Det evigt ryska

2022-08-11 Bengt Jangfeldt: Vi och dom. Om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017; 207 s.). Om ryska självuppfattningar och deras följder inom och utom landet har det skrivits många böcker de senaste åren, med olika vinklingar och betoningar. Tidigare i somras skrev jag om Per Arne Bodins Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland, som fokuserar på den andlighet som utgår från den ortodoxa kyrkan. För att bara nämna ett exempel. Jangfeldts ingång är politisk-filosofisk. Hans fruktbara grepp är att varva idéhistorien med den politiska historien, så att den senare ger relief åt den förra; tidsspannet är ca 1700 och framåt.

Redan från början finns den grundläggande motsättningen mellan dem som höll fast vid det genuint ryska (slavofiler, russofiler) och dem som såg behovet av västerländskt inflytande (zapadniker, av Jangfeldt benämnda ”européer”, med citationstecknen utsatta). Konjunkturerna har växlat, men västanhängarnas inflytande har varit kortvarigt och deras reformförsök har oftast lett till bakslag. Så det är anhängarna av den speciella ryska idén som dominerat, och fått ett kraftigt uppsving under Putin, en brygd av ortodox kristendom, nationalism och imperialism: det tredje Rom. Till idén hör att Ryssland alltid sett sig omgivet av fiender, att landet måste stå starkt och enat, dvs. under en stark ledare. Samtidigt har man sett på väst som dekadent, ett samhälle i upplösning – och detta under flera hundra år. Vad som förkroppsligat den ryska idén har varierat genom tiderna. Det går t.ex. utmärkt att hävda att sovjetregimen gjorde det på sitt sätt, bortsett från kyrkofientligheten.

Nu är ju slavofilin långtifrån någon enhetlig rörelse, och till Jangfeldts förtjänster hör att han tydligt beskriver olika riktningar och uppfattningar och hur de har stötts mot varandra. Boken vimlar av namn som jag inte ska låtsas att jag lagt på minnet, men bland annat har jag fått min uppfattning av Alexander Herzen rejält nyanserad. Detta är förstås inte en kursbok att tentera på; behållningen ligger i överblicken och i Bengt Jangfeldts eleganta skrivsätt.

Vittert och välskrivet

2022-07-22 Stellan Ottosson: Krossa den skändliga. En biografi om Voltaire (Fri Tanke 2022: 405 s.). Stellan Ottosson är en i raden av vittra och välskrivande diplomater. Hans intresse för idéhistoria har tidigare visat sig i bland annat en biografi om Darwin och ett par böcker om biblisk historia. Att han är en kännare av upplysningen i allmänhet och Voltaire i synnerhet bevisar han i denna bok. Det råder i och för sig ingen brist på Voltairebiografier på svenska, som Olof Nordbergs Voltaire. En introduktion från 1979 eller Carl-Göran Ekerwalds Voltaire. Liv och tänkesätt från 2000. Dem har jag inte läst och kan inte avgöra hur Ottosson skiljer sig från sina föregångare, men han refererar frekvent till båda. Över huvud taget är han mycket väl inläst på den mycket omfattande litteraturen om Voltaire, där hans främsta ledfyrar är Theodore Besterman, grundaren av Voltaire Foundation i Oxford, och den store franske Voltairespecialisten René Pomeau.

Ottosson har alltså skrivit en berättelse byggd på andras forskning. Han skriver personligt och döljer inte sin beundran för sitt föremål men lyfter också fram Voltaires kontroversiella och mindre goda sidor. Framställningen löper i stort sett kronologiskt men blir stundom mer tematisk och kan då hoppa en del i tiden. De yttre dragen i Voltaires liv är ju väl kända, så jag avstår från referat.

Voltaire var sin tids mest spelade dramatiker och ville bli ihågkommen som sådan, men hans pjäser är stendöda. Mer lästa är väl en del av hans skönlitterära berättelser, framför allt romanen Candide med dess satiriska kritik av uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Men främst är det samhälls- och religions- och kyrkokritikern vi minns, skribenten som angrep förstockning och maktmissbruk varhelst han träffade på den. Samtidigt var han fåfäng och svag för dyrbart överklassliv och umgänge i de högsta kretsarna. En bekymmersfri tillvaro kunde han unna sig, då han var en skicklig affärsman som skapade sig en stor förmögenhet. Liksom många adelskritiker förr och senare var han anhängare av en stark kungamakt, men kungarna Ludvig XV och XVI uppskattade honom inte för det. Han kunde vara naiv i sin tro på upplysta despoter, men en lång sejour som intim gäst vid Fredrik den stores hov tog honom ur den villfarelsen, åtminstone för stunden. Sina bästa år sammanlevde han med markisinnan Émilie de Chatelet, en bildad och lärd kvinna som översatte Newtons Principia mathematica till franska. Hon dog tragiskt i barnsäng; barnafadern var en ung älskare, inte Voltaire.

