En riksolycka och dess följder

2026-05-24 Hannu Salmi: Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2022; svensk övers. Tobias Pettersson, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2026; 232 s.). Stadsbranden i Åbo 4–5 september 1827 var visserligen bara en av många liknande som övergick trästäder i Norden under flera århundraden. Men i fråga om förödelsens omfattning och följder står den ut som unik. Stora delar av staden jämnades helt med marken, 11 000 blev hemlösa, många näringsidkare ruinerade (men relativt få människor omkom). Domkyrkans torn störtade in, och det välfyllda universitetsbiblioteket med anor från 1640 totalförstördes. Olyckan påskyndade universitetets flyttning till Helsingfors, vilken skedde redan året därpå. Därmed hade den finska riksdelens gamla huvudstad slutgiltigt förlorat sin politiska och kulturella ställning till Helsingfors, som blivit storfurstendömets huvudstad formellt redan 1812 och reellt omkring tio år före branden.

Hannu Salmi skildrar brandens uppkomst och utbredning i detalj och ägnar också stor uppmärksamhet åt följderna och åt reaktionerna i omvärlden. Han följer en numera vanlig trend, där han låter enskilda människor komma till tals genom brev och efterhandsskildringar, samtidigt som han refererar till tidigare forskning. Så arbetar t.ex. också Magnus Västerbro, vars Svälten jag nyligen skrev om. Det gör framställningen engagerande, och man lider verkligen med alla drabbade. Pigor och drängar är ofta kända till namnet, men de har sällan lämnat egenhändigt material efter sig. Nej, här är det mest akademiker, högutbildade och borgare som för ordet. Tidningsreferat får också stort utrymme.

Här är inte platsen att återberätta vådeldens förlopp. Det gör Salmi skickligt och åskådligt, även om han förmänskligar brandens härjningar lite väl mycket, som ”lågorna svalde girigt allt de kom över”. Men en viktig fråga ska tas upp lite närmare: den om hur branden startade. Att den började hos köpmannen Hellman i Aningaisbacken är helt klart, men vad var orsaken? Tidigt uppkom ett rykte att man i Hellmans gård ägnat sig åt att skira talg, och genom en pigas vårdslöshet skulle talgen ha fattat eld och startat branden. Detta helt obekräftade rykte upphöjdes snart till vedertagen sanning. Den rapporterades som sådan i utländsk press, och till och med Topelius behandlar den så i sin skildring, skriven långt i efterhand. Sanningen, som snabbt och grundligt utreddes av kämnärsrätten i Åbo, var att gnistor från ett grannhus skorsten flugit över till taket på ett av Hellmans uthus, vilket antändes varefter elden blixtsnabbt spred sig med kraftig blåst. Rättens utslag uppmärksammades dock knappt alls, och det var först efter hundra år som historikern Svante Dahlström kunde lägga saken till rätta. Ett tankeväckande exempel hur lätt ”fake news” fäster sig.

Boken behandlar ett intressant ämne, inte så känt i Sverige, innehållet är fängslande och framställningen medryckande i den svenska översättningen. Jag rekommenderar den varmt.

Historiskt berättande som fängslar

2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.

Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.

Åbo 1820: litteratur, filosofi och politik

2025-11-29 Jukka Sarjala: Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2020; svensk övers. Sofia Gustafsson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; 295 s.). Åboromantiken var en kortlivad rörelse vid Akademin i Åbo under senare delen av 1810-talet och några år in på 1820-talet. Den var en utlöpare av den internationella romantiska litterära och ideologiska rörelsen, som uppkommit och utvecklats i Tyskland av bland andra Herder, Fichte, Schelling, bröderna Schlegel, Schleiermacher. Den kunde stundom ta sig mer militanta uttryck när den vände sig mot representanter för äldre tiders läror och smak. Det gjorde t.ex. fosforisterna i Uppsala, med Atterbom som främsta namn. Åboromantikerna var nära förbundna med dem och kom att, mot sin vilja, bli indragna i rent politiska aktiviteter. Om något namn i kretsen ännu är känt är det Adolf Ivar Arwidsson, som blev avskedad från sin tjänst vid akademin och tvingades i exil till Sverige.

