Den unge Musils debut

2020-07-19 Robert Musil: Den unge Törless förvillelser (1906; svensk övers. 1969 Lars W. Freij; Lind & Co 2001; 173 s.). Robert Musil, mest känd för sitt jätteverk Mannen utan egenskaper debuterade som 26-åring med denna till formatet anspråkslösa roman. Jag har känt till titeln, men att det var en internatskoleskildring kom som en överraskning när jag började läsa. Sådana finns det ju gott om, alltsedan Thomas Hughes Tom Brown’s School Days 1857, och i sin berättelse om grov pennalism är väl denna en på många sätt typisk representant för genren. Romanen har hämtat inspiration från Musils egen tid på en internatskola i Mähren i mitten av 1890-talet men är knappast rent självbiografisk.

Huvudpersonen Törless (hans efternamn; något förnamn nämns aldrig) är en i grunden vek och känslig pojke som för att skydda sig söker sig till skolans två värsta översittare, Reitling och Beineberg. De avslöjar en fjärde elev, Basini, som tjuv, men i stället för att anmäla honom trakasserar de honom grovt under förevändning av kamratuppfostran. Törless är helt med på noterna till en början, spelar sedan dubbelt som Sabinis skyddsvakt för att mot slutet helt ta avstånd från behandlingen, som övergått från psykisk till fysisk misshandel. Men då är det för sent, skolledningen får reda på förhållandena och det blir räfst och rättarting. Det finns ingen social kritik eller systemkritik i romanen, utan övergreppen beskrivs som individuella förvillelser.

Vore det bara för den yttre handlingen skulle denna roman knappast ha klassikerstatus. Utan det är för karaktärsteckningen av Törless och skildringen av hans tanke- och känslovärld. Törless grubblar över tillvaron och sin plats i den, han reflekterar över sin identitet som man och samhällsvarelse och experimenterar med sin sexualitet. Han diskuterar gärna med både kamrater och lärare, men ingen tar hans grubblerier på allvar. Allt detta gestaltar Musil med en ordrikedom som kan kännas bedövande och som gör läsningen långsammare, men inga ord är valda av en slump utan är en medveten konstnärlig metod. I Mannen utan egenskaper storknade åtminstone jag av ordsvallet; här är det lättare att ta till sig, men det är inte en form av prosa som jag älskar.

Tilläggas bör att både denna roman och Faulkners Ljus i augusti, som jag skrev om härom veckan, ingår i Lind & Co:s ambitiösa serie ”Nittonhundra” med återutgivning av viktiga verk från förra seklet. Det finns många andra pärlor i den.

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

Thomas Manns ”Josef och hans bröder”

Min sommarläsning. Jag borde ha samlat mig till en sammanfattning, men det blev övermäktigt. Så här är texter om de fyra enskilda delarna. För den intresserade vill jag verkligen rekommendera Olle Holmbergs introduktion till verket, som nämns nedan.

2018-05-25 Thomas Mann: Jaakobs upplevelser (”Josef och hans bröder” 1, 1933, sv. övers. Bertil Malmberg 1935/Nils Holmberg 1946). Olle Holmberg: Thomas Manns Josef och hans bröder. En kort vägledning (1944). Vem minns inte Bibelns berättelse om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, Jakobs tolv söner och Josef i Egypten? Det egenartade är att historierna i Bibeln berättas så kortfattat, kanske, som någon exeget föreslagit, som en sammanfattning för läsare som antogs känna dem mer i detalj. Utombibliska källor, religiösa traditioner och liknande kan hjälpa till att bredda bilden, men det krävs en stor författare och hans fantasi för att bygga ut berättelsen till ett romanverk på över 2 000 sidor.

Denna första del tecknar den mytiska bakgrunden ända från Skapelsen med tyngdpunkt på Jakob (Mann skriver konsekvent Jaakob), som lurade till sig sin fars (och Guds) välsignelse men själv blev lurad på sin hustru (han tjänade sju år hos sin morbror Laban för Rakel men fick Lea); som genom hårt arbete och gott förstånd, för att inte säga slughet, förmerade både Labans och sin egen förmögenhet och som fick se sin älskade Rakel dö i barnsäng när hon födde den yngste sonen Ben-Jamin (”lyckosonen”).

De episka partierna berättar Mann rappt och medryckande, men de interfolieras av mer reflekterande partier som är lite tyngre att läsa. Rätt prövande är den 60 sidor långa inledningen med sina historie- och religionsfilosofiska utläggningar. Men man ska inte hoppa över inledningen, för de ger nycklar till läsningen av romanerna. Ett bra sätt att komma in i läsningen är att studera litteraturprofessorn Olle Holmbergs 90-sidiga essä om verket. Holmberg, lundensare, var en oefterhärmlig stilist som kunde konsten att skriva spirituellt om de svåraste ämnen.

2018-06-03 Thomas Mann: Den unge Josef (”Josef och hans bröder“ 2, 1934, svensk övers. Bertil Malmberg 1935/Nils Holmberg 1947). Josef är nu 17 år och moderlös. Modern Rakel dog i barnsäng vid lillebror Benjamins födelse. Den åttaårige gossen tyr sig till sin storebror, och Thomas Mann beskriver rörande deras förtroendefulla förhållande. Fast språket som han lägger i åttaåringens mun är alldeles för avancerat för att vara trovärdigt, vilket säkert är avsiktligt. Det här är en serie idéromaner, där det episka, realistiska berättandet är helt underordnat tankegodset, som presenteras i långa essäistiska sjok i en, åtminstone i översättningen, högtravande stil. Även dialogen går ofta i samma stil, när protagonisterna görs till språkrör för författarens religionsfilosofiska dialektik.