Som slottsherre på Ferney vid gränsen mot Genève kom Voltaire för första gången i direkt kontakt med det vanliga folket och dess usla levnadsvillkor. I patriarkal anda gjorde han mycket för att underlätta deras tillvaro: en filosof som fått möjlighet att uträtta något i praktiken, inte bara teoretisera och polemisera. Men sin största insats gjorde han när han ingrep i ett antal rättsskandaler, där framför allt genom kyrkans inflytande oskyldiga personer dömts till döden och avrättats. Han gav sig inte förrän offren för justitiemorden rehabiliterats.

”Écrasez l’infâme”, krossa den skändliga! Genom hela Voltaires skrivarbana går kritiken av (den katolska) kyrkan, dess dogmatism och inhumana praktiker, som en röd tråd. Så ock i Stellan Ottossons bok. Den är skriven på ett enkelt och klart språk, helt i upphovsmannens anda. Den har mycket att ge även läsare som är väl bekanta med tiden och dess personager. Jag rekommenderar den varmt.

Lärdom och tankeflykt i snårig form

2022-06-06 Torbjörn Elensky: Absolut text. Om att läsa världen (Fri Tanke 2021; 199 s.). Torbjörn Elensky är en intellektuell med vida intressen och brett register som essäist, debattör, kritiker och skönlitterär författare. Han har en flödande penna och hans textproduktion är omfattande. Jag har inte läst någon hel bok av honom tidigare men skulle säga att den är representativ för hans förhållningssätt till världen och skrivandet.

Om jag har haft problem med boken torde det bero i första hand på mina egna tillkortakommanden men nog också på framställningen. Elensky har ett associativt skrivsätt, där en tanke föder en annan, och tankeflödet omsätts genast i text. Boken är uppdelad i tematiska kapitel: Ordet, Språket, Kunskapen etc., men jag har svårt att se att de skiljer sig mycket åt. Teman, detaljer, tankegångar återkommer genom hela boken, som är en lång, vindlande essä. Det går inte att referera innehållet på ett begränsat utrymme.

En annan svårighet är att syntaxen vindlar med tankegångarna. Elensky skriver gärna långa meningar utformade som klassiska perioder, men det skapar inte klarhet, ofta tvärtom. Och han går själv ibland vilse bland sina satser. På flera ställen gör han sig skyldig till anakoluter. Som här, där det inledande subjektet saknar finit verb:

Insikten att vi sitter i strukturer som vi inte kommer ur, som vi inte kan veta om det är vi själva som skapat eller om de faktiskt finns i världen, omöjligheten att veta vad vi missar för att vi ser det vi tittar efter, för att våra tankar, sinnen, språkspel låser oss i förhållande till en verklighet som det inte går att få direkt tillgång till, och även om vi skulle få det egentligen inte förstå i dess helhet, annat än via glimtar, i fragment, tolkning som aldrig blir färdig.

Nu undrar du, otåliga läsare, med all ätt vad boken handlar om. Citatet ovan ger kanske en antydan. Det är filosofins eviga grundfråga: hur är världen egentligen beskaffad, hur och på vad sätt kan vi veta något om den och hur och med vilka verktyg kan vi uttala oss om det vi tror oss veta. Bidrar språket, genom att det låter oss namnge och kategorisera, till klarhet eller lägger det sig tvärtom som en slöja mellan verkligheten och vår förståelse? Kan vi läsa naturen som vi läser text? Elenskys text formar sig till en idéhistorisk genomgång och diskussion av dessa frågor med vidast tänkbara utblickar i rum och tid. Det är, med mina reservationer ovan, ofta nöjsamt och stimulerande att läsa. Bäst är Elensky när han stannar upp vid olika företeelser eller gestalter ur historien. Jag lärde mig en del om Spinoza och Leibniz, jag fick något att fundera på när han går in på några författarskaps förhållande till verkligheten: Flaubert, Joyce, Thomas Mann. Mystik och mystiker spelar en framträdande roll, med exempel främst från det gamla Egypten: Isis med sin slöja, Hermes Trismegistos. Det finns mycket att hämta, men en del man kan sakna. I en bok om språket och världen hade jag nog väntat mig mer om Wittgenstein och skillnaden mellan den tidige och den sene W., men han berörs bara ytligt. Ett personligt önskemål hade varit en diskussion om hur lexikografin speglar språket och världen genom ordböcker och allmänna uppslagsverk. Det är en fråga jag sysselsatt mig mycket med under mitt yrkesliv. Andra recensenter har efterlyst annat.

Sammanfattningsvis har Torbjörn Elensky skrivit en bok med mycken lärdom och digert tankestoff, men formen har gjort den onödigt otillgänglig för en större läsekrets.