Arwidsson var den, inte oomstridde, informelle ledaren av det informella nätverk som utgjorde Åboromantikerna. (De försök till formell organisation som gjordes rann ut i sanden.) Många av de andra är intressanta som människor och akademiker, men jag får nöja mig med att lyfta fram två av dem, Anders Johan Sjögren och Carl Axel Gottlund. Många av medlemmarna var gediget finskkunniga, men Sjögren, son till en skomakare i Itis i Kymmenedalen, är såvitt jag förstår den ende som hade finska som förstaspråk. Han förefaller ha varit Arwidssons motsats: lugn, välbalanserad, metodisk. Det var egenskaper han bör ha haft nytta av som framstående finsk-ugrisk språkforskare baserad i Sankt Petersburg. Gottlund förlade en stor del av sina studier till Uppsala, blev länge kvar i Sverige och är känd för sina vistelser bland ”skogsfinnarna” i Dalarna och Värmland.

Intresset för det finska folket och dess kulturyttringar var livligt i kretsen. Några reste runt och upptecknade folkdikter (runor) och inspirerade den något yngre Elias Lönnrot. Ingen i gruppen blev själv någon framstående poet, även om försök gjordes. Den litterära verksamheten bestod i huvudsak i utgivande av kortlivade tidskrifter som Mnemosyne och Åbo Morgonblad och publicerande av artiklar som hyllade de romantiska idealen och polemiserade mot upplysning och kantianism.

I det nybildade storfurstendömet var banden till Sverige ännu starka, och Åboromantikernas förbindelser med i synnerhet Uppsala täta. Detta, och att ideologin kunde uppfattas som politiskt radikal, väckte myndigheternas misstänksamhet, och konflikterna med inte bara romantikerna utan hela studentkåren urartade flera gånger till våldsamheter. Sedan Arwidsson utsetts till ledande syndabock 1822 lugnade det hela ner sig, men då var också den lilla löst knutna kretsens saga all.

Det har varit ett utsökt nöje att läsa historiedocenten Jukka Sarjalas bok. Den är uppställd tematiskt, inte kronologiskt, vilket gör att det blir en del upprepningar, men det kan man behöva i myllret av personer och händelser. Författaren behärskar sitt material suveränt, vilket han också lyckas förmedla utmärkt i skrift, i varje fall som det framstår i Sofia Gustafssons översättning. Inte en bok för alla, kanske, men en njutning för historiska finsmakare (om jag får räkna mig dit).

Romantik i flera bemärkelser

2024-10-20 Andrea Wulf: Fantastiska rebeller. De första romantikerna (2022; svensk övers, Inger Johansson, Albert Bonniers Förlag 2024; 570 s.). Den tyska romantikens plötsliga blomstring åren runt sekelskiftet 1800 har varit föremål för både forskning och skönlitterära återgivningar. Till de senare hör Christa Wolfs Landet som icke är från 1979, som jag skrev om här förra året. Den utspelade sig i den s.k. Heidelbergkretsen, med namn som Achim von Arnim, Clemens och Bettina Brentano, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Något tidigare verkade Jenakretsen, som är föremålet för denna bok. Jag trodde när jag först läste om den att det var en roman, men så är inte fallet. Det är en dokumentär skildring, byggd på ett stort källmaterial, men skriven på en ledig, berättande prosa som närmar sig det skönlitterära. Stundom låter väl författaren sina personer tänka och tycka sådant som det inte finns säkra belägg för, men det stör åtminstone inte denne läsare.

