Slavarbetare får ansikte och röst

2022-10-13 Joanne Joseph: Children of Sugarcane (Jonathan Ball Publishers 2021; pocketutg. 2022, 352 s). Äntligen en ny volym I mitt afrikanska bibliotek! (Hela biblioteket med mina omdömen finns här: https://minlasning.blog/category/skonlitteratur/afrikansk-litteratur/ .) Jag hörde författaren tala om sin bok på ett seminarium under bokmässan och köpte den direkt efteråt. Joanne Joseph är en välkänd sydafrikansk radio- och tv-journalist. Hennes bakgrund är blandad. Ett foto av hennes mormorsmor fick henne att börja utforska sin indiska familjehistoria. Resultatet blev denna roman, som ger ansikte och röst åt den stora grupp av indier som kom som arbetskraftsinvandrare till Sydafrika de sista decennierna av 1800-talet. Systemet, kallat indenture, var på papperet en kontraktsanställning för tre eller fem år på framför allt sockerrörsplantager, i praktiken nära nog ett slavarbete, där de kontrakterade, coolies, inte hade några rättigheter gentemot arbetsgivarna och deras handgångna, ofta brutala arbetsledare. Boken rymmer också en förödande kritik av det brutalt rasistiska brittiska rättsväsendet men också av det indiska civilsamhället med dess kastsystem och kvinnoförtryck.

I en prolog som utspelar sig 1916 hittar Raksha, en kvinna i yngre medelåldern, sin mor Shantis hemliga dagbok. Den utgör sedan huvuddelen av boken. Vi möter Shanti som 14-åring i en liten by i Madrasregionen år 1878. Hon är begåvad och lite rebellisk. I hemlighet har hon fått skolning av en äldre, bildad kvinna i byn och kan läsa och skriva både modersmålet tamil och engelska. Hon brukar all sin list till att undvika att bli bortgift med en äldre kusin och blir desperat när det inte längre tycks gå. Att jobba på en plantage i Natal i Sydafrika i fem år ter sig mer lockande: värvarna utlovar guld och gröna skogar. Verkligheten är dock en helt annan; detaljer behöver jag inte gå in på här. Shanti klarar sig främst genom sin sociala förmåga: vänskapen med olyckskamrater, främst väninnan Devi blir en livlina, liksom de fortsatta studierna för prästen i den lokala anglikanska kyrkan. Katastrofen inträffar ändå.

Det här är en väldigt bra bok som borde locka alla slags läsare. Handlingen är engagerande och spännande, rymmer dramatik och yttre och inre konflikter och starka känslor av kärlek, hat, skuld och skam, förbannelse och försoning. Det är också en stark skildring av en historisk epok som knappast belysts inifrån på detta sätt tidigare. Joanne Joseph skriver en utsökt men inte svår engelska. Språket är kanske lite för bra för att vara skrivet av en indisk arbeterska, även om Shantis begåvning ofta framhålls. Fiktionen med dagboken haltar alltså lite, men det är min enda invändning mot denna verkligt läsvärda och rentav viktiga bok.

Nobelpristagarens debut

2022-01-22 Abdulrazak Gurnah: Paradiset (1994; svensk övers. Helena Hansson, Celanders 2012, ny utg. 2021 Albert Bonniers Förlag; 276 s.). Nobelpriset 2021 till Gurnah tog både kritik och publik på sängen; även för mig var han ett totalt okänt namn. Att han blivit så lite uppmärksammad i Sverige kan bero på att de dittills två översatta romanerna utkom på ett litet förlag utan pr-muskler men kanske också på att denna hans debutroman inte sticker ut. Det är en konventionell kronologisk berättelse i tredje person med en centralgestalt, pojken Yusuf, som vi får följa från tolv till ungefär 18 års ålder – en bildningsroman på sätt och vis. Miljön är kolonial: Tyska Östafrika åren före första världskriget, persongalleriet brokigt och händelseförloppet delvis dramatiskt. Finns det ett budskap i den är det snarast att livegenskap och annan ofrihet avhumaniserar men att man som individ kan försöka stå emot och – i sällsynta fall – lyckas.

