Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

Ellen Thesleff, inte längre glömd

2020-02-18 Hanna-Reetta Schreck: Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst (2017; svensk övers. Camilla Frostell, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2019; 444 s.). Ellen Thesleff (1869–1954) fick ett långt liv och en 70 år lång, övervägande positivt bemött konstnärsbana. Hon är väl representerad på museer i Finland och övriga Norden och även i Frankrike och USA. För eftervärlden har hon trots detta förblivit relativt okänd, särskilt i jämförelse med sin samtida landsmaninna Helene Schjerfbeck. Varför?, frågar sig den finska konstvetaren Hanna-Reetta Schreck och kartlägger minutiöst Thesleffs levnad och konstnärliga karriär. Något tveklöst svar på frågan får vi knappast, däremot en ytterst fängslande biografi, där skildringen av livet och konsten fortlöper parallellt och interagerande. Den relativa glömskan kring Ellen Thesleff framstår som oberättigad och orättvis.

Ellen (som Schreck konsekvent kallar henne) växte upp med två bröder och två systrar i en adlig familj i Finland. Fadern Alexander var väg- och vattenbyggnadsingenjör som avancerade ända till överdirektör och högste chef för Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Föräldrarna, särskilt fadern, uppmuntrade Ellens konstnärsplaner. Familjesammanhållningen var stark, och modern Lilli (eg. Emilia) och de tre systrarna Ellen, Gerda och Thyra kom att stå mycket nära varandra i synnerhet efter faderns tidiga bortgång 1892, 54 år gammal. Det sommarnöje som fadern skaffat i Murole i Ruovesi förblev familljens fasta punkt, småningom i det nya huset Casa Bianca, i deras hela liv.

Ellen ville ut, och studerade i Frankrike som så många vid den tiden. Men den stad som kom att sätta sin prägel på hela hennes liv och konstnärskap var Florens, dit hon kom första gången 1894 och dit hon ständigt återvände, med modern och systrarna i olika kombinationer. I Florens träffade hon också den engelske teater- och konstteoretikern Gordon Craig. De blev aldrig ett par men förblev livslånga vänner och samtalspartner, större delen av tiden per brev. Deras diskussioner påverkade utan tvivel Ellens konst, men inte så att hon underkastade sig; därtill var hennes självtillit och konstnärliga originalitet alltför starka.

Just tilltron till den egna förmågan är ett drag som Schreck lyfter fram, med hjälp av rikliga citat från dagböcker och, framför allt, brev: till modern, till syskonen, till Gordon. Ellen skriver som hon har lust, utan mycket beaktande av interpunktion och grammatik, men en del formuleringar och stavningar är så egendomliga att jag misstänker att de blivit feltolkade. Hon kommenterar gärna pågående arbeten med humor och självironi, som i detta brev till en systerdotter 1945: ”Dock jag har målat. Ena dagen trodde jag det ej var så omöjligt att jag var Nordens Leonardo – den andra var jag ej så alldeles säker därpå.”

Som alltid med böcker från Svenska litteratursällskapet är denna snyggt formgiven och rikt illustrerad med både fotografier och Ellens konst. Varje kapitel inleds av en helsidesplansch med Schrecks analys av verket. Redan i Paris får Ellen upp ögonen för symbolismen, som blir hennes ledstjärna, men hon utvecklar den till något helt eget och personligt där formen blir upplöst och färgen spelar huvudrollen. Men det går inte att inordna Ellen Thesleff i någon ism; hon var en konstnär som alltid gick sin egen väg.