Skandinavismen omvärderad, del 2

2022-11-21 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen: Union eller undergång. Del 2 Den revolutionära skandinavismen (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 585 s.). Jag skrev om första delen i början oktober och inleder här med att rätta ett fel i den texten: Morten Nordhagen Ottosen är norrman, inte dansk. Manuset har dessutom granskats under arbetets gång av den svenske historikern Torbjörn Nilsson, allt för att hålla fast vid det skandinaviska perspektivet och undvika nationell bias.

Annars står sig mina bedömningar från första delen: mycket intressant, ofta spännande men alltför ofta en så noggrann och detaljerad redovisning av händelseutvecklingen och de däri agerande att läsaren riskerar att tröttas och förvirras. Här bara några sammanfattande reflexioner.

Skandinavismen var oupplösligt och intrikat sammanflätad med den slesvig-holsteinska frågan. När den hade ”lösts” av Bismarck med blod och järn 1864 (hertigdömena införlivades med Preussen/Tyskland) försvann grogrunden för den politiska skandinavismen. Oscar I:s aktivism under Krimkriget kunde ha ändrat förutsättningarna, som dock försvann när Ryssland oväntat accepterade ett förödmjukande nederlag. Den av många fruktade delningen av Danmark – Jylland till Tyskland, öarna till Sverige-Norge – blev dock aldrig av.

Det fanns ingen enhetlig skandinavism. Den fanns i svagare varianter med ett löst knutet statsförbund till starkare med en fullt utbildad förbundsstat under en kung. För somliga var skandinavismen ett medel, för andra ett mål i sig. Det fanns ändå ett antal ”fönster” när utsikterna till en union eller federation var goda, men tillfällena försatts. För att lycka hade man behövt odelat stöd från åtminstone någon av stormakterna. Främst Storbritannien men även Napoleon III:s Frankrike var välvilligt stämda för en makt i norr som kunde balansera Preussen och dess växande styrka, men Ryssland var emot, och de västliga rikena ville inte utmana. Risken för ett stort europeiskt krig var på 1860-talet påtaglig. Den mest stridslystne var Karl XV, som inte insåg Sverige-Norges vid tiden mycket svaga militära förmåga.

I motsats till Italien resp. Tyskland hade Skandinavien ingen Cavour elle Bismarck, geniala statsmän med hårda nypor och stark vilja. Med dessa som jämförelseobjekt går författarna igenom de viktigaste skandinaviska aktörerna och underkänner alla. De uttrycker inga värderingar; själv är jag glad att våra länder slapp sådana cyniska maktmänniskor.

Ovanstående är mest ett kondensat av den utmärkta sammanfattningen i sista kapitlet. En reflexion från 2022 är hur den tiden liknar våra yttersta dagar, när ett stort land sätter sig över internationella avtal och angriper ett mindre grannland. Denna ”politikens fortsättning med andra medel” (författarna citerar Clausewitz ett par gånger) tycks dock ha betraktats som normal på ett helt annat sätt än nu.

Skandinavismen omvärderad

2022-10-05 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottesen: Union eller undergång. Del 1: Kampen för ett enat Skandinavien (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 487 s.). Skandinavismen har dåligt rykte i historien, som en svärmisk och utopisk rörelse dömd att misslyckas. Det är en vrångbild, menar författarna, och tar till stora artilleriet för att vederlägga den. Av de två digra banden har jag nu läst del 1, som kronologiskt sträcker sig till och med det första slesvigska kriget 1848–50 men i sina resonerande delar även fram till det andra, som innebar skandinavismens sammanbrott. Slutsatsen att en skandinavisk union under en svensk-norsk kung mycket väl hade kunnat bli verklighet förefaller mig väl underbyggd och är baserad på omfattande källstudier. Men det som gör boken mest läsvärd är framställningen av Danmarks historia under den här perioden i en skandinavisk kontext.

