Romanen om svenskan i Finland

2019-10-23 Finländsk svenska från medeltid till 1860 och Finländsk svenska från 1860 till nutid (Svenskan i Finland – i dag och i går III:I–2, red. Marika Tandefelt, Svenska litteratursällskapet 2019). Med dessa två samtidigt utgivna volymer avslutas detta stora forskningsprojekt. Den som främst ska äras för att ha seglat skeppet i hamn är professor em. Marika Tandefelt, som varit projektledare samt redaktör för fem av de sex volymerna och skrivit ett stort antal av artiklarna. Men hon har haft god hjälp av kunniga och i de flesta fall välskrivande medarbetare. (Nedan skriver jag, mer kortfattat, om de tidigare volymerna.)

Som framgår av titlarna är greppet här historiskt. Liksom i hela serien är det också språksociologiskt: det är svenskan och dess funktioner i det finländska samhället som hela tiden är i förgrunden. Och det är ingen sammanhållen kronologisk beskrivning utan belysande nedslag i olika verksamheter, ibland till och med inzoomning på enskilda skribenter, som medeltidsmunken Jöns Budde, ”Finlands första författare” (Lars Wollin), 1700-tals professorn Pehr Kalms brev till kollegan Carl Fredrik Mennander (Ann-Marie Ivars), en östnyländsk adelsfrökens dagbok (Kerstin Thelander och Henrika Tandefelt), Runebergs finlandismer (Charlotta af Hällström-Reijonen), Topelius med stavningsproblem (Jennica Thytlin-Klaus) och Tavaststjerna (af Hällström-Reijonen) och Jac. Ahrenberg (Julia Tidigs) med deras förment dåliga språk. Marika Tandefelt har förstås skrivit om språket i Viborg och Max Engman om kampen mellan de tre språken i storfurstendömet, där svenskan klämdes mellan överhetsspråket ryska och den uppåtstigande finskan. I den andra delen får den finlandssvenska språkvården stort utrymme, där i flera artiklar utvecklingen från Hugo Bergroth till i dag, men även tidigare, tecknas av främst Jennica Thylin-Klaus och Charlotta af Hällström-Reijonen. Emigrantspråk (Ann-Marie Ivars), modernisternas språk (Clas Zilliacus) och litteratur på dialekt (Barbro Wiik) får också sitt, liksom scenspråket, som bestås en mycket läsvärd artikel av Marika Tandefelt. Onämnda artiklar och deras författare är inte sämre, men exemplifieringen måste få ett slut.

Här i Sverige har vi varit rätt dåliga på att uppmärksamma vår gamla riksdel. Och vad de flesta svenskar inte vet om svenskan i Finland kan fylla många fler volymer än detta projekt. Mycket av innehållet i de här böckerna har i och för sig varit känt tidigare. Men det är oerhört värdefullt att få det samlat på det sätt som nu skett. En from förhoppning, förmodligen fåfäng, är att det får läsare i Sverige utöver de redan intresserade

”Läser du de här böckerna som du slukar en roman?” frågade min fru när hon såg hur långt jag kommit i boken på kort tid. Ja, det kan man nog säga. Här finns en bra grundstory, intressanta bihistorier, färgstarka personer, allt mycket väl och underhållande berättat. Med tillfredsställelse och saknad lägger jag ifrån mig romanen om svenskan i Finland.

***

2016-05-04 Gruppspråk, samspråk, två språk (red. Marika Tandefelt). Detta är den andra volymen i Svenska litteratursällskapets forskningsprojekt ”Svenskan i Finland – i dag och i går” (den första var Ann-Marie Ivars magistrala kartläggning av Svenskfinlands samtliga dialekter [som jag inte har anmält]). Här handlar det om det talade standardspråket och hur det ter sig framför allt som samtalsspråk. Huvudansatserna är språksociologi och pragmatism, dvs. samtalsforskning. Ett par roliga kapitel handlar om slang. Särskilt det där (väl egentligen utanför bokens ram) Heikki Paunonen beskriver finlandssvenskans inflytande på den finska stadsslangen. Finskans inflytande på olika nivåer belyses förstås, och i bokens viktigaste och bästa kapitel behandlar Marika Tandefelt tvåspråkigheten, dels som teoretiskt begrepp, dels, och framför allt, vad tvåspråkighet innebär i praktiken i Finland.

Boken vänder sig inte bara till specialister, men kan heller inte kallas populärvetenskaplig. Termer och begrepp förklaras bra, vilket inte hindrar att texten emellanåt bjuder på läsmotstånd. En viktig och lärorik bok är det hur som helst.

2017-07-29 Marika Tandefelt (red.) Språk i prosa och press (Svenskan i Finland – i dag och i går II:1). Det här är tredje volymen i Litteratursällskapets stora projekt om svenska språket i Finland ur allehanda aspekter. I denna del kartläggs den skönlitterära prosan och tidningsspråket från slutet av 1800-talet till idag. Tyngdpunkten ligger på förekomsten och frekvensen av finlandismer och reaktioner på dem, både producenters (författare, förlagsfolk, journalister, ledarskribenter, radio- och tv-talare) och konsumenters (bokläsare, tidningsläsare, radiolyssnare, tv-tittare), i första hand förstås i Finland men även i Sverige.

Professor em. Marika Tandefelt är inte bara volymens redaktör utan också dess huvudförfattare (skrivit fem kapitel ensam och medförfattat ytterligare ett, av sammanlagt tio). Övriga skribenter, språkvårdarna Mikael Reuter, Charlotta af Hällström-Reijonen och Anna-Maria Gustafsson skriver också väl, men Tandefelt är en sällsynt välskrivande och medryckande akademisk författare, som också kan konsten att vara lite personlig utan att det går ut över akribin. Jag tror att målgruppen förutom akademiska kolleger främst är professionella skribenter av alla slag och svensklärare i Finland. Sådana som sysslat med bokutgivning, som jag själv, bör förstås också vara intresserade. För egen del blev jag glad och stolt över att vara refererad till i två av artiklarna: ”Språkval i finlandssvensk skönlitterär prosa” och ”Författaren, förläggaren och språket”. Det var ett föredrag om en rikssvensk förlagsmans syn på några samtida finlandssvenska författares språk som jag höll på Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag 1998 och som sedan trycktes.

2017-11-06 Marika Tandefelt (red.) Språk i skola och samhälle (Svenskan i Finland – i dag och i går II:2). I våras läste (och anmälde) jag den föregående volymen ”Språk i prosa och press”. Den här är upplagd på liknande sätt, men här handlar det om lagspråk, myndighetsspråk och språk i näringslivet. Av de tio kapitlen handlar, trots titeln, bara ett om språk i skolan, och det är en mycket speciell studie av samtal om skrivande mellan lärare och elever i en klassrumssituation. Det är en artikel som bara kan uppskattas av specialister på modersmålets didaktik. För vanliga läsare faller den ur ramen. De andra har däremot stort allmänintresse och är alla välskrivna, med en extra stjärna till tidigare lagstiftningsrådet Sten Palmgren för hans artikel om lagspråket i Finland och hur man arbetar med att få de svenska lagtexterna att spegla de finska utan svenskan blir finskpåverkad. Över huvud taget är det påfallande i hur hög grad svenskt offentligt språk i Finland är avhängigt finskan och hur stor andel av skrivandet på svenska består av översättning. Kapitlen om hur finska, svenska och engelska används i företag med verksamhet i både Finland och Sverige är värdefullt, inte minst för den genomgående höga uppskattningen av svenskkunskaper, och vilket smörjmedel i informella kontakter svenskan kan vara jämfört med när båda parter talar ”bad English”.