Men Josef då? Han är en bildskön, intelligent, beläst och belevad ung man. Fadern, den gamle patriarken Jaakob, har flyttat över all sin kärlek till den döda hustrun på hennes son, och denne uppfattar sig som älskad av hela världen. Men faderns oförblommerade favoriserande av Josef retar hans äldre halvbröder våldsamt. När Josef söker upp dem där deras hjordar betar, klädd i sin mor Rakels brudslöja brister det för bröderna, som misshandlar Josef och kastar honom i en torr brunn, där han får försmäkta i tre dagar innan några främmande köpmän hör hans nödrop och räddar honom. Bröderna, var och en med en av författaren noggrant utmejslad karaktär, har ångrat sitt tilltag och finner att den minst dåliga lösningen är att sälja Josef som slav till köpmännen och framställa det för fadern som att Josef dödats av ett vilt djur. Jaakobs sorg är gränslös. Hans klagan påminner om Jobs, en av många explicita eller implicita anspelningar på senare bibelställen.

Det är, som framgått, bitvis krävande läsning, men det är värt besväret. Den här serien är säkert numera det minst lästa av Thomas Manns stora verk, men det skulle vara roligt om Bonniers ville låta den briljanta Ulrika Wallenström göra en nyöversättning.

2018-06-27 Thomas Mann: Josef i Egypten (”Josef och hans bröder” 3, 1936, svensk övres Nils Holmberg 1939). Drygt tre veckor har jag behövt för att ta mig igenom denna 700-sidiga roman, dels för att jag inte haft så mycket tid för läsning som jag brukar, dels för att texten ofta gör motstånd. Liksom i de tidigare delarna blandas berättande avsnitt med författarens mångordiga reflexioner över hans egen berättelse. Författaren uppträder i rollen av en allvetande, stundom rätt pompös expert som kommenterar den bibliska och andra orientaliska versioner av Josefhistorien och, ibland i förtroliga ordalag (”oss emellan sagt …”), talar om för oss fåkunniga hur det egentligen var. Inne på andra hälften av romanen börjar jag känna igen en lite ironisk grundton, som är så förhärskande framför allt i ”Bergtagen”, och det gör läsningen lättare.

Grundhistorien känns förstås igen från Bibeln. Josef säljs som slav till hovmannen Potifar, vinner dennes förtroende och blir föreståndare för hans hushåll. Miljön och livet i ett fornegyptiskt högreståndshem beskrivs åskådligt och med utsökt fantasi. Josefs sköna yttre och behagliga sätt jämte hans kunskaper och färdigheter vinner idel segrar åt honom, men när han i övermod tror sig kunna neutralisera Potifars hustrus passion för honom tar han gruvligt miste. Josef är ingalunda okänslig för Mut-em-enets attraktion, men det förbund han ingått med Israels gud gör honom ståndaktig. När ”härskarinnans” sista desperata förförelseförsök misslyckats anklagar hon i stället Josef för våldtäktsförsök, och han döms till fängelse. För andra gången ”kastad i gropen”. Intensiteten i berättelsen stegras hela tiden när den går mot sin kulmen och klingar ut i den högtidliga rättegångsscenen.

Romancykelns teman framstår efter hand allt klarare: de många folkens och stammarnas gudars kamp mot varandra och Jahves kommande seger; upprepningstvånget i historien: Kain och Abel, Abraham och Lot, Isak och Ismael, Esau och Jakob, den uttorkade brunnen och fängelset. Jag är nyfiken på upplösningen i fjärde delen, ”Josef, försörjaren.

2018-07-16 Thomas Mann: Josef försörjaren (1943, svensk övers. Nils Holmberg 1944). Efter två månader är jag färdig med mitt stora sommarläsningsprojekt, ”Josef och hans bröder”. Det har tagit emot många gånger, men efter hand har jag fångats av romanernas säregna form, och denna sista del fann jag helt fascinerande. Jag förstår nu mycket väl varför Thomas Mann betraktade tetralogin som sitt huvudverk, men också varför det är så lite läst numera.

Josef har hamnat i fängelse, falskt anklagad för våldtäktsförsök. Där vinner han snabbt fängelsechefens förtroende (parallell till hur han tidigare vunnit Potifars) och får en ställning mittemellan fånge och fångvaktare. Hans förmåga att tyda drömmar når Farao Amenhotep IV:s (Echnatons) öron, och han kallas till hovet för att tyda dennes drömmar om de feta och de magra nöten. Igen vinner han en högre ställd persons fulla förtroende och blir Egyptens folkförsörjningsminister, som samlar i ladorna under de goda åren och fördelar och säljer under hungeråren. Även Josefs bröder kommer och vill köpa säd. Josef leker katt och råtta med dem i ett par vändor, men till slut ger han sig till känna, och bröderna försonas. Den gamle fadern Jaakob flyttar med hela sitt hus till landet Gosen i Egypten. Efter 17 år där dör Jaakob efter att ha välsignat sina söner och Josefs söner Efraim och Manasse, alltså stamfäderna till Israels tolv stammar. Under enorma hedersbetygelser förs Jaakob till familjegraven i Kanaan.

Denna är den ljusaste av de fyra delarna, skriven av en författare på gott berättarhumör. Att skildra kulturkrocken mellan den egyptiska överklassen, där den egyptiserade Josef lever, och de rustika Israeliterna verkar ha roat honom särskilt. Manasse och Efraim är egyptiska överklasslynglar som motvilligt tvingas besöka sin gamla farfar när de mycket hellre skulle ha farit på gaselljakt med sina kompisar. Med mera sådant.