2022-08-11 Bengt Jangfeldt: Vi och dom. Om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017; 207 s.). Om ryska självuppfattningar och deras följder inom och utom landet har det skrivits många böcker de senaste åren, med olika vinklingar och betoningar. Tidigare i somras skrev jag om Per Arne Bodins Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland, som fokuserar på den andlighet som utgår från den ortodoxa kyrkan. För att bara nämna ett exempel. Jangfeldts ingång är politisk-filosofisk. Hans fruktbara grepp är att varva idéhistorien med den politiska historien, så att den senare ger relief åt den förra; tidsspannet är ca 1700 och framåt.
Redan från början finns den grundläggande motsättningen mellan dem som höll fast vid det genuint ryska (slavofiler, russofiler) och dem som såg behovet av västerländskt inflytande (zapadniker, av Jangfeldt benämnda ”européer”, med citationstecknen utsatta). Konjunkturerna har växlat, men västanhängarnas inflytande har varit kortvarigt och deras reformförsök har oftast lett till bakslag. Så det är anhängarna av den speciella ryska idén som dominerat, och fått ett kraftigt uppsving under Putin, en brygd av ortodox kristendom, nationalism och imperialism: det tredje Rom. Till idén hör att Ryssland alltid sett sig omgivet av fiender, att landet måste stå starkt och enat, dvs. under en stark ledare. Samtidigt har man sett på väst som dekadent, ett samhälle i upplösning – och detta under flera hundra år. Vad som förkroppsligat den ryska idén har varierat genom tiderna. Det går t.ex. utmärkt att hävda att sovjetregimen gjorde det på sitt sätt, bortsett från kyrkofientligheten.
Nu är ju slavofilin långtifrån någon enhetlig rörelse, och till Jangfeldts förtjänster hör att han tydligt beskriver olika riktningar och uppfattningar och hur de har stötts mot varandra. Boken vimlar av namn som jag inte ska låtsas att jag lagt på minnet, men bland annat har jag fått min uppfattning av Alexander Herzen rejält nyanserad. Detta är förstås inte en kursbok att tentera på; behållningen ligger i överblicken och i Bengt Jangfeldts eleganta skrivsätt.
Min läsning 