Kategori: 1600-talshistoria

Åbo var ingen intellektuell avkrok

2026-07-15 Vägen över havet. Den svenska universitetsstaden Åbo 1640–1828, red. Johanna Ilmakunnas & Charlotta Wolff (svensk övers. Nina Edgren-Henrichson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2026; 337 s.). Det här är den tredje boken på kort tid som jag har läst om Åbo och dess universitet i gångna tider, och den är lika bra som de andra. Den s.k. Åboromantiken behandlades av Jukka Sarjala i Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2025) och den förödande stadsbranden av Hannu Salmi i Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2026). Det här verket, med artiklar av olika författare, har tydliga beröringspunkter med de båda andra, även om, som framgår av undertiteln, den spänner över en längre tid.

Kungliga Akademien i Åbo, i boken genomgående kallad ”universitetet” grundades 1640 och fortlever som Helsingfors universitet. Den får inte förväxlas med den nuvarande Åbo Akademi, som grundades som en privat svenskspråkig högskola 1918 eller det finskspråkiga Turun Yliopisto (Åbo Universitet), grundat 1920. Banden till den västra riksdelen var starka från början, och det är växelverkan mellan främst Uppsala och Åbo, på det intellektuella, personliga och materiella planet som är bokens ämne. Även inflytelser från längre håll, främst Tyskland, berörs också. Idéer och filosofier från utlandet, som cartesianism och kantianism, spreds med viss fördröjning från Uppsala till Åbo, men forskningsresultat och personutbyte, både professorer och studenter, gick åt båda håll. En aboensisk professor, Carl Fredrik Mennander, kunde på 1770-taelt till och med bli hela rikets ärkebiskop med säte i Uppsala. Ett intressant kapitel, av Johanna Ilmakunnas, ägnas åt hur denne, då ännu verksam i Åbo korresponderar med sin son, bosatt i Stockholm, om inköp av böcker och kläder och åt bostadsfrågor, och om hur varorna skeppades över Östersjön. Ilmakunnas är något av specialist på de högre ståndens materiella livsvillkor under 1700-talet och har tidigare bland annat skrivit om familjen von Fersens livsstil.

Eftersom framställningen fortskrider långsamt kronologiskt kan man följa hur tyngdpunkten förskjuts: från botanik på 1600-talet, naturvetenskap på 1700-talet filosofi i början av 1800-talet. Efter 1809 såg de ny makthavarna med misstänksamhet på förbindelserna med det förment farligt fritänkande Uppsala, vilket utreds förtjänstfullt av Heli Rantala. Här är beröringspunkterna med boken om Åboromantiken som starkast. Något som förenar universitet i hela Europa är ceremonierna kring promotioner, jubileer och dylikt. Hur de uppstod och utvecklades i Åbo och även drog in stadens icke-akademiska eliter behandlas i boken sista kapitel, av Topi Artukka. De ställs också i relation till studenternas egna festligheter och uppkomsten av en gemensam studentkår.

Det finns inte plats att gå igenom bokens alla artiklar. Det finns egentligen ingen samlad framställning av bokens ämne, utan helheten framträder genom läsning av de olika case studies som antologin utgör. Texterna är genomgående av hög klass och vittnar om den höga nivå som finländsk forskning om den tidigmoderna historien står på.

”Ett stöd för Karlar trenne”

2024-02-09 Eva Helen Ulvros: Hedvig Eleonora och hennes tid (Historiska Media 2023; 335 s.). Förlaget Historiska Media (där min vän och tidigare NE-arbetskamrat Lena Amurén numera är förlagschef) har satsat stort på en bred utgivning av till omfånget relativt begränsade biografier över historiska personer. Till kategorin hör utan tvivel Sveriges drottningar med sina ofta allt annat en enkla liv men med blandad historisk betydelse. Hedvig Eleonora, ”ett stöd för Karlar trenne” (Snoilsky), hör väl redan till de mer omskrivna, men nog finns det plats för en bok till. Eva Helen Ulvros, med en inriktning på svenskt 1600- till 1800-tal och fokus på kultur- och genushistoria, är väl lämpad som drottningbiograf.

Hedvig Eleonora (1636–1715) hörde till härskarfamiljen i hertigdömet Holstein-Gottorp, tyskspråkigt, formellt under den danska kronan men ofta i konflikt med den. Politiskt var hon ett passande parti för Karl X Gustav, som låg i ständig fejd med Danmark. Dessutom var hon ung, vacker och behaglig, och makarna gick tydligen bra ihop. Dock dog kungen bara fyra år efter bröllopet, så Hedvig Eleonora blev en 24-årig änkedrottning. Hon spelade en inte oviktig politisk roll som ordförande för sonen Karl XI:s förmyndarregering, men störst avtryck gjorde hon genom sina konst- och kulturintressen, där Drottningholms och Strömsholms slott är de viktigaste bestående minnesmärkena. Hon var också den som byggde upp den kungliga husgerådskammaren. Hon ogillade sonens val av en dansk prinsessa, Ulrika Eleonora den äldre, som sin gemål, men denna tycks ha varit så blid, älskvärd och god att ingen blev hennes ovän. Både svärdottern och sonen dog unga, och Hedvig Eleonora fick nu se sin sonson Karl XII på tronen. Med lika liten framgång som alla andra kunde hon förmå den halsstarrige, enväldige krigarkungen att sluta fred i tid, och när hon avled 1715, 79 år gammal, var riket i ett ytterst prekärt läge. Karl XII:s död slapp hon alltså uppleva, men en stor sorg var att den rikt begåvade sondottern Hedvig Sofia rycktes bort i smittkoppor bara 27 år gammal. Förutom den personliga sorgen var den politiska följden att det holsteinska partiets anspråk på den svenska tronföljden försvagades. Hedvig Sofia var nämligen ingift i den Holstein-Gottorpska familjen och förmyndarregent för sin son Karl Fredrik.

Så kan man sammanfatta de yttre dragen av Hedvig Elonoras historia. Allt är väl tillvarataget i boken. Men det stoffet har inte räckt för att fylla 355 sidor. Förutom en utmärkt minibiografi över Ulrika Eleonora d.ä. lyfter Ulvros fram livet vid hovet, i vardag och fest, och inget fel i det, men det blir för mycket: enahanda och repetitivt. Sakkunnigt, ja, trovärdigt, absolut, men läsningen blir långa stunder alltför monoton. Lägg därtill att Ulvros prosa visserligen flyter på bra men saknar den lyster som lite mer stilvilja hade kunnat ge. Sammanfattningsvis en bok med goda förtjänster men också en del brister.