Yusuf bor med sin familj, muslimsk men swahilitalande, en bit inne i landet. Köpmannen Aziz, som Yusuf tror är hans farbror, tar honom med sig till sitt hem vid kusten. Först senare förstår han att han är tagen i pant för en skuld som hans far har till köpmannen. Kusttrakterna är etniskt mångskiftande med en indisk och arabisk överklass och arabiska som prestigespråk. De svarta icke-muslimerna inne i landet ser man ner på som vildar. Tyskarna finns med som ett bakgrundsbrus, men dyker upp i kött och blod först på slutsidorna. Yusufs ”mentor” blir en några år äldre pojke med arabiska rötter, Khalil, som är i samma situation som han själv. Pojkarna arbetar hårt i Aziz affär men behandlas inte illa, Yusuf till och med med välvilja särskilt sedan han vuxit till sig till en ovanligt vacker ung man. Detta gör honom å andra sidan till måltavla för grova sexistiska skämt och inviter från både män och kvinnor.

Men ingenting tycks fastna på honom. Han är ett maskrosbarn. Gurnah har gjort honom konturlös, en ung man utan egenskaper. Det står i tydlig kontrast till de många skarpt tecknade gestalter som omger honom och är i mina ögon en svaghet i romanen. Nu är väl inte Yusufs öde det som engagerat Gurnah mest, han är snarare författarens ögon ören för vad som rör sig i denna värld av ojämlikhet, rasism och sexism. Som recensent ska man akta sig för att ge författare råd, men jag tror boken hade vunnit på att berättas i jagform.

En annan svaghet med romanen är att den har så lång startsträcka. Yusufs första tid hos Aziz är rätt händelselös, och berättelsen engagerar inte. Men efter ca 100 sidor blir det bättre. En strapatsrik handelsexpedition till inlandet går alldeles fel, och dramatiken i mötet med ”vildarna” tillvaratar Gurnah utmärkt. I bokens sista del utspelas ett intensivt psykologiskt drama mellan Yusuf, Khalil, dennes syster Amina och köpmannens Aziz sjukliga hustru, som är minst lika spännande som historien om expeditionen.

Gurnahs språk är kryddat med ord och uttryck på arabiska och swahili, ofta oöversatta, även i Helena Hanssons översättning. En ordlista i slutet av boken hade inte varit i vägen.

En sydafrikansk klassiker

2020-08-01 Alan Paton: Cry, the Beloved Country (1948, 3:e uppl. 1987, Vintage Classics 2002; 240 s.; finns I svensk övers.: På lösan sand). Lägg märke till utgivningsåret! Det var året när Nationalistpartiet tog makten i Sydafrika och institutionaliserade apartheid. Boken kom ut före valet och utspelar sig 1946, så den handlar om ett delvis annat land, men ett land där rasåtskillnad och diskriminering ändå är centrala företeelser. Romanen gavs ut i USA, väckte stor internationell uppmärksamhet och blev den första mer spridda skönlitterära skildringen av den sydafrikanska rasproblematiken.

Låt mig säga på en gång att detta är en helt underbar bok. Trots sitt tragiska händelseförlopp är den full av humanism, människokärlek och en paradoxal hoppfullhet. Till dess kvaliteter hör också språket: enkelt, nästan naivistiskt i narrationen; om möjligt ännu enklare i dialogen, som jag tror ska ses som zulu på engelska; poetiskt i avsnitt som beskriver landet och landskapet, dess skönhet och förfall.

