En finländsk märkesman

2021-06-19 Moral, evolution och samhälle. Edvard Westermarck och hans närmaste krets (red. Otto Pipatti och Petteri Pietikäinen; svensk övers. av originalkapitel på finska Mattias Lehtinen; Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors/Appell Förlag, Stockholm 2021; 277 s.). Sociologin är en ung vetenskap men har hunnit med flera teoribildningar och vetenskapliga kontroverser. En inriktning som var inflytelserik runt förra sekelskiftet och kom att bli dominerande i Finland under mellankrigstiden var evolutionistisk, i delar rent darwinistisk. Den såg som sociologins uppgift att spåra ursprunget till och utvecklingen av olika samhällsföreteelser. När den moderna, USA-influerade sociologin, som med statistiska metoder studerade det nutida samhället, slog igenom efter kriget, med Erik Allardt som främsta namn i Finland, marginaliserades den äldre inriktningen och utdefinierades från sociologin av företrädarna för det nya paradigmet.

Edvard Westermarck (1862–1939) var på sin tid Finlands internationellt mest kända vetenskapsman och en ledande företrädare för den evolutionistiska skolan. Flera av hans lärjungar blev också framstående forskare, vilket förklarar skolans dominans i Finland. Det var i och för sig långt ifrån självklart eftersom Westermarck och hans krets av anglosaxiskt influerade och empiriskt inriktade akademiker i mycket var främmande för vetenskapssamhället i Finland, som stod under starkt inflytande av tysk idealism och spekulation. Flera i kretsen hade också liberala eller socialistiska sympatier i ett starkt konservativt Finland.

Nu ser tiden ut att vara mogen för en renässans för den Westermarckska skolan. Några doktorander vid Uleåborgs och Helsingfors universitet upptäckte att de hade ett gemensamt intresse: Edvard Westermarck, och lyckades få till stånd ett idéhistoriskt forskningsprojekt, stött av Svenska litteratursällskapet, kring honom och hans krets. Denna bok är projektets slutredovisning; det har tidigare resulterat i fyra doktorsavhandlingar. Medlemmarna i gruppen har skrivit enskilda kapitel, och alla utom Helsingforshistorikern Julia Dahlberg har skrivit på finska, som översatts av Mattias Lehtinen.

Även om biografiska fakta strös in i artiklarna är boken inte biografisk utan helt inriktad på kretsmedlemmarnas forskning och dess resultat. Störst utrymme får förstås Edvard Westermarck. Han blev internationellt känd med sin doktorsavhandling 1891 om äktenskapets uppkomst, vilken ledde till en professur i sociologi vid London School of Economics, som han upprätthöll samtidigt med professurer i filosofi först i Helsingfors, sedan vid Åbo Akademi. Den kan ses som en förstudie till hans huvudverk The origin and development of the moral ideas (1906–08). Westermarck argumenterar för att moral uppkommer som känslor av gillande och avståndstagande i mindre grupper, vilka småningom institutionaliseras inom större samhällen. Även om han tidstypiskt talar om ”primitiva” samhällen menar han att synen på moral (eller äktenskap) inte skiljer sig i princip mellan dessa och våra ”utvecklade” samhällen.

Det skulle föra för långt att referera alla verk som behandlas i boken, men det känns angeläget att nämna de andra medlemmar av kretsen som behandlas. Gunnar Landtman (1878–1940) kartlade klassamhällets rötter; Rafael Karsten (1879–1956) skrev om religionens uppkomst; Rudolf Holsti (1881–1945), som också var diplomat och utrikesminister, ägnade sig åt statens uppkomst; Ragnar Numelin (1890–1972), också han diplomat, behandlade diplomatins uppkomst och den kände esteten Yrjö Hirn (1970–1952) tecknade konstens ursprung. Dessutom finns ett kapitel om Westermarcks syster konstnären och författaren Helena Westermarck (1857–1938), som var sin brors nära förtrogna och som han diskuterade olika samhällsfrågor med. Det är viktigt att ”uppkomst” och ”ursprung” ses ur ett evolutionärt och kulturantropologiskt perspektiv (vad är det t.ex. som ligger bakom att människor ur olika stammar drar nytta av att skicka sändebud till varandra?, som Numelin beskriver det). Historisk forskning är det inte fråga om.

Edvard Westermarck har jag länge varit nyfiken på, så detta har varit en bok för mig. Att dessutom få lära sig så mycket om hans elever har varit en bonus. Boken är inte svårläst; Julia Dahlberg skriver utmärkt svenska, och översättningarna är av god kvalitet.