Jenakretsen verkade i och kring det lilla universitetet i den lilla staden Jena i hertigdömet Sachsen-Weimar, bara ett par mil från staden Weimar. I Jena fanns dramatikern Schiller och i Weimar hans bäste vän, den store Goethe, som gärna lämnade sina plikter vid hertighovet för umgänge med Schiller i Jena. Till denna miljö lockades nu filosofen Fichte och några år senare hans lärjunge det unga stjärnskottet Schelling, som båda fyllde lärosätets salar med sina föreläsningar. Flyttat in hade också August Wilhelm Schlegel med sin nyblivna hustru, den begåvade, vackra, äventyrliga Caroline, som får ses som bokens huvudperson. Deras gemensamma översättningar av Shakespeares pjäser har haft samma betydelse på det tyska språkområdet som Hagbergs på det svenska. Schelling och Caroline blev passionerat förälskade, vilkat Schlegel accepterade. Så småningom skilde sig dock paret och Caroline blev fru Schelling. En orosande var August Wilhelms otyglade bror Friedrich. Till kretsen hörde också Friedrich von Hardenberg, känd som Novalis och den tidiga romantikens främsta poet (”den blå blomman”). I det civila var Novalis något så prosaiskt som gruvingenjör.

I denna krets av begåvade och i många fall temperamentsfulla människor grodde fröet till dess egen undergång. Svartsjuka, yrkesmässig avund och allmän halsstarrighet ledde till att den ene efter den andre bröt upp. Schiller bosatte sig närmare sin vän Goethe i Weimar, Fichte kom i konflikt med de styrande i hertigdömet och drog till Berlin. Och så vidare. Flera dog unga, först Novalis redan 1801.

I bakgrunden hotar ständigt kriget. Länge tycks Napoleons segerrika trupper hålla sig borta från Preussen och Sachsen, men 1806 står det för tyskarna katastrofala slaget vid Jena, som dramatiskt markerar det definitiva slutet för Jenakretsen. Kvar är då bara Schellings lärjunge Hegel, som mirakulöst lyckas rädda sitt stora bokmanus om Andens fenomenologi. Jenakretsen hade varit radikal och revolutionsvänner och från början var de positiva till Napoleon, men nu blev de skakade, och Fichte höll, i Berlin, sina berömda manande Tal till den tyska nationen.

Det här är en bok som mest håller sig på ytan och ibland väl närgånget tränger sig in i personernas privatliv. Men Andrea Wulf refererar också filosofernas läror, de vittras tänkande kring litteratur och konst, så det är verkligen inte bara en skvallerkrönika. Jag gillade att lära mig något om människorna bakom det som tidigare mest bara varit namn. Det är mycket underhållande och ganska bildande. Gott nog så!

Ett orättfärdigt system: dess uppgång och fall

2024-05-17 Andreas Karlsson: Apartheid (i serien Världens dramatiska historia, Historiska Media 2023; 181 s.). Andreas Karlsson är journalist, delvis bosatt i Kapstaden och med Sydafrikas historia som sitt specialområde. En utmärkt bok med just denna titel har han gett ut tidigare; jag har skrivit om den (https://minlasning.blog/2021/03/09/nyttig-historielektion/). I den här boken, i Historiska Medias serie med kortare, mer koncentrerade berättelser, fokuserar han på en företeelse, men den mest grundläggande, i Sydafrikas historia: apartheid.

Framställningen är kronologisk. Karlsson börjar med de vågor av kolonisation och immigration och de våldsamma konflikter som ledde fram till etableringen av de olika folkgrupperna och deras relationer sinsemellan. Den svarta befolkningen hade alltid behandlats illa, och ett tidigt dråpslag blev upprättandet över deras huvuden av Sydafrikanska unionen 1910, sedan motståndarna i boerkriget, afrikander (boer) och britter, överraskande snabbt försonats. Rasåtskillnaden fastställdes redan 1913 med Natives Land Act och skärptes 1923 med Natives Urban Areas Act, som hårt och diskriminerande avgjorde var svarta fick bosätta sig. Termen apartheid ’åtskillnad’ myntades av afrikandernationalisten J.B.M. Herzog, men det något mer moderata South African Party under den legendariske generalen Jan Smuts dominerade länge politiken, och först med Nationalistpartiets makttillträde 1948 kunde man börja genomföra fullständig rasåtskillnad. Karlsson understryker att inte bara skärptes apartheid undan för undan, utan hela det demokratiska systemet monterades gradvis ner, så att Sydafrika på 1980-talet var en renodlad polisstat. Men priset för att upprätthålla systemet började bli för högt. Och dess absurda sidor blev alltmer uppenbara, framför allt knappologin kring de olika grupptillhörigheterna, där särskilt kategorin ”färgade” och dess undergrupper visade sig vara en svårrubbad stötesten.