Författaren är vit men perspektivet är det proletariserade zulufolket, utfattiga bönder hemma i Natal eller på drift i Johannesburg. Huvudpersonen, prästen Stephen Kumalo reser från sin hemby till Johannesburg för att ta reda på sin vinddrivna syster Gertrude och sin son Absalom. Med prästkollegan Msimangu som sin Vergilius företar han en veritabel infernovandring i Johannesburgs slum och kåkstäder. Han räddar systern och dennas lilla dotter, men sonen hittar han inte trots att han är hack i häl på honom. Därigenom kan inte den stora tragedin undvikas. Men händelseförloppet visar ändå att det finns möjlighet till försoning, det är Patons budskap.

Den engelskspråkige Alan Paton ger nog en lite förenklad bild av rasistiska afrikaner (boer) och visserligen patriarkala men välmenande engelsktalande. Det må vara förlåtet en författare till ett sådant mästerverk.

(Det här var den åttonde och sista boken i mitt afrikanska bibliotek, ett antal pocketböcker som jag fick av min dotter och dotterson till min 75-årsdag förra året. Jag har skrivit om alla på min blogg; man kan söka dem i kategorin Afrikansk litteratur.)

Läsvärt om livet i Mugabes Zimbabwe

2020-04-15 Petina Gappah: An Elegy for Easterly 2009; pocketutgåva Faber & Faber 2010; 277 s.). Ytterligare en volym i mitt afrikanska pocketbibliotek. Denna gång från Zimbabwe. Petina Gappah är född 1971, jurist och internationellt verksam som advokat. Denna novellsamling är hennes mycket uppmärksammade litterära debut, som har följts av en roman och ytterligare en novellsamling. Den här och romanen finns på svenska: Sorgesång för Easterly resp. Memorys bok, båda på Albert Bonniers Förlag.

Med ett undantag utspelar sig novellerna i Salisbury/Harare med omgivande landsbygd, de flesta under tiden som det självständiga Zimbabwe, några i Ian Smiths Rhodesia. Personkretsarna är vanligen utbildad medelklass (läkare, lärare, jurister), vars ekonomi och trygghet gröps ur av hyperinflationen. I några är den korrupta politiska nomenklaturan måltavla för skarp satir. Endast den tragiska och gripande titelnovellen utspelar sig i ett slumområde. Temat för hela samlingen är den tilltagande frustrationen över tillståndet i landet under Robert Mugabes alltmer diktatoriska styre.

Det här kan låta enahanda, men novellerna är så varierade till innehåll och stil att läsningen är oavbrutet underhållande. Trots att de flesta innehåller både tragik och allvar är de skrivna med en humoristisk underskruv som ytterligare förhöjer läsvärdet.

Jag vill lägga till en detalj som intresserade mig som språkvetare: den ömsesidiga misstro som tydligen finns mellan talarna av de mycket närbesläktade språken shona, i Harare, och ndebele, på landsbygden och som spelar en inte oväsentlig roll i några av novellerna.

Tonårsbröder växer upp i Pretoria på 1970-talet

2020-02-09 Ivan Vladislavić: The Distance (Umuzi, an imprint of Pernguin Random House South Africa 2019 ; 270 s.). Ännu en i raden av mitt lilla bibliotek av sydafrikansk samtidslitteratur och den första av en vit författare. Ivan Vladislavić är född 1957 med kroatisk familjebakgrund, uppvuxen i Pretoria och mångsidigt verksam som skönlitterär författare, essäist, kritiker och tidskriftsredaktör. Tre romaner finns i ganska färska svenska översättningar: Snabbköpet Rastlös (”The restless supermarket”), Sprängskissen (”The exploded view”) och Dubbla negativ (”Double negative”), men Vladislavić var okänd för mig innan jag fick denna hans senaste bok i min hand.