En finländsk märkesman

2021-06-19 Moral, evolution och samhälle. Edvard Westermarck och hans närmaste krets (red. Otto Pipatti och Petteri Pietikäinen; svensk övers. av originalkapitel på finska Mattias Lehtinen; Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors/Appell Förlag, Stockholm 2021; 277 s.). Sociologin är en ung vetenskap men har hunnit med flera teoribildningar och vetenskapliga kontroverser. En inriktning som var inflytelserik runt förra sekelskiftet och kom att bli dominerande i Finland under mellankrigstiden var evolutionistisk, i delar rent darwinistisk. Den såg som sociologins uppgift att spåra ursprunget till och utvecklingen av olika samhällsföreteelser. När den moderna, USA-influerade sociologin, som med statistiska metoder studerade det nutida samhället, slog igenom efter kriget, med Erik Allardt som främsta namn i Finland, marginaliserades den äldre inriktningen och utdefinierades från sociologin av företrädarna för det nya paradigmet.

Edvard Westermarck (1862–1939) var på sin tid Finlands internationellt mest kända vetenskapsman och en ledande företrädare för den evolutionistiska skolan. Flera av hans lärjungar blev också framstående forskare, vilket förklarar skolans dominans i Finland. Det var i och för sig långt ifrån självklart eftersom Westermarck och hans krets av anglosaxiskt influerade och empiriskt inriktade akademiker i mycket var främmande för vetenskapssamhället i Finland, som stod under starkt inflytande av tysk idealism och spekulation. Flera i kretsen hade också liberala eller socialistiska sympatier i ett starkt konservativt Finland.

Nu ser tiden ut att vara mogen för en renässans för den Westermarckska skolan. Några doktorander vid Uleåborgs och Helsingfors universitet upptäckte att de hade ett gemensamt intresse: Edvard Westermarck, och lyckades få till stånd ett idéhistoriskt forskningsprojekt, stött av Svenska litteratursällskapet, kring honom och hans krets. Denna bok är projektets slutredovisning; det har tidigare resulterat i fyra doktorsavhandlingar. Medlemmarna i gruppen har skrivit enskilda kapitel, och alla utom Helsingforshistorikern Julia Dahlberg har skrivit på finska, som översatts av Mattias Lehtinen.

Även om biografiska fakta strös in i artiklarna är boken inte biografisk utan helt inriktad på kretsmedlemmarnas forskning och dess resultat. Störst utrymme får förstås Edvard Westermarck. Han blev internationellt känd med sin doktorsavhandling 1891 om äktenskapets uppkomst, vilken ledde till en professur i sociologi vid London School of Economics, som han upprätthöll samtidigt med professurer i filosofi först i Helsingfors, sedan vid Åbo Akademi. Den kan ses som en förstudie till hans huvudverk The origin and development of the moral ideas (1906–08). Westermarck argumenterar för att moral uppkommer som känslor av gillande och avståndstagande i mindre grupper, vilka småningom institutionaliseras inom större samhällen. Även om han tidstypiskt talar om ”primitiva” samhällen menar han att synen på moral (eller äktenskap) inte skiljer sig i princip mellan dessa och våra ”utvecklade” samhällen.

Det skulle föra för långt att referera alla verk som behandlas i boken, men det känns angeläget att nämna de andra medlemmar av kretsen som behandlas. Gunnar Landtman (1878–1940) kartlade klassamhällets rötter; Rafael Karsten (1879–1956) skrev om religionens uppkomst; Rudolf Holsti (1881–1945), som också var diplomat och utrikesminister, ägnade sig åt statens uppkomst; Ragnar Numelin (1890–1972), också han diplomat, behandlade diplomatins uppkomst och den kände esteten Yrjö Hirn (1970–1952) tecknade konstens ursprung. Dessutom finns ett kapitel om Westermarcks syster konstnären och författaren Helena Westermarck (1857–1938), som var sin brors nära förtrogna och som han diskuterade olika samhällsfrågor med. Det är viktigt att ”uppkomst” och ”ursprung” ses ur ett evolutionärt och kulturantropologiskt perspektiv (vad är det t.ex. som ligger bakom att människor ur olika stammar drar nytta av att skicka sändebud till varandra?, som Numelin beskriver det). Historisk forskning är det inte fråga om.

Edvard Westermarck har jag länge varit nyfiken på, så detta har varit en bok för mig. Att dessutom få lära sig så mycket om hans elever har varit en bonus. Boken är inte svårläst; Julia Dahlberg skriver utmärkt svenska, och översättningarna är av god kvalitet.

