Kategori: Svenska

Bestämda artiklar

2020-12-23 Anders Svensson: Nusvenska. En modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020; 319 s.). Anders Svensson är en mångårig medarbetare på Språktidningen och numera även tidningens chefredaktör. Han kan konsten att skriva både intresseväckande och underhållande, vilket han demonstrerar i ledare och artiklar i Språktidningen och i krönikor i Dagens Nyheter. Även denna 1900-talets och det begynnande 2000-talets språkhistoria är uppbyggd i artikelform: en artikel för varje år, utgående från ett ord som var aktuellt just då. Någon sammanhängande språkhistoria är det inte fråga om, men det fungerar bra ändå, allra bäst när orden står för en verklig språklig nyhet, som ”stavningsreform för 1906, ”enhetsform” för 1945, om avskaffande av verbens pluralformer, och ”du” för 1967; över huvud taget är det intressant läsning när Svensson behandlar nymodigheter och trender i språkutvecklingen. Det blir lite plattare när han snarare tar upp samhällsutvecklingen i stort. Då hamnar han i ungefär samma problem som Elisabeth Åsbrink i ”Orden som formade Sverige”, att kopplingen mellan ledordet och texten blir långsökt och författaren ger sig in på områden som hen inte är expert på. En artikel som helt faller ur ramen är ”retoriker”, ett ord som inte har någon egentlig koppling till året 1927, Olof Palmes födelseår. Men utgående från det ordet tecknar Anders Svensson i artikeln ett mycket negativt porträtt av Palme som politiker och människa. Häpnadsväckande i mina ögon!

Men detta, liksom med en del faktafel i denna faktaspäckade bok, har man lätt överseende med när så mycket annat är välfunnet och välbeskrivet. Av över 100 artiklar är det svårt att välja ut de bästa, men här är några axplock: ”efternamn” (1904) om det svenska släktnamnsskicket; ”bamba” (1957) om hur göteborgskan sprider sig i Västsverige; ”tvångssvenska” (1987) om språksituationen i Finland; ”björntjänst” (1998) om hur ord kan missuppfattas och få diametralt ny betydelse; ”w” (2005) om hur Sture Allén påbjöd att w ska betraktas som egen bokstav och inte samsorteras med v. Det sista ordet, för 2020, är ”coronahälsning”. Knappast en djärv gissning att detta och många andra corona-ord återfinns på 2020 års nyordslista som presenteras i övermorgon, den 28 december.

Mannen som personifierade svensk språkvård

2020-09-08 Sven-Göran Malmgren & Birgitta Agazzi: Bertil Molde. Språkvårdare och folkbildare (i serien ”Lärda i Sverige”, Kungl. Vitterhetsakademien och Bokförlaget Langenskiöld 2020; 303 s.). ”Lärda i Sverige” är en sympatisk serie av gedigna och välskrivna biografier men utan stora anspråk och begränsade till omfånget. Jag har tidigare läst, och skrivit om, Olof Ruins Analys och engagemang om sex statsvetare under 1900-talet. I serien finns också Erik Norbergs Emil Hildebrand och Birgit Arrhenius Forngreta, om arkeologen Greta Arwidsson. Nu är turen kommen till en yngre storhet, född 1919, död 1995.

Transparens: jag är god vän med båda författarna. Birgitta Agazzi (då Lindgren) var anställd på Språknämnden hela den tid jag satt i dess styrelse (1995–2007), och Sven-Göran Malmgren har jag haft professionellt utbyte med som lexikografkollega. Men Bertil Molde kände jag knappast; jag träffade honom vid ett par tillfällen och vi hade någon korrespondens om en recension jag skrev för tidskriften Språkvård.

Inte heller den Göteborgsbaserade Malmgren var personligen bekant med Molde. Han har varit huvudansvarig för den första avdelningen av boken, som sträcker sig fram till Moldes tillträde som chef för Språknämnden 1961. I boken redovisas Moldes familjebakgrund och uppväxt i Storängen i Nacka utanför Stockholm, hans skolgång i Södra Latin och studier vid Stockholms högskola. Men det är när Molde redan före krigsslutet 1945 kommer som svensk lektor till universitet i Århus som skildringen får nerv. Där får Molde utlopp för sin mångsidiga begåvning och sin energi: han bygger upp något som liknar en institution, undervisar, forskar, deltar med hustrun Inger i sällskapsliv och får vänner för livet, skriver artiklar om danska förhållanden i svensk press och vice versa. Här tar han också initiativet till ett av sina stora bokprojekt, en omfattande dansk-svensk ordbok, som kom ut 1958, åtta år efter att familjen Molde lämnat Danmark. Under Danmarkstiden hinner han också med att disputera, på en avhandling om källorna till Christian III:s bibel 1550. Moldes enorma arbetskapacitet och förmåga att sköta flera uppgifter samtidigt är ett genomgående tema i boken.

Tillbaka i Sverige efter vad han senare skulle beteckna som sin kanske lyckligaste tid i livet verkar Molde ha varit osäker om sin fortsatta karriär. Bland annat för att trygga sin försörjning tog han anställning som redaktör på Svenska Akademiens ordbok i Lund. Han var en skicklig lexikograf (den sentida kollegan Malmgren illustrerar med ett par artiklar) men trivdes inte med den underordnade ställningen. Parallellt med SAOB-tjänsten åtog han sig att slutföra projektet Illustrerad svensk ordbok för förlaget Natur och Kultur (samtidigt som han sökte avsluta den dansk-svenska ordboken). När det stod klart att han inte skulle få tjänsten som ordbokschef efter Pelle Holm antog han ett erbjudande om fast anställning på NoK, där han började 1956.

Mellanspelet (som kapitelrubriken säger) i förlagsvärlden (NoK och därefter det nystartade Prisma) varade till 1961 och var långt ifrån friktionsfritt. Men då hamnade Bertil Molde på rätt plats i livet, som chef för Nämnden för svensk språkvårds sekretariat, en post som han med skiftande benämningar skulle behålla till sin pension 1985. Då var han redan känd för en bred allmänhet som spåkspaltsskribent och språkfrågebesvarare i radion. Nu hade han en plattform från vilken han kunde föra ut sin – funktionella och toleranta – språksyn än vidare, bland annat genom den nystartade tidskriften Språkvård. Språknämnden blev också basen för hans praktiska nordism, som kröntes med inrättandet av det nordiska språksekretariatet i Oslo 1986. Mycket viktig var Moldes och Språknämndens insats för förenkling av myndighetsspråket, en verksamhet som blivit bestående under namnet klarspråksarbete. Interiörer från Språknämnden och karaktäristiker av Molde som chef får vi av Birgitta Agazzi, medarbetare på nämnden från 1975, och flera av hennes kolleger, som vittnar om Moldes färgstarka personlighet. Moldes språksyn, kontroversiell i mångas ögon men alltjämt språkvårdens ledstjärna, ägnas ett eget kapitel, liksom hans sista svåra år, då han var märkt av sjukdom och handikapp.

Bertil Moldes privat- och familjeliv skildras boken igenom parallellt med karriärberättelsen. Det är en mångbottnad personlighet, inte alltid så lätt att förstå sig på, som träder fram i biografin. Den lär väl inte få någon vidsträckt läsekrets men borde intressera många, särskilt bland alla oss som minns hans trygga röst i radio och hans pedagogiska språkspalter och artiklar. Jag beskrev inledningsvis böckerna i serien ”Lärda i Sverige” som välskrivna och gedigna. Sven-Göran Malmgrens och Birgitta Agazzis bidrag till serien jävar inte det omdömet.