Språkets uppkomst i ny belysning

2019-12-12 Tore Janson: Språken före historien (Norstedts 2019). Språkprofessorn Tore Janson har i slutet av sin karriär och som emeritus varit en produktiv popularisator inom området språkhistoria. Ett par böcker handlar om de kända språkens historia. Nu har han tagit steget till ett mycket mer kontroversiellt fält: språkets (och språkens) uppkomst. När jag studerade språkvetenskap för 50 år sedan var den frågan närmast tabu, men det senaste halvseklet har spärrarna släppt och en strid ström av olika hypoteser vällt fram. För mer än hypoteser kan det inte bli fråga om; någon övergripande, allmänt accepterad teori är svår att tänka sig eftersom en sådan knappast går att belägga vare sig empiriskt eller induktivt. En rent logisk slutsats drar Janson dock: det mänskliga språket måste vara minst 300 000 år gammalt, betydligt äldre än vad de flesta tidigare har trott. Genetiska resultat visar nämligen att sanfolken i södra Afrika för så länge sedan helt separerades från alla andra människor, men de talar likadant konstruerade och lika komplicerade språk som alla vi andra. En konsekvens av det bör vara att även andra samtidiga människoarter, som neandertalmänniskan, också hade ett fullt utvecklat språk

Jansons bok är välgörande eftersom den gör rent hus med allehanda spekulationer om mekanismer och motiv. I stället gör han i bokens första del en grundlig och bred genomgång av vad man vet om den ljudliga kommunikationen hos människosläktets, homininernas, närmaste släktingar schimpanser, bonoboer och gorillor. Det som är gemensamt för dem bör också ha gällt för homininerna, eftersom de alla hade gemensamma förfäder och splittrades för ca sex miljoner år sedan. Han räknar upp olika vokala beteenden: skratt och skrik som vi fortfarande har gemensamt och mer artspecifika som benämns med engelska termer som grunt och whimper. Från sådana medfödda ljud måste, menar Janson, de inlärda ha utvecklats.

Men ljuden som sådana är inte huvudsaken, utan Janson utgår från de kommunikativa behoven och funktionerna. Här lägger han grunden till sina egna hypoteser, som upptar bokens andra del.

Janson utgår från den vanliga tredelningen av yttranden i påståenden, frågor och uppmaningar, som han menar svarar mot grundläggande kommunikativa behov. Människoapor gör inga påståenden och ställer inga frågor, men ljud använder de till tydliga uppmaningar. En närliggande funktion är att pocka på uppmärksamhet från andra individer i flocken. En stor vinst är att kunna använda olika signaler för olika individer (med andra ord att namnge dem), vilket går att göra genom att förändra den ursprungliga uppmärksamhetssignalen. Och det kan homininerna göra genom att modifiera talapparaten på olika sätt. Här griper Janson tillbaka på en äldre teori, först lanserad av den landsflyktige ryske lingvisten Roman Jakobson i Kindersprache, Aphasie und allgemeine Lautgesetze (Uppsala 1941); Jakobson är dock inte nämnd i boken. Förenklat bör det mänskliga språkets utveckling ha gått till ungefär som när barn lär sig tala med till att börja med få men fonetiskt stora distinktioner, sedan allt finare, tills, efter säkert mycket lång utveckling, en hel uppsättning av vokaler och konsonanter är färdig. Parallellt har de kommunikativa funktionerna utvecklats. Om man har ett namn på någon eller något kan man ju yttra namnet även när namnbäraren är frånvarande, och när man har lagt ihop två namn till ett påstående, t.ex. ”Mamma Sjön” (mamma är vid sjön) har man början till en syntax. En ytterligare, mycket viktig, landvinning är gjord när ”sjön” inte bara avser sjön vid det egna lägret utan alla liknande vattensamlingar.

Det går inte att bevisa att människans språkutveckling gått till just så, men Tore Jansons framställning är elegant och trovärdig, baserad på en både bred och djup beläsenhet i källor från lingvistik, antropologi, zoologi, etologi, genetik med mera. Det är mycket imponerande. En invändning har jag, och det är att Janson är överpedagogisk. Han argumenterar onödigt detaljerat och han upprepar sina argument om och om igen. Jag skulle vilja säga till honom: ”Tore, vi vet att du kan det här och vi litar på dig. Du behöver inte anstränga dig så mycket för att övertyga oss!”

