Kategori: Ålands historia

Högt betyg för kvalitet

2022-01-29 Jan Sundberg & Stefan Sjöblom: Det åländska självstyrets kvaliteter. Demokrati, resurser och kompetens (Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag, Stockholm 2021; 180 s.). Förra året läste jag en originell och mycket intressant bok av en åländsk amatörhistoriker, Jerker Örjans: Ålandsfrågan, mina herrar. Den gav den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse. Denna bok, av två professorer, beskriver från ett statsvetenskapligt perspektiv dels den åländska autonomins särdrag i förhållande till andra autonomier i världen, dels hur självstyret har utvecklats över tid internt på Åland och i relation till den finländska ”kärnstaten”. Den som tillägnat sig innehållet i båda böckerna besitter gedigen kännedom om Ålands samhällsskick och politiska kultur.

Framställningen sönderfaller i två ganska olika delar. Den första, som omfattar en tredjedel av boken, diskuterar vad som kännetecknar en autonomi eller ett självstyrt område, vilka typer det finns, hur de förhåller sig till sin kärnstat (moderland) och var Åland hör hemma i detta sammanhang. De viktigaste jämförelseobjekten, här och i hela boken, är de andra två autonomierna i Norden, Färöarna och Grönland, med några historiska exkurser till Island före 1944 och Finland som ryskt storfurstendöme. Ansatsen är teoretisk, med mycket facktermer och referenser till annan forskning. Men resonemangen är inte svåra att följa, och bakgrunden är bra att ha när man kommer till bokens huvuddel.

Denna del har en mycket annorlunda karaktär. Den är deskriptiv och empirisk och följer självstyrets faktiska utveckling fram till de senaste åren. Utvecklingen studeras i de tre dimensionerna inflöde, utflöde och utfall, som kort kan förklaras som politik och självstyrelseorganisation, lagstiftning och förhållandet till moderlandet resp. tilltron till självstyret i befolkningen.

De första decennierna av självstyre var snarast apolitiska. Landstinget (numera lagtinget) var närmast korporativt sammansatt, politiska partier fanns inte, landskapsstyrelsen var ett tjänstemannakollegium och dess ordförande lantrådet satt på obestämd tid. Intressant nog är det precis så man kan se storfurstendömets styre under de första decennierna. Där började en politisering med lantdagens återuppståndelse 1863; på Åland med att politiska partier och val infördes omkring 1970 och fortsatte med professionalisering av landskapsstyrelsen, som numera kallas regering och är parlamentariskt ansvarig inför lagtinget. I och med denna utveckling har också valdeltagandet, som tidigare var mycket lågt, ökat till normala finländska nivåer.

Den långsiktiga utvecklingen har varit att självstyret utökats till alltfler områden. Landstinget stiftar egna lagar för Åland, men dessa måste godkännas dels av den partssammansatta Ålandsdelegationen, dels av presidenten, men kan i kontroversiella fall även hänskjutas till Högsta domstolen, som kan förkasta en lag eller en del av en lag om den bedöms strida mot Finlands grundlag (jämför även här förhållandet storfurstendömet – kejsarmakten). I boken refereras några sådana fall, där åländsk strävan till flexibilitet (nödvändig i ett ”land” med bara 30 000 invånare) stöter mot de högsta rättstillämparnas formella synsätt. I den här delen skiner författarnas sympati för Åland igenom, och explicit kritiseras Finland för de allt sämre kunskaperna i svenska i den finländska centralförvaltningen. Åland har nämligen fördragsenlig rätt att avhandla sina ärenden med Riket på svenska, men den rätten blir alltmer naggad i kanten. En jämförelse med Danmark, som inte prövar färöiska lagar, utfaller också till Finlands nackdel.

En kvarstående tvistefråga är beskattningen. Åland kan inte disponera sina skatteintäkter, utan de betalas till Riket, som i sin tur fördelar en fast andel av statsinkomsterna till landskapet. Då den åländska ekonomin utvecklats bättre än moderlandets får ålänningarna allt mindre tillbaka av vad de levererar in. Men på nationell nivå i Finland är man benhårt emot en förändring.

Sammanfattningsvis är Ålands självstyre en succé. I dag finns inga röster för återförening med Sverige och bara några få för full suveränitet. Det åländska självstyrets kvaliteter får högt slutbetyg av författarna, och de och boken får detsamma av mig.

Åland i världspolitiken – för 100 år sedan

2021-03-25 Jerker Örjans: Ålandsfrågan mina herrar! (PQR-kultur 2020; 199 s.). En god vän uppmärksammade mig på professor Henrik Meinanders påfallande välvilliga recension i Hufvudstadsbladet av denna bok, skriven av en amatörhistoriker. Och den är verkligen läsvärd, även om man kan ifrågasätta dess komposition i fyra fristående delar; jag återkommer till det.