Den är inte lätt att beskriva. I litterära termer är den en metalitterär experimentroman med dubbla berättarröster och ett autofiktivt innehåll. Den handlar om ett tonårigt brödrapar ur lägre medelklassmiljö i Pretoria första halvan av 1970-talet. Den yngre brodern, Joe, som tycks vara författarens alter ego, blir fanatiskt intresserad av boxaren Cassius Clay/Muhammad Ali och samlar allt pressmaterial han kan komma över i alltmer oformliga urklippsmappar. När den vuxne Joe för ordet sitter han och sorterar sina klipp och kommenterar och citerar så rikhaltigt ur dem att man får en hel Muhammad Ali-biografi på köpet. Eller är det kanske den som är bokens kärna? Men Joe vill faktiskt skriva om sig och den familj och miljö som han är uppväxt i, men det blir bara fragment. Därför ber han sin äldre bror Branko att bli hans partner i minnesarbetet. Branko börjar motvilligt men blir snart engagerad när minnena kommer till honom, och han berättar mycket utförligare om hur det var att vara vit tonåring i Pretoria på 1970-talet, när apartheidförtrycket var som hårdast. Boken vi läser är både den berättelsen, Muhammad Ali-biografin och en skildring av hur boken växer fram.

Jag har haft lite svårt att ta till mig den här romanen. För det första bjuder den en del språkligt motstånd: både relation och dialog är vardagsnära med många inslag av afrikaans och för mig okända engelska ord. För det andra är proffsboxning inte min grej, och jag har svårt att engagera mig i Muhammad Alis karriär. Den ymnigt citerade sportjournalistiken är ännu mer prövande på engelska än på svenska. Och för det tredje är vardagsscenerna från 70-talet just vardagliga, utan mycket dramatik. Det är säkert författarens avsikt, men det höjer inte läslusten. I slutet av boken inträffar en verkligt dramatisk händelse, men även den beskrivs ganska nedtonat.

The Distance har fått fina recensioner i sydafrikansk press, och jag tror nog att man bör vara sydafrikan eller mycket bekant med sydafrikanska förhållanden för att fullt ut uppskatta den. För mig har det tydligen inte varit tillräckligt att ha en dotter och dotterson där sedan snart tre år för att få grepp om landet – och den här boken.

En folklivsskildring från södra Afrika

2019-11-20 Bessie Head: When rain clouds gather (1969; pocketutgåva tillsammans med Maru (1971), Virago Modern Classics 2010. Finns i svensk övers. av Leif Duprez: När regnmolnen hopas, Askild & Kärnekull 1984). Nummer fem i mitt afrikanska bibliotek. Som övergiven dotter till en vit kvinna och en okänd svart man kände sig Bessie Head (1937–1986) inte hemma i vare sig apartheids Sydafrika, där hon växte upp och arbetade som journalist, eller i det 1966 självständiga Botswana, dit hon kom som flykting 1964 och blev kvar resten av sitt liv. Sitt nya land, dess människor och deras sätt att leva ser hon på med ögonen hos en socialantropolog. Skildringen av byn Golema Mmidi, där handlingen utspelas, kan påminna om Ulla-Lena Lundbergs blick på Örarna (eg. Kökar) i hennes roman Is. Men Bessie Head är mer kritisk och satirisk, särskilt i beskrivningen av maktmänniskor, som byhövdingen Matenge, för vilken byinvånarna bara är ett medel att berika honom själv. Som i alla böcker om södra Afrika från den här tiden är konflikten vita herrar–svarta underordnade allestädes närvarande. Men Head är också mycket kritisk mot tribalismen, stamsystemet och den hämsko det lägger på personligheten, inte minst på förhållandet mellan kvinnor och män.

Till byn kommer sydafrikanen Makhaya som flykting. Han blir skyddsling hos byns ålderman Dinorego och god vän och snart kompanjon till engelsmannen Gilbert, en idealist med stora planer för att utveckla byn agrikulturellt och ekonomiskt. I byn finns också den vackra och energiska änkan Paulina, och den långsamt framväxande kärlekshistorien mellan henne och Makhaya är romanens nav, kring vilket övriga händelser rör sig. Byns kvinnor svarar för familjernas subsistensjordbruk medan männen vaktar deras betande boskap långt därifrån. Gilberts plan är att involvera först kvinnorna, sedan männen i ett kooperativ som tillsammans ska odla och bereda tobak, och man sätter entusiastiskt i gång under ledning av Makhaya och Paulina. Torka drabbar plötsligt trakten, men tobaksodlingarna är förberedda med regnvattenreservoarer. Däremot slås större delen av boskapen ut, vilket vänder upp och ner på tillvaron och är fröet till en dramatisk omvälvning.

