Om Macchiarini et consortes

2021-05-17 Kjell Asplund: Fuskarna. Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen (Fri Tanke Förlag 2021; 288 s.). Kjell Asplund är läkare, professor, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, tidigare ordförande i Statens medicinsk-etiska råd (SMER) och utredare av Macchiariniskandalen vid Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset (KS). Det sistnämnda uppdraget fick honom att intressera sig djupare för forskningsfusk av olika slag, och man må säga att han med sin bakgrund är sällsynt lämpad att skriva om ämnet. Lägg därtill att han skriver utomordentligt väl, på en prosa som är ledig i stilen, neutral i berättandet med infogande av lagom mycket personliga erfarenheter, lågmäld i tonen utom när han ett fåtal gånger höjer rösten, vilket då blir desto mer verkningsfullt.

Boken har en intrikat berättelsestruktur. I inledningen presenteras tio forskare som ska bli föremål för Asplunds genomgång. Och de första kapitlen ägnas också två av dem i var sitt kapitel; den en är Macchiarini. Men sedan byter Asplund perspektiv. Alla följande kapitel utom det sista handlar om forskningsfuskets många olika aspekter, där fuskarna används som åskådningsexempel. De flesta återkommer flera gånger, och det blir naturligt nog en del upprepningar, men som pedagogisk teknik fungerar det. Kapitelrubrikerna är talande: Vad är forskningsfusk?; Vem fuskar och varför?; Högriskmiljöer och mentalt klimat; Rovtidskrifter och rovkonferenser (om oseriösa aktörer på fältet); Att avslöja forskningsfusk; Offren; Fuskjägarna; Vad hände med fuskarna? Dessa ämnen är onekligen viktigare än de enskilda personerna, men det är ändå de och deras drivkrafter som ger framställningen liv och märg.

Kjell Asplund målar upp ett globalt vetenskapssamhälle som alldeles för länge tagit för lätt på oredlighet (som det heter i svenskt lagspråk) i forskning. Det gäller särskilt hans eget område, medicinen. Både forskaren och hans institution drivs av akademisk prestige, och en avslöjad fuskare ger institutionen dåligt rykte. De vetenskapliga tidskrifternas peer review-system fungerar dåligt för att avslöja fusk, och mycket fusk har avslöjats av några få hängivna fuskjägare. Det omgivande samhällets längtan efter sensationella forskningsrön, mirakelkurer och liknande är också en drivkraft. Det är ingen tillfällighet att flera av fuskarna i boken ägnat sig åt ett område som lovat mycket de senaste årtiondena: stamcellsforskning. Däremot tycks ekonomisk vinning sällan vara en drivkraft. Ett undantag på Asplunds lista ägnas bokens sista kapitel: amerikanskan Elizabeth Holmes. Hon byggde upp ett storföretag och lockade investerare med storslagna löften om en epokgörande apparat för blodanalys, som med ett minimalt blodprov blixtsnabbt kunde göra mängder av analyser simultant. Men någon sådan apparat fanns aldrig, det blev konkurs, skandal och en flod av stämningar. Företagets respekterade forskningschef begick självmord när det stod klart för honom hur han utnyttjats. Bedrägerierna kräver sina offer även utanför bedragarnas krets. I de medicinska fallen drabbas förstås främst patienterna.

Ål och människor

2019-09-03 Patrik Svensson: Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (Albert Bonniers Förlag 2019). Den här boken var en internationell sensation redan innan den kommit ut. Nu är rättigheterna sålda till över 30 länder. Det är mycket ovanligt att en svensk faktabok blir en sådan framgång, som jag tror beror på en kombination av faktorer. Först att ämnet i sig är lockande för många läsare. Och ålen har fascinerat naturfilosofer, forskare och vanliga människor sedan antiken. Att läsa om ålforskningens historia från Aristoteles och framåt är som att läsa en spänningsroman. Inte minst sista (senaste?) kapitlet: hur dansken Johannes Schmidt tålmodigt i flera decennier sökte efter mindre och mindre ålyngel i västra Atlanten tills han till slut, på 1920-talet, menade sig kunna fastslå att den europeiska ålen fortplantar sig i Sargassohavet och bara där. De vuxna djuren dör och ynglen förs med havsströmmarna till Europas kuster, där de som glasålar vandrar upp i vattendragen till insjöarna och blir till gulålar. Efter många år har de ätit upp sig till feta blankålar, slutar äta och lever på fettreserverna under tillbakavandringen till lekplatserna i Sargassohavet.

Ålen har också stor plats i folkliga föreställningar, och ål har ätits och äts på många olika sätt världen över. Även detta berättar Patrik Svensson om levande och intresseväckande, liksom, förstås, om det akuta hotet mot ålen på grund av överfiske och miljöförändringar.

Men Ålevangeliet hade bara varit en fackbok bland andra om det inte varit för det personliga anslaget. Författaren växte upp med ålfiske från tidig ålder. Hans far var ivrig ålfiskare, tog med sonen på fisket och lärde honom alla knepen. Fadern älskade ålen både som levande och som mat, och kärleken till den levande ålen har sonen ärvt. Hans fascination inför ålens mystiska natur infogas i en kärleksfull men inte okritisk berättelse av en son om en far. Den sakliga rapporten och den personliga berättelsen flyter utan skarvar över i varandra. Författaren är litteraturvetare och litteraturkritiker. Detta är en faktabok – given Augustpriskandidat – men med stora litterära kvaliteter.