Romanen om svenskan i Finland

2019-10-23 Finländsk svenska från medeltid till 1860 och Finländsk svenska från 1860 till nutid (Svenskan i Finland – i dag och i går III:I–2, red. Marika Tandefelt, Svenska litteratursällskapet 2019). Med dessa två samtidigt utgivna volymer avslutas detta stora forskningsprojekt. Den som främst ska äras för att ha seglat skeppet i hamn är professor em. Marika Tandefelt, som varit projektledare samt redaktör för fem av de sex volymerna och skrivit ett stort antal av artiklarna. Men hon har haft god hjälp av kunniga och i de flesta fall välskrivande medarbetare. (Nedan skriver jag, mer kortfattat, om de tidigare volymerna.)

Som framgår av titlarna är greppet här historiskt. Liksom i hela serien är det också språksociologiskt: det är svenskan och dess funktioner i det finländska samhället som hela tiden är i förgrunden. Och det är ingen sammanhållen kronologisk beskrivning utan belysande nedslag i olika verksamheter, ibland till och med inzoomning på enskilda skribenter, som medeltidsmunken Jöns Budde, ”Finlands första författare” (Lars Wollin), 1700-tals professorn Pehr Kalms brev till kollegan Carl Fredrik Mennander (Ann-Marie Ivars), en östnyländsk adelsfrökens dagbok (Kerstin Thelander och Henrika Tandefelt), Runebergs finlandismer (Charlotta af Hällström-Reijonen), Topelius med stavningsproblem (Jennica Thytlin-Klaus) och Tavaststjerna (af Hällström-Reijonen) och Jac. Ahrenberg (Julia Tidigs) med deras förment dåliga språk. Marika Tandefelt har förstås skrivit om språket i Viborg och Max Engman om kampen mellan de tre språken i storfurstendömet, där svenskan klämdes mellan överhetsspråket ryska och den uppåtstigande finskan. I den andra delen får den finlandssvenska språkvården stort utrymme, där i flera artiklar utvecklingen från Hugo Bergroth till i dag, men även tidigare, tecknas av främst Jennica Thylin-Klaus och Charlotta af Hällström-Reijonen. Emigrantspråk (Ann-Marie Ivars), modernisternas språk (Clas Zilliacus) och litteratur på dialekt (Barbro Wiik) får också sitt, liksom scenspråket, som bestås en mycket läsvärd artikel av Marika Tandefelt. Onämnda artiklar och deras författare är inte sämre, men exemplifieringen måste få ett slut.

Här i Sverige har vi varit rätt dåliga på att uppmärksamma vår gamla riksdel. Och vad de flesta svenskar inte vet om svenskan i Finland kan fylla många fler volymer än detta projekt. Mycket av innehållet i de här böckerna har i och för sig varit känt tidigare. Men det är oerhört värdefullt att få det samlat på det sätt som nu skett. En from förhoppning, förmodligen fåfäng, är att det får läsare i Sverige utöver de redan intresserade

”Läser du de här böckerna som du slukar en roman?” frågade min fru när hon såg hur långt jag kommit i boken på kort tid. Ja, det kan man nog säga. Här finns en bra grundstory, intressanta bihistorier, färgstarka personer, allt mycket väl och underhållande berättat. Med tillfredsställelse och saknad lägger jag ifrån mig romanen om svenskan i Finland.

***

2016-05-04 Gruppspråk, samspråk, två språk (red. Marika Tandefelt). Detta är den andra volymen i Svenska litteratursällskapets forskningsprojekt ”Svenskan i Finland – i dag och i går” (den första var Ann-Marie Ivars magistrala kartläggning av Svenskfinlands samtliga dialekter [som jag inte har anmält]). Här handlar det om det talade standardspråket och hur det ter sig framför allt som samtalsspråk. Huvudansatserna är språksociologi och pragmatism, dvs. samtalsforskning. Ett par roliga kapitel handlar om slang. Särskilt det där (väl egentligen utanför bokens ram) Heikki Paunonen beskriver finlandssvenskans inflytande på den finska stadsslangen. Finskans inflytande på olika nivåer belyses förstås, och i bokens viktigaste och bästa kapitel behandlar Marika Tandefelt tvåspråkigheten, dels som teoretiskt begrepp, dels, och framför allt, vad tvåspråkighet innebär i praktiken i Finland.

