Kunskapsrikt och underhållande

2022-12-04 Annika Luther: Rågen. En spretig historia (Schildts & Söderströms 2022; 270 s.). Böcker som skildrar en viss naturtillgång historiskt och kulturellt har varit populära på senare år. Ett pionjärverk var Mark Kurlanskys Torsk (på svenska 1999). Att genren går att kombinera med en personlig vinkling visade Patrik Svensson härom året med Ålevangeliet. Rågen ligger närmare Ålevangeliet men har inte dennas närmast skönlitterära kvalitet – och har väl heller inte eftersträvat den.

Annika Luther, finlandssvensk lärare och tidigare mest känd som barnboksförfattare, har skrivit ett par vuxenromaner som jag är mycket förtjust i: Lärarrummet (2013) och Fördärvaren (2016). Här är det den entusiasmerande biologilektorn vid Tölö gymnasium som fört pennan, och läsarna agerar klass som häpet och förtjust tar till sig kunskapen. Som förvisso utgår från rågens biologi, men, som undertiteln antyder, sticker ut åt alla möjliga håll i historien, geografin och etnologin, dock hela tiden med tyngdpunkten på rågens roll i Finland. Författaren är själv närvarande i berättelsen, vilket tillsammans med det goda berättarhumöret och den stilistiska skickligheten ger liv och färg åt framställningen.

Rågen började som ett ogräs i veteåkrar, men småningom fann man att dess korn kunde användas till föda. Rågen sågs på med förakt av romare som Plinius d.ä. och har aldrig blivit populär i södra Europa, men i Finland blev den livsviktig eftersom den är mycket härdigare än vetet. I motsats till vetet är rågen vindpollinerad (rågen ”ryker”), vilket gör att den lättare hybridiserar till lokalt anpassade lantsorter. Vissa sorter anpassade sig speciellt till svedjebruk: rågen och svedjebruket (som vi får en grundlig lektion i) är intimt sammanflätade i Finlands agrara historia. Hur säden bärgats, behandlats och förvarats genom tiderna berättar Luther också sakligt och åskådligt, och med egna barndomsminnen. Recept på bröd och andra produkter av råg saknas inte heller. Odlingshistorien vore inte komplett utan en skildring av svältkatastroferna 1866 och 1867, skakande läsning, och historien förs fram till i dag, när rågen söker nya roller efter att inte längre vara en basvara i folkhushållet. Rolig är historien om kompisarna i Österbotten som utan förkunskaper ger sig på att destillera gin och whisky av råg – och lyckas. Även framtiden får sitt, med en redogörelse av de genbanker som anlagts på olika håll i världen, den mest kända på Svalbard. Vid sidan om huvudberättelsen återger Luther i återkommande avsnitt historien om den sovjetiske växtgenetikern Vavilovs tragiska öde.

Vän av ordning kan tycka att framställningen spretar väl mycket, men den välvilligt inställde läsaren trivs i den entusiastiska kunskapsförmedlaren Annika Luther sällskap.

Genvägen till européernas historia

2021-08-29 Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren (Albert Bonniers Förlag 2015; 485 s.). Jag har tidigare läst Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren av Karin Bojs och Peter Sjölund (2016). Den kan ses som en inzoomning på ett delområde av det som denna ett år äldre Augustprisvinnande bok behandlar. Här tar Bojs nämligen ett större grepp på sitt ämne: hur modern dna-teknik kan visa hur Europa har befolkats och från vilka människogrupper dagens européer härstammar. Ordet ”min” i titeln är högst konkret. Bojs har dna-testat sig själv flera gånger, och för var gång har allt bättre, ”högupplösta” med hennes term, data framkommit. Hon fantiserar om en konkret anmoder i bokens inledning; eljest skriver hon sakligt men med sig själv som röd tråd. De resultat hon redovisar omfattas numera av de flesta i forskarsamhället. Dagens européer är ett resultat av tre distinkta invandrarvågor: under istiden jägare från Afrika med en liten inblandning av den äldre neandertalbefolkningen; bönder från Mellanöstern, som introducerade jordbruket för drygt 10 000 år sedan; och herdar från de östliga stäpperna som för 5 500 år sedan kom med bronsålder, nytt samhällsskick och religion och indoeuropeiskt språk.

Den långa vägen hit beskrivs i korta, personligt berättade kapitel. Karin Bojs reser runt till fyndplatser och till universitet och förundras. Hon intervjuar experter på olika delområden, refererar deras tankar och bygger sakta men säkert upp en sammanhållen historia. På vägen gör hon som en god essäist utflykter åt olika håll, t.ex. om domesticeringen av husdjur. Ansatsen är journalistisk men produkten är vetenskapligt hållbar. Inte för inte har Karin Bojs blivit hedersdoktor vid Stockholms universitet.

Bojs använder med förkärlek sina egna anfäder bortåt tio generationer bakåt. Det skapar konkretion och höjer läslusten. När hon kommer fram till sin far- och morföräldrageneration blir hon dock för utförlig och detaljerad för att man som läsare ska dras med. Det är egentligen den enda anmärkningen jag har mot denna mycket välskrivna och intressanta bok.