Mer eller mindre organiserat svart motstånd hade funnits genom Sydafrikas hela historia, men ANC (African National Congress) blev snabbt den ledande, om än ej obestridda, organisationen. När hela ledarskiktet infångades åren runt 1960 var det ett hårt slag för antiapartheidrörelsen. Inom den vita befolkningen fanns med få undantag inget stort motstånd mot apartheid. Det som fanns kom främst från det med ANC lierade Kommunistpartiet och från enstaka liberaler som Helen Suzman, länge ensam apartheidmotståndare i parlamentet. Tyvärr väljer Karlsson, liksom i sin förra bok, att inte ta upp det motstånd som fanns inom den vita kulturen. Ledande författare som Nadine Gordimer och André Brink är inte ens nämnda.

Vid mitten av 1980-talet insåg det internationellt alltmer isolerade landets president Botha att systemet nått vägs ände. Men det var ett brev från fången sedan 28 år Nelson Mandela som satte stenen i rullning. I brevet fanns inget spår av bitterhet eller hämndbegär; var det möjligt att en fredlig övergång till ett demokratiskt styrelseskick (och inte svart diktatur) var möjlig? Svaret vet vi.

Bokens värde förhöjs av de gedigna personteckningarna. Särskilt uppskattade jag minibiografierna över britternas favoritboer Jan Smuts och över Nelson Mandela. Men det är bara ett extra plus vid läsningen av denna gedigna och välskrivna bok.

Inget Augustpris men värd Bragdguld

2024-01-25 Eva Ekselius: Vakna mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska (Volante i samarbete med Judisk kultur i Sverige 2023; 550 s.). Undertiteln behöver preciseras. Det judiska Europa är – i Eva Ekselius framställning och var det till stor del också i verkligheten – delat i en västlig och en östlig hälft, som beståtts var sin del av boken. Delarna är också av lite olika karaktär. Den första, västliga, har ett snävare geografiskt perspektiv och är uppbyggd kring centrala gestalter, medan den östliga snarare utgår från rörelser och riktningar inom de judiska grupperna och har ett helhetsperspektiv på Central- och Östeuropa. Men låt det bli sagt med en gång: denna bok är en bragd! Och då avser jag både bredden och djupet i det insamlade materialet och det färdigskrivna resultatet. Den vann inte Augustpriset, men det säger mer om elektorerna än om boken.

Den första delens långa linje är den judiska emancipationen i Västeuropa från upplysningen, franska revolutionen, Napoleoneran, bakslag under romantiken och nationalismen och slutliga genombrott när liberala tänkesätt slår igenom under andra hälften av 1800-talet. Antisemitismen som en motkraft är ständigt närvarande men virulensen varierar. Upplysningsrörelsen, haskala, hade också ett motstånd från konservativa och ortodoxa grupper att bemöta. Den stora frågan var (och är väl än i dag) vad det innebär att vara jude. Detta är väl beskrivet, men den här delens starka sida är de personer som Ekselius lyfter fram som representanter för det judiska framsteget. Det är kända män som upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och poeten Heinrich Heine, men starkast lyser kvinnorna. De hade att kämpa mot inte bara majoritetssamhället utan också mot nedvärderingen av det kvinnliga i sin egen grupp. Även de som lyckades drabbades av både yttre och inre konflikter, och de blev inte lyckliga. För att få rörelsefrihet tvingades de ofta också konvertera till kristendomen. Det var i och för sig så vanligt, bland både män och kvinnor, under en period runt sekelskiftet 1800 att man talade om en epidemi. Till de viktigaste namnen hör salongsvärdinnorna Ra(c)hel Varnhagen von Ense (född Levin) och Dorothea Schlegel, dotter till Moses Mendelssohn, många andra att förtiga. Framställningen roterar kring axeln Berlin–Paris. Wien är med på ett hörn, men utvecklingen i andra länder, som Sverige, nämns bara i förbigående.

