Kategori: Filosofi

Lärdom och tankeflykt i snårig form

2022-06-06 Torbjörn Elensky: Absolut text. Om att läsa världen (Fri Tanke 2021; 199 s.). Torbjörn Elensky är en intellektuell med vida intressen och brett register som essäist, debattör, kritiker och skönlitterär författare. Han har en flödande penna och hans textproduktion är omfattande. Jag har inte läst någon hel bok av honom tidigare men skulle säga att den är representativ för hans förhållningssätt till världen och skrivandet.

Om jag har haft problem med boken torde det bero i första hand på mina egna tillkortakommanden men nog också på framställningen. Elensky har ett associativt skrivsätt, där en tanke föder en annan, och tankeflödet omsätts genast i text. Boken är uppdelad i tematiska kapitel: Ordet, Språket, Kunskapen etc., men jag har svårt att se att de skiljer sig mycket åt. Teman, detaljer, tankegångar återkommer genom hela boken, som är en lång, vindlande essä. Det går inte att referera innehållet på ett begränsat utrymme.

En annan svårighet är att syntaxen vindlar med tankegångarna. Elensky skriver gärna långa meningar utformade som klassiska perioder, men det skapar inte klarhet, ofta tvärtom. Och han går själv ibland vilse bland sina satser. På flera ställen gör han sig skyldig till anakoluter. Som här, där det inledande subjektet saknar finit verb:

Insikten att vi sitter i strukturer som vi inte kommer ur, som vi inte kan veta om det är vi själva som skapat eller om de faktiskt finns i världen, omöjligheten att veta vad vi missar för att vi ser det vi tittar efter, för att våra tankar, sinnen, språkspel låser oss i förhållande till en verklighet som det inte går att få direkt tillgång till, och även om vi skulle få det egentligen inte förstå i dess helhet, annat än via glimtar, i fragment, tolkning som aldrig blir färdig.

Nu undrar du, otåliga läsare, med all ätt vad boken handlar om. Citatet ovan ger kanske en antydan. Det är filosofins eviga grundfråga: hur är världen egentligen beskaffad, hur och på vad sätt kan vi veta något om den och hur och med vilka verktyg kan vi uttala oss om det vi tror oss veta. Bidrar språket, genom att det låter oss namnge och kategorisera, till klarhet eller lägger det sig tvärtom som en slöja mellan verkligheten och vår förståelse? Kan vi läsa naturen som vi läser text? Elenskys text formar sig till en idéhistorisk genomgång och diskussion av dessa frågor med vidast tänkbara utblickar i rum och tid. Det är, med mina reservationer ovan, ofta nöjsamt och stimulerande att läsa. Bäst är Elensky när han stannar upp vid olika företeelser eller gestalter ur historien. Jag lärde mig en del om Spinoza och Leibniz, jag fick något att fundera på när han går in på några författarskaps förhållande till verkligheten: Flaubert, Joyce, Thomas Mann. Mystik och mystiker spelar en framträdande roll, med exempel främst från det gamla Egypten: Isis med sin slöja, Hermes Trismegistos. Det finns mycket att hämta, men en del man kan sakna. I en bok om språket och världen hade jag nog väntat mig mer om Wittgenstein och skillnaden mellan den tidige och den sene W., men han berörs bara ytligt. Ett personligt önskemål hade varit en diskussion om hur lexikografin speglar språket och världen genom ordböcker och allmänna uppslagsverk. Det är en fråga jag sysselsatt mig mycket med under mitt yrkesliv. Andra recensenter har efterlyst annat.

Sammanfattningsvis har Torbjörn Elensky skrivit en bok med mycken lärdom och digert tankestoff, men formen har gjort den onödigt otillgänglig för en större läsekrets.

Filosofer skriver brev

2021-02-12 ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958 (utg. av Bernt Österman under medverkan av Fredrik Hertzberg och Niklas Toivakainen, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2020; 284 s.). ”Den okände von Wright” heter ett forskningsprojekt inom Svenska litteratursällskapet, med utgivning av material som tidigare varit okänt för allmänheten och obeaktat av forskningen. Denna bok är den första produkten från projektet. Eino Kaila (1890–1958) var en internationellt känd filosof av den analytiska skolan, professor i Helsingfors och von Wrights lärare. Mellan lärare och lärjunge etablerades snabbt ett förtroende som övergick i en varm vänskap som varade till Kailas bortgång. De skrev flitigt till varandra när de vistades på olika håll. Tyngdpunkten ligger på de två perioder när von Wright vistades i Cambridge, som 23-årig doktorand 1939 och som professor och Ludwig Wittgensteins efterträdare 1948–51. Annat som kunde skilja dem geografiskt var gästprofessurer och semesterresor. De långa tider när båda var i Helsingfors skrev de inte till varandra.

Och vad skrev de om? Alldagliga ting, som brevväxlande vänner gör, vilket ger en god uppfattning om arten av deras förhållande. Oförblommerade synpunkter på kolleger. Men två tyngre ämnen dominerar. Det ena är tjänster och tjänstetillsättningar. Wright hade med tvekan antagit kallelsen till professuren i Cambridge och var ytterst ovillig att kapa banden till Helsingfors, där han redan var professor. Ledighet från den tjänsten kunde inte beviljas hur länge som helst, och många brev handlar om hur frågan ska lösas. Svärdshugget som löste den gordiska knuten blev att von Wright tog avsked från Cambridge efter bara tre år och återvände till Helsingfors. Flera gånger diskuterar herrarna andra ledigblivna tjänster och hur dessa ska kunna besättas med kolleger i deras smak, eller framför allt hur vissa misshagliga personer ska kunna hållas borta. En inte så vacker bild av akademiskt intrigspel. Är det t.ex. etiskt försvarbart att två sakkunniga dryftar sina kommande utlåtanden privat för att vara säkra på att gynna sin egen kandidat så mycket som möjligt?

Det tyngsta ämnet i breven är dock de egna forskningarna. I breven från Cambridge 1939 ger von Wright en utförlig disposition av sin blivande avhandling om induktionens logik, och Kaila kommenterar. Och Kaila redovisar i flera brev sina tankar om en filosofi för den nya fysiken, speciellt kvantmekaniken. Det är intressant att få en inblick i hur filosofer arbetar, men själva frågeställningarna ligger långt över denne anmälares nivå. Nytta har man otvivelaktigt av utgivaren Östermans hundrasidiga inledning, men det räcker inte. Jag förstår faktiskt inte hur utgivarna har tänkt när man i den tryckta utgåvan utelämnat de för förståelsen helt nödvändiga kommentarerna och hänvisar läsarna till den digitala. Vilka är då målgruppen för den tryckta boken?

Svaret blir tyvärr hängande i luften. Vi som inte kan finska kan glädjas åt att lära känna Eino Kaila, som tidigare, åtminstone för mig, bara varit ett namn. Georg Henrik von Wright framstår tydligare i sin självbiografi Mitt liv som jag minns det och i brevväxlingen med bäste vännen Göran Schildt, En livslång vänskap. Intressant är dock att genom dessa två filosofer följa den analytiska filosofins (i sin mest hårdnackade form kallad logisk empirism eller logisk positivism) segertåg i Västeuropa och USA. Att den senare kommit att ifrågasättas är en annan historia. Och man ångrar aldrig en läst bok.