Att Danmark är i fokus beror inte, i varje fall inte enbart, på att författarna är danskar utan på att skandinavismen har sin grogrund i Danmarks utsatta läge efter Napoleonkrigen och Preussens växande styrka. Utsattheten berodde i sin tur på hertigdömena Slesvigs och Holsteins oklara statsrättsliga läge. Den danske kungen var hertig i både Slesvig och Holstein, men de var inte delar av Danmark. Och den gamla Oldenburgska kungaätten var på utdöende. Två program stod mot varandra. Enligt helstatsprogrammet skulle hertigdömena knytas fastare till det danska riket; enligt Ejderprogrammet skulle Danmark släppa det helst tyskspråkiga Holstein men införliva det språkligt delade Slesvig, intill ån Ejderen med riket – båda programmen oantagliga för de tysksinnade.

Men om Preussen skulle sluka hertigdömena vore hela Danmarks existens hotad, enligt tidens synsätt, där alltför små stater inte kunde – eller ens borde – fortleva som suveräna. En skandinavisk union (eller rentav en nordisk, inkluderande Finland) skulle lösa det problemet, tänkte skandinavisterna, medan antiskandinavisterna i Sverige-Norge inte ville ta onödiga risker för Danmarks sak och de i Danmark fruktade svensk dominans i en union. Oscar I eller hans son Karl (XV) var den närmast självskrivna regenten, en utsikt som verkar ha tilltalat Oscar. Någon kompromiss var knappast möjlig, vare sig i fråga om hertigdömena eller om skandinavismen. Preussens långa återhållsamhet berodde på de andra stormakternas, främst Rysslands, motstånd mot att rubba status quo. Det första kriget utlöstes av ett protyskt uppror i Slesvig. Sverige skickade hjälptrupper, men de sattes aldrig in i strid. Preussen förmåddes dra tillbaks sitt stöd för upproret. Status quo bestod, och därmed förblev den slesvigska frågan olöst.

Hela denna historia, med alla dess aspekter och konflikter i alla dimensioner, med mängder av statsmän, enklare politiker, publicister och studenter som aktörer, skrivs fram i detalj och stundom tålamodsprövande långsamt. Men författarnas grepp om sitt material imponerar och helheten fascinerar. Det är en bok som bör intressera alla historieintresserade nordister och många andra. Jag ser fram mot att läsa den andra delen men sticker nog emellan med lite annat innan jag tar itu med den.

Scener ur ett äktenskap

2022-05-24 Maria Vainio-Kurtakko: Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag, Stockholm, 2022; 416 s.). Titeln är välfunnen. Äktenskapsfrågan i de högre stånden under 1800-talets senare decennier är vad den här boken handlar om. Det är något av en övergångstid, där inklination börjar spela en roll även för resonemangspartierna. De senare gick ut på att bilda eller stärka familjeallianser, främst ekonomiskt men även politiskt. Nu tillkom ”tycke”.

Anna Elise, ”Ellan”, de la Chapelle (1857–1921) tillhörde en friherrlig familj med senatorer och höga ämbetsmän bland medlemmarna, med ordnad ekonomi, bl.a. ett lantgods, men inte direkt rik. Den lågadliga familjen Edelfelt hade flyttat till Finland från Sverige med Albert Edelfelts (1854–1905) far, som var arkitekt och ämbetsman. Familjen saknade förmögenhet, och livsstilen var mer borgerlig än aristokratisk. Ellan och Albert lärde känna varandra redan i barndomen, då familjerna bodde grannar i Helsingfors. De var goda vänner, men det tändes ingen ”gnista” mellan dem. Ellan var en bildad, självständig och frisinnad ung kvinna, stark nog att avfärda oönskade friare men inte tillräckligt stark för att bryta sig ur ståndsfamiljens bojor. Albert gjorde snabb och framgångsrik karriär som målare men var tvungen att leva på konstmarknadens villkor. Ellan var med sin börd, sin karaktär och sin omvittnade skönhet utan tvivel ett gott parti men inte alls pigg på att gifta sig och förlora sin självständighet. Inte heller Albert var intresserad av äktenskap. Som konstnär i Paris hade han en friare tillvaro. Han tycks ha varit varmt fäst vid sin modell och älskarinna Virginie, men att gifta sig med henne var förstås otänkbart. En förälskelse i en ung ryska av god och rik familj kunde ha resulterat i äktenskap, men det strandade på hennes familjs motstånd. Som en av Finlands främsta konstnärer var han ett gott parti; pengar och familjerenommé saknade han dock.