Den andra delen spänner över ett stort geografiskt område, från Polen och Litauen i norr, genom Centraleuropa, Ryssland, Ukraina till Odessa i söder. Även här figurerar starka och minnesvärda personer, som författaren A(c)had Ha’Am från Odessa, men här står de olika judiska rörelserna inom de ryska och habsburgska väldena i förgrunden, bl.a. den legendariska arbetarrörelsen Bund. Längre fram är det dock den framväxande sionismen som får störst uppmärksamhet. Den nyss nämnde Achad Ha’Am var en ledande representant för en tidig, östlig sionism, utlöst av pogromerna 1881–82. När ”sionismens fader” Theodor Herzl inledde sin verksamhet från Wien, hade han aldrig hört talas om denna östliga sionism, men de fick kontakt och kunde inleda ett fruktbart samarbete. Ha’Am och Herzl skilde sig dock åt åsiktsmässigt. Herzl hade visionen av ett judiskt nationalhem (inte nödvändigtvis i Palestina), medan Ha’am representerade en sionism som i första hand innebar en andlig pånyttfödelse. Det var en riktning som också den berömde svenske överrabbinen Marcus Ehrenpreis förfäktade.

Jag har bara kunnat nämna några få personer och skeenden, och det är svårt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt denna myllrande skildring. Det bör ändå ha framgått hur värdefull och läsvärd jag tycker boken är.

En rationell rädsla?

2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.

Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.

Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.

Skandinavismen omvärderad, del 2

2022-11-21 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen: Union eller undergång. Del 2 Den revolutionära skandinavismen (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 585 s.). Jag skrev om första delen i början oktober och inleder här med att rätta ett fel i den texten: Morten Nordhagen Ottosen är norrman, inte dansk. Manuset har dessutom granskats under arbetets gång av den svenske historikern Torbjörn Nilsson, allt för att hålla fast vid det skandinaviska perspektivet och undvika nationell bias.

Annars står sig mina bedömningar från första delen: mycket intressant, ofta spännande men alltför ofta en så noggrann och detaljerad redovisning av händelseutvecklingen och de däri agerande att läsaren riskerar att tröttas och förvirras. Här bara några sammanfattande reflexioner.

Skandinavismen var oupplösligt och intrikat sammanflätad med den slesvig-holsteinska frågan. När den hade ”lösts” av Bismarck med blod och järn 1864 (hertigdömena införlivades med Preussen/Tyskland) försvann grogrunden för den politiska skandinavismen. Oscar I:s aktivism under Krimkriget kunde ha ändrat förutsättningarna, som dock försvann när Ryssland oväntat accepterade ett förödmjukande nederlag. Den av många fruktade delningen av Danmark – Jylland till Tyskland, öarna till Sverige-Norge – blev dock aldrig av.

Det fanns ingen enhetlig skandinavism. Den fanns i svagare varianter med ett löst knutet statsförbund till starkare med en fullt utbildad förbundsstat under en kung. För somliga var skandinavismen ett medel, för andra ett mål i sig. Det fanns ändå ett antal ”fönster” när utsikterna till en union eller federation var goda, men tillfällena försatts. För att lycka hade man behövt odelat stöd från åtminstone någon av stormakterna. Främst Storbritannien men även Napoleon III:s Frankrike var välvilligt stämda för en makt i norr som kunde balansera Preussen och dess växande styrka, men Ryssland var emot, och de västliga rikena ville inte utmana. Risken för ett stort europeiskt krig var på 1860-talet påtaglig. Den mest stridslystne var Karl XV, som inte insåg Sverige-Norges vid tiden mycket svaga militära förmåga.

