Berättelser ur deras levnad

2022-06-23 Rachel Cusk: Konturer (2014; svensk övers. Rebecca Alsberg, Albert Bonniers Förlag 2018; 200 s.). Det här är en bok jag inte blir riktigt klok på. Tillsammans med de två andra delarna i trilogin, Transit och Kudos, väckte den stor uppmärksamhet när den kom ut, men nu tycker jag inte man hör så mycket om den. Kanske för att man insett att den var något av en luftpastej?

Boken kallas roman, men som roman i egentlig mening är den dötråkig. Jagberättaren reser till Aten på en vecka, träffar och samtalar med ett antal människor, britter och greker, och reser hem igen. Men man ska förstås läsa den för interlokutörernas berättelser, som Cusk återger ömsom i direkt anföring, ömsom i kommenterande referat. Sedd så är boken snarast en novellsamling med dragning åt det essäistiska. Temat är krisande familjerelationer, mellan makar och mellan föräldrar och barn, och de som berättar är personer som berättarjaget träffar i olika sammanhang, den första redan på flyget till Aten, en man som förlorat sin förmögenhet efter två katastrofala äktenskap; han blir något av en genomgående figur. Andra är vänner och kolleger som hon träffar på kaféer. En tredje, rätt intressant grupp är de elever berättaren undervisar i novellskrivande (anledningen till hennes Atenvistelse), som får berätta muntligt i stället för att skriva. Det är alls inte dåligt, men knappast någon av berättelserna tar riktigt tag, och hela läsningen blir därefter: ganska långtråkig. Det mer essäistiska draget av introspektion, som interfolierar de externa berättelserna, förhöjer inte läsvärdet för denne för dagen griniga anmälare.

En modern viktorian

2022-03-31 George Eliot: Daniel Deronda (1876; i The complete Novels of George Eliot, e-bok, e-artnow.org 2013; ca 800 s.). Att “George Eliot” är den manliga pseudonym under vilken den viktorianska författaren Mary-Ann(e) eller Marian Evans (1819–80) dolde sig behöver jag knappast upplysa min läsekrets om. Men av hennes nio romaner, utgivna mellan 1859 och 1876, är det väl bara Middlemarch (1871/72) som är någorlunda känd i dag, även om det droppar in nyöversättningar då och då. Själv har jag tidigare läst Bror och syster, som är den svenska titeln på The Mill on the Floss (1860) i Gun-Britt Sundströms översättning från 2002. Daniel Deronda har inte översatts sedan 1878, och då i förkortad form, och har varit föga uppmärksammad i Sverige. Med sin filosemitiska och protosionistiska tendens erbjuder den ett diskussionsunderlag som inte tagits fasta på här. Jag återkommer till det.

Min första tanke efter avslutad läsning är hur modern denna roman är, i rent litterär mening. Jag spårar likheter med flera av modernismens klassiker: Joyce, Proust, Musil, Broch. Den allvetande författarens redogörelser för vad som försiggår i romanpersonernas huvud är långa och övergår stundom i inre monolog. Det psykologiska och sociala spelet interagerar med de miljöer – inomhus eller i naturen – där de utspelas och bådadera skildras med mikroskopisk skärpa. Samhällskritiken är nedtonad men finns där mellan raderna. Jag skulle dock säga att Eliot är skickligare än de nämnda på rapp och karaktäriserande dialog och på att skildra dramatiska händelser, och det är gott om båda sorter i boken.

Den är också ett avancerat formexperiment genom att den egentligen är två romaner som sammanfogats till en. Om ”Daniel Deronda” är den ena romanen, är ”Gwendolen Harleth” den andra och lika viktiga. De är unga människor, på väg ut livet på olika sätt, när deras vägar korsas. Första mötet är flyktigt, sedan tar författaren oss bakåt i tiden och berättar historien om var och en, korsvis. När de åter möts utvecklas en stark men komplicerad vänskap mellan dem, som ingen i deras omgivning förstår sig på.