Men båda förväntades av sina familjer och av Helsingforssocieteten att gifta sig, och de pekades ut som lämpliga för varandra. Så till slut gav de efter, fattade, med viss ansträngning, tycke för varandra och gifte sig 1888 efter en kort förlovning. Familjen bosatte sig i Paris, där sonen Erik föddes 1889.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Ellan kände sig låst i rollen som konstnärshustru och otillräcklig som mor, och Albert led av den dåliga stämningen. Sjukdom och svåra penningproblem fördystrade tillvaron ytterligare Så småningom förbättrades ekonomin, och familjen uppnådde ett slags modus vivendi, där Albert tillbringade vintrarna i Paris, där han hade flera älskarinnor, men återförenades med hustru och son om somrarna. En hjärtinfarkt lade honom i graven redan 1905, och Ellan tvingades uppleva den gränslösa sorgen av sonen Eriks bortgång redan fem år senare. Hennes andra äktenskap, med gamla vännen Victor Magnus von Born, två gånger änkling och far till 13 barn, blev inte heller lyckligt. Ellan de la Chapelle avled 1921.

Maria Vainio-Kurtakko berättar denna historia i huvudsak utifrån bevarade brev, främst från Albert till hans mor Alexandra och från Ellan till hennes kusin och förtrogna Hulda von Born (gift med Victor Magnus). Av brev mellan makarna finns nästan inget bevarat. Vittnesmål från samtida, avgivna flera decennier senare, använder hon också, med försiktighet. Över huvud taget övertolkar Vainio-Kurtakko inte sina källor utan lämnar många frågetecken. Hon får ändå till stånd en tydlig bild av makarna, deras åsikter och karaktärer. Porträttet av Ellan, en helgjuten personlighet, blir vackert och gripande – och korrigerar en del äldre beskrivningar, som sett henne mer med hennes berömde makes ögon. Boken ger också en utmärkt bild av hur ett litet ståndssamhälle, där alla kände alla, fungerade vid den här tiden. Skildringen får på så vis allmängiltighet utöver de biografiska porträtten av två var på sitt sätt märkvärdiga människor.

Förutom smärre sakfel, som att den svensk-judiske skalden och kritikern Levertin kallas Isaac och inte Oscar, som hans tidstypiska modenamn löd, störde jag mig på en sak: manin att omnämna alla personer (utom ”Edelfelt”) genomgående med deras fullständiga namn. Det är väldigt tröttsamt att läsa om ”Ellan de la Chapelle” tre, fyra gånger på varje sida, och närmast komiskt när den lille sonen nämns som ”Erik Edelfelt”. Jag har noterat fenomenet i andra texter av finländska akademiker. Undviker man ensamma förnamn för att inte bli alltför intim med sitt föremål?

Ett nytt standardverk

2021-12-30 Carl Henrik Carlsson: Judarnas historia i Sverige (Natur & Kultur 2021; 399 s., rikt illustrerad). Denna bok fyller, som det heter, ett länge känt behov. Dess föregångare, Hugo Valentins bok med samma namn, utkom redan 1924 och i en utökad upplaga, Judarna i Sverige, 1964. Som historiker med personhistoria och genealogi som viktig inriktning och själv med en judisk gren i sitt stamträd är Carlsson den rätte att gå i Valentins fotspår. Det har blivit en bred, utförlig och detaljrik berättelse med inte minst en mängd intressanta personporträtt, men där problematisering och analys fått stå något tillbaka.

Framställningen är kronologisk, indelad i åtta kapitel som vart och ett omfattar ett skede i den judiska historien i Sverige, från förhistorien, den första judiska tiden från 1774, uppbyggnad fram till emancipationen 1870, konsolidering och ”guldålder” och östjudisk invandring fram till första världskriget, över mellankrigstidens ökande antisemitism och osäkerhet till andra världskrigets katastrofer med Sveriges först stängda gränser, följt av ett omfattande mottagande av flyktingar och räddade ur lägren, till sökandet efter en ny normalitet efter kriget och förhållandet till den nya judiska staten Israel. Det pånyttfödda judiska kulturlivet de senaste decennierna, och Majoritetssveriges intresse för detta, får också utrymme och blir ett led i författarens avslutande reflexioner om judarnas och det judiskas fortsatta existens i Sverige.

