Kategori: Reseskildringar

På kryss i Skärgårdshavet – för 70 år sedan

2022-12-29 Björn Landström (text och teckningar): Regina och Gullkronan (1951; nyutgåva med efterord av Martin Welander, Schildts & Söderströms 2022; 132 s.). Namnet Henrik Ramsay är väl numera bekant bara för oss (vi är i och för sig många) som intresserar oss för Finlands 1900-talshistoria. Född 1886, industriman och företagsledare, vd för rederiet FÅA, men också politiker, utrikesminister 1943–44 och som sådan dömd till två och ett halvt års fängelse i krigsansvarighetsprocessen 1946. Han var därtill en framstående seglare och ägare till den stora yachten Regina. Meningen var att Ramsay skulle ha skrivit denna bok, som skulle illustreras av hans 30 år yngre vän konstnären och fartygshistorikern Björn Landström, men då han avled hastigt bara några månader efter seglatsen som är bokens ämne, tog Landström över även skrivandet. Ramsay, i boken respektfullt och tillgivet benämnd Skepparn, är ändå bokens huvudperson, i kraft av sin auktoritet och sina vidsträckta kunskaper.

Gullkronan heter egentligen Gullkrona fjärd och är en stor fjärd som sträcker sig i nord–sydlig riktning i Skärgårdshavet söder om Åbo mellan mängder av större och mindre, bebodda och öde öar och skär. År 1951 var ”boarna” runt fjärden nästan uteslutande skärgårdsbönder och levde rätt isolerat. Fritidsseglationen var förbehållen ett exklusivt fåtal. . Landström berättar att man såg en annan segelbåt under hela resan, och boare sade sig inte ha fått besök utifrån på ett år.

Detta är bakgrunden till berättelsen om den cirka tio dagar långa segelturen. Utom Landström och Skepparn deltar Ramsays hustru (Skepparinnan) och dotter (Kockan) och två besättningsmän (Högbåtsman och Lillbåtsman). Seglatser har skildrats på liknande sätt av andra, men Landström talar med egen röst och tecknar med egen blick. Text och teckningar samspelar i den enkelt men attraktivt formgivna volymen, med minst en teckning på varje uppslag, ofta flera. Författaren blandar noggranna seglingsbeskrivningar med sinnligt konkreta naturbeskrivningar, möten med människor och bebyggelse och historiska och kulturhistoriska notiser. Han återger tillvaron och samtalen ombord, skriver ner Skepparns improviserade limerickar och andra verser. Hans litterära stil är lika precis som hans teckningar av öar, vatten, båtar, byggnader och föremål av alla slag. För mig, som själv seglat i dessa vatten, har det varit fängslade läsning, men boken bör tilltala alla med intresse för båtfärder och skärgårdsliv.

En stilist från förra sekelskiftet

2021-11-01 Guss Mattsson: En tur om hörnet. Bref till Dagens Press af G. M. (1914; elektronisk utgåva (format E-pub) 2021, red. och med inledning av Clas Zilliacus, Svenska litteratursällskapet i Finland; fri nedladdning https://www.sls.fi/sv/utgivning/en-tur-om-hornet ; 435 s.). Årtiondena runt förra sekelskiftet var en storhetstid för briljanta stilister i svenskspråkig press. De kunde skriva reportage, gärna samlade i bokform, kåserier, historietter, humoresker. Kända namn är Oscar Rydqvist (signaturen Åbergsson), Eric ”Mac” Nyblom, Hjalmar Söderberg, Hasse Z, ”pennskaft” som Elin Wägner, Else Kleen, Elsa Nyblom. På samma höga nivå, men mindre känd – åtminstone i Sverige – dvaldes finlandssvensken Guss (egentligen Gustaf) Mattsson (1873–1914).

Guss Mattsson var en brett bildad naturvetare och hela sitt yrkesliv lärare i kemi vid Polytekniska institutet i Helsingfors. Men han medverkade också i pressen redan som gymnasist. Även som tidningsman hade han stor bredd, men mest känd blev han ändå som en briljant kåsör. Som tuberkulossjuk sökte han sig gärna till föregivet hälsosammare miljöer genom långresor, som resulterade i uppskattade resereportage, men knappast gjorde honom bättre. Han avled kort efter sin sista resa. Resebrev skickades hem under färden och publicerades under rubriken ”En tur runt hörnet”, men bokutgåvan, En man for till Zanzibar, kom ut postumt. Eftersom boken är en förkortad version av artikelserien har det varit angeläget för utgivarna att samla artiklarna i en oavkortad bokversion, under redaktion och med en utförlig introduktion av den vittre litteraturprofessorn Clas Zilliacus, som själv är en framstående stilist. Originalets språkform och stavning är bibehållen. Texten är inte svårläst för det, men en ord- och realiakommentar hade påtagligt förhöjt värdet.

Resan företas med tyska Ostafrikalinjens s/s Tabora motsols runt Afrika och är ämnad att gå kontinenten runt. Men i Zanzibar avbryts den av krigsutbrottet, och Mattsson får en strapatsrik hemresa på brittiska kölar. Man ska komma ihåg att Tyskland vid denna tid hade stora kolonier i Afrika; de viktigaste var Kamerun, Sydvästafrika och Tanganyika. Fartyget är ett linjeskepp, inte ett kryssningsfartyg, och passagerare kommer och går. Resebreven varvar intryck från de hamnstäder man angör med maliciösa porträtt av medpassagerarna och besättningen. Framställningen är åskådlig och stilen bländande, det är en fröjd att läsa. Men, som Clas Zilliacus varnar för i inledningen, den som är känslig för rasistiska uttryck och omdömen ska inte läsa den här boken. Låt vara att benämningar som ”neger” och ”kaffer” var gängse och neutrala vid den hör tiden, men ”nigger”, som Mattsson ofta skriver, var det inte. Och oreflekterat nedsättande omdömen om ”folkkaraktärer” är rikligt förekommande och drabbar utöver svarta även t.ex. araber och portugiser. Den vite mannens överhöghet verkar han ta för given, men han kritiserar rasförtryck. Läsningen av boken blir till en resa i tiden: man beser främst resmålets vackraste vyer men gör en och annan avstickare till bakgatorna.

Denna anmälan vore inte fullständig utan ett prov på Guss Mattssons stilkonst. Så här avlutas brev XVIII från Moçambique:

”Som ett småleende fjärran från kom ljudet af dragspel å något af fartygen västvart. Till norden längtade jag icke, men hemkustens helg steg objuden för min syn och gestalter med den. Jag hade velat svänga en jätteflagga, så hög att någon grann flik skulle fladdrat öfver Gråharastrecket och två eller tre människor hemma ropat: ’Hej, där viftar G. M. i Delagoa Bay, hej!’”