2021-07-13 Claudio Magris: Donau (1986; svensk övers. Barbro Andersson, Forum 1990; 400 s.). Den här boken blev en världssuccé när den kom ut, höjdes till skyarna av kritiken och blev även en publikframgång. Den omnämns fortfarande med respekt och som ett känt verk men diskuteras knappast längre på allvar. Så mycket är annorlunda sedan boken skrevs några år före kommunistregimernas fall i Östeuropa, och över huvud taget har världen förändrats mycket på de 35 år som gått sedan Magris gjorde den resa vars berättelse är bokens stomme. Jag har nu läst den för första gången och måste erkänna att jag haft en del problem med den.

Den första svårigheten var typografin. Satsytan är stor, och det är väldigt mycket text på varje sida, vilket gjorde boken rent fysiskt svårläst. Den är dessutom, märkligt för en reseskildring, helt oillustrerad. Den andra svårigheten får jag väl tillskriva mina egna intellektuella tillkortakommanden. Författarens tankeflykt är så omfattande att jag inte riktigt hänger med, och han förutsätter hos läsaren kunskaper om Centraleuropas litteratur och kultur som jag inte besitter. Mängder med författare och andra kulturpersonligheter nämn med bara namnet utan någon annan presentation, och de flesta har jag inte hört talas om.

Men visst finns det mycket att njuta av i detta ymnighetshorn, och Magris är verkligen rätte mannen att skriva denna bok: hemmahörande i Trieste, som under lång tid tillhörde Habsburgväldet och professor i germanistik. Han följer floden från de omstridda små källflödena i Tyskland till de lika omdiskuterade deltaarmarna vid Svarta havet. Boken är indelad i avdelningar som var och en behandlar ett större geografiskt område, och varje avdelning är uppdelad på vanligen ett tjugotal kortare kapitel, oftast en till två sidor, som tar upp en speciell ort eller person eller något annat som Magris associerar till för ögonblicket. Orts- och landskapsbeskrivningarna är konkreta och sinnliga och personporträtten ofta pregnanta. Tyngdpunkten ligger på Österrike och Ungern, huvudländerna i Habsburgimperiet, och det är tiden fram till dess upplösning som intresserar honom mest. Allra bäst är Magris när han får diskutera de mångspråkiga och multikulturella förhållandena, med Banatet och Transsylvanien som viktigaste åskådningsexempel. Väldigt många namn passerar som sagt revy, men Magris uppehåller sig också länge hos en del favoriter, som österrikarna Musil, Broch och Canetti, ungraren György Lucács, den bulgariske epikern Ivan Vazov och den rumänsk-franske Panaït Istrati. Det finns också färgstarka porträtt av personer han möter eller färdas runt med, även om jag misstänker att någon är hans egen uppfinning. Om levnadsförhållandena under kommunistregimerna i Slovakien, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien och Rumänien har han förvånansvärt lite att säga; möjligen har han känt på sig att de sjöng på sista versen. De rätt rikligt förekommande mer existentiella funderingarna hade jag svårare att ta till mig.

Magris språk är lika rikt och flödande som innehållet och många gånger en njutning att läsa i Barbro Anderssons mycket skickliga svenska återgivning.