Inom kapitlen återkommer Carlsson till de centrala teman han linjerar upp i ett inledningskapitel. Ett första är relationen, det ”sociala kontraktet”, mellan det svenskjudiska kollektivet och majoritetssamhället, som går från tolerans till integration och ställning som nationell minoritet. Det andra är de inomjudiska relationerna, som har kunnat vara nog så konfliktfyllda men i allmänhet kunnat biläggas med ömsesidig god vilja. En central fråga har rört förhållandet mellan etablerade och nyinvandrade judar, i slutet av 1800-talet, efter första och efter andra världskriget. Just judisk immigration är ett annat centralt tema, som har varit aktuellt under snart sagt alla perioder. Nära knutet till det är anpassningen till majoritetssamhället, med i många fall assimilation som (av många oönskat) slutresultat. Utvecklingen av och i de enskilda församlingarna runtom i Sverige får också stort och detaljerat utrymme. Och allt detta genomsyras av en stark personcentrering: hela historien speglas i enskilda personers insatser och öden. Antisemitismen och dess yttringar, judarnas eviga följeslagare, är också ständigt närvarande i boken.

Den judiska historien i Sverige är en framgångssaga på nästan alla samhällsområden, väl berättad av Carl Henrik Carlsson. Men med hans ambition att få med allt blir framställningen stundom väl katalogartad. En brist på fördjupning och problematiserande analys vidlåder dock texten och gör också att vissa avsnitt känns för korta. Carlsson skriver inte dåligt men har inte haft några högre stilistiska ambitioner, vilket gör texten lite glanslös. Men ett gediget, faktatätt och auktoritativt verk, ett nytt standardverk, har han åstadkommit, vilket är gott nog och mer än så.

Den gamla floden flyter vidare

2021-07-13 Claudio Magris: Donau (1986; svensk övers. Barbro Andersson, Forum 1990; 400 s.). Den här boken blev en världssuccé när den kom ut, höjdes till skyarna av kritiken och blev även en publikframgång. Den omnämns fortfarande med respekt och som ett känt verk men diskuteras knappast längre på allvar. Så mycket är annorlunda sedan boken skrevs några år före kommunistregimernas fall i Östeuropa, och över huvud taget har världen förändrats mycket på de 35 år som gått sedan Magris gjorde den resa vars berättelse är bokens stomme. Jag har nu läst den för första gången och måste erkänna att jag haft en del problem med den.

Den första svårigheten var typografin. Satsytan är stor, och det är väldigt mycket text på varje sida, vilket gjorde boken rent fysiskt svårläst. Den är dessutom, märkligt för en reseskildring, helt oillustrerad. Den andra svårigheten får jag väl tillskriva mina egna intellektuella tillkortakommanden. Författarens tankeflykt är så omfattande att jag inte riktigt hänger med, och han förutsätter hos läsaren kunskaper om Centraleuropas litteratur och kultur som jag inte besitter. Mängder med författare och andra kulturpersonligheter nämn med bara namnet utan någon annan presentation, och de flesta har jag inte hört talas om.

Men visst finns det mycket att njuta av i detta ymnighetshorn, och Magris är verkligen rätte mannen att skriva denna bok: hemmahörande i Trieste, som under lång tid tillhörde Habsburgväldet och professor i germanistik. Han följer floden från de omstridda små källflödena i Tyskland till de lika omdiskuterade deltaarmarna vid Svarta havet. Boken är indelad i avdelningar som var och en behandlar ett större geografiskt område, och varje avdelning är uppdelad på vanligen ett tjugotal kortare kapitel, oftast en till två sidor, som tar upp en speciell ort eller person eller något annat som Magris associerar till för ögonblicket. Orts- och landskapsbeskrivningarna är konkreta och sinnliga och personporträtten ofta pregnanta. Tyngdpunkten ligger på Österrike och Ungern, huvudländerna i Habsburgimperiet, och det är tiden fram till dess upplösning som intresserar honom mest. Allra bäst är Magris när han får diskutera de mångspråkiga och multikulturella förhållandena, med Banatet och Transsylvanien som viktigaste åskådningsexempel. Väldigt många namn passerar som sagt revy, men Magris uppehåller sig också länge hos en del favoriter, som österrikarna Musil, Broch och Canetti, ungraren György Lucács, den bulgariske epikern Ivan Vazov och den rumänsk-franske Panaït Istrati. Det finns också färgstarka porträtt av personer han möter eller färdas runt med, även om jag misstänker att någon är hans egen uppfinning. Om levnadsförhållandena under kommunistregimerna i Slovakien, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien och Rumänien har han förvånansvärt lite att säga; möjligen har han känt på sig att de sjöng på sista versen. De rätt rikligt förekommande mer existentiella funderingarna hade jag svårare att ta till mig.