Jag avstår från att mer utförligt referera handlingen (den som är intresserad kan läsa på Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Deronda). Kort: Gwendolen är en vacker, charmerande och spirituell ung kvinna men samtidigt bortskämd och självisk. Inför hotet om social deklassering, och för sin mors skull, den enda som hon är djupt fäst vid, gifter hon sig med den rike Harcourt och bryter därmed sitt löfte till dennes älskarinna, som han har flera barn med. Äktenskapet blir olyckligt och Gwendolen drabbas av svåra samvetskval. Daniel uppfostras av den välvillige sir Hugo Mallinger men är okunnig om sitt ursprung. Han räddar en ung judinna, Mirah, från att drunkna och kommer därmed i kontakt med den judiska världen, som utövar en oväntad attraktion på honom. Den trasintellektuelle Mordecai blir hans lärare i judiska ämnen och pläderar – på 1860-talet – för ett judiskt nationalhem. En dramatisk episod i Gwendolens respektive Daniels liv, som författaren i ett skickligt kompositionsdrag låter utspela sig praktiskt taget samtidigt, fast varandra ovetande, i Genua, blir bestämmande för deras fortsatta liv.

Gwendolen-gestalten fascinerar i sitt psykologiska djup, medan den alltigenom gode Daniel är lite plattare. Psykologisk precision kännetecknar också myllret av bifigurer som agerar runt huvudpersonerna. Den positiva teckningen av judarna och judendomen har varit kontroversiell men är för mig ett centralt inslag som höjer romanens värde. Som alltså är mycket högt.

Nobelpristagarens debut

2022-01-22 Abdulrazak Gurnah: Paradiset (1994; svensk övers. Helena Hansson, Celanders 2012, ny utg. 2021 Albert Bonniers Förlag; 276 s.). Nobelpriset 2021 till Gurnah tog både kritik och publik på sängen; även för mig var han ett totalt okänt namn. Att han blivit så lite uppmärksammad i Sverige kan bero på att de dittills två översatta romanerna utkom på ett litet förlag utan pr-muskler men kanske också på att denna hans debutroman inte sticker ut. Det är en konventionell kronologisk berättelse i tredje person med en centralgestalt, pojken Yusuf, som vi får följa från tolv till ungefär 18 års ålder – en bildningsroman på sätt och vis. Miljön är kolonial: Tyska Östafrika åren före första världskriget, persongalleriet brokigt och händelseförloppet delvis dramatiskt. Finns det ett budskap i den är det snarast att livegenskap och annan ofrihet avhumaniserar men att man som individ kan försöka stå emot och – i sällsynta fall – lyckas.

Yusuf bor med sin familj, muslimsk men swahilitalande, en bit inne i landet. Köpmannen Aziz, som Yusuf tror är hans farbror, tar honom med sig till sitt hem vid kusten. Först senare förstår han att han är tagen i pant för en skuld som hans far har till köpmannen. Kusttrakterna är etniskt mångskiftande med en indisk och arabisk överklass och arabiska som prestigespråk. De svarta icke-muslimerna inne i landet ser man ner på som vildar. Tyskarna finns med som ett bakgrundsbrus, men dyker upp i kött och blod först på slutsidorna. Yusufs ”mentor” blir en några år äldre pojke med arabiska rötter, Khalil, som är i samma situation som han själv. Pojkarna arbetar hårt i Aziz affär men behandlas inte illa, Yusuf till och med med välvilja särskilt sedan han vuxit till sig till en ovanligt vacker ung man. Detta gör honom å andra sidan till måltavla för grova sexistiska skämt och inviter från både män och kvinnor.

Men ingenting tycks fastna på honom. Han är ett maskrosbarn. Gurnah har gjort honom konturlös, en ung man utan egenskaper. Det står i tydlig kontrast till de många skarpt tecknade gestalter som omger honom och är i mina ögon en svaghet i romanen. Nu är väl inte Yusufs öde det som engagerat Gurnah mest, han är snarare författarens ögon ören för vad som rör sig i denna värld av ojämlikhet, rasism och sexism. Som recensent ska man akta sig för att ge författare råd, men jag tror boken hade vunnit på att berättas i jagform.

En annan svaghet med romanen är att den har så lång startsträcka. Yusufs första tid hos Aziz är rätt händelselös, och berättelsen engagerar inte. Men efter ca 100 sidor blir det bättre. En strapatsrik handelsexpedition till inlandet går alldeles fel, och dramatiken i mötet med ”vildarna” tillvaratar Gurnah utmärkt. I bokens sista del utspelas ett intensivt psykologiskt drama mellan Yusuf, Khalil, dennes syster Amina och köpmannens Aziz sjukliga hustru, som är minst lika spännande som historien om expeditionen.

Gurnahs språk är kryddat med ord och uttryck på arabiska och swahili, ofta oöversatta, även i Helena Hanssons översättning. En ordlista i slutet av boken hade inte varit i vägen.

