Svart under apartheid

2019-08-17 Es’kia Mphahlele: In Corner B (1967; utökad pocketutgåva 2006, nytryck 2018, Penguin Modern Classics). Nr 3 i mitt moderna afrikanska bibliotek. Es’kia (ursprungligen Ezekiel) Mphahlele (1919–2008) är en av de viktigaste samhällskritiska svarta sydafrikanska författarna i sin generation. Han kom från mycket enkla förhållanden, men en osläcklig läs- och bildningstörst banade vägen för hans karriär som journalist, författare och universitetslärare – i exil från 1957 – i Nigeria, Kenya och USA och efter återkomsten 1977 i Sydafrika. Ett tidigt självbiografiskt verk, Down Second Avenue (1959) finns översatt till svenska (Neråt Andra Avenyn, 1965).

In Corner B är en novellsamling, med handlingen i huvudsak förlagd till Johannesburgs svarta townships. De flesta novellerna är ganska korta, med koncentrerad handling och en moralisk (men inte moraliserande) poäng. Det vita förtrycket är allestädes närvarande. De är språkligt virtuosa, växlar mellan höglitterär och vardaglig engelska med talspråksnära, ibland rätt svårförståelig dialog, med inslag på olika bantuspråk och på afrikaans. Två noveller står ut, dels genom sin längd, dels sitt avvikande innehåll. ”Mrs. Plum” är ett svidande satiriskt porträtt av en välmenande ”liberal”, vars verkliga inställning till de svarta i grunden är lika rasistisk som nationalisternas. Novellen får djup genom att matmodern Mrs. Plum ses med en svart tjänarinnas ögon, och denna får sin egen historia berättad. I den mycket senare (1996) ”Crossing over” har Mphahlele lämnat alla garderingar när han berättar om fördrivningen av en bybefolkning till en ”bantustan”. Dessa påtvingade folkomflyttningar var tragisk verklighet för hundratusentals människor, här representerade av en familj. Novellen är dock ingen rak berättelse utan snarast experimentell till formen med hopp i tiden och inre monologer med poetisk styrka.

En fascinerande ny författarbekantskap.

Lovande romandebut av sydafrikanska

2019-07-02 Mohale Mashigo: The Yearning (2016; pocketutgåva 2017 Picador Africa, an imprint of Pan Macmillan South Africa). Bok nr 2 i mitt presentbibliotek av modern afrikansk litteratur. Den här är från Sydafrika och 60 år yngre än Chinua Achebes ”Things fall apart”. Där Achebe skrev en visserligen personlig men i grunden traditionellt litterär engelska är Mashigos språk kantigare och mer talspråksnära och inslagen på olika bantuspråk mer påtagliga. Rasfrågan finns i bakgrunden, men konflikter mellan svarta grupper är viktigare. Bland annat faller huvudpersonen Marubinis far offer, oskyldigt, för stridigheter mellan anhängare till ANC och zulupartiet Inkatha. I Soweto, där Marubini växer upp, förstår alla varandra, men det är ändå viktigt vilken grupp man tillhör och vilket språk man talar. Det starkaste i romanen, i varje fall det mest intressanta för en icke sydafrikansk läsare, är skildringen av livet i storstaden mot bakgrund av tillvaron på landsbygden bara en eller två generationer bort.

Boken är uppbyggd i två tidsplan, som växlar regelbundet (och som satts med olika typsnitt). Huvudpersonen Marubini, som berättar i jagform, är en ung kvinna som lever ett gott liv i Kapstaden, med bra jobb, lägenhet med balkong och havsutsikt, en trogen väninna och, framför allt en drömpojkvän, restaurangmannen Pierre, framgångsrik, omtänksam och jättesnygg. (Här är det chick-lit-varning.) Men hon har något mörkt inom sig, en rädsla som uppenbarligen härstammar från barndomen. Neurosen utlöser fysiska kriser (”seizures”) med medvetslöshet och sjukhusvistelser. Som en sorts självterapi återupplever Marubini sin barndom, där hon på grund av faderns tidiga död och moderns arbete hänvisas till att bo med olika mor- och farföräldrar, ibland på landet. Folktro och magiska föreställningar spelar en viktig roll för flera av dem, och för Marubinis historia. De tillbakablickande avsnitten är inte helt kronologiskt ordnade, vilket försvårar läsningen för en som också har svårt att hålla reda på det ganska rika persongalleriet där en och samma person kan ha flera olika namn.

Fabeln (i narratologisk mening) är inte originell, så det litterära värdet består i hur författaren hanterar det. Mitt betyg blir Med beröm godkänd. Mohale Mashigo, född 1983, är en välkänd storyteller och sångare/låtskrivare. Det här är hennes mycket lovande debutroman.

Det svarta Afrikas portalroman

2016-06-19 Chinua Achebe: Things fall apart (1958; pocketutgåva Penguin Modern Classics 2001). Till min födelsedag nyligen fick jag av min dotter och dotterson, för närvarande bosatta i Sydafrika, tio volymer av huvudsakligen nutida verk av afrikanska författare. Den äldsta är en verklig modern klassiker, ofta betraktad som den första moderna afrikanska romanen och enormt inflytelserik, trots sitt blygsamma omfång, 150 sidor.

Chinua Acheber (1930–2013) tillhörde igbofolket i sydöstra Nigeria (liksom den nutida hyllade Chimamanda Ngozi Adichie).Han var västerländskt utbildad och skrev på engelska. Det finns dock många inslag av igbofolklore och citat på igbo, inte alltid översatta. Hans engelska är rik och böljande men aldrig svårläst. Titeln är för övrigt ett citat från W.B. Yeats ”The second coming”, vars fyra första rader står som motto för boken:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world …

När berättelsen börjar befinner vi oss i en igboby som bebos av en klan med en sådans organisation och värderingar. Det råder ordning och ett visst välstånd genom jamsodling, men ordningen är mycket strikt och upprätthålls med stundom mycket brutala metoder. Huvudpersonen, den sociala klättraren, krigaren och brottaren Okonkwo, regerar sitt hus, tre fruar och 10 barn, med hugg och slag. Men han är intelligent och energisk, och allt går honom väl i händer. Tills han genom våda blir orsak till en ung klanpojkes död och enligt klanens lagar blir förvisad från byn på sju år tillsammans med hela sin familj.

I exilen i moderns hemby börjar de händelser utveckla sig som är romanens egentliga tema. Vita män dyker upp, först som missionärer men snart nog också som överhetspersoner. Den kristna guden utövar ingen lockelse på klanernas ledande män, men många andra dras till den nya läran. Den första missionären går försiktigt fram, av taktiska skäl men också av genuint intresse för de inföddas religion. Hans efterträdare är av hårdare virke och assisteras av några ivriga proselyter, bland dem Okonkwos egen son. Klansystemet har satts i gungning, vilket Okonkwo inte vill inse. När han efter exilen försöker återta sin ledande roll i hembyn trappas konflikterna med britterna upp och går obönhörligt mot tragedi.

Achebe är en märkligt objektiv berättare, med klar blick för både för- och nackdelar med såväl klansamhället som det koloniala intrånget. Stilen är distanserad, stundom lätt ironisk. Byn Umuofia på 1890-talet är inte Paris på 1840-talet, men med sitt rika och vältecknade persongalleri och i sin sociologiska skarpögdhet framstår Chinua Achebe som Umuofias Balzac.