre forskning är kortfattade men adekvata, medan de tabellariskt uppställda jämförelserna mellan de nordiska ländernas politik på området är mer än lovligt förenklade (vilket författaren tycks vara medveten om). Språket är träaktigt där det inte är knöligt och utan spår av stilvilja. På ett ställe blänker det till, när Rydeberg refererar Folke Lindbergs band i Den svenska utrikespolitikens historia (3:4, 1958):

”Lindberg knyter an till en idag kanske delvis bortglömd verklighet, där stora delar av det svenska etablissemanget hoppades på att Napoleon III:s Frankrike skulle kunna spela en avgörande roll i östersjöregionen och att Sveriges gamla allianspolitik med nära anknytning till Paris under tidigare århundraden åter skulle bli verklighet. Såväl Oscar I som hans båda söner hade villigt satsat på detta kort, som med Preussens seger över Frankrike 1870–71, skulle visa sig ha en obehagligt låg valör.” (S. 28)

Dansk och norsk historieskrivning på området ägnas egna kapitel om 12 resp. 13 sidor, medan Finland styvmoderligt får nöja sig med 5. Det är uppenbart att Rydeberg inte är hemmastadd där, vilket även visar sig i ett häpnadsväckande påstående. Rydeberg refererar Finlands historia, del 3, ”Kejsartiden” (Schildts 1996) av Matti Klinge och skriver sedan (s. 84): ” Något direkt påföljande band som behandlade det självständiga Finlands historia följde inte efter att Klinge gjort sin insats. Istället kom hans yngre professorskollega Henrik Meinander att i ett enbandsverk ta sig an Finlands historia alltsedan stenåldern”. Den första delen av påståendet är helt felaktigt. Rydeberg har inte observerat att av Meinander finns två böcker med titeln ”Finlands historia”, dels del 4 av samlingsverket (1999), som behandlar just självständighetstiden, dels den som Rydeberg nämner, från 2006, med undertiteln Linjer, strukturer, vändpunkter. Det må vara olyckligt med likalydande titlar av samma författare, men en historiker av facket ska inte behöva blanda ihop dem.