Ishiguro är tillbaka till framtiden

2021-08-20 Kazuo Ishiguro: Klara och solen (2021; svensk övers. Niclas Hval 2021; 308 s.). Av Ishiguro har jag tidigare läst Never let me go, en fruktansvärd historia om människor som föds upp (ja, det är rätt ord) för att bli organdonatorer. Den är kuslig, lagom mystifierande och framförd av en berättarröst som hålls i strama tyglar. Jag var helt fascinerad. När han nu återkommer i samma genre finns alla ingredienserna med: dystopin, mystiken, den strama berättarrösten. Men fascinationen uteblir (för min del; många recensenter har varit förtjusta). Hur kommer det sig?

Den som för ordet är AV:n Klara. AV står för ”artificiell vän”, en typ av humanoidrobot speciellt skapad som sällskap åt tonåringar som inte längre går i vanlig skola utan undervisas på distans och alltså har ont om kamrater. De som visar prov på begåvning är också ”höjda” för att kunna utveckla sina talanger ytterligare. Vad det innebär, och särskilt vilken verkan det har i den mänskliga huvudpersonen Josies liv, klarnar så småningom men får inte alls samma effekt på läsaren som gåtan i Never let me go. Klara blir Josies AV. Hon har begränsad erfarenhet av världen och ett inte fullt utvecklat ordförråd, men hon är läraktig. Hennes främsta förmåga är att läsa av människors känslor och stämningar i möten mellan personer. Hon är också empatisk och satsar hela sin förmåga, och sin religiösa tro på Solen (som hon får sin livvskraft från), på att få den sjukliga Josie frisk. Ishiguro tecknar mycket skickligt, med Klaras egna ord som jagberättare, en fullödig karaktär som står i paradoxal kontrast till människorna runtomkring henne, som alla har sådana personlighetsdefekter att de framstår halvt om halvt som karikatyrer.

Att jag inte fångas av berättelsen tror jag har två orsaker. Den ena är att det händer ganska lite, man rycks inte in i historien. Den andra är motsägelsefullt nog språket. Ishiguro, och hans översättare Niclas Hval, har använt all sin skicklighet på att skapa ett trovärdigt språk åt Klara och lyckats lite för bra. Framställningen blir monoton, och tillsammans med den händelsefattiga intrigen gör det att mitt intresse svalnar. Det är kanske orättvist med tanke på Ishiguros obestridliga skicklighet, men på en nobelpristagare bör man kunna ställa höga krav.

Jane Austens sista

2021-02-26 Jane Austen: Övertalning (Persuasion 1818, svensk övers. Jane Lundblad 1954; Modernista 2014; 272 s. Finns även i en nyare övers. av Maria Ekman, Albert Bonniers Förlag 2013). Jag är väl bekant med flera av Jane Austens romaner, men bara genom film och tv. Min fru har länge tyckt att jag borde läsa henne också. Nu har jag gjort det, och jag valde en som jag inte kände till för att inte i förväg veta hur det går. Övertalning blev Austens sista fullbordade roman, och hon var rätt sjuk redan när hon skrev den. Austenkännare menar att hon med den var på väg mot något nytt i författarskapet: grundtonen är allvarligare och berättelsen bygger mer på känsla än förnuft.

Också huvudpersonen Anne Elliot är annorlunda. Här är hon inte en dominerande storasyster, som t.ex. Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom, utan en förbisedd mellansyster, negligerad av fadern och storasystern och nedlåtande behandlad av den gifta lillasystern, något av en askunge faktiskt. Och det tar några kapitel innan läsaren inser att det är hon som är romanens huvudperson. Handlingen berättas sedan av den i grunden allvetande författaren nästan helt ur Annes perspektiv, även om den återkommande kommenteras av berättaren Austen.

När berättelsen börjar har det gått åtta år sedan den nittonåriga Anne övertalats att bryta sin förlovning med en ung man med osäkra framtidsutsikter, Frederick Wentworth. Vid 27 och farligt nära att hamna på överblivna kartan återser hon Wentworth, som gjort karriär i flottan under Napoleonkrigen och skapat sig en inte obetydlig förmögenhet. Han är också ogift, men har han kvar sina känslor för henne? Romanens röda tråd är hur förvecklingar, missförstånd och svartsjuka lägger hinder i vägen för deras återförening.