Magris språk är lika rikt och flödande som innehållet och många gånger en njutning att läsa i Barbro Anderssons mycket skickliga svenska återgivning.

Albert Bonnier 200 år

2020-11-13 Per T. Ohlsson: Albert Bonnier och hans tid (Albert Bonniers Förlag 2020; 320 s.). Förlags- och dynastigrundaren Albert Bonnier, min morfars farfar, föddes i Köpenhamn den 22 oktober 1820. Till 200-årsminnet av denna tilldragelse har förlaget som fortfarande bär hans namn och nu styrs av hans barnbarns barnbarns generation inbjudit Per T. Ohlsson att skriva hans biografi. Denne är väl skickad för uppgiften, som erfaren politisk journalist och historisk skribent med det dynamiska 1800-talet som ett specialområde. Det har förvisso skrivits om Albert Bonnier och hans tid förut, men detta är den första heltäckande levnadsteckningen, som fyller ut luckan mellan Svante Hanssons Den förste Bonnier om stamfadern Gerhard och Per I. Gedins Litteraturens örtagårdsmästare om Alberts son Karl Otto. Som sig bör till ett jubileum är boken ett påkostat praktverk, formgivet av mästaren Nina Ulmaja och mycket rikt illustrerat med bilder från tiden.

De yttre dragen i Alberts historia är välbekanta. Den 14 år äldre brodern Adolf är redan verksam i Stockholm när 15-åringen Albert kommer från Danmark och sätts i lära hos brodern i dennes bokhandel på Norrbro. Bara två år senare ger han ut sin första bok, den satiriska pamfletten Bevis att Napoleon aldrig existerat. Något förlag driver han ännu inte; han arbetar hos Adolf, skickas på praktik till kontinenten och ger ut en bok då och då. I motsats till sin far och sin bror är han en försiktig affärsman, som låter rörelsen växa långsamt och expandera med egna medel. Så småningom frigör han sig från Adolf och markerar sin självständighet med köpet av ett eget tryckeri. Hans mest framgångsrika metod är att knyta författare fast till sitt förlag på lång sikt. På köpet blir han nära personlig vän till flera av de mest framgångsrika, särskilt Viktor Rydberg och Zacharias Topelius. Ett stort antal författare, deras verk och deras förbindelser med Bonnier passerar revy i boken. Albert väjer inte för att ge ut kontroversiell litteratur, vilket i några fall vållar honom stort personligt obehag. Ohlsson lägger stor vikt vid tidens antisemitism, som finns med i de flesta angrepp på Albert Bonnier. Men han framhåller också den fortskridande judiska emancipationen, som kulminerade i fulla medborgerliga rättigheter 1870. Från att ha varit vänsterliberal i sin ungdom – rabulist med tidens språkbruk – blir Albert med åldern politiskt mer försiktig, men ännu på ålderns höst ansåg han att förläggarens uppgift var att sprida, inte döma.

Per T. Ohlsson lyfter också fram Albert Bonnier som person: hans karaktär, umgänge, familjeförhållanden. Mycket av detta kan utläsas ur den rika bevarade korrespondensen. Efter ett glatt ungkarlsliv gifte sig Albert tämligen sent, med Betty Rubenson. Deras relation var djupt kärleksfull men genomgick flera kriser på grund av Bettys återkommande depressioner. Efter Bettys död hade Albert en lång relation med en annan kvinna, men att hon också födde honom två barn har inte varit allmänt bekant tidigare.