Boken vänder sig inte bara till specialister, men kan heller inte kallas populärvetenskaplig. Termer och begrepp förklaras bra, vilket inte hindrar att texten emellanåt bjuder på läsmotstånd. En viktig och lärorik bok är det hur som helst.

2017-07-29 Marika Tandefelt (red.) Språk i prosa och press (Svenskan i Finland – i dag och i går II:1). Det här är tredje volymen i Litteratursällskapets stora projekt om svenska språket i Finland ur allehanda aspekter. I denna del kartläggs den skönlitterära prosan och tidningsspråket från slutet av 1800-talet till idag. Tyngdpunkten ligger på förekomsten och frekvensen av finlandismer och reaktioner på dem, både producenters (författare, förlagsfolk, journalister, ledarskribenter, radio- och tv-talare) och konsumenters (bokläsare, tidningsläsare, radiolyssnare, tv-tittare), i första hand förstås i Finland men även i Sverige.

Professor em. Marika Tandefelt är inte bara volymens redaktör utan också dess huvudförfattare (skrivit fem kapitel ensam och medförfattat ytterligare ett, av sammanlagt tio). Övriga skribenter, språkvårdarna Mikael Reuter, Charlotta af Hällström-Reijonen och Anna-Maria Gustafsson skriver också väl, men Tandefelt är en sällsynt välskrivande och medryckande akademisk författare, som också kan konsten att vara lite personlig utan att det går ut över akribin. Jag tror att målgruppen förutom akademiska kolleger främst är professionella skribenter av alla slag och svensklärare i Finland. Sådana som sysslat med bokutgivning, som jag själv, bör förstås också vara intresserade. För egen del blev jag glad och stolt över att vara refererad till i två av artiklarna: ”Språkval i finlandssvensk skönlitterär prosa” och ”Författaren, förläggaren och språket”. Det var ett föredrag om en rikssvensk förlagsmans syn på några samtida finlandssvenska författares språk som jag höll på Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag 1998 och som sedan trycktes.

2017-11-06 Marika Tandefelt (red.) Språk i skola och samhälle (Svenskan i Finland – i dag och i går II:2). I våras läste (och anmälde) jag den föregående volymen ”Språk i prosa och press”. Den här är upplagd på liknande sätt, men här handlar det om lagspråk, myndighetsspråk och språk i näringslivet. Av de tio kapitlen handlar, trots titeln, bara ett om språk i skolan, och det är en mycket speciell studie av samtal om skrivande mellan lärare och elever i en klassrumssituation. Det är en artikel som bara kan uppskattas av specialister på modersmålets didaktik. För vanliga läsare faller den ur ramen. De andra har däremot stort allmänintresse och är alla välskrivna, med en extra stjärna till tidigare lagstiftningsrådet Sten Palmgren för hans artikel om lagspråket i Finland och hur man arbetar med att få de svenska lagtexterna att spegla de finska utan svenskan blir finskpåverkad. Över huvud taget är det påfallande i hur hög grad svenskt offentligt språk i Finland är avhängigt finskan och hur stor andel av skrivandet på svenska består av översättning. Kapitlen om hur finska, svenska och engelska används i företag med verksamhet i både Finland och Sverige är värdefullt, inte minst för den genomgående höga uppskattningen av svenskkunskaper, och vilket smörjmedel i informella kontakter svenskan kan vara jämfört med när båda parter talar ”bad English”.

Semitiska språk – mycket mer än arabiska och hebreiska

2019-09-14 Ola Wikander: Ett hav i mäktig rörelse. Om de semitiska språken (Norstedts 2019). Ola Wikander är ett lingvistikens underbarn, som gjorde sensationell bokdebut 2006, som tjugofemåring, med I döda språks sällskap. Parallellt med sin vetenskapliga karriär – han är nu docent i Gamla testamentets exegetik i Lund och specialforskare i fornnordvästsemitisk poesi i Uppsala – har han skrivit flera böcker på nivån avancerad populärvetenskap. Särskilt läsvärd var Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria (2014), som kan läsas som en introduktion till Gamla testamentets exegetik.

