Skuggor över södern

2020-07-09 William Faulkner: Ljus i augusti (1932; svensk övers. 1944 Erik Lindegren; Lind & Co 2001; 389s.). Jag har en känsla av att William Faulkner inte är något stort namn i Sverige i dag. Han var det på 1950-talet, efter att ha fått 1949 års nobelpris 1950, energiskt förespråkad i Akademien av Gustaf Hellström. Sina största romaner skrev han på 1930-talet men på svenska kom han först med denna bok 1944. Bortsett från två stora artiklar av Torsten Ekbom i DN 17 och 19 juni 1995 kan jag inte se att något av vikt har skrivits om Faulkner på svenska det senaste kvartsseklet, medan utgivningen i USA är omfattande. Någon stor läsekrets har han väl aldrig haft, med ett gediget rykte om att vara svårläst, men han är oerhört uppskattad av yrkeskolleger världen runt.

Faulkner är ju sydstaternas, enkannerligen Mississippis, skildrare framom andra, och hans perspektiv är den vite mannens. De svarta ”har alltid varit närvarande på scenen, men mer eller mindre som staffagefigurer, på samma sätt som hästarna och mulorna”, skriver Gustaf Hellström i sitt utlåtande till Svenska Akademien. Ljus i augusti är härvidlag ett undantag eftersom den uttryckligen tar upp raskonflikten. Men typiskt nog är det mer på individplanet än som ett ekonomiskt och socialt problem.

Romanhandlingen förs fram på flera parallella spår. Först får vi lära känna den unga Lena Grove, som höggravid är på vandring från Alabama för att söka upp barnafadern Burch, som hon är övertygad om ska ta hand om henne och barnet. Hennes troskyldighet stämmer omgivningen vänlig mot henne, och hon får hjälp från olika håll, särskilt av den gode sågverksarbetaren Byron Bunch (först förväxlad med sin nästan namne Burch). I staden Jefferson är hon hack i häl på sin förförare när berättelsen skiftar fokus till dennes kumpan som spritlangare, Joe Christmas, som är romanens egentliga huvudperson. I tillbakablickar får vi följa hans tidiga barndom som barnhemsbarn och uppväxt hos strängt moralisk-religiösa fosterföräldrar. Joe slår sig lös på ett våldsamt sätt och driver omkring några år innan kommer till Jefferson. Han kamperar ihop med Burch (som nu kallar sig Brown) nära ett hus som bebos av miss Burden, en ivrig förkämpe för de svartas rättigheter. Erotiskt utsvultna inleder de två en destruktiv sexuell relation. Katastrofen inträffar samma dag som Lena kommer till staden.

Som om inte den hårda uppväxten och hans våldsamma läggning vore nog, slits Joe sönder av en identitetskris: han tror sig veta att han har ”en droppe negerblod” i sina ådror. Han betraktas först som vit, men när människorna i Jefferson får höra misstankarna slår rasistinstinkterna till, och han blir paria. Mycket djupare än så sträcker sig inte Faulkners granskning av rasproblematiken. Lynchmobb och rasfanatiker tecknas förvisso negativt, men det är svårt att hitta någon grundläggande kritik av rasåtskillnaden.

Rent språkligt är romanen inte svårläst (lysande översättning, om än nu föråldrad, av Erik Lindegren) men berättartekniskt är den utomordentligt komplicerad. Från huvudfåran, Lena Groves resa (som slutar hoppfullt), Joe Christmas katastrof, görs otaliga avvikningar i tid och rum i flera plan. Huvudberättelsen är genomgående i presens medan tillbakablickarna är i preteritum. Dessa berättas ofta av romangestalterna själva, ibland som inre monologer men inte sällan av ett vittne, en budbärare som i det antika dramat, som för en skara åhörare återger ett viktigt skeende (mycket effektfullt i romanens slut). De flesta av romanens personer blir på så sätt belysta från flera håll vilket bidrar till den nyanserade karaktärsskildringen. Även de onda, som Joe Christmas, har både skuggor och dagrar. Bara riktigt stora författare kan åstadkomma något sådant, och det är lätt att instämma med Torsten Ekbom att William Faulkner hör till världslitteraturen.

 

Så hyllar döden livet

2019-06-06 George Saunders: Lincoln i Bardo (översättning Niclas Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2018). Den här boken kallas roman, men med traditionell romanform har den inte mycket att skaffa. Jag skulle benämna den en litterär fantasi. Som alla bra fantasier har den sin utgångspunkt i verkligheten: president Abraham Lincolns elvaårige son Willie insjuknar och dör mitt under amerikanska inbördeskriget. Detta dokumenteras omsorgsfullt i boken genom klipp från samtida källor och historiska skildringar (som inte sällan motsäger varandra). Men med dödsfallet tar fantasin vid.

