Kategori: Frankrikes historia

Léon Blum – okänd och misskänd

2026-08-24 Olle Svenning: Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers Förlag 2021; 287 s.). Léon Blum är i och för sig ett känt namn; fransk socialistisk politiker, chef för folkfrontsregeringen 1936 och konseljpresident (premiärminister) i ytterligare några kortlivade regeringar, fängslad i Tyskland under andra världskriget; jude. Om jag får ta mig själv som måttstock är väl detta ungefär så mycket även annars allmänbildade personer känt till. Så det var med stor nyfikenhet jag började läsa denna bok, och jag blev inte besviken. Olle Svenning är en välskrivande journalist, historiskt kunnig (med bl.a. en stor Brantingbiografi i bagaget) och särskilt väl insatt i fransk modern historia och politik. Det här verket är inte bara en life-and-letters-biografi över en person utan också en skildring av fransk historia och inrikespolitik från Dreyfusaffären till den första efterkrigstiden.

Léon Blum föddes i en judisk medelklassfamilj 1872. Han var begåvad och gick ut elitskolan École normale supérieure. Han var mycket kulturintresserad, startade sin bana som litteratur- och teaterkritiker och författare av litteraturhistoriska verk. Han var också jurist, verksam vid Frankrikes motsvarighet till Högsta förvaltningsdomstolen. Två händelser blev bestämmande för att hans liv tog en ny riktning: Dreyfusaffären och mötet med den store socialistledaren Jean Jaurès, reformist och pacifist. Dreyfusaffären gjorde Blum till livslång sionist; Jaurès drog honom till politiken. Hans karriär tog fart efter första världskriget, och när kommunisterna bröt sig ur partiet 1920 blev han det kvarvarande reformistiska partiets ledare. När en tillfällig borgfred inom en bred vänster, från borgerliga Radikaler till Kommunistpartiet, blev möjlig, kunde Blum bilda sin folkfrontsregering som Frankrikes första socialistiska konseljpresident (kommunisterna ingick dock inte i regeringen). Fångenskapen under kriget bröt ner Blum fysiskt men inte andligt; han kunde till och med återkomma som regeringschef efter kriget.

Folkfrontspolitiken var ett svar på extremhögerns allt starkare ställning under 1930-talet. Frankrikes demokratiska institutioner stod emot med nöd och näppe. Därtill kom en virulent antisemitism som Blum hade att kämpa med under hela sitt liv. Politiskt var han ändå optimist, men privat var han en känslomänniska med ett behov av att vara omtyckt (därav bokens titel) och som kämpade med djupa depressioner och drabbades av svåra familjesorger.

Ett vimmel av personer, vänner och fiender, passerar revy, och Svenning döljer inte sina sym- och antipatier. Blandningen av det politisk-offentliga och det privata är välbalanserad, jag skulle vilja säga smakfull, och framställningen är gjuten i en stram stil, där få ord räcker för att författaren ska få sagt det han vill. Chapeau!

Artonde århundradets kärlekssaga

2025-08-07 Kristina Ekero Eriksson: Förbindelsen. Marie Antoinette och Axel von Fersen (Norstedts 2025; 344 s.).

Författaren är vetenskapsjournalist och populärhistoriker. Det här är hennes berättelse om historiska händelser men inte historieskrivning i akademisk bemärkelse.

Händelserna, romantiska och dramatiska på högsta samhällsnivå och med en svensk i en av huvudrollerna, är grundligt utforskad och har skildrats många gånger. Källäget är gott sedan huvudkällan, Axel von Fersens brevsamling och dagböcker, tolkats och offentliggjorts, men Ekero Eriksson ställer inga kritiska frågor till materialet. Hon har bestämt sig för att Fersen och drottningen var älskande i sexuell mening och att Axel (som han familjärt kallas i boken) rentav kan ha varit far till både ett och två av Marie-Antoinettes barn,

Framställningen är en dubbelbiografi över de båda jämnåriga, den österrikiska prinsessan som giftes bort vid 14 års ålder med den ett år äldre franske tronföljaren Ludvig (XVI) och den svenske bördsmedvetne och karriäristiske aristokraten och kvinnokarlen. Författaren lever sig in i sina huvudpersoner och tillskriver dem tankar och känslor som omöjligen kan beläggas, och beundrar bägge tämligen okritiskt. Det spiller även över på Ludvig XVI, som beskrivs som en välmenande monark som ville sitt folk väl och till varje pris ville undvika blodspillan, även när det gick ut över honom själv. Språket är enkelt och rättframt och låter händelserna tala för sig själva, vilket fungerar särskilt bra för de mer dramatiska episoderna. En höjdpunkt är den detaljerade redogörelsen för kungafamiljens av Fersen planerade flykt från Paris, den som hejdades så snöpligt i Varennes. Inget förtigs heller i skildringen av de respektive protagonisternas våldsamma död; lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810 är en av de vedervärdigaste händelserna i Sveriges historia.

Kristina Ekero Eriksson är som sagt inte historiker, men nog hade hon kunnat undvika ett antal sakfel. Den nationalförsamling som efterträdde treståndsriksdagen i Frankrike 1789 var den konstituerande, inte den lagstiftande. William Pitt var under revolutionsåren Storbritanniens premiärminister, inte utrikesminister (sägs två gånger). Den Horn som var inblandad i mordet på Gustav III hette i förnamn Clas Fredrik, inte Karl. Och i ett dagbokscitat omnämns drottning Hedvig Eleonora som ”Carl XI:s hustru”, vilket är fel (hon var hans mor). Även om felet är Fersens borde Ekero Eriksson ha påtalat det.

Sammanfattningsvis är det en habilt, stundom riktigt bra berättad historia, men perspektivet är alltför ensidigt och okritiskt.