Romanens styrka är den levande skildringen av livet i en botswansk by före moderniseringen. Rent litterärt har den brister. Bessie Head är en allvetande berättare som hela tiden vet vad som rör sig inuti alla hennes gestalter och som skriver ut det, men hon gestaltar inte. Personerna får inte komma till tals med sina egna röster – dialogen är sparsam – utan allt filtreras genom berättarens röst. Hon har viktiga saker att säga om kolonialism, apartheid och stamsamhällen, men hon lyckas inte riktigt gjuta ihop det med den traditionella romanformen.

En ny roman från Sydafrika

2019-10-31 Zakes Mda: The Zulus of New York (Umuzi, an imprint of Penguin Random House South Africa, 2019). Den här boken är nummer fyra i det bibliotek av nutida afrikansk skönlitteratur som jag i juni fick i födelsedagspresent av min dotter och dotterson. Den är den färskaste, utgiven i februari i år. Zakes Mda, född 1948, har en lång och varierad produktion i de flesta litterära genrer bakom sig; han är dessutom målare. Två romaner är översatta till svenska: Det röda hjärtat (2002) och Valsångaren (2007). Han räknas till de främsta och mest kända sydafrikanska författarna i sin generation, själv zulu men på grund av faderns politiska aktivism i huvudsak uppvuxen i exil i Lesotho.

Romanen utgår från en känd och omskriven historisk verklighet: västerlandets vurm för de ”vilda” och ”primitiva” zuluerna, som bjudit de brittiska trupperna så hårt motstånd på 1870-talet men till slut besegrats. Skrupelfria impressarior engagerade verkliga eller föregivna zuluer för att uppträda med mer eller (oftast) mindre genuina zuluriter på kabaréer, parkteatrar och liknande under några decennier tills intresset från publiken falnade. En av dem, känd som ”The great Farini”, har tilldelats en viktig roll i romanen som promotor för en sådan zulutrupp, till vilken bokens huvudperson har anslutit sig. Han heter Mpiyezintombi men kallas i England och USA för Em-Pee. Han är från en välboren zulufamilj, har gjort militär karriär och tillhör kung Cetshwayos närmaste män. Men han faller i djupaste onåd när han inlåter sig med en kvinna i kungens harem, och tvingas fly. I Kapstaden enrolleras han av Farini och uppträder först i London, därefter under tio år i New York. Han slår sig ihop med en irländska som han träffat på båten över, och de får en son men separerar så småningom. Hans värdighet som zulukrigare får hårda törnar men han resignerar inte. Rasismen är allestädes närvarande och så självklar att afrikanerna själva nästan accepterar den. Och de håller på sin värdighet gentemot ”Negroes”, amerikanska f.d. slavar och slavättlingar. Självklarheten blir extra tydlig genom att författaren bara gestaltar den, kommenterar den inte, höjer inte rösten.

Romanens egentliga kärna är Em-Pees passionerade kärlek till en annan uppträdande ”Dinkie, the Dinka princess”, som förevisas hela dagar sittande i en upphissad bur. Hon visar sig mycket riktigt vara en äkta dinka från Sudan (dock inte prinsessa) och heter Acol. I någon mån besvarar hon Em-Pees känslor men hon skyr hans närmanden och hennes väsen är över huvud taget undflyende, nästan mystiskt. Hennes historia är explicit djupt tragisk; tragiken i övriga gestalters öde får man läsa mellan raderna.

