En finländsk märkesman

2021-06-19 Moral, evolution och samhälle. Edvard Westermarck och hans närmaste krets (red. Otto Pipatti och Petteri Pietikäinen; svensk övers. av originalkapitel på finska Mattias Lehtinen; Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors/Appell Förlag, Stockholm 2021; 277 s.). Sociologin är en ung vetenskap men har hunnit med flera teoribildningar och vetenskapliga kontroverser. En inriktning som var inflytelserik runt förra sekelskiftet och kom att bli dominerande i Finland under mellankrigstiden var evolutionistisk, i delar rent darwinistisk. Den såg som sociologins uppgift att spåra ursprunget till och utvecklingen av olika samhällsföreteelser. När den moderna, USA-influerade sociologin, som med statistiska metoder studerade det nutida samhället, slog igenom efter kriget, med Erik Allardt som främsta namn i Finland, marginaliserades den äldre inriktningen och utdefinierades från sociologin av företrädarna för det nya paradigmet.

Edvard Westermarck (1862–1939) var på sin tid Finlands internationellt mest kända vetenskapsman och en ledande företrädare för den evolutionistiska skolan. Flera av hans lärjungar blev också framstående forskare, vilket förklarar skolans dominans i Finland. Det var i och för sig långt ifrån självklart eftersom Westermarck och hans krets av anglosaxiskt influerade och empiriskt inriktade akademiker i mycket var främmande för vetenskapssamhället i Finland, som stod under starkt inflytande av tysk idealism och spekulation. Flera i kretsen hade också liberala eller socialistiska sympatier i ett starkt konservativt Finland.

Nu ser tiden ut att vara mogen för en renässans för den Westermarckska skolan. Några doktorander vid Uleåborgs och Helsingfors universitet upptäckte att de hade ett gemensamt intresse: Edvard Westermarck, och lyckades få till stånd ett idéhistoriskt forskningsprojekt, stött av Svenska litteratursällskapet, kring honom och hans krets. Denna bok är projektets slutredovisning; det har tidigare resulterat i fyra doktorsavhandlingar. Medlemmarna i gruppen har skrivit enskilda kapitel, och alla utom Helsingforshistorikern Julia Dahlberg har skrivit på finska, som översatts av Mattias Lehtinen.

Även om biografiska fakta strös in i artiklarna är boken inte biografisk utan helt inriktad på kretsmedlemmarnas forskning och dess resultat. Störst utrymme får förstås Edvard Westermarck. Han blev internationellt känd med sin doktorsavhandling 1891 om äktenskapets uppkomst, vilken ledde till en professur i sociologi vid London School of Economics, som han upprätthöll samtidigt med professurer i filosofi först i Helsingfors, sedan vid Åbo Akademi. Den kan ses som en förstudie till hans huvudverk The origin and development of the moral ideas (1906–08). Westermarck argumenterar för att moral uppkommer som känslor av gillande och avståndstagande i mindre grupper, vilka småningom institutionaliseras inom större samhällen. Även om han tidstypiskt talar om ”primitiva” samhällen menar han att synen på moral (eller äktenskap) inte skiljer sig i princip mellan dessa och våra ”utvecklade” samhällen.

Det skulle föra för långt att referera alla verk som behandlas i boken, men det känns angeläget att nämna de andra medlemmar av kretsen som behandlas. Gunnar Landtman (1878–1940) kartlade klassamhällets rötter; Rafael Karsten (1879–1956) skrev om religionens uppkomst; Rudolf Holsti (1881–1945), som också var diplomat och utrikesminister, ägnade sig åt statens uppkomst; Ragnar Numelin (1890–1972), också han diplomat, behandlade diplomatins uppkomst och den kände esteten Yrjö Hirn (1970–1952) tecknade konstens ursprung. Dessutom finns ett kapitel om Westermarcks syster konstnären och författaren Helena Westermarck (1857–1938), som var sin brors nära förtrogna och som han diskuterade olika samhällsfrågor med. Det är viktigt att ”uppkomst” och ”ursprung” ses ur ett evolutionärt och kulturantropologiskt perspektiv (vad är det t.ex. som ligger bakom att människor ur olika stammar drar nytta av att skicka sändebud till varandra?, som Numelin beskriver det). Historisk forskning är det inte fråga om.

Edvard Westermarck har jag länge varit nyfiken på, så detta har varit en bok för mig. Att dessutom få lära sig så mycket om hans elever har varit en bonus. Boken är inte svårläst; Julia Dahlberg skriver utmärkt svenska, och översättningarna är av god kvalitet.

Om Macchiarini et consortes

2021-05-17 Kjell Asplund: Fuskarna. Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen (Fri Tanke Förlag 2021; 288 s.). Kjell Asplund är läkare, professor, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, tidigare ordförande i Statens medicinsk-etiska råd (SMER) och utredare av Macchiariniskandalen vid Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset (KS). Det sistnämnda uppdraget fick honom att intressera sig djupare för forskningsfusk av olika slag, och man må säga att han med sin bakgrund är sällsynt lämpad att skriva om ämnet. Lägg därtill att han skriver utomordentligt väl, på en prosa som är ledig i stilen, neutral i berättandet med infogande av lagom mycket personliga erfarenheter, lågmäld i tonen utom när han ett fåtal gånger höjer rösten, vilket då blir desto mer verkningsfullt.

