Sirpa Kähkönens genombrott, nu på svenska

2019-09-18 Sirpa Kähkönen: Brudar i svart (Mustat morsiamet 1998; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2019). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta författare. Hon presenterades för svensk publik av förlaget Lind & Co 2017 med mästerverket, den Finlandiaprisnominerade romanen Granitmannen från 2014, och förlaget följde upp året därpå med den dokumentära Livsöden i Finlands bortglömda fångläger från 2010. Nu har Kristoffer Lind och hans medarbetare tagit sig an Kähkönens genombrottsverk ”Kuopiosviten”. Det är sju romaner, och den svenska läsekretsen kan nu glädja sig åt den första i serien, som alltså utkom i Finland redan 1998.

Läsare av dokumentärskildringen kommer att känna igen sig. De som där presenterades under sina riktiga namn är här lätt förklädda. Dokumentärens huvudperson Lauri Tuomainen, författarens morfar, heter här Lassi Tuomi. Men centralgestalt i romanen är inte han, utan hans hustru Anna. Hon är en fattig torparflicka som kommer till metropolen (i hennes ögon) Kuopio och får tjänst som jungfru i regementsläkare Petterssons hushåll. Anna är blyg och bortkommen men duktig i sitt arbete, och den välvilliga doktorinnan tar sig an henne. Men hon möter kärleken i form av den svartögde sjömannen och kommunisten Lassi, blir med barn och säger upp sig, trots att doktorinnan gärna har henne kvar. Hon gifter sig med Lassi, men lyckan blir kort. Barnet dör vid födseln och Lassi grips och döms till sju års fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning.

Huvuddelen av boken handlar om hur Anna måste klara sig själv med maken i fängelse. Hon har stöd av, men ett komplicerat förhållande till, Lassis familj, svärföräldrarna och svägerskan Hilda och den som efterbliven betraktade pojken Jalmari, som är son till Lassis bror Aarne, som flyttat till Sovjetunionen. Den försagda Anna får arbete, utvecklar sakta men säkert en viss självkänsla och kan när det krävs stå på sig mot sin omgivning. Hon lider ingen nöd men har inget som helst överflöd och just inga glädjeämnen. När Lassi äntligen kommer ut ur fängelset är han en annan man, och snart står vinterkriget för dörren …

Sirpa Kähkönen är här ännu inte den drivna författare som skrev Granitmannen. Berättandet, i tredje person med Anna hela tiden i fokus, är i huvudsak traditionellt och kronologiskt. I mer dramatiska episoder bränner det till, och Annas starka men ofta undertryckta känslor och reaktioner skildras skickligt och med psykologisk inlevelse. Det är en läsartillvänd roman som borde locka en stor publik.

Svart pikaresk speglar Finlands historia

2019-03-28 Rosa Liksom: Överstinnan (2017; svensk övers. från meänkieli av Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2019; 173 s.). Rosa Liksom är ett fenomen. Alltifrån den märkliga pseudonymen (ja, efter det svenska ordet ”liksom”) till sitt breda konstnärskap. Som författare är hon alltid läsvärd och underhållande, men den litterära nivån varierar. Bäst är hon då hon kan kontrollera sitt flödande berättande, som i det prisvinnande mästerverket ”Kupé nr 6” (2011).

I den här romanen har hon öppnat alla slussar. Berättelsen forsar fram i ett rasande tempo och saktar in bara i slutkapitlet. Det må vara kongenialt med historien hon berättar en svart pikaresk i racerfart från Rovaniemi till Ekenäs, men som läsare blir man lite andfådd när det inte finns några vilopunkter.

Det är en namnlös kvinna som berättar om sitt långa liv med en 28 år äldre man, endast kallad Översten. Det börjar som en handlös förälskelse för den tonåriga flickan i slutet av 1920-talet, fortsätter med lyckliga älskarinneår på 30-talet och även under krigsåren, därefter i ett alltmer destruktivt äktenskap där den åldrande Översten svårt misshandlar sin hustru, fysiskt och psykiskt. Till slut lyckas hon fly.

Översten är övertygad nazist, och hans kvinna delar villigt hans åsikter. De umgås i högt uppsatta kretsar i Tyskland och bland tyska militärer i norra Finland. Parallellt med parets tillvaro tecknas en bild av ett Mellankrigsfinland där ledande kretsar hyste starka nazist- och fascistsympatier. Säkert lite överdrivet på sina ställen, men antidemokratiska krafter var starka i Finland den här tiden, även om de var för splittrade och dåligt organiserade för att gripa makten.

För mig är den största behållningen den psykologiskt trovärdiga gestaltningen av hur en i grunden sund, mentalt stark och vacker kvinna kan hamna i en så total beroendeställning av en man. Berättelsen lär ha verklighetsbakgrund, och även dagens verklighet bjuder ju tyvärr på liknande förfärliga historier. Den politiska dimensionen, som jag misstänker varit nog så viktig för författaren, är inte ointressant, men lite för gräll och utan att erbjuda några nya insikter. Mycket läsvärd roman men inget mästerverk.