Handlingen utspelar sig på herrgårdar i Somerset, rekreationsorten Lyme vid Engelska kanalen och i fashionabla kvarter i Bath. Men miljöskildringar är inget för Jane Austen, interiörer och klädedräkt ignorerar hon helt (i motsats till alla tidstrogna filmatiseringar). Hennes intresse är människorna, både huvudpersonernas och de många bifigurernas, deras förtjänster och fel, deras bevekelsegrunder, deras samspel. Och hennes redskap är språket! Jag läste den första tredjedelen på engelska, där hennes språkliga mästerskap framträder än tydligare än i den i och för sig utmärkta översättningen. Bäst är hon som skarpögd iakttagare och skarp kritiker av mänskliga svagheter och karaktärsbrister. Ståndshögfärden hos Annes far sir Walter Elliot, baronet (det lägsta ärftliga adelskapet), och hennes äldre syster demaskeras i all sin uppblåsta tomhet. Det är roligt att läsa. Lite problematiskt är det att Anne själv, kapten Wentworth och flera andra gestalter är så perfekt goda, kloka och medkännande. Skuggor och dagrar hade kunnat vara bättre fördelade.

Jane Austen är en av de mest uppburna författarna i den brittiska litteraturhistorien. Lever Övertalning upp till de krav man kan ställa på en roman av en sådan? Nja, det som fungerar bra som kultiverad underhållning i en kostymfilm eller tv-serie räcker inte riktigt till när det kommer till den anspråksnivån. Det utsökta språket, de fina karaktärsteckningarna i all ära, Men Jane Austen lyckas inte helt övertyga mig om att hon har haft en historia värd att berättas.

Ett återseende med Somerset Maugham

2020-06-24 W. Somerset Maugham: Ett urval noveller (I huvudsak 1920-tal) samt romanen Cakes and Ale (1930; ca 300 s.) (i: Delphi Complete Works of W. Somerset Maugham, e-bok Delphi Classics 2017). En god vän som hyser omotiverat höga tankar om mitt litterära omdöme frågade mig för en tid sedan varför Somerset Maugham, denna på sin tid mycket lästa och uppskattade brittiska författare, aldrig fick nobelpriset. Han hade nyligen återknutit bekantskapen med denne, som vi läste i gymnasiet men sedan tappat bort. Jag svarade att han väl ansetts för lite litterär, en skicklig hopsnickrare av bra historier och kanske inte så mycket mer. Men vad tyckte jag själv? Inte kom jag ihåg mycket av en gymnasists läsning för mer än ett halvsekel sedan, så det blev till att läsa. De samlade verken på läsplatta, över 8 000 sidor, var ett fynd för 34 kronor på Adlibris men också en svårbemästrad embarras de richesse. Jag plockade ut i stort sett på måfå tretton noveller och romanen Cakes and Ale (i svensk översättning Honung och malört), den senare därför att det var Maughams egen favoritroman (även om han medgav att Of Human Bondage/Människans slaveri från 1915 var hans bästa).

Läser man Maugham i dag är det väl främst novellerna. Han skrev noveller hela sitt långa författarliv, med tyngdpunkt på 1920- och 30-talen; alla jag läste är från den perioden. Många av 20-talsnovellerna utspelar sig brittisk kolonialmiljö i Söderhavet och handlar om engelsmäns och andra européers, eller amerikaners, tillvaro: som utsända tjänstemän, som skeppare, handelsmän, missionärer eller bara vinddrivna. Attityden är kolonial, urinvånarna är bifigurer och beskrivs nedlåtande. ”Half-castes” (halvblod) förekommer ofta som en kategori med egen problematik. Maugham kan konsten att berätta en historia, och personerna är ofta intressanta men författaren tränger sällan under ytan psykologiskt. Ett bra drag är att Maugham är programmatiskt icke-moraliserande: synden segrar ofta över dygden och kvinnors sexualitet skildras positivt. Novellerna skrevs i allmänhet för någon mondän tidskrift och avslutas vanligen med en oväntad vändning eller anekdotisk poäng, ofta ganska abrupt. Det är något av serietillverkning över dem. Några höjer sig litterärt över resten, t.ex. den kända ”Rain”, om en missionär som ska rädda en prostituerad från synden och går under själv, men huvudintrycket är god underhållning för stunden, inte mycket mer.

