God berättare, tveksam historiker

2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.

Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.

Lär känna S.A. Hedlund

2020-04-20 Olle Gellerman: S.A. Hedlund. Legendarisk tidningsman och liberal politiker (Atlantis 1998; 235 s.). Den här boken väckte inte så stor uppmärksamhet när den kom ut. Jag har inte hittat en enda recension i någon större dagstidning. Själv köpte jag den på förlagets flyttrea för ca fem år sedan, och den har blivit liggande till nu. Den är helt klart värd ett bättre öde än att bli begravd i tysthet.

S(ven) A(dolf) Hedlund (1821–1900) är väl I dag, om han alls är ihågkommen, nästan enbart känd som mångårig huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och som Viktor Rydbergs gynnare och vän. Men Olle Gellerman, själv på 1870- och 80-talen politisk redaktör på den segrande lokalkonkurrenten Göteborgs-Posten, visar att Hedlund var mycket mer än så. Han uppehåller sig faktiskt mindre vid dennes publicistiska gärning än vid hans politiska, som riksdagsman i växelvis andra och första kammaren från representationsreformen 1866 till 1889, med avbrott. Ska man ge honom ett enda ideologiskt epitet blir det liberal, men den partipolitiska liberalismen sökte ännu sin form. I början av sin karriär var Hedlund starkt påverkad av februarirevolutionen, som han bevittnat på plats i Paris 1848, och han hade socialistiska idéer, dock ej marxistiska. Han var en stark förespråkare för religionsfrihet (själv varmt, icke-dogmatiskt troende) och frihandel. I unionsfrågor var han Norgevän. Hans misstro mot storkapitalister, ivran för sparsamhet med statliga medel och antimilitarism fick honom att ansluta sig till Lantmannapartiet i andra kammaren. När partiet sprängdes på tullfrågan 1888 hade Hedlund gjort sitt i rikspolitiken. Gellerman ger en utmärkt och värdefull lektion i tvåkammarriksdagens funktionssätt under dess första tid, när parlamentarismen inte ännu gjort sitt intåg. Lantmannapartiet var andra kammarens i särklass största parti men hade ingen åstundan att bilda regering, i kontrast till sin motsvarighet i Norge, Venstre.

En mycket viktig insats, både som publicist och politiker, gjorde Hedlund genom att helhjärtat stödja finansminister J.A. Gripenstedts linje för finansiering av stambanorna med utlandslån. Det politiska motståndet var starkt, men Hedlunds envisa argumentation och personliga övertalningsförmåga bidrog verksamt till att bryta det.

I kommunalpolitiken i Göteborg arbetade Hedlund intensivt för skapandet av en högskola i staden. En sådan kom också till stånd. Den var dock mycket mer konventionell än Hedlunds drömda ”Fria akademi”, men han fann sig i detta utan protester.

Olle Gellermans läsvärda och välskrivna biografi handlar påfallande lite om personen S.A. Hedlund. Han levde ett lyckligt familjeliv med hustrun Stina, född Rudenschöld, och de fem barnen och längtade ständigt hem under riksdagssejourerna i Stockholm. Engagemanget i hans hjärtefrågor var allt uppslukande. Han hade ett hetsigt temperament, som han kunde ha svårt att tygla, blev gärna långrandig och docerande i sina tal men var annars en älskvärd och social person, som de flesta tycks ha uppskattat, även meningsmotståndare. Mer än så behöver man knappast veta.