Kategori: Medeltidens historia

Vad berättar kyrkan intill motorvägen?

2026-06-08 Maja Hagerman:  Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.

Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.

Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).

Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.

Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.

Med girigheten som drivkraft

2025-01-17 Dick Harrison: Hansan. Ett handelsimperiums uppgång och fall(Historiska Media 2024; 543 s.). Hansan minns jag ju väl från skolans historielektioner. En medeltida handelsorganisation med även politiska och stundom till och med militära muskler. Lübeck och Visby.  Ofta i konflikt med Danmark. Men vad var Hansan egentligen? Hur var den organiserad? Vilka var med? Vad var orsakerna till uppgången och till fallet? Vilka avtryck har Hansan satt i eftervärlden? Allt detta utreds förträffligt av Dick Harrison, som har koll på detaljerade fakta och ett stort källmaterial samtidigt som han har förmåga att elegant begripliggöra det för läsaren. Då det ändå kan vara svårt att tillgodogöra sig faktamängden är man tacksam för det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den skrivglada professorn tar god tid på sig innan han kommer in på själva ämnet. Först ska den allmänhistoriska och geografiska bakgrunden kartläggas nog så detaljerat. Och inledningsvis analyserar Harrison det han menar var Hansans främsta drivkraft, dödssynden avaritia (girighet). Den återkommer han till ett flertal gånger under bokens gång utan att direkt fördöma den men med en åtminstone för mig tydlig moraliserande underton.

Sedan följer en i huvudsak kronologisk framställning av Hansans utveckling. Det finns inget startdatum, ingen stiftelseurkund. Hansan var från början och förblev ett lösligt nätverk av köpmän och städer med ursprung och tyngdpunkt i nordtyska städer vid Östersjön, med Lübeck, Lüneburg och Wismar som de viktigaste. Eftersom de rika köpmännen styrde städerna, så är det de senare som har kommit att definiera Hansans medlemmar. Även om de formellt lydde direkt under kejsaren eller under någon regional hertig, furstbiskop eller markgreve var städerna i allt väsentligt självständiga politiska aktörer. Med tiden utvidgades förbundet i alla väderstreck. I söder blev Rhenlandet viktigt, med Köln och Dortmund som ledande städer. I andra väderstreck spreds Hansan utanför kejsarens domäner till Preussen (Danzig), Baltikum (Riga, Reval), Sverige (Visby, Kalmar och tidvis Stockholm och Nyköping) samt östra Nederländerna (Deventer, Groningen, Hardewijk). I några mycket viktiga städer som inte var medlemmar hade Hansan kontor på fastigheter där man agerade självständigt: Brygge i Flandern, London (Stalhof/Steelyard), Bergen (Bryggen) och Novgorod.

Att verka på en fri och konkurrensutsatt marknad var inget som föll hanseaterna in. Affärsidén var att erhålla ”privilegier” (monopol) i de städer och länder där man verkade. Konkurrenter – sådana fanns i de flesta väderstreck – motarbetades med näbbar och klor. När Hansans ställning allvarligt hotades kunde man ta till stridsmetoder som blockad, men krig bara som absolut sista utväg och i rätt få fall. Harrison understryker att Hansan var en fredsorganisation, som inte orimligt kan jämföras med EU.

Hansans enda gemensamma institution var de oregelbundet återkommande hansedagarna, där beslut fattades för hela organisationen men som ofta nog inte följdes av städer som ogillade beslutet. Interna konflikter var vanliga, men så länge som sammanhållning befordrade egennyttan höll Hansan ihop. Den tidigmoderna tidens utmaningar: globaliserad handel, konsoliderade nationalstater, blev till slut Hansan övermäktiga. Om dess betydelse och storhetstid vittnar bland annat ståtliga kyrkor i tegelgotik runt Östersjön och det faktum att hansestäderna Hamburg och Bremen än i dag utgör egna förbundsländer i Tyskland.