I den här volymen tar Wikander ett samlat grepp om den semitiska språkfamiljen och i någon mån den överfamilj där denna ingår, de afroasiatiska språken (med bl.a. fornegyptiska, berberspråk och hausa). De semitiska språken är tacksamma i ett jämförande språkforskningsperspektiv eftersom de har en över 4 000 år obruten skriftligt belagd historia och de talats i huvudsakligen samma område hela tiden, det som vi vanligen kallar Mellanöstern eller Främre Orienten (Wikander fördrar den senare benämningen). Dessutom är flera av språken av världshistorisk religiös och litterär betydelse då tre religioner och deras viktigaste urkunder utgår från språkområdet. Egentligen är det märkligt att det inte tidigare funnits en sådan samlad framställning på svenska.

Bokens titel är ett citat från Sveriges store orientalist H.S. Nyberg. Han avsåg den hebreiska poesin, men Wikander menar att det är en träffande bild för de semitiska språken över lag. I sin sakliga och pedagogiska – men stilistiskt torra och enahanda – framställning lyser kärleken till språken och entusiasmen inför forskningen hela tiden igenom. Boken inleds med kapitel om Främre Orienten som språkområde och de semitiska språkens släktskapsförhållanden, vilka tacknämligt nog finns uppritade som ett träd i en bilaga. Sedan följer kapitel om språkens ljudsystem, grammatik och ordförråd. Dessa är mer tekniska och förutsätter en viss grad av grammatiskt kunnande. Men det är belönande att få tränga in i systemet med ordrötter med tre konsonanter, som med olika vokaler ger olika betydelser, t.ex. arabiskans kitab ’bok’, katib ’skrivare’, maktab ’kontor’. Något av en aha-upplevelse för mig var att läsa om det tempus som används i Gamla testamentets berättande texter och som i översättning nästan alltid inleds med ”och”. Meningar med detta tempus imperfekt konsekutiv, som  var arkaiskt redan när texterna skrevs, inleds alltid med ordet wa ’och’. Wikander menar att detta är att se som ett prefix utan egen betydelse som hör till verbet och att det därför gott kunde utelämnas i översättningar.

Ett mycket läsvärt kapitel ägnas poetiskt och religiöst språk och litteratur, och slutkapitlet beskriver de semitiska och de indoeuropeiska språkens roll i Europas och Sydvästasiens kulturarv. Man lär sig mycket i denna ganska korta bok, 200 textsidor, så den är väl värd en viss läsansträngning.

Yvigt och muntert om språk

2019-07-06 Lotten Bergman & Stellan Löfving: Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen (Pug förlag 2017). Lotten Bergman är en mångsysslare i språk- och textbranschen, som föreläsare, lärare, radiopratare, bloggare (”Den skrattande språkpolisen”) och kåsör. Hon är också en god vän sedan vår gemensamma tid i redaktionen för Nationalencyklopedin på 1990-talet. Hennes kännetecken i både liv och skrivande är en munter yvighet, som tar sig uttryck i rolig mångordighet, stora gester och plastisk mimik. Lägg därtill en avsevärd charm, så formas bilden av en person som jag är rätt svag för.

De här egenskaperna kommer väl till sin rätt i det mindre formatet: blogginlägg, kåserande språkvårdsartiklar, svar på språkfrågor i radio. Men i en bok på drygt 300 sidor, låt vara med en medförfattare som står för ca en tredjedel av texten (om bl.a. nätspråk, konstgjorda språk, världens svårast och världens minsta språk), blir det för mycket av det goda. Formuleringsglädjen sväller över alla bräddar och dränker de i och för sig goda och nyttiga språkråden. Läsaren dras med i ordströmmen, famlar efter en trädrot vid älvbrinken där hen kan hålla sig fast men sköljs snart vidare i de forsande kaskaderna. (I den här senaste meningen gör jag ett, säkert misslyckat, försök att imitera Lottens skrivsätt.) Texterna om varje enskilt språkfenomen är korta och kommer inte i någon systematisk följd. Jag saknar en längre resonerande linje, men ska understryka att jag inte hör till målgruppen för boken. Men trots kritiken ovan ska jag inte dölja att jag läste med nöje och skrockade glatt många gånger.