Ryssland med närhet och distans

2021-04-05 Anna-Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Förlaget M 2021; 201 s.). Dikotomier och paradoxer präglar Anna-Lena Lauréns beskrivning av Putins Ryssland. Den första finns redan i titeln. Presidenten är en diktator, men regimen är inte totalitär. Det går bra att vara kritisk mot makten utan att råka illa ut, men man får inte utmana den på allvar, som historikern Jurij Dimitrijev och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, om vilka Laurén skriver med stark känsla i bokens bästa kapitel. De makthavande ljuger och bedrar, men när de avslöjas slår de tillbaka med att det minsann är likadant i väst. Whataboutismen och relativiserandet är en omhuldad strategi. Förhållandet till väst är tvetydigt. Å ena sidan vill man bli beundrad och respekterad i väst; å andra sidan menar man att Ryssland är något alldeles speciellt och att väst är irrelevant. Systemet är på en gång segt, eftersom så många makthavare har ett personligt intresse av att det bevaras, och skört, eftersom det bygger på lögn och korruption. På frågor om man kan göra si eller så svarar anställda i både offentlig och privat tjänst reflexmässigt ”njet” även när det efter en stunds palaver visar sig att det går alldeles utmärkt. Som i alla auktoritära system premieras lojalitet före kompetens. Byråkrati och rättsväsen, som borde upprätthålla oväld och samhällsansvar, blir i stället maktens verktyg. Folkets frustration utmynnar i stridsvilja hos en del men uppgivenhet hos andra. Laurén är ändå optimist. Hon tror inte att Ryssland är predestinerat till auktoritärt styre. Men vägen till demokrati är lång, och Putin kommer inte att dra sig tillbaka frivilligt.

Anna-Lena Laurén är något av en dubbelnatur som Rysslandskännare. Å ena sidan är hon den utsända korrespondenten, som objektivt och analytiskt bevakar skeendena. Å andra sidan är hon en kvinna som lever vardags- och familjeliv inbäddad i det ryska samhället och umgås och diskuterar med ryska vänner. Och de två rollerna befruktar varandra och gör rapporteringen allsidig och fängslande. Det är inga vattentäta skott mellan dem: korrespondenten kan visa känslor och vardagskvinnan håller samtidigt en viss kritisk distans.

Lättläst om Portugals koloniala arv

2021-01-13 Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (Natur och Kultur 2020; 281 s.). Portugal har alltid hamnat i skymundan när man talat om den europeiska imperialismen och kolonialismen. Det kan bero på att själva Portugal uppfattats som litet och obetydligt jämfört med framför allt Storbritannien och Frankrike. Kanske också för att många trott på den av dem själva odlade myten om portugiserna som de goda kolonisatörerna, som inte förtryckte de infödda och som var mer tillåtande mot etnisk blandning. Sanningen är att Portugals kolonialvälde var det äldsta och långvarigaste och upprätthölls genom slavhandel av enorm omfattning, som inte förbjöds förrän 1888.

En som vill slå hål på myterna, men också spåra det portugisiska inflytandet i dagens f.d. kolonier är den i Brasilien bosatte och därifrån korresponderade DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson (mellannamnet är från hans brasilianska hustru). Hans bok är i grunden ett resereportage från sex av de forna kolonierna: Goa, Moçambique, Macao, Östtimor (Timor-Leste), Angola och Brasilien, avslutat med moderlandet Portugal. Jönsson reser runt, insuper atmosfären, intervjuar folk på gatan, forskare och myndighetspersoner. Rapporterandet varvas med historiska tillbakablickar: hur kom portugiserna dit, hur styrde de, hur blev de när de gett sig av? De historiska lärdomarna är nyttiga, men främst häpnar man över en del förhållanden i dagens länder. På var och en av platserna härskar enligt författaren en av de sju dödssynderna. Med Brandão Jönssons egna ord: ”I Goa hade droger och frosseri fått fäste. I Macao hade pengar och girighet tagit över. På den paradisiska ön Timor-Leste frodades högmodet och i det sexiga Moçambique levde vällusten. I det temperamentsfulla Angola växte vreden och i det livsnjutande Brasilien bredde lättjan ut sig. Alltmedan moder Portugal kände avund inför allt det hon skapat utomlands men inte fått till på hemmaplan.” Lite mer konkret: Macao, som är nära granne med Hongkong och har en snarlik status inom Kina, är en enda jättestor spelhåla som ställer Las Vegas helt i skuggan och har blivit ett andningshål för fastlandskineser. I Östtimor lever tron att folket där härstammar från krokodiler, så dessa djur är okränkbara trots att de är livsfarliga. Moçambique är ett paradis för sexturister, inte minst kvinnliga. I Angola berikar sig ledarna för det till namnet marxistiska styrande partiet MPLA på den brutalt organiserade diamantutvinningen, vilket knappast omtalas i världen, kanske på grund av att så få journalister i södra Afrika behärskar portugisiska. I Rio utförs allt arbete av de som lata ansedda invånarna i favelorna, kåkstäderna, medan den välavlönade medelklassen sitter på sitt kontor kanske tre timmar om dagen för att sedan dra ner till Copacabana eller Ipanema. Ogifta döttrar till högt uppsatta statstjänare och militärer har en livstidspension motsvarande 75 000 kr. i månaden. Det gamla moderlandet håller på att koloniseras av brasilianare. Bara som ett axplock från bokens många livfulla berättelser.