I motsats till Italien resp. Tyskland hade Skandinavien ingen Cavour elle Bismarck, geniala statsmän med hårda nypor och stark vilja. Med dessa som jämförelseobjekt går författarna igenom de viktigaste skandinaviska aktörerna och underkänner alla. De uttrycker inga värderingar; själv är jag glad att våra länder slapp sådana cyniska maktmänniskor.

Ovanstående är mest ett kondensat av den utmärkta sammanfattningen i sista kapitlet. En reflexion från 2022 är hur den tiden liknar våra yttersta dagar, när ett stort land sätter sig över internationella avtal och angriper ett mindre grannland. Denna ”politikens fortsättning med andra medel” (författarna citerar Clausewitz ett par gånger) tycks dock ha betraktats som normal på ett helt annat sätt än nu.

Skandinavismen omvärderad

2022-10-05 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottesen: Union eller undergång. Del 1: Kampen för ett enat Skandinavien (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 487 s.). Skandinavismen har dåligt rykte i historien, som en svärmisk och utopisk rörelse dömd att misslyckas. Det är en vrångbild, menar författarna, och tar till stora artilleriet för att vederlägga den. Av de två digra banden har jag nu läst del 1, som kronologiskt sträcker sig till och med det första slesvigska kriget 1848–50 men i sina resonerande delar även fram till det andra, som innebar skandinavismens sammanbrott. Slutsatsen att en skandinavisk union under en svensk-norsk kung mycket väl hade kunnat bli verklighet förefaller mig väl underbyggd och är baserad på omfattande källstudier. Men det som gör boken mest läsvärd är framställningen av Danmarks historia under den här perioden i en skandinavisk kontext.

Att Danmark är i fokus beror inte, i varje fall inte enbart, på att författarna är danskar utan på att skandinavismen har sin grogrund i Danmarks utsatta läge efter Napoleonkrigen och Preussens växande styrka. Utsattheten berodde i sin tur på hertigdömena Slesvigs och Holsteins oklara statsrättsliga läge. Den danske kungen var hertig i både Slesvig och Holstein, men de var inte delar av Danmark. Och den gamla Oldenburgska kungaätten var på utdöende. Två program stod mot varandra. Enligt helstatsprogrammet skulle hertigdömena knytas fastare till det danska riket; enligt Ejderprogrammet skulle Danmark släppa det helst tyskspråkiga Holstein men införliva det språkligt delade Slesvig, intill ån Ejderen med riket – båda programmen oantagliga för de tysksinnade.

Men om Preussen skulle sluka hertigdömena vore hela Danmarks existens hotad, enligt tidens synsätt, där alltför små stater inte kunde – eller ens borde – fortleva som suveräna. En skandinavisk union (eller rentav en nordisk, inkluderande Finland) skulle lösa det problemet, tänkte skandinavisterna, medan antiskandinavisterna i Sverige-Norge inte ville ta onödiga risker för Danmarks sak och de i Danmark fruktade svensk dominans i en union. Oscar I eller hans son Karl (XV) var den närmast självskrivna regenten, en utsikt som verkar ha tilltalat Oscar. Någon kompromiss var knappast möjlig, vare sig i fråga om hertigdömena eller om skandinavismen. Preussens långa återhållsamhet berodde på de andra stormakternas, främst Rysslands, motstånd mot att rubba status quo. Det första kriget utlöstes av ett protyskt uppror i Slesvig. Sverige skickade hjälptrupper, men de sattes aldrig in i strid. Preussen förmåddes dra tillbaks sitt stöd för upproret. Status quo bestod, och därmed förblev den slesvigska frågan olöst.

Hela denna historia, med alla dess aspekter och konflikter i alla dimensioner, med mängder av statsmän, enklare politiker, publicister och studenter som aktörer, skrivs fram i detalj och stundom tålamodsprövande långsamt. Men författarnas grepp om sitt material imponerar och helheten fascinerar. Det är en bok som bör intressera alla historieintresserade nordister och många andra. Jag ser fram mot att läsa den andra delen men sticker nog emellan med lite annat innan jag tar itu med den.