I Cakes and Ale (titeln är ett citat från Shakespeares ”Trettondagsafton”) är spelplatsen London och södra England. Jagberättaren, Maughams alter ego författaren Ashenden, blir kontaktad av en kollega som ska skriva en biografi över en nyligen avliden framstående författare, Edward Driffield. Ashenden hade lärt känna Driffield och hans unga, vackra men simpla hustru Rosie som tonåring i en by i Kent. Han får nu tillfälle att rekapitulera alla minnen av paret, inte minst av Rosie, med vilken han som student i London hade ett förhållande. Det kärleksfulla porträttet av Rosie, med famn och sköte öppet för många, är bokens behållning. Ett annat tema i boken är en rundmålning av den litterära scenen i det senviktorianska England, som formar sig till en satir över främst konstens och litteraturens aristokratiska beskyddare, vars enskilda representanter dock snarare tecknas med ömsint ironi än med gift i pennan. Litterärt står romanen högre än novellerna, men nobelprisklass? Ledsen, min vän, om du läser det här, det håller den inte.

Salongskomedi med förhinder

2020-05-01 T.S. Eliot: The Cocktail Party (Faber & Faber 1950). Den här hade jag glömt att jag hade. Råkade få syn på den anspråkslösa volymen i min bokhylla (förstaupplaga med Eliots personliga dedikation till min morfar), hade ett mycket vagt minne av en radioteaterföreställning i min ungdom (säsongen 1954/55, i serien Vår tid i dramat, visade det sig, så jag hörde väl en senare repris) och blev nyfiken. Jag läste mycket dramatik i min ungdom, men nu var det länge sedan.

(Spoilervarning: här följer en rätt utförlig resumé av handlingen; det tycks mig osannolikt att den sätts upp på en teater eller i en tv nära dig.)

Som nästan hörs på namnet är pjäsen en salongskomedi. Den börjar mycket riktigt som ett typiskt West End-stycke, eller kanske snarare som en parodi på ett sådant med pladdrande människor ur Londons övre medelklass. Men snart fördjupas handlingen. När de andra gästerna har gått befinner sig värden, Edward, ensam med en gäst som han inte vet vem det är och som inte presenterar sig. I ett akut behov att anförtro sig åt någon berättar han för främlingen att hans fru har lämnat honom, på förmiddagen samma dag (han har fått hitta på en klassisk nödlögn om en sjuk faster för att förklara hustruns frånvaro). Främlingen ställer några frågor och drar slutsatsen att det var bäst som skedde. Men Edward sätter sig på tvären: han vill ha sin hustru Lavinia tillbaka. Främlingen säger sig kunna ordna det. I nästa scen fördjupas konflikten då det visar sig att den medelålders etablerade advokaten Edward har ett förhållande med den unga Celia. I en laddad uppgörelse bryter han med henne. Celia är tillintetgjord, inte så mycket för kärleks skull utan för att det reducerar henne till ett ingenting. Även Edward lider svårt av självförakt, som är ett viktigt tema i pjäsen. Lavinia återvänder och det blir ett praktfullt äktenskapsgräl, efter vilket positionerna är helt låsta.

I akt 2 befinns den mystiske främlingen vara en framgångsrik psykolog/psykiater (hans efternamn Harcourt-Reilly mer än antyder att praktiken ligger på Harley Street). Med delvis rätt oetiska metoder har han fått Edward och Lavinia att infinna sig samtidigt hos honom, och han lyckas få dem försonade sedan även Lavinia bekänt otrohet med en gemensam bekant, Peter, i sin tur olyckligt kär i Celia! I den följande, av kristen, katolsk mystik färgade scenen tar sig psykiatern an den förkrossade Celia och visar henne på två vägar tillbaka till livet, en enkel och en svår. Celia väljer utan att tveka den svåra.

I akt 3 har det gått två år. Edward och Lavinia lever ett harmoniskt liv utan starka känslor. Samma gäster som i första scenen träffas på nytt på cocktailparty hemma hos paret. Där briserar bomben: Celia har följt doktorns råd, fått kallelsen och begett sig som sjuksköterska till en fiktiv engelsk koloni. Där har hon blivit mördad av upprorsmän: korsfäst i en myrstack. Harcourt-Reilly säger sig ha vetat att Celia snart skulle dö, men att hennes val av den svåra vägen gjorde hennes död meningsfull. Ett ögonblick är alla skakade, men efter en stund är allt som vanligt och gästerna på väg till nästa party.

Här är ju den kristna offertanken närmast övertydlig (och Eliot lär ha fått kritik för den brutala skildringen). Jag inser när jag skriver detta att pjäsen grep mig mer än jag förstod under läsningen, men man kan ändå ifrågasätta om det är en riktigt bra pjäs. Salongskomedins genrekrav hotar hela tiden att ta loven av allvaret. Den var på Eliots tid hans mest framgångsrika pjäs, men jag undrar om West End- och Broadwaypubliken verkligen såg under ytan.