Boken är journalistiskt skriven med mången humoristisk twist. Den är ett nöje att läsa, även om språket stundom blir väl slängigt och slarvigt med språkfel och otympligheter som man tycker att någon av de många i efterordet avtackade granskarna kunde ha påpekat. Detta är dock en randanmärkning till en utmärkt bok som jag kan varmt rekommendera.

Om Ådalens poesi

2019-07-10 Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (bilder): En ordnad reträtt till mitt Ådalen och mitt Nolaskogs (2019, eget förlag, kontakt k.m.w.@telia.com). Karin Wiklund (f. 1938) växte upp på en bondgård i Ådalen, söder om kultur- och språkbarriären Skuleskogen, med rötter också norr om skogen, Nolaskogs. Hon genomgick Handelshögskolan i Stockholm i början av 1960-talet som en av få kvinnor och hade en framgångsrik yrkeskarriär i bostadsbranschen. Hon är också en god vän sedan många år. Fotografen Klara Genlund, 19 år, är hennes dotterdotter.

Förra året gav samma duo ut en bok om traktens hantverkstraditioner; jag gentar min anmälan av den sist i denna artikel. Denna volym är mer personlig, men det är ändå inte Karin själv som står i fokus utan bygden och människorna som formade den och formades av den, i första hand Karins föräldrar och far- och morföräldrar. Det är minnesbitar som fogas samman associativt snarare än kronologiskt, och författaren gör en hel del exkurser om personer och händelser i trakten, som Ådalshändelserna 1931, dragspelstillverkning, Lubbe Nordström och Franz Berwald. De egna återupplevda minnena och episoderna beskrivs känslostarkt i sak men återhållet i form. Boken är snyggt utformad och illustreringen både instruktiv och originell. Karin lämnade bygden för att inte återvända, men hoppet om en framtid förkroppsligas i den unga Klara och hennes jämnåriga väninna Ida, som får komma till tals i slutet av boken.

Karin ställer i utsikt ytterligare en volym, som ska handla mer om henne själv och hennes yrkesliv. Jag ser fram mot den.

* * *

[2018-07-17] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (foto): En ordnad reträtt. Om slöjd återbruk och textil konst. Karin Wiklund, god vän till min fru och mig, är uppväxt på en gård i Ångermanland. Efter en karriär inom samhällsplanering och i bostadssektorn har hon efter pensionen återknutit till sin barndoms hantverkstraditioner och själv blivit en duktig väverska och sömmerska. Klara Genlund är hennes tonåriga dotterdotter som fotograferar som ett proffs. Bokens titel syftar på att den gamla hemslöjden varit under attack men reorganiserar sig och håller ställningarna. Det är en tunn, snyggt layoutad volym där olika aspekter på slöjden behandlas i korta kapitel, vanligen över ett eller två uppslag. Respekt för hantverket och kärlek till resultatet genomsyrar denna välskrivna och mycket sympatiska bok. (Den är utgiven på eget förlag och kan beställas från författaren: k.m.w@telia.com)