Dags att läsa själv

2021-01-30 Conny Svensson: De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson (Carlssons 2020; 240 s.). Boken hade kunnat heta ”Vi läste Dante” eftersom även dess författare Conny Svensson själv är en god Danteläsare. Om sig skriver han dock bara några blygsamma sidor på slutet, men att hans Danteläsning är både djup och bred framgår helt klart när han refererar och kommenterar Dantes uttolkare genom historien. Tidsspannet framgår av undertiteln. Hade han velat gå ännu längre fram i tiden kunde Conny Svensson ha lagt till ett avsnitt om Lars Norén. Dantes stora betydelse för denne utreddes av Torsten Rönnerstrand i en essä i Dagens Arena 3 januari i år. Dante verkar aldrig upphöra att fascinera och engagera.

Svensson grupperar sitt stoff både tidsligt-rumsligt och tematiskt. Efter ett par inledande kapitel om de första stegen för den vetenskapliga forskningen om Dante och La Divina Commedia på 1800-talet och om den forskning som utgått från det retoriska begreppet figura (Erich Auerbach m.fl.) följer två längre kapitel om sju svenska resp. fem utländska Danteläsare. Av de svenska kan nämnas pionjären Carl Wilhelm Böttiger, Olof Lagercrantz, som 1964 skrev den både högt prisade och skarpt kritiserade Från helvetet till paradiset och den originelle litteraturprofessorn E.N. Tigerstedt. Detta kapitel framstår som bokens centrala. Svensson ägnar de flesta författarna vardera 15–20 sidor och går i närkamp med deras texter: refererar, kommenterar och värderar. Han sparar inte på vare sig beröm eller kritik. Särskilt sträng är han mot dem som inte kan göra boskillnad mellan Dante som litterär figur och den verklige florentinaren Dante Alighieri eller anakronistiskt försöker tolka Dante som vår samtida och pådyvlar honom åsikter han absolut inte hade. Detsamma kan sägas om de fem ”världsförfattarna” Svensson tar upp, men dem behandlar han mer kortfattat. Jag tyckte dock mycket om avsnittet om T.S: Eliot, som jag lärde mig en hel del nytt om, och om den märklige italienaren Giovanni Papini och hans Dante vivo som utkom 1933. Både mannen och verket var helt nya bekantskaper för mig.

Därpå följer ett kapitel om hur Dante tolkats politiskt på diametralt olika sätt genom historien, ett om två författare som inte alls tycker om Komedin, Voltaire och Witold Gombrowicz, ett om Dantes ställning i Västerlandets litterära kanon (E.R. Curtius och Harold Bloom) samt, som lite lättsammare avslutning en text om Tage Danielssons Danteparafras Mannen som slutade röka.

För den som likt övertecknad aldrig läst Den gudomliga komedin är detta en utmärkt introduktion och en inspiration till att gripa sig verket an!

Lever vi i människans epok?

2020-07-22 Sverker Sörlin: Antropocen. En essä om människans tidsålder (Weyler 2017; 230 s.). Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Han är en produktiv forskare, debattör och välskrivande popularisator. I denna bok kombinerar han sina roller; det har blivit en lärd och stilistiskt briljant essä om en grundläggande existentiell fråga, riktad till en bred läsekrets.

Om man snävar in ordet är ”antropocen” en föreslagen term i den geologiska tidsskalan för den epok som följer på holocen och alltså är den vi lever i nu. Tanken är att människan numera är den starkast verkande kraften på jordklotet, som bidrar till en ny lagerföljd som kommer att tydligt kunna avläsas för all framtid. Termen är inte helt ny, men startåret för dess spridning brukar sättas till år 2000, då den fördes fram av den nederländske, i Sverige utbildade, meteorologen och nobelpristagaren Paul Crutzen. Antropocen har ännu inte antagits officiellt eftersom det finns vitt skilda meningar om när epoken ska anses börja: redan vid den agrara revolutionen, eller vid den industriella revolutionen, eller efter andra världskriget? (Det finns andra förslag.) Startpunkten får förstås betydelse för den innehållsliga definitionen.

Om begreppets uppkomst och utveckling och om debatten om den får vi lära av idéhistorikern Sörlin, men miljöhistorikern och debattören tar oss vidare. Han ser antropocen som ett nyckelbegrepp för ett holistiskt synsätt på mänskligheten och den planet den bebor, och allas vårt ansvar för utvecklingen. Ordet har väl hittills mest haft negativa associationer: mänsklig miljöförstöring, människans ansvar för klimatkrisen, men man kan vända på detta och se ansvaret som något positivt, när det gått in i allas medvetande. Sörlin är kanske inte direkt optimistisk, men lämnar ändå en strimma hopp.

Sverker Sörlin är suveränt inläst på sitt material. Han refererar till och citerar hundratals auktoriteter från historien och nutiden, och litteraturlistan är 20 sidor lång. Men han bär sin lärdom lätt, och resultatet har blivit en bok som på en gång är allvarlig och underhållande.