Det är ingen tvekan om att Zakes Mda är en skicklig romanförfattare. Hans engelska språk är rikt och vackert, och boken är underhållande och borde tilltala en stor publik här hemma om den blev översatt. Men berättelsen om Em-Pee och hans olycksbröder och -systrar engagerar mig inte riktigt. Kanske är författarens ton alltför distanserad. Det är bara Acols historia som verkligen griper tag, men den rullas upp först i slutet, och då är det för sent.

Svart under apartheid

2019-08-17 Es’kia Mphahlele: In Corner B (1967; utökad pocketutgåva 2006, nytryck 2018, Penguin Modern Classics). Nr 3 i mitt moderna afrikanska bibliotek. Es’kia (ursprungligen Ezekiel) Mphahlele (1919–2008) är en av de viktigaste samhällskritiska svarta sydafrikanska författarna i sin generation. Han kom från mycket enkla förhållanden, men en osläcklig läs- och bildningstörst banade vägen för hans karriär som journalist, författare och universitetslärare – i exil från 1957 – i Nigeria, Kenya och USA och efter återkomsten 1977 i Sydafrika. Ett tidigt självbiografiskt verk, Down Second Avenue (1959) finns översatt till svenska (Neråt Andra Avenyn, 1965).

In Corner B är en novellsamling, med handlingen i huvudsak förlagd till Johannesburgs svarta townships. De flesta novellerna är ganska korta, med koncentrerad handling och en moralisk (men inte moraliserande) poäng. Det vita förtrycket är allestädes närvarande. De är språkligt virtuosa, växlar mellan höglitterär och vardaglig engelska med talspråksnära, ibland rätt svårförståelig dialog, med inslag på olika bantuspråk och på afrikaans. Två noveller står ut, dels genom sin längd, dels sitt avvikande innehåll. ”Mrs. Plum” är ett svidande satiriskt porträtt av en välmenande ”liberal”, vars verkliga inställning till de svarta i grunden är lika rasistisk som nationalisternas. Novellen får djup genom att matmodern Mrs. Plum ses med en svart tjänarinnas ögon, och denna får sin egen historia berättad. I den mycket senare (1996) ”Crossing over” har Mphahlele lämnat alla garderingar när han berättar om fördrivningen av en bybefolkning till en ”bantustan”. Dessa påtvingade folkomflyttningar var tragisk verklighet för hundratusentals människor, här representerade av en familj. Novellen är dock ingen rak berättelse utan snarast experimentell till formen med hopp i tiden och inre monologer med poetisk styrka.

En fascinerande ny författarbekantskap.

Lovande romandebut av sydafrikanska

2019-07-02 Mohale Mashigo: The Yearning (2016; pocketutgåva 2017 Picador Africa, an imprint of Pan Macmillan South Africa). Bok nr 2 i mitt presentbibliotek av modern afrikansk litteratur. Den här är från Sydafrika och 60 år yngre än Chinua Achebes ”Things fall apart”. Där Achebe skrev en visserligen personlig men i grunden traditionellt litterär engelska är Mashigos språk kantigare och mer talspråksnära och inslagen på olika bantuspråk mer påtagliga. Rasfrågan finns i bakgrunden, men konflikter mellan svarta grupper är viktigare. Bland annat faller huvudpersonen Marubinis far offer, oskyldigt, för stridigheter mellan anhängare till ANC och zulupartiet Inkatha. I Soweto, där Marubini växer upp, förstår alla varandra, men det är ändå viktigt vilken grupp man tillhör och vilket språk man talar. Det starkaste i romanen, i varje fall det mest intressanta för en icke sydafrikansk läsare, är skildringen av livet i storstaden mot bakgrund av tillvaron på landsbygden bara en eller två generationer bort.