Willie hamnar nämligen i ett slags förrum till det egentliga dödsriket. Namnet Bardo lär vara hämtat från tibetansk religion. De som befinner sig där har inte riktigt accepterat att de är döda, de för sin tillvaro i ett spöksamhälle där de kan iaktta den verkliga världen men inte observeras av den. Förr eller senare accepterar de att de är i en transitzon och försvinner i ett spektakulärt och skrämmande ljusspel. Bokens språkrör har levat i denna zon i flera decennier. De berättar vad de är med om nästan i munnen på varandra i korta rollbyten som talare och åhörare. Men en mängd andra människor får komma till tals och karaktärisera varandra i sina replikskiften. Det är människor av alla samhällsklasser och folkgrupper, var och en med sitt pregnanta språk. Det är omöjligt att inte associera till Edgar Lee Masters Spoon River- antologi med dess fiktiva gravinskrifter. Själv associerar jag också till den finska författaren Laura Lindstedts Finlandiaprisbelönade ”Oneiron” som kom i svensk översättning härom året. Den tilldrar sig också i ett slags limbo och har vissa drag gemensamma med men kanske ändå större skillnader mot ”Lincoln i Bardo”.

Den röda tråden i boken är Lincolns gränslösa sorg, som får honom att söka upp kryptan där sonen är begravd och där han då iakttas av de spöklika invånarna där, som är upprörda över intrånget. Det är många starka känslor i omlopp, som kommer fram i Saunders halvt poetiska språk, mycket väl tillvarataget av översättaren Niclas Nilsson. Ett lågmält humanistiskt patos ljuder som en grundton i hela boken, som är en stark och ovanlig läsupplevelse.

Kan det hända här?

2019-02-05 Sinclair Lewis: Sånt händer inte här (It can’t happen here 1935, svensk övers Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017, Bokförlaget Polaris 2017). Lägg märke till utgivningsåret, 1935, året före Franklin Roosevelts omval som president med den största majoritet någon president blivit vald med. I Lewis dystopiska roman går det helt annorlunda. Han lär ha skrivit den under intryck av den diktatoriske Louisianaguvernören och senatorn Huey Longs förmodade utmaning av Roosevelt, som uteblev genom att Long mördades hösten 1935. Faktum är att det vänsterpopulistiska, men icke-marxistiska, program som läggs fram av Lewis kandidat och senare president Berzelius (ja, uppkallad efter kemisten) ”Buzz” Windrip i mycket liknar Huey Longs. Men när Windrip kommer till makten undanröjer han allt motstånd, dels i statskuppsliknande former, dels med hjälp av en egen paramilitär styrka, M.M (the Minute-Men), som han sedan baserar sin makt på. De utlovade förbättringarna för vanligt folk uteblir, korruptionen grasserar, liksom det godtyckliga våldet. USA har blivit en diktatur jämförbar med de samtida regimerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen, dock utan dessas ideologiska grund. Och regimen bär frö till sin egen undergång …

Men motståndare finns från början. De personifieras av en sextioårig liberal dagstidningsredaktör i Vermont, Doremus Jessup, större delen av hans familj och ett antal nära vänner. Andra tidigare vänner och Rotarykamrater blir medlöpare till regimen och får inflytelserika positioner. I takt med att regimen hårdnar, hårdnar också det hemliga motståndet, och i romanen fogas skrämmande våldsskildringar till den politiska satiren. Jag ser paralleller till både Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”.

Buzz Windrip och hans koryféer är karikatyrer, men Doremus jessup och hans omgivning är levande människor, tecknade med värme och humor. När någon av dem drabbas, drabbas också läsaren. Porträtten av två självständiga och modiga kvinnor, Jessups dotter Sissy och hans älskarinna Lorinda, etsar sig särskilt fast.

Anledningen till att denna skickligt berättade och högst läsvärda roman av USA:s första nobelpristagare i litteratur fått förnyad aktualitet är förstås valet av Donald Trump till president. Mycket kan man säga om honom, men någon Windrip har han inte blivit. Bl.a. har han ingen motsvarighet till milisen M.M. Att Windrip och hans kumpaner kunnat sätta upp den i fredstid känns inte särskilt realistiskt och är för mig en svaghet i romanen, som dock inte påverkar helheten.

Den framstående översättaren Hugo Hultenberg levererade sin svenska version 1936. Den har ”reviderats” 2017, och det är tyvärr alltför lätt att se var texten har moderniserats. Inslagen av moderna ord i en 1930-talstext är mest störande och kunde gott ha undvikits.