Man kan tycka, som några recensenter, att Per T. Ohlssons bild av sitt föremål är väl okritisk, även om han inte döljer Albert Bonniers svagheter. Men det är ett faktum att Albert var väldigt framgångsrik: en ensamkommande invandrarpojke av främmande religion och utan ett öre på fickan slutar som en förmögen man med aktad samhällsställning, efter banbrytande insatser i den svenska kulturens och litteraturens tjänst. Det livsödet är inte lätt att förminska ens om man skulle vilja. Per T. Ohlsson har all heder av denna grundliga, vederhäftiga och välskrivna biografi.

God berättare, tveksam historiker

2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.

Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.

Lär känna S.A. Hedlund

2020-04-20 Olle Gellerman: S.A. Hedlund. Legendarisk tidningsman och liberal politiker (Atlantis 1998; 235 s.). Den här boken väckte inte så stor uppmärksamhet när den kom ut. Jag har inte hittat en enda recension i någon större dagstidning. Själv köpte jag den på förlagets flyttrea för ca fem år sedan, och den har blivit liggande till nu. Den är helt klart värd ett bättre öde än att bli begravd i tysthet.

S(ven) A(dolf) Hedlund (1821–1900) är väl I dag, om han alls är ihågkommen, nästan enbart känd som mångårig huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och som Viktor Rydbergs gynnare och vän. Men Olle Gellerman, själv på 1870- och 80-talen politisk redaktör på den segrande lokalkonkurrenten Göteborgs-Posten, visar att Hedlund var mycket mer än så. Han uppehåller sig faktiskt mindre vid dennes publicistiska gärning än vid hans politiska, som riksdagsman i växelvis andra och första kammaren från representationsreformen 1866 till 1889, med avbrott. Ska man ge honom ett enda ideologiskt epitet blir det liberal, men den partipolitiska liberalismen sökte ännu sin form. I början av sin karriär var Hedlund starkt påverkad av februarirevolutionen, som han bevittnat på plats i Paris 1848, och han hade socialistiska idéer, dock ej marxistiska. Han var en stark förespråkare för religionsfrihet (själv varmt, icke-dogmatiskt troende) och frihandel. I unionsfrågor var han Norgevän. Hans misstro mot storkapitalister, ivran för sparsamhet med statliga medel och antimilitarism fick honom att ansluta sig till Lantmannapartiet i andra kammaren. När partiet sprängdes på tullfrågan 1888 hade Hedlund gjort sitt i rikspolitiken. Gellerman ger en utmärkt och värdefull lektion i tvåkammarriksdagens funktionssätt under dess första tid, när parlamentarismen inte ännu gjort sitt intåg. Lantmannapartiet var andra kammarens i särklass största parti men hade ingen åstundan att bilda regering, i kontrast till sin motsvarighet i Norge, Venstre.

En mycket viktig insats, både som publicist och politiker, gjorde Hedlund genom att helhjärtat stödja finansminister J.A. Gripenstedts linje för finansiering av stambanorna med utlandslån. Det politiska motståndet var starkt, men Hedlunds envisa argumentation och personliga övertalningsförmåga bidrog verksamt till att bryta det.

I kommunalpolitiken i Göteborg arbetade Hedlund intensivt för skapandet av en högskola i staden. En sådan kom också till stånd. Den var dock mycket mer konventionell än Hedlunds drömda ”Fria akademi”, men han fann sig i detta utan protester.

Olle Gellermans läsvärda och välskrivna biografi handlar påfallande lite om personen S.A. Hedlund. Han levde ett lyckligt familjeliv med hustrun Stina, född Rudenschöld, och de fem barnen och längtade ständigt hem under riksdagssejourerna i Stockholm. Engagemanget i hans hjärtefrågor var allt uppslukande. Han hade ett hetsigt temperament, som han kunde ha svårt att tygla, blev gärna långrandig och docerande i sina tal men var annars en älskvärd och social person, som de flesta tycks ha uppskattat, även meningsmotståndare. Mer än så behöver man knappast veta.