Boken är uppbyggd i två tidsplan, som växlar regelbundet (och som satts med olika typsnitt). Huvudpersonen Marubini, som berättar i jagform, är en ung kvinna som lever ett gott liv i Kapstaden, med bra jobb, lägenhet med balkong och havsutsikt, en trogen väninna och, framför allt en drömpojkvän, restaurangmannen Pierre, framgångsrik, omtänksam och jättesnygg. (Här är det chick-lit-varning.) Men hon har något mörkt inom sig, en rädsla som uppenbarligen härstammar från barndomen. Neurosen utlöser fysiska kriser (”seizures”) med medvetslöshet och sjukhusvistelser. Som en sorts självterapi återupplever Marubini sin barndom, där hon på grund av faderns tidiga död och moderns arbete hänvisas till att bo med olika mor- och farföräldrar, ibland på landet. Folktro och magiska föreställningar spelar en viktig roll för flera av dem, och för Marubinis historia. De tillbakablickande avsnitten är inte helt kronologiskt ordnade, vilket försvårar läsningen för en som också har svårt att hålla reda på det ganska rika persongalleriet där en och samma person kan ha flera olika namn.

Fabeln (i narratologisk mening) är inte originell, så det litterära värdet består i hur författaren hanterar det. Mitt betyg blir Med beröm godkänd. Mohale Mashigo, född 1983, är en välkänd storyteller och sångare/låtskrivare. Det här är hennes mycket lovande debutroman.

Det svarta Afrikas portalroman

2016-06-19 Chinua Achebe: Things fall apart (1958; pocketutgåva Penguin Modern Classics 2001). Till min födelsedag nyligen fick jag av min dotter och dotterson, för närvarande bosatta i Sydafrika, tio volymer av huvudsakligen nutida verk av afrikanska författare. Den äldsta är en verklig modern klassiker, ofta betraktad som den första moderna afrikanska romanen och enormt inflytelserik, trots sitt blygsamma omfång, 150 sidor.

Chinua Acheber (1930–2013) tillhörde igbofolket i sydöstra Nigeria (liksom den nutida hyllade Chimamanda Ngozi Adichie).Han var västerländskt utbildad och skrev på engelska. Det finns dock många inslag av igbofolklore och citat på igbo, inte alltid översatta. Hans engelska är rik och böljande men aldrig svårläst. Titeln är för övrigt ett citat från W.B. Yeats ”The second coming”, vars fyra första rader står som motto för boken:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world …

När berättelsen börjar befinner vi oss i en igboby som bebos av en klan med en sådans organisation och värderingar. Det råder ordning och ett visst välstånd genom jamsodling, men ordningen är mycket strikt och upprätthålls med stundom mycket brutala metoder. Huvudpersonen, den sociala klättraren, krigaren och brottaren Okonkwo, regerar sitt hus, tre fruar och 10 barn, med hugg och slag. Men han är intelligent och energisk, och allt går honom väl i händer. Tills han genom våda blir orsak till en ung klanpojkes död och enligt klanens lagar blir förvisad från byn på sju år tillsammans med hela sin familj.

I exilen i moderns hemby börjar de händelser utveckla sig som är romanens egentliga tema. Vita män dyker upp, först som missionärer men snart nog också som överhetspersoner. Den kristna guden utövar ingen lockelse på klanernas ledande män, men många andra dras till den nya läran. Den första missionären går försiktigt fram, av taktiska skäl men också av genuint intresse för de inföddas religion. Hans efterträdare är av hårdare virke och assisteras av några ivriga proselyter, bland dem Okonkwos egen son. Klansystemet har satts i gungning, vilket Okonkwo inte vill inse. När han efter exilen försöker återta sin ledande roll i hembyn trappas konflikterna med britterna upp och går obönhörligt mot tragedi.

Achebe är en märkligt objektiv berättare, med klar blick för både för- och nackdelar med såväl klansamhället som det koloniala intrånget. Stilen är distanserad, stundom lätt ironisk. Byn Umuofia på 1890-talet är inte Paris på 1840-talet, men med sitt rika och vältecknade persongalleri och i sin sociologiska skarpögdhet framstår Chinua Achebe som Umuofias Balzac.