Semitiska språk – mycket mer än arabiska och hebreiska

2019-09-14 Ola Wikander: Ett hav i mäktig rörelse. Om de semitiska språken (Norstedts 2019). Ola Wikander är ett lingvistikens underbarn, som gjorde sensationell bokdebut 2006, som tjugofemåring, med I döda språks sällskap. Parallellt med sin vetenskapliga karriär – han är nu docent i Gamla testamentets exegetik i Lund och specialforskare i fornnordvästsemitisk poesi i Uppsala – har han skrivit flera böcker på nivån avancerad populärvetenskap. Särskilt läsvärd var Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria (2014), som kan läsas som en introduktion till Gamla testamentets exegetik.

I den här volymen tar Wikander ett samlat grepp om den semitiska språkfamiljen och i någon mån den överfamilj där denna ingår, de afroasiatiska språken (med bl.a. fornegyptiska, berberspråk och hausa). De semitiska språken är tacksamma i ett jämförande språkforskningsperspektiv eftersom de har en över 4 000 år obruten skriftligt belagd historia och de talats i huvudsakligen samma område hela tiden, det som vi vanligen kallar Mellanöstern eller Främre Orienten (Wikander fördrar den senare benämningen). Dessutom är flera av språken av världshistorisk religiös och litterär betydelse då tre religioner och deras viktigaste urkunder utgår från språkområdet. Egentligen är det märkligt att det inte tidigare funnits en sådan samlad framställning på svenska.

Bokens titel är ett citat från Sveriges store orientalist H.S. Nyberg. Han avsåg den hebreiska poesin, men Wikander menar att det är en träffande bild för de semitiska språken över lag. I sin sakliga och pedagogiska – men stilistiskt torra och enahanda – framställning lyser kärleken till språken och entusiasmen inför forskningen hela tiden igenom. Boken inleds med kapitel om Främre Orienten som språkområde och de semitiska språkens släktskapsförhållanden, vilka tacknämligt nog finns uppritade som ett träd i en bilaga. Sedan följer kapitel om språkens ljudsystem, grammatik och ordförråd. Dessa är mer tekniska och förutsätter en viss grad av grammatiskt kunnande. Men det är belönande att få tränga in i systemet med ordrötter med tre konsonanter, som med olika vokaler ger olika betydelser, t.ex. arabiskans kitab ’bok’, katib ’skrivare’, maktab ’kontor’. Något av en aha-upplevelse för mig var att läsa om det tempus som används i Gamla testamentets berättande texter och som i översättning nästan alltid inleds med ”och”. Meningar med detta tempus imperfekt konsekutiv, som  var arkaiskt redan när texterna skrevs, inleds alltid med ordet wa ’och’. Wikander menar att detta är att se som ett prefix utan egen betydelse som hör till verbet och att det därför gott kunde utelämnas i översättningar.

Ett mycket läsvärt kapitel ägnas poetiskt och religiöst språk och litteratur, och slutkapitlet beskriver de semitiska och de indoeuropeiska språkens roll i Europas och Sydvästasiens kulturarv. Man lär sig mycket i denna ganska korta bok, 200 textsidor, så den är väl värd en viss läsansträngning.

Yvigt och muntert om språk

2019-07-06 Lotten Bergman & Stellan Löfving: Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen (Pug förlag 2017). Lotten Bergman är en mångsysslare i språk- och textbranschen, som föreläsare, lärare, radiopratare, bloggare (”Den skrattande språkpolisen”) och kåsör. Hon är också en god vän sedan vår gemensamma tid i redaktionen för Nationalencyklopedin på 1990-talet. Hennes kännetecken i både liv och skrivande är en munter yvighet, som tar sig uttryck i rolig mångordighet, stora gester och plastisk mimik. Lägg därtill en avsevärd charm, så formas bilden av en person som jag är rätt svag för.

De här egenskaperna kommer väl till sin rätt i det mindre formatet: blogginlägg, kåserande språkvårdsartiklar, svar på språkfrågor i radio. Men i en bok på drygt 300 sidor, låt vara med en medförfattare som står för ca en tredjedel av texten (om bl.a. nätspråk, konstgjorda språk, världens svårast och världens minsta språk), blir det för mycket av det goda. Formuleringsglädjen sväller över alla bräddar och dränker de i och för sig goda och nyttiga språkråden. Läsaren dras med i ordströmmen, famlar efter en trädrot vid älvbrinken där hen kan hålla sig fast men sköljs snart vidare i de forsande kaskaderna. (I den här senaste meningen gör jag ett, säkert misslyckat, försök att imitera Lottens skrivsätt.) Texterna om varje enskilt språkfenomen är korta och kommer inte i någon systematisk följd. Jag saknar en längre resonerande linje, men ska understryka att jag inte hör till målgruppen för boken. Men trots kritiken ovan ska jag inte dölja att jag läste med nöje och skrockade glatt många gånger.