Kategori: Folkrätt

Åland i världspolitiken – för 100 år sedan

2021-03-25 Jerker Örjans: Ålandsfrågan mina herrar! (PQR-kultur 2020; 199 s.). En god vän uppmärksammade mig på professor Henrik Meinanders påfallande välvilliga recension i Hufvudstadsbladet av denna bok, skriven av en amatörhistoriker. Och den är verkligen läsvärd, även om man kan ifrågasätta dess komposition i fyra fristående delar; jag återkommer till det.

”Ålandsfrågan” har betytt lite olika saker under tidernas lopp; här handlar det om öarnas och dess invånares ”four years of fame” i världshistorien från den första viljeyttringen att ansluta sig till Sverige 1917 till Nationernas Förbunds (NF:s) beslut 1921 att landskapet skulle stanna i Finland men med vidsträckt självstyre och långtgående garantier för invånarnas svenskhet. Till grund för NF:s ställningstagande stod en rapport av tre välrenommerade politiker och ämbetsmän, en belgare, en schweizare och en amerikan. Det är de som är bokens huvudpersoner och deras rapport som är dess utgångspunkt.

Kompositionen är som sagt lite speciell. Del I är en teaterpjäs, som har fått ge namn åt hela boken. Här möter vi de tre rapportörerna på hemväg från Mariehamn efter väl förrättat värv, ombord på en ångbåt mot Stockholm. Denna sin sista kväll ihop ska de göra den slutliga finputsningen av rapporten, med välformulerade förslag som alla kan vara överens om. Stuerten ombord, den Ålandsfödda fru Sjöblom (en fiktiv gestalt), blir deras sista samtalspartner. De har att väga sympati för ålänningarna och deras sak mot genuin förståelse av Finlands ståndpunkter (medan man fäster mindre vikt vid Sveriges argument). När morgonen gryr är samförståndet totalt, och de kan skriva under rapporten med för ändamålet införskaffade nya, moderna amerikanska reservoarpennor. Stycket är föga dramatiskt och gör sig kanske inte så bra på en scen, men det är välskrivet, och jag tyckte om att läsa det.

Del II är en historik över Ålandsfrågan och rapportörernas arbete och en diskussion om motiven och krafterna bakom förslaget. Argumenten som olika intressegrupper genom påtryckningsarbete och lobbying förde fram redovisas, och det är intressant läsning. Den privata s.k. Finlandskommittén, bestående av framstående finlandssvenskar som var mot åländsk utbrytning, framhålls särskilt. Det är en vanlig uppfattning att frågan var avgjord på förhand: särskilt Storbritannien skulle se ett farligt prejudikat som kunde gynna irländsk separatism om man lät ålänningarna bestämma sin statstillhörighet. Örjans argumenterar i mitt tycke övertygande att detta inte var avgörande och att rapportörerna agerade helt självständigt utan ovidkommande hänsyn. Han lyfter fram själva rapporten, som han menar varit förbisedd i den historiska diskussionen, där ren maktpolitik tillåtits spela alltför stor roll.

Del III är själva rapporten. Den återges i den officiella svenska översättningen från år 1921 av det franska originalet. Den långa och utförligt argumenterande texten visar hur seriöst de tre rapportörerna tog på sin uppgift. I den första, deskriptiva delen är det slående med vilken värme och sympati som både det åländska landskapet och dess bebyggare beskrivs. Den andra delen är en genomgång av den politiska historien. Här konstateras, med en knäpp på näsan åt den svenska ståndpunkten, att Åland administrativt hört till den finska riksdelen åtminstone sedan 1634, men båda sidors historiska argument anses som ovidkommande. Det avgörande är de politiska och juridiska, folkrättsliga förhållandena. Här landar man i att en folkgrupp som inte är förtrycket eller på annat sätt illa behandlad inte kan kräva att bryta sig loss bara för att man är främmande för majoritetsfolket och dess kultur. Finland har också vid den här tiden erbjudit landskapet vidsträckt självstyrelse. Det är bra, säger rapportörerna, men – och detta framställs som ett ultimatum – Finland måste också ställa långtgående garantier för det svenska språket, den svenska kulturens fortlevnad och jordens behållande i åländska händer. Och så blev det, och efter den första besvikelsen insåg de flesta snart att ålänningarna dragit en riktig vinstlott.

Boken avslutas med en epilog, där några verkliga ålänningar (till skillnad från den fiktiva fru Sjöblom) får sin historia berättad. Den tillför knappast något av värde och kunde ha utgått. Det hindrar inte att denna kombination av lokalhistoria och storpolitik är ett värdefullt tillskott i historien om Ålandsfrågan och ett nöje att läsa.

