Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.

Lever vi i människans epok?

2020-07-22 Sverker Sörlin: Antropocen. En essä om människans tidsålder (Weyler 2017; 230 s.). Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Han är en produktiv forskare, debattör och välskrivande popularisator. I denna bok kombinerar han sina roller; det har blivit en lärd och stilistiskt briljant essä om en grundläggande existentiell fråga, riktad till en bred läsekrets.

Om man snävar in ordet är ”antropocen” en föreslagen term i den geologiska tidsskalan för den epok som följer på holocen och alltså är den vi lever i nu. Tanken är att människan numera är den starkast verkande kraften på jordklotet, som bidrar till en ny lagerföljd som kommer att tydligt kunna avläsas för all framtid. Termen är inte helt ny, men startåret för dess spridning brukar sättas till år 2000, då den fördes fram av den nederländske, i Sverige utbildade, meteorologen och nobelpristagaren Paul Crutzen. Antropocen har ännu inte antagits officiellt eftersom det finns vitt skilda meningar om när epoken ska anses börja: redan vid den agrara revolutionen, eller vid den industriella revolutionen, eller efter andra världskriget? (Det finns andra förslag.) Startpunkten får förstås betydelse för den innehållsliga definitionen.

Om begreppets uppkomst och utveckling och om debatten om den får vi lära av idéhistorikern Sörlin, men miljöhistorikern och debattören tar oss vidare. Han ser antropocen som ett nyckelbegrepp för ett holistiskt synsätt på mänskligheten och den planet den bebor, och allas vårt ansvar för utvecklingen. Ordet har väl hittills mest haft negativa associationer: mänsklig miljöförstöring, människans ansvar för klimatkrisen, men man kan vända på detta och se ansvaret som något positivt, när det gått in i allas medvetande. Sörlin är kanske inte direkt optimistisk, men lämnar ändå en strimma hopp.

Sverker Sörlin är suveränt inläst på sitt material. Han refererar till och citerar hundratals auktoriteter från historien och nutiden, och litteraturlistan är 20 sidor lång. Men han bär sin lärdom lätt, och resultatet har blivit en bok som på en gång är allvarlig och underhållande.