Boken har en intrikat berättelsestruktur. I inledningen presenteras tio forskare som ska bli föremål för Asplunds genomgång. Och de första kapitlen ägnas också två av dem i var sitt kapitel; den en är Macchiarini. Men sedan byter Asplund perspektiv. Alla följande kapitel utom det sista handlar om forskningsfuskets många olika aspekter, där fuskarna används som åskådningsexempel. De flesta återkommer flera gånger, och det blir naturligt nog en del upprepningar, men som pedagogisk teknik fungerar det. Kapitelrubrikerna är talande: Vad är forskningsfusk?; Vem fuskar och varför?; Högriskmiljöer och mentalt klimat; Rovtidskrifter och rovkonferenser (om oseriösa aktörer på fältet); Att avslöja forskningsfusk; Offren; Fuskjägarna; Vad hände med fuskarna? Dessa ämnen är onekligen viktigare än de enskilda personerna, men det är ändå de och deras drivkrafter som ger framställningen liv och märg.

Kjell Asplund målar upp ett globalt vetenskapssamhälle som alldeles för länge tagit för lätt på oredlighet (som det heter i svenskt lagspråk) i forskning. Det gäller särskilt hans eget område, medicinen. Både forskaren och hans institution drivs av akademisk prestige, och en avslöjad fuskare ger institutionen dåligt rykte. De vetenskapliga tidskrifternas peer review-system fungerar dåligt för att avslöja fusk, och mycket fusk har avslöjats av några få hängivna fuskjägare. Det omgivande samhällets längtan efter sensationella forskningsrön, mirakelkurer och liknande är också en drivkraft. Det är ingen tillfällighet att flera av fuskarna i boken ägnat sig åt ett område som lovat mycket de senaste årtiondena: stamcellsforskning. Däremot tycks ekonomisk vinning sällan vara en drivkraft. Ett undantag på Asplunds lista ägnas bokens sista kapitel: amerikanskan Elizabeth Holmes. Hon byggde upp ett storföretag och lockade investerare med storslagna löften om en epokgörande apparat för blodanalys, som med ett minimalt blodprov blixtsnabbt kunde göra mängder av analyser simultant. Men någon sådan apparat fanns aldrig, det blev konkurs, skandal och en flod av stämningar. Företagets respekterade forskningschef begick självmord när det stod klart för honom hur han utnyttjats. Bedrägerierna kräver sina offer även utanför bedragarnas krets. I de medicinska fallen drabbas förstås främst patienterna.

Ål och människor

2019-09-03 Patrik Svensson: Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (Albert Bonniers Förlag 2019). Den här boken var en internationell sensation redan innan den kommit ut. Nu är rättigheterna sålda till över 30 länder. Det är mycket ovanligt att en svensk faktabok blir en sådan framgång, som jag tror beror på en kombination av faktorer. Först att ämnet i sig är lockande för många läsare. Och ålen har fascinerat naturfilosofer, forskare och vanliga människor sedan antiken. Att läsa om ålforskningens historia från Aristoteles och framåt är som att läsa en spänningsroman. Inte minst sista (senaste?) kapitlet: hur dansken Johannes Schmidt tålmodigt i flera decennier sökte efter mindre och mindre ålyngel i västra Atlanten tills han till slut, på 1920-talet, menade sig kunna fastslå att den europeiska ålen fortplantar sig i Sargassohavet och bara där. De vuxna djuren dör och ynglen förs med havsströmmarna till Europas kuster, där de som glasålar vandrar upp i vattendragen till insjöarna och blir till gulålar. Efter många år har de ätit upp sig till feta blankålar, slutar äta och lever på fettreserverna under tillbakavandringen till lekplatserna i Sargassohavet.

Ålen har också stor plats i folkliga föreställningar, och ål har ätits och äts på många olika sätt världen över. Även detta berättar Patrik Svensson om levande och intresseväckande, liksom, förstås, om det akuta hotet mot ålen på grund av överfiske och miljöförändringar.

Men Ålevangeliet hade bara varit en fackbok bland andra om det inte varit för det personliga anslaget. Författaren växte upp med ålfiske från tidig ålder. Hans far var ivrig ålfiskare, tog med sonen på fisket och lärde honom alla knepen. Fadern älskade ålen både som levande och som mat, och kärleken till den levande ålen har sonen ärvt. Hans fascination inför ålens mystiska natur infogas i en kärleksfull men inte okritisk berättelse av en son om en far. Den sakliga rapporten och den personliga berättelsen flyter utan skarvar över i varandra. Författaren är litteraturvetare och litteraturkritiker. Detta är en faktabok – given Augustpriskandidat – men med stora litterära kvaliteter.