(Boken kan beställas från Mariehamns bokhandel, men köpare i Sverige ska vara medvetna om att svensk tull och moms tillkommer med drygt 100 kr., eftersom Åland inte ingår i EU:s frihandelsområde. – Så kan det gå!)

Viktigt och välskrivet om folkmord och folkrätt

2020–04-10 Philippe Sands: Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (2016; svensk övers. Manne Svensson, Albert Bonniers Förlag 2018; 431 s.). Begreppen ”folkmord” och ”mänskliga rättigheter” är numera så invanda att man kan tro att de ha gammal hävd. Men så är ingalunda fallet. De är produkter av 1900-talets krigskatastrofer och kan sägas ha kristalliserats vid Nürnbergrättegången 1945–46 mot de främsta nazistledarna. I varje fall det senare, med brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten”; begreppet och termen ”folkmord” hade svårare att göra sig gällande där och fick sina första kodifieringar i en FN-konvention 1948 och Europakonventionen 1950. Boken handlar om uppkomsten av de två begreppen och om de två män som låg bakom dem, Raphaël Lemkin resp. Hersch Lauterpacht, och sammanvävt därmed också författarens egen familjehistoria, utgående från hans morfar Leon Buchholz. Ramen är en metaberättelse, där Philippe Sands, brittisk advokat och folkrättsjurist, född 1960, redogör för den forskning och de undersökningar som lett fram till denna viktiga och välskrivna bok.

Verket har fyra huvudpersoner och ett myller av bipersoner (att personregister saknas är en stor nackdel). Utöver de tre nämnda är det naziockuperade Polens generalguvernör Hans Frank en centralfigur. Gemensamt för dem alla är staden med de många namnbytena och statstillhörigheterna: som österrikisk eller tysk Lemberg, som polsk Lwów, som sovjetrysk Lvov, som ukrainsk (numera) Lviv.

Inbjuden att hålla föredrag i Lviv börjar Sands fundera över sin morfar, som kom från trakten. Han kommer snart underfund med att morfadern var samtida med de båda folkrättspionjärerna, som hade studerat för samma lärare på universitetet. Alla tre var judar. Morfadern flyttade till Wien och bildade familj där. Han lyckades ta sig till Paris efter Anschluss 1938, fick dit sin dotter Ruth, Sands mamma, ett år senare, medan hustrun Rita blev kvar i Wien till 1941, då hon i sista sekunden slapp ut och återförenades med make och dotter. Detta mysterium i familjehistorien reder Sands ut parallellt med de andra berättelserna.

Lauterpacht flyttar också till Wien och redan 1925 vidare till Cambridge, där han gör karriär som akademisk jurist, medan Lemkin blir kvar i Lwów och flyr först 1939 via Litauen och Sverige till USA. Jämfört med den etablerade Lauterpacht förblir Lemkin en outsider, som få i justitiedepartement och juridiska fakulteter bland de allierade var beredda att lyssna till.

År 1941 knyts Hans Frank till historien, då Östra Galizien, där Lwów (Lemberg) är huvudstad, införlivas med Generalguvernementet. Den nazistiska utrotningspolitiken leder till att både Lauterpacht och Lemkin förlorar hela sina familjer, för vilket Hans Frank bär det högsta ansvaret. Porträttet av denne ledande nazibödel får djup genom Sands samtal med Franks son Niklas, som tagit totalt avstånd från sin far. Vi får följa Franks öde ända fram till hängningen i Nürnberg 1946.

Bokens huvudämne är ändå konflikten mellan de två folkrättsuppfattningar som hävdades av de båda huvudpersonerna: Lauterpachts om skydd för individen mot statliga övergrepp och Lemkins om skydd för grupper mot etnisk eller religiöst baserad förföljelse (genocid, folkmord). Lauterpacht har gehör för sin linje hos åklagarna i Nürnberg, medan Lemkin har det betydligt svårare med sin, trots outtröttliga ansträngningar, som hotar slå över i monomani och halsstarrighet. Det är en av bokens stora förtjänster att vanskligheten i begreppet folkmord görs begriplig.

Philippe Sands skriver som en fullfjädrad thrillerförfattare (jag kom att tänka på Frederick Forsyth, han med Schakalen) och binder ihop sina teman till en sömlös helhet. Han förmedlar en myckenhet ny kunskap och hans budskap är viktigt. Det här är en av de senaste årens verkligt väsentliga böcker, som knappast har fått den uppmärksamhet den förtjänat.