”Ålandsfrågan” har betytt lite olika saker under tidernas lopp; här handlar det om öarnas och dess invånares ”four years of fame” i världshistorien från den första viljeyttringen att ansluta sig till Sverige 1917 till Nationernas Förbunds (NF:s) beslut 1921 att landskapet skulle stanna i Finland men med vidsträckt självstyre och långtgående garantier för invånarnas svenskhet. Till grund för NF:s ställningstagande stod en rapport av tre välrenommerade politiker och ämbetsmän, en belgare, en schweizare och en amerikan. Det är de som är bokens huvudpersoner och deras rapport som är dess utgångspunkt.

Kompositionen är som sagt lite speciell. Del I är en teaterpjäs, som har fått ge namn åt hela boken. Här möter vi de tre rapportörerna på hemväg från Mariehamn efter väl förrättat värv, ombord på en ångbåt mot Stockholm. Denna sin sista kväll ihop ska de göra den slutliga finputsningen av rapporten, med välformulerade förslag som alla kan vara överens om. Stuerten ombord, den Ålandsfödda fru Sjöblom (en fiktiv gestalt), blir deras sista samtalspartner. De har att väga sympati för ålänningarna och deras sak mot genuin förståelse av Finlands ståndpunkter (medan man fäster mindre vikt vid Sveriges argument). När morgonen gryr är samförståndet totalt, och de kan skriva under rapporten med för ändamålet införskaffade nya, moderna amerikanska reservoarpennor. Stycket är föga dramatiskt och gör sig kanske inte så bra på en scen, men det är välskrivet, och jag tyckte om att läsa det.

Del II är en historik över Ålandsfrågan och rapportörernas arbete och en diskussion om motiven och krafterna bakom förslaget. Argumenten som olika intressegrupper genom påtryckningsarbete och lobbying förde fram redovisas, och det är intressant läsning. Den privata s.k. Finlandskommittén, bestående av framstående finlandssvenskar som var mot åländsk utbrytning, framhålls särskilt. Det är en vanlig uppfattning att frågan var avgjord på förhand: särskilt Storbritannien skulle se ett farligt prejudikat som kunde gynna irländsk separatism om man lät ålänningarna bestämma sin statstillhörighet. Örjans argumenterar i mitt tycke övertygande att detta inte var avgörande och att rapportörerna agerade helt självständigt utan ovidkommande hänsyn. Han lyfter fram själva rapporten, som han menar varit förbisedd i den historiska diskussionen, där ren maktpolitik tillåtits spela alltför stor roll.

Del III är själva rapporten. Den återges i den officiella svenska översättningen från år 1921 av det franska originalet. Den långa och utförligt argumenterande texten visar hur seriöst de tre rapportörerna tog på sin uppgift. I den första, deskriptiva delen är det slående med vilken värme och sympati som både det åländska landskapet och dess bebyggare beskrivs. Den andra delen är en genomgång av den politiska historien. Här konstateras, med en knäpp på näsan åt den svenska ståndpunkten, att Åland administrativt hört till den finska riksdelen åtminstone sedan 1634, men båda sidors historiska argument anses som ovidkommande. Det avgörande är de politiska och juridiska, folkrättsliga förhållandena. Här landar man i att en folkgrupp som inte är förtrycket eller på annat sätt illa behandlad inte kan kräva att bryta sig loss bara för att man är främmande för majoritetsfolket och dess kultur. Finland har också vid den här tiden erbjudit landskapet vidsträckt självstyrelse. Det är bra, säger rapportörerna, men – och detta framställs som ett ultimatum – Finland måste också ställa långtgående garantier för det svenska språket, den svenska kulturens fortlevnad och jordens behållande i åländska händer. Och så blev det, och efter den första besvikelsen insåg de flesta snart att ålänningarna dragit en riktig vinstlott.

Boken avslutas med en epilog, där några verkliga ålänningar (till skillnad från den fiktiva fru Sjöblom) får sin historia berättad. Den tillför knappast något av värde och kunde ha utgått. Det hindrar inte att denna kombination av lokalhistoria och storpolitik är ett värdefullt tillskott i historien om Ålandsfrågan och ett nöje att läsa.

(Boken kan beställas från Mariehamns bokhandel, men köpare i Sverige ska vara medvetna om att svensk tull och moms tillkommer med drygt 100 kr., eftersom Åland inte ingår i EU:s frihandelsområde. – Så kan det gå!)