Dags att läsa själv

2021-01-30 Conny Svensson: De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson (Carlssons 2020; 240 s.). Boken hade kunnat heta ”Vi läste Dante” eftersom även dess författare Conny Svensson själv är en god Danteläsare. Om sig skriver han dock bara några blygsamma sidor på slutet, men att hans Danteläsning är både djup och bred framgår helt klart när han refererar och kommenterar Dantes uttolkare genom historien. Tidsspannet framgår av undertiteln. Hade han velat gå ännu längre fram i tiden kunde Conny Svensson ha lagt till ett avsnitt om Lars Norén. Dantes stora betydelse för denne utreddes av Torsten Rönnerstrand i en essä i Dagens Arena 3 januari i år. Dante verkar aldrig upphöra att fascinera och engagera.

Svensson grupperar sitt stoff både tidsligt-rumsligt och tematiskt. Efter ett par inledande kapitel om de första stegen för den vetenskapliga forskningen om Dante och La Divina Commedia på 1800-talet och om den forskning som utgått från det retoriska begreppet figura (Erich Auerbach m.fl.) följer två längre kapitel om sju svenska resp. fem utländska Danteläsare. Av de svenska kan nämnas pionjären Carl Wilhelm Böttiger, Olof Lagercrantz, som 1964 skrev den både högt prisade och skarpt kritiserade Från helvetet till paradiset och den originelle litteraturprofessorn E.N. Tigerstedt. Detta kapitel framstår som bokens centrala. Svensson ägnar de flesta författarna vardera 15–20 sidor och går i närkamp med deras texter: refererar, kommenterar och värderar. Han sparar inte på vare sig beröm eller kritik. Särskilt sträng är han mot dem som inte kan göra boskillnad mellan Dante som litterär figur och den verklige florentinaren Dante Alighieri eller anakronistiskt försöker tolka Dante som vår samtida och pådyvlar honom åsikter han absolut inte hade. Detsamma kan sägas om de fem ”världsförfattarna” Svensson tar upp, men dem behandlar han mer kortfattat. Jag tyckte dock mycket om avsnittet om T.S: Eliot, som jag lärde mig en hel del nytt om, och om den märklige italienaren Giovanni Papini och hans Dante vivo som utkom 1933. Både mannen och verket var helt nya bekantskaper för mig.

Därpå följer ett kapitel om hur Dante tolkats politiskt på diametralt olika sätt genom historien, ett om två författare som inte alls tycker om Komedin, Voltaire och Witold Gombrowicz, ett om Dantes ställning i Västerlandets litterära kanon (E.R. Curtius och Harold Bloom) samt, som lite lättsammare avslutning en text om Tage Danielssons Danteparafras Mannen som slutade röka.

För den som likt övertecknad aldrig läst Den gudomliga komedin är detta en utmärkt introduktion och en inspiration till att gripa sig verket an!

Lever vi i människans epok?

2020-07-22 Sverker Sörlin: Antropocen. En essä om människans tidsålder (Weyler 2017; 230 s.). Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Han är en produktiv forskare, debattör och välskrivande popularisator. I denna bok kombinerar han sina roller; det har blivit en lärd och stilistiskt briljant essä om en grundläggande existentiell fråga, riktad till en bred läsekrets.

Om man snävar in ordet är ”antropocen” en föreslagen term i den geologiska tidsskalan för den epok som följer på holocen och alltså är den vi lever i nu. Tanken är att människan numera är den starkast verkande kraften på jordklotet, som bidrar till en ny lagerföljd som kommer att tydligt kunna avläsas för all framtid. Termen är inte helt ny, men startåret för dess spridning brukar sättas till år 2000, då den fördes fram av den nederländske, i Sverige utbildade, meteorologen och nobelpristagaren Paul Crutzen. Antropocen har ännu inte antagits officiellt eftersom det finns vitt skilda meningar om när epoken ska anses börja: redan vid den agrara revolutionen, eller vid den industriella revolutionen, eller efter andra världskriget? (Det finns andra förslag.) Startpunkten får förstås betydelse för den innehållsliga definitionen.

Om begreppets uppkomst och utveckling och om debatten om den får vi lära av idéhistorikern Sörlin, men miljöhistorikern och debattören tar oss vidare. Han ser antropocen som ett nyckelbegrepp för ett holistiskt synsätt på mänskligheten och den planet den bebor, och allas vårt ansvar för utvecklingen. Ordet har väl hittills mest haft negativa associationer: mänsklig miljöförstöring, människans ansvar för klimatkrisen, men man kan vända på detta och se ansvaret som något positivt, när det gått in i allas medvetande. Sörlin är kanske inte direkt optimistisk, men lämnar ändå en strimma hopp.

Sverker Sörlin är suveränt inläst på sitt material. Han refererar till och citerar hundratals auktoriteter från historien och nutiden, och litteraturlistan är 20 sidor lång. Men han bär sin lärdom lätt, och resultatet har blivit